Nilssons krönika

Fan, vad jag är trött på superhjältar

Det är precis som författaren Bernard Malamud en gång sa;

”Utan hjältar är vi alla bara vanliga människor och vi vet inte hur långt vi kan gå”.

Publicerad i HemmaBio 12, 2016

Och historien har varit full av hjältar och hjältemyter. Från Gilgamesh, Herakles och Parcifal till Benny Guldfot och Tarzan, Kevin Keegan, Steve Heighway och Bruce Lee.

Hjältar har funnits genom alla tider av en mycket enkel anledning.

Vi behöver dom.

Och när verkligheten har lidit brist på hjältar så har människan helt enkelt bara uppfunnit dom.

Tiderna förändras och så även hjältarna.

Gårdagens hjältar har lika lite med dagens att göra som med morgondagens.

Nya tider skapar nya ideal.

Nya generationer söker nya hjältar.

Men en sak är säker.

Vad som än händer – hur världen än förändras – så kommer vi inte att klara oss utan hjältar.

Utom en sort, förstås.

*

 

Nu kommer mitt serietidningsdiggande 10-åriga jag att protestera högljutt.

Jag som älskade Spindelmannen, Fantomen och Shang-Chis dödliga Kung fu-händer.

Men fan, vad trött jag är på alla dessa jävla superhjältar.

Det går snart inte en vecka utan att det dyker nya, meningslösa hjältefilmer utan slut på bio.

Marvel-figurerna har blivit som mobilförsäljarna.

Dom poppar upp överallt.

Ja, jag vet.

Tajmingen är helt fel.

Om jag hade varit 10 år, så hade jag antagligen inte gnällt så mycket.

Ja, jag ska också erkänna att det har kommit en del riktigt bra rullar i genren.

Sam Raimis Spiderman-filmer var kul. Christopher Nolans första Batman-rulle var också bra. Bäst av dom alla var Blade med Wesley Snipes som brutal vampyrjägare, men det är snart tjugo år sen den kom.

Och ja, jag vet. Jag har klagat förut, men det har blivit värre.

Nu går det inte längre att skilja filmerna åt.

Alla följer exakt samma, tjatiga mönster.

Vi möter sorgsna, övergivna och föräldralösa småpojkar.

Mobbade plugghästar.

Sexuellt frustrerade nördar.

Utstötta freaks med sårade egon.

Söner till galna vetenskapsmän eller pojkar som har en pappa som bor på en annan planet. Olyckligt kära är pojkarna också ibland. Och pratar högt för sig själva när ingen annan orkar lyssna, eller vill förstå, gör dom alltid.

Sen blir dom vuxna och förvandlas till missförstådda, bittra och deppiga navelskådare. Kvasireligiösa, pretentiösa och revanschlystna loosers med Belgian Blue-muskler och Jesus-komplex som drar på sig färgsprakande, bisarra trikåer för att frälsa världen från universums samlade ondska.

Det är en ondska som i snart varenda jävla film gestaltas av i stort sett samma hot.

Ett gigantiskt, fult datoranimerat monster som med dovt mullrande röst mal på i ändlösa apokalyptiska monologer om hur världen ska förintas.

Problemet är bara att besten snackar så länge att superhjältarna alltid hinna kvickna till, få nya krafter och spöa skiten ur mutanten och rädda mänskligheten.

Och bana väg för fler menlösa uppföljare, förstås.

*

 

Inget blir hellre bättre av att man nu slänger in en massa superhjältar i en och samma film. Eller korsbefruktar olika serieuniversum och låter alla puckla på varandra.

Tvärtom.

Det blir bara ännu mer plågsamt tydligt vad dom här filmerna egentligen är –

filmer för 10-åringar.

Historier berättade för barn, fast med ett vuxet anslag. Med vuxet våld, vuxna problem och vuxen humor.

Kruxet är bara att inte ens unga vuxna fattar vad filmerna handlar om.

När jag såg Batman vs Superman satt jag bredvid ett gäng grabbar. Dom muttrade och krafsade sig förbryllat under kepsarna mest hela tiden. Efter en dryg timme började dom mecka med sina mobiler istället.

Kanske googlade dom efter nån sorts handling.

 

*

Med alla dessa uppföljare, prequels och reboots är förvirringen snart också total.

Men filmfabrikerna verkar inte bry sig.

Dom kör vidare efter samma tröttsamma koncept.

Ut med logik och vettiga historier, in med mer specialeffekter och skruva upp volymen.

Det är filmer där oändliga scener med utmattande jätteslagsmål och skyskrapor som demoleras bara staplas på varandra till ett öronbedövande larm.

Timme efter timme. Film efter film.

Det är därför jag har tröttnat på mina gamla serietidningsidoler.

Nu hyllar jag istället en annan slags hjältar.

Riktiga hjältar.

Människor som tänjer på gränserna och vågar vara annorlunda. Som brinner för en idé och kämpar för att förverkliga sina drömmar, hur galna dom än är.

Som Alain Robert som halvt invalidiserad klättrar upp för skyskrapor utan skyddslinor.

Som Philippe Petit som gick på lina mellan World Trade Center-tornen.

Min mamma är också en riktig hjälte.

Trots all fysisk och själslig smärta och alla motgångar som hon burit med sig under alla år, har jag aldrig hört henne klaga. Hennes värme, uppoffringar och viljestyrka har gett mig kraft att själv övervinna sorger och besvikelser.

Min pappa är också en hjälte.

Hans obotliga optimism flammade ständigt lika stark och hoppfull ända in i det sista. Jag hade inte kunnat tackla alla bakslag och svackor i livet utan att låta min vardag genomsyras av hans mod. Av hans osvikliga förmåga att se framåt. Att ta vara på och fylla nuet med mening.

Jag skiter fullständigt i att Marvel ska lansera en ny superhjälte nu.

”En superhjälte definieras inte genom sin styrka, fysik eller särskilda färdigheter. Superhjälten finns i hjärtat”, förklarar serieförlaget.

Och det håller jag med om.

Men då tänker jag inte på förvuxna småpojkar med storhetsvansinne och kalsongerna utanpå trikåerna.

Då tänker jag på mamma och pappa. 

 

*

Se där ja, inte en jul utan att nån blir kränkt av ett Disneyklipp.

Nu är det sångerskan Alicia Keys som dömer ut Snövit som ”fullkomligt sexistisk och misogyn” för att Snövit i en scen städar i dvärgarnas stuga. Keys bölar:

– Det är absolut inget fel med kvinnor som väljer att stanna hemma och ta hand om sin familj, det är ett hårt jobb. Men det är sättet man framställer det på.

Men herrejösses, ta en skumtomte och chilla lite, som Kloker hade sagt.

Det är tecknad film.



Artikelflöde

Uppdatering

Sony-tv med Dolby Vision

När HDR först lanserades var det bland tillverkarna av tv-apparater lite prestige i vilken eller vilka standarder man stödde, och en sak som till en början verkade skriven i sten var att det krävdes speciell hårdvara för att ta hand om Dolby Vision. Men redan i höstas ryktades det om en ruppdatering av Sonys apparater utrustade med deras finaste processor, och nu kommer ett klart besked: Sony ZD9, A1, XE94 och XE93 kommer att uppdateras till Dolby Digital under februari 2018! Det är dessutom inget krångel för användaren, eftersom uppdateringen kommer via nätverk, hurra!


Uppgradering från Denon

Häftigt 3D-ljud med DTS Virtual:X

DTS Virtual:X-firmwareuppdateringen finns nu tillgänglig för Denon AVR-X1400H, Denon AVR-X2400H och Denon AVR-X3400H.
Under våren 2018 släpps uppdateringar även till modellerna AVR-X4400H och AVR-X6400H . Gratis förstås!


Du har väl koll?

OLED-guiden 2017

Sugen på OLED men vet inte var du ska börja? När reorna börjar närma sig är det läge för en djupdykning om de OLED-TV som finns på marknaden. Så lika, men ändå så olika!


Spelnyheter

Paris Game Week

Nytt från spelfesten i Paris


Samsung fixar hypnos

Glöm favoritfilmen

Känner du att det vore kul att se om en film eller en serie? Vill du att det ska kännas nytt och fräscht igen? Samsung kan ha lösningen!


TÄVLINGEN AVGJORD!!!

It Comes at Night

Nu har vi dragit vinnarna. Är du en av dem?


Ni vann filmen på Blu-ray!

47 Meters Down - tävlingen avgjord!

Ännu en spännande tävling. Vann du?


Test: Bladelius Njord Mono

En svensk hästkraft i bion

Om man sitter med en helt vettig bioanläggning i mellanklassen och vill uppgradera, vad är det då vettigast att lägga pengar på?


TÄVLING!

Vinn filmen på Blu-ray!

Vi har fått fem fina exemplar på Blu-ray att tävla ut av det klaustrofobiska thrillerdramat It Comes At Night.


Intervju: Dragomir Mrsic

Brokig sannsaga från förorten till Hollywood

Efter genombrottet som hårdför maffiaboss i Snabba cash slog Dragomir Mrsic igenom även internationellt. Han har också etablerat sig som framgångsrik entreprenör. Men vägen från Fittja till Hollywood har varit lång, tuff och brokig.


Film: 47 Meters Down

47 meter ner kan ingen höra dig skrika

Scenariot i höstens mest gastkramande drama är lika enkelt som skräckfyllt – två tjejer utforskar havet utanför Mexicos kust. När kabeln till deras hajbur brister störtar den ner i djupet. Radiokontakten med ytan är bruten och syret börjar ta slut när vithajar börjar cirkla runt dem ...


Spelrecension

DEAD BY DAYLIGHT

”Assymetric survival horror action” är en genre som bara inom loppet av några veckor fick tillskott i form av två spel. Det ena av dessa två testar vi här”Assymetric survival horror action” är en genre som bara inom loppet av några veckor fick tillskott i form av två spel. Det ena av dessa två testar vi här.


Bygg egen mediaspelare

Bygg egen mediaspelare – och fjärrstyr hemmabion!

Här är prylen för några hundralappar som kan bli precis vad du gör den till – mediaspelare till tv:n, surfdator i fickformat, fjärrstyrning av elektrisk utrustning i hemmabion eller avkännare för övervakning av temperaturer, färger, rörelser med mera.


Alternativ till actionfilmen: Livesänd balett för hela familjen!

ALICE I UNDERLANDET FRÅN ROYAL OPERA HOUSE I LONDON

På måndag den 23 oktober livesänds den framstående brittiske koreografen Christopher Wheeldons  balett Alice i Underlandet på SF Bio från Royal Opera House i London


Hemmabioskolan

Bakgrundsbelysningen

Du läser ofta om det i tester och nyheter. Men hur fungerar egentligen ljuset från en TV? Hemmabioskolan går igenom varianterna!


Meddelande

Laddar meddelande...