Porträttet

Klaus Kinski – geni eller galning?

När det gäller självdestruktiva äventyr finns det ingen som kan mäta sig med den kontroversiella tyska vildhjärnan Klaus Kinski.

Av Thomas Nilsson

Hela hans liv var en enda bisarr orgie av galenskaper, perversa upptäcktsfärder och sinnessjuka strapatser – men även några verkliga filmklassiker!

Klaus Kinski bad aldrig om ursäkt för någonting, varken för sig själv, sina böjelser eller för sina handlingar. I sin självbiografi, Kinski Uncut: The Autobiography of Klaus Kinski, värjer han inte för någonting, varken för att frossa i sina maniskt perversa sexuella upptäcktsfärder, sin fanatiska dyrkan av sin egen son eller för att avslöja sina nattsvarta irrfärder i sin plågade själs allra mörkaste skrymslen och vrår.

Kinskis liv var ett vansinnigt äventyr, en omtumlande och stundtals djupt depraverande, tragisk och våldsam, men samtidigt oemotståndligt fascinerande resa mot en oundviklig katastrof.
Kinski var besatt av sex och stora delar av hans liv upptogs av hans hämningslösa sexuella experimenterande och han frossade hänsynslöst i allt från minderåriga till prostituerade. Berömd är hans trekant med författaren Alberto Moravias fru och Idi Amins dotter (!)
Den evigt rastlöse och provokative skådespelaren levde på den yttersta gränsen och tycktes hela tiden stå med ena foten i avgrunden. Han var lika avskydd som beundrad. Kinski kunde skrämma folk bara med sin blick och blotta uppenbarelse, men med samma nonchalans, explosiva humör och hypnotiska intensitet skapade han också magi framför kamerorna. Publiken kunde helt enkelt inte ta ögonen från den färgstarke Kinski. Tyvärr känns det som om filmindustrin aldrig riktigt kunde hantera och utnyttja hans talang rätt. Förutom ett par verkliga klassiker består Kinskis karriär (totalt 130 filmer) mest av en oförsvarlig mängd dussinrullar.

Dömd till döden
Klaus Kinski – eller Nikolaus Karl Günther Nakszyński som han egentligen hette – föddes 1926 i Sopot i fristaten Danzig i norra Polen som yngst av tre syskon, Inge, Arne and Hans-Joachim. Pappa Bruno var tysk apotekare och misslyckad operasångare, mamma Susanne sjuksköterska. Familjen var fattig och depressionen tvingade dem att flytta till Berlin där man 1931 bosatte sig i förorten Shöneberg.
När Andra världskriget rasade som värst blev Kinski 1943 inkallad av den tyska armén och vintern 1944 skickades hans förband till Holland. Vad som egentligen hände där råder det delade meningar om.
Den officiella versionen berättar att Kinski blev sårad i strid redan under andra dagen på slagfältet och sedan tillfångatagen av brittiska styrkor. I sin egen biografi hävdar dock Kinski att han försökte desertera, blev fängslad av tyskarna och sedan dömd till döden, men lyckades fly och gömma sig i en skog innan han blev sårad och infångad av en brittisk patrull.
Efter förhör och en kort sjukhusvistelse skeppades Kinski tillsammans med andra krigsfångar till "Camp 186", fånglägret Berechurch Hall i engelska Colchester. Fartyget med fångarna torpederades av en tysk ubåt, men man lyckades ändå nå den engelska sydkusten.

Krigsfånge med teaterambitioner
Det var i fånglägret som Kinski gjorde sina första framträdanden som skådespelare i teaterpjäser som arrangerades för att hålla fångarna sysselsatta. När freden kom 1945 började de allierade skicka tillbaka de tyska krigsfångarna.
Ett mindre kaos uppstod eftersom alla tyskar ville hem så fort som möjligt, men Kinski hade hört att myndigheterna gav sjuka förtur. I ett försök att framstå som sinnessjuk brukade han stå naken ute på gården, dricka urin och äta cigaretter på nätterna. Engelsmännen föll inte för bluffen, så det dröjde till 1946 innan Klaus fick återvända till Tyskland och till ett Berlin i ruiner där båda hans föräldrar hade omkommit.
Det påstås dels att Kinski är helt självlärd som skådespelare (i dokumentären Min bäste ovän), dels att han tog teaterlektioner i Berlin. Sant är att han började turnera med ett teatersällskap från Offenburg och redan då tog sig namnet Klaus Kinski. 1946 fick han anställning på Schlosspark-teatern i Berlin, men Kinski gjorde sig omöjlig med sitt irrationella uppförande och fick sparken knappt ett år senare.
Hans oberäkneliga humör, aggressivitet och vildsinta beteende gav honom tidigt ett rykte som han aldrig skulle bli kvitt. Han fick nya teaterjobb, men det dröjde aldrig länge förrän han på nytt blev avskedad. Privat slogs han med sina inre demoner, 1950 hamnade han på mentalsjukhus och fick där diagnosen schizofreni. Åren som följde blev tuffa, han lyckades inte få några roller och det resulterade 1955 i två misslyckade självmordsförsök.
Under en kort period delade Kinski lägenhet i München med en familj vars då 13-årige son, vid namn Werner Herzog, senare kom att ha en avgörande betydelse för Kinskis liv och karriär.

Galen Jesus skrämmer
Turen tycktes ha vänt när Kinski 1956 gjorde ett uppmärksammat gästframträdande i en uppsättning av Göthes pjäs om diktaren Torquato Tasso på Burg-teatern i Wien, men trots kollegornas beundran och bra recensioner fick Kinski inte fast anställning. Teaterchefen vågade inte behålla tysken med tanke på hans infamösa rykte. Kinski blev vansinnig och försökte förgäves stämma teatern.
Besviken bestämde sig Klaus för att sadla om och började istället uppträda som "spoken word-artist". Han turnerade sedan runt Österrike, Schweiz och Tyskland med viss framgång. Kinski hade redan haft en del statistroller på film, men det var först på 60-och 70-talet som han började göra sig ett namn inom filmen.
Förutom en roll i klassikern Dr Zjivago (1965) syntes han främst i de populära, men utskällda exploitationfilmer som spreds som en löpeld över Europa. (Den kontroversielle spanske regissören Jess Franco regisserade Kinski i fyra filmer och har sagt att han aldrig hade några problem att jobba med tysken). Kinski fick också en hel del uppmärksamhet för en serie tyska thrillers baserade på den brittiske författaren Edgar Wallaces romaner.
Kinski gjorde en liten roll som puckelryggig bandit mot Clint Eastwood i klassiska För några få dollar mer (1965) och fortsatte att filma flitigt, För några smutsiga dollar (1967), Den tyste hämnaren (1968), Sartana – dödens ängel (1969) och 5 män för helvetet (1969), även om de stora rollerna fortfarande lös med sin frånvaro.
1970 hade han en liten roll mot Christopher Lee i Greve Dracula, men kom 1979 att själv få mycket beröm för sin kusliga gestaltning av den berömde vampyren i Herzogs Nosferatu – nattens vampyr.
Innan dess harvade Kinski vidare med mängder av roller i B-rullar som till exempel Skjut de levande – bed för de döda (1971), Hämndens blodiga spår (1971) och Black Killer (1971). I början av 70-talet gjorde Kinski också skandal med en kontroversiell pjäs där han spelade en galen Jesus och skrämde slag på både publik och medspelare med sina våldsamma utbrott.

Min bäste ovän
Samarbetet mellan Klaus Kinski och regissören Werner Herzog liknar ingenting annat i filmvärlden. Den turbulenta hatkärlek som uppstod mellan dem är legendarisk och skapade samtidigt några av tidernas bästa filmer.
Paret bråkade, slogs och filmade och lyckades göra fem fantastiska filmer tillsammans; Aguirre: Guds vrede (1972), Woyzeck (1978), Nosferatu – nattens vampyr (1979) Fitzcarraldo (1982) och Cobra Verde (1987). Deras stormiga och komplicerade samarbete och vänskap har fångats i dokumentären Min bäste ovän.
Under inspelningarna av Aguirre provocerade Herzog ofta Kinski till sanslösa utbrott för att få fram de reaktioner han behövde för filmen, men det höll på att sluta med en katastrof. Hettan, maten, regnet och myggen i Perus djungler var nära att driva Kinski till vansinne. Han glömde sina repliker och stormade ofta iväg för att sedan maniskt irra omkring i djungeln. En natt slog det slint och Kinski började skjuta mot ett av tälten i lägret. Det var ren tur att han inte dödade någon, men en filmarbetare fick ett par fingrar avskjutna.
Kinski var galen på riktigt.
"Jag är som ett vilddjur bakom galler. Jag behöver luft och utrymme", erkände han.
Under inspelningarna av Fitzcarraldo tröttnade de lokala statisterna på hans raseriutbrott och erbjöd sig att mörda Kinski om Herzog bara gav klartecken. Både Herzog och Kinski har sedan erkänt att de, på varsitt håll, haft seriösa planer på att mörda den andre! (Herzog kom närmast, en vakthund var det enda som lär ha hindrat regissören från att placera en brandbomb i Kinskis hus!).

Mästerverket i Amazonas
Fitzcarraldo är kronan i juvelen i samarbetet mellan Herzog och Kinski.
Det är en fantastisk film, löst baserad på en verklig händelse, och ett av de mest upplyftande och livsbejakande exempel på hur mäktig den mänskliga tron är när det gäller att utmana och förverkliga sina vildaste drömmar.
Kinski spelar operafantasten Fitzcarraldo som i slutet av 1800-talet drivs av en brinnande längtan att bygga ett operahus mitt i Amazonas otillgängliga regnskogar. Alla utom den lokala bordellmamman Molly tycker att han är komplett galen.
Trots alla olyckskorpar som försöker övertala honom att överge sitt vansinniga projekt, skrider Fitzcarraldo till verket och ger sig av nedför floden på en gammal rostig ångbåt. Han låter sig inte heller hindras av att ett stort berg tornar upp sig mellan honom och den plats där han valt att bygga sitt operahus. Fitzcarraldo bestämmer sig för att skövla skogen, bygga en räls och sedan med hjälp av lokalbefolkningen släpa hela den 340 ton tunga båten över berget – något som den egensinnige Herzog själv också gjorde på riktigt under de kaotiska inspelningarna på plats i djunglerna!
Fitzcarraldo är en oförglömlig upplevelse som bokstavligt talat skildrar hur tron verkligen kan försätta berg. Mänsklig galenskap har aldrig varit så vacker och inspirerande som i den här andlöst gripande historien om den lilla människans outtröttliga kamp mot tvivel och övermäktiga odds.

Ömsesidig respekt trots allt
Trots framgångarna kan man ju undra varför Herzog fortsatte sitt närmast motsägelsefulla samarbete med Kinski. I en intervju förklarade han att det hela tiden fanns en djup respekt mellan dem (trots att Kinski själv aldrig erkände det) och att de kompletterade varandra på ett unikt sätt och "förstod varandra på ett primitivt, nästan djuriskt vis".
Trots att Kinski skrev fruktansvärda saker om regissören i sin självbiografi, vände Herzog aldrig honom ryggen utan fortsatte att ge honom roller. Det ryktas också att Herzog själv hjälpte Kinski att hitta de rätta orden för att uttrycka sitt hat mot regissören i boken för att den skulle sälja bättre!

Bättre än att städa på toa
Kinski själv verkade inte ha mycket till övers för det konstnärliga kallet till filmen.
"Att filma är bättre än att städa toaletter", påstod han en gång.
"Jag väljer de filmer som har kortast inspelningstid och som betalar bäst", har han sagt. "Jag säljer mig själv till högstbjudande, precis som en prostituerad. Det är ingen skillnad", förklarade han och tackade nej till den tyska skurkrollen i Steven Spielbergs Jakten på den försvunna skatten (1981) med motiveringen "manuset är idiotiskt skitdåligt". (Kinski nobbade även roller från sådana storheter som Federico Fellini och Akira Kurosawa).
Samma år dyker Kinski istället upp i diverse biroller i och fortsätter sedan att harva runt i halvdana projekt. Den sista riktigt bra filmen han gjorde var Den lilla trumslagarflickan (1984).
Kinskis sista film kom att bli Kinski Paganini – en film med manus och regi av Kinski själv om violinisten Niccolo Paganini. Kinski, som ansåg att hans och Paganinis liv påminde om varandra, spelade själv huvudollen. Han försökte övertala Herzog att regissera, men denne vägrade. "Manuset är omöjligt att filma", löd svaret. Herzog var dessutom sur för att Kinskis förberedelser för filmen skapat onödiga konflikter under inspelningarna av deras sista film tillsammans. Även inspelningarna av Kinski Paganini urartade, Kinski rök ständigt ihop med producenterna som anklagade honom för att förvandla projektet till en porrfilm och stämde honom.
Klaus Kinski var gift fem gånger och fick tre barn, mest känd är skådespelerskan Natassja. Han dog i november 1991 av en hjärtattack i sitt hem i Lagunitas, strax utanför San Franscisco. Sonen Nikolai var den enda av barnen som kom till begravningen när Kinskis aska ströddes ut över Stilla Havet.


Artikelflöde

TÄVLING

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

TÄVLA OCH VINN FILMEN PÅ BLU-RAY OCH SPELET TILL PS4!


Recension

THE CREW 2

Var det ont om semesterdagar i somras? Behöver du ett miljöombyte? Då föreslår jag att du hoppar in i Ivory Towers massiva racingvärld, som spänner från kust till kust på nordamerikanska kontinenten.


Sony UBP-X500

Billig universalspelare

Slanka Sony UBP-X500 - firmans tredje och billigaste Blu-rayspelare.


Blu-rayaktuella You Were Never Really Here

Vedergällning på beställning

När You Were Never Really Here premiärvisades på Cannesfestivalen ifjol fick filmen ta emot en lång stående ovation från publiken. Nu släpps äntligen det kritikerhyllade och brutalt intensiva thriller-dramat på Blu-ray.


Möbelsnickeri för hemmabio

Läcker retro

I Vancouver finns MazinCraft som specialiserat sig på möbelsnickeri för hemmabio.


Smidigare korrigering

Ny version av Dirac Live!

Den nya andra generationens ljud- och rumsoptimeringsprogram är inte bara uppgraderad rent tekniskt utan ska också vara ännu mer lättanvänt med både tydligare gränssnitt och förenklad inkoppling.


Sony TV

Nya toppmodeller

Namnet Master reserverar Sony för sina allra bästa TV-apparater och nu kommer två nya minimalistiska Mastermodeller: AF9-OLED och ZF9-LCD.


32-kanals processorförsteg

StormAudios nya topprocessor

Ett balanserat moduluppbyggt 32-kanals processorförsteg överlastad med finesser som tre 3D-format, Sphere Audio och Dirac Live-korrigering, men ändå har överskådligt gränssnitt och är lika hemtam multisammanhang som i kräsen hifimiljö - finns det?


Exklusivt för hemsidan!

Krönika: I favoriternas fotspår

När regnet sveper in från väster och sommaren drar sin sista suck dricker vi kaffe på Kafé Öresund i Viken.


Marantz NR1609

Röststyrd lågprofil

Marantz uppskattade slimline-receivrar heter i år NR1509 och NR1609!


Test: VSSL A.3

Ljud i hela huset

När du ändå håller på att installera en ordentlig hemmabio, varför inte se till att du på ett smidigt sätt kan lyssna på musik i resten av huset?


SPELRECENSION

DETROIT: BECOME HUMAN

Quantic Dream har med sina tidigare spel på många sätt nästan helt suddat ut gränsen mellan tv-spel och film.


Krönikan

Meningen med livet är enkel

Spies (ät), rejs (res) og vær glad.

Ordleken blir förstås inte lika fyndig på svenska som på danska.


Massivt ljusflöde med laser

Panasonics serie av Sholid Shine-projektorer utökas med PT-RZ870 som specar 8 500 lumen och 1920x1200-upplösning.


YAMAHA RX-A3080

Tungviktare på G

Yamaha flaggar för att bjässarna i Aventageserien är på väg, och det märks på finess-listan att dessa receivrar ska funka oavsett plats!


Meddelande

Laddar meddelande...