--------------------------------------------------------------------------------

VAMPIRE DIARIES
Säsong 6 blir tillgänglig 1 januari

Sjätte säsongen av CW's övernaturliga drama, baserat på L.J. Smiths böcker, tar vid fyra månader efter Damons (Ian Somerhalder) och Bonnies (Kat Graham) "död", efterlämnande Elena (Nina Dobrev) och Jeremy (Steven R. McQueen) i sorg. De är båda förtvivlade och börjar agera destruktivt. Som tur är lever både Damon och Bonnie, de befinner sig i ett parallellt universum och försöker hitta en väg hem. Samtidigt hoppar Caroline (Candice Accola) av skolan för att ägna all sin kraft till att häva en förbannelse, Tyler (Michael Trevino) kämpar med att bli mänsklig och Alaric (Matt Davis) anpassar sig till vampyrlivet.

--------------------------------------------------------------------------------

SIX
Säsong 1 premiär 19 januari

Six är History Channels andra originalserie, efter Vikings. Detta nutida militär-actiondrama i åtta avsnitt är skrivet av Oscarsnominerade manusförfattaren och Vietnam-veteranen William Broyles (Jarhead, Cast Away, Apollo 13) och hans son David Broyles, veteran från militära specialstyrkor. Vi får följa Navy SEAL Team Six som 2014 hade i uppdrag att eliminera en talibanledare i Afghanistan, men allt får en abrupt vändning när de upptäcker att en amerikansk medborgare arbetar för terroristerna. I huvudrollerna ser vi bland andra Walton Goggins (The Hateful Eight, Justified) och Barry Sloane.

--------------------------------------------------------------------------------

REAL TIME WITH BILL MAHER
Säsong 15 premiär 23 januari

HBO:s prisbelönade komedi-talkshow är tillbaka med en ännu mer ocensurerad och kompromisslös Bill Maher samt nya gäster. Maher är en av USA:s starkaste politiska komiker, hans totala uppriktighet och oräddhet har gett honom miljoner fans.

--------------------------------------------------------------------------------

BEWARE THE SLENDERMAN
HBO-dokumentär premiär 24 januari

HBO-dokumentär som handlar om det omtalade Slenderman-dådet i Wisconsin den 31 maj 2014, då två 12-åriga flickor lurade ut en vän i skogen och knivhögg henne 19 gånger. Deras offer var nära att dö och de hävdade att dådet var en hyllning till The Slenderman – en populär skräckfigur på Internet. Filmen undersöker brottet och hur det kunde ske, det mörka djupet på nätet och hur detta påverkar barn. Irene Taylor Brodsky har regisserat och manus är skrivet av Brodsky och Sophie Harris.

--------------------------------------------------------------------------------

THE MAGICIANS
Säsong 2 premiär 26 januari

Syfy:s fantasyserie, baserad på Lev Grossmans romaner, kretsar kring ett gäng kompisar som upptäcker sina magiska förmågor vid Brakebills University, en hemlig institution specialiserad på magi. Snart förstår de att alla fantasier de läst om som barn är verkliga och att de utgör ett hot mot hela mänskligheten. I andra säsongen möter de ett hot som kan förgöra hela den magiska världen. I rollerna ser vi bland andra Jason Ralph, Stella Maeve och Olivia Taylor Dudley.

--------------------------------------------------------------------------------

THE PATH
Säsong 2 premiär 26 januari

I andra säsongen av The Path får Meyerist-rörelsen kämpa med att förstå doktor Meyers mystiska försvinnande. Eddie (Aaron Paul), som plågas av underliga syner, har svårt att anpassa sig till sitt liv i den vanliga världen och Sarah (Michelle Monaghan) tar trots sina tvivel på Cal (Hugh Dancy) plats vid hans sida som ledare av The Light. Vetskapen om Cals mörka förflutna får stå tillbaka för rörelsens bästa. Sarah och Cal står nu ännu närmare varandra och Eddies syner avslöjar sanningen om doktor Meyers försvinnande. Jessica Goldberg har skapat serien som produceras av Hulu:s systerbolag Universal Television och Jason Katims True Jack Prods. Goldberg och Katims är exeutiva producenter tillsammans med Michelle Lee.

--------------------------------------------------------------------------------

BLACK SAILS
Säsong 4 premiär 30 januari

Nu kommer den fjärde och sista säsongen av Emmybelönade Black Sails i 10 avsnitt – det är dags för detta actiondrama och upprinnelsen till klassikern Skattkammarön att hissa seglen en sista gång. New Providence Islands stränder har aldrig varit blodigare och ju närmare vi kommer civilisationens undergång, desto mer desperat kämpar den emot. I huvudrollerna ser vi bland andra Toby Stephens som Kapten Flint, Hannah New som Eleanor, Luke Arnold som John Silver och Jessica Parker Kennedy som Max.

--------------------------------------------------------------------------------

BECOMING WARREN BUFFETT
HBO-dokumentär premiär 31 januari

Miljardären Warren Buffett är ett unikum. Vid 96 års ålder lever den legendariska investeraren fortfarande i sitt enkla hem i Omaha och kör själv till kontoret varje dag för att ta hand om Berkshire Hathaway – världens fjärde största företag. Filmen berättar historien om en ambitiös, sifferfixerad pojke från Nebraska som blev en av världens rikaste och mest respekterade män. Buffett berättar med egna ord ackompanjerad av exklusiva hemmavideor, familjefoton, arkivmaterial och intervjuer med familj och vänner.

Av Jonas Olsson

En relativt ny bekantskap för oss här på HemmaBio är amerikanska Truaudio. Företaget är specialister på elektronik, rack och högtalare för i första hand custom-installationer, och vi testade deras tajta subwoofer Csub-12 i förra numret.
Truaudios produkter kan man bara köpa via auktoriserade återförsäljare, inte på nätet, vilket tyder på ett kvalitetstänk för att få rätt kunskaper från försäljaren, och därmed förhoppningsvis i slutändan rätt produkter till kunden.
Truaudio har ett relativt brett sortiment och specielbygger till exempel också högtalare efter dina projekt, för att passa till exempel en viss tevemodell, efter önskad färgskala eller ljudtyp för matchning mot andra högtalare i salongen.

Rejält bygge
Nu har vi dock plockat in en in-wallhögtalare från Truaudio, och modellen vi valt är den rektangulära B23-265LCR. Som namnet antyder är det en högtalare för just LCR-placering vilket betyder Left, Right och Center. Perfekt för en enad front alltså.
I B23-serien finns också en matchande dipol/bipol, B23-265SUR, för surroundkanalerna och även en riktigt biffig meterhög 3-vägare, B23-465LCR.
B23-265LCR är ganska stora högtalare med respektingivande pondus när det gäller byggkvalitet och känsla med mycket aluminium. Rejäla grejer helt enkelt.
Högtalaren är av sluten konstruktionen med en rejäl backbox med exakt rätt innervolym. På långsidorna hittar vi fyra så kallade "doglegs" per sida vilket borgar för stadig installation i väggen.
Designen har också gjorts med tanke på att vara så diskret som möjligt, B23-265LCR bygger bara ut 1 millimeter från väggen, och det tack vare den tunna ramen. Högtalarskyddet knäpps sedan på med hjälp av magneter.
Man ska dock vara medveten om att högtalarlådan är 610 mm bred, vilket innebär lite pyssel med centermonteringen om du har 60 centimeter regelavstånd.
Själva konstruktionen är som sagt 2-vägs med sluten låda. Baselementen har en lackad kolfiberkon i ett stycke, vilket ger en väldigt lätt och styv kon. Diskanten är vinklingsbar för smidig intrimning och är utrustad med en titankalott på 25 mm.
Högtalarkontakterna är infällda på lådans ena kortsida.

Rappa koner i kolfiber
Vi gillar verkligen känslan och tyngden på högtalarna så det ska bli väldigt spännande att börja lyssna.
Det första intrycket, och det har i princip gällt alla som av olika anledningar befunnit sig i testrummet, är att man inte tänker på var ljudet kommer ifrån. Det märks liksom inte. Det bara finns där. Snacka om osynligt ljud!
Spelstilen ger sken av mer lådvolym än B23-265LCR faktiskt har, men inte för att det låter svullet eller bullrigt. Nej, det släpper så otroligt lätt från högtalarna och sprider ordentligt och enormt transparent men skarpt kontrollerat i rummet. Den så kallade frontbilden är sällsynt behaglig och toppas av en alldeles utmärkt rösthantering.
Det märks att Truaudio kan det här, och samtidigt befriande att man valt det här rena och luftiga ljudidealet, som gör att man kan lyssna hur länge som helst utan att tröttna och aldrig missa något i filmen för att högtalaren maskerar dialogen. Det här är bra, riktigt bra.
Komplettera med en tajt subwoofer och det spelar rent, snyggt och elegant med hög grad av underhållning!

TRUAUDIO B23-265LCR

Vad: Inbyggnadshögtalare
Konstruktion: Sluten, 2-vägs
Baselement: 160 mm
Diskant: 25 mm
Känslighet: 91 dB
Frekvensomfång: 45-20k Hz
Pris: 9 252 kronor st.
Info: Hemsat.se

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Text Ludwig Swanberg

Vad behöver vi? Ett ledigt testrum, och så passande elektronik och kablage. Marantz nya för- och slutstegskombination AV 7702 och MM 7055 känns både ny och lämplig som hjärna och kraftverk. En 4K-uppskalande Blu-rayspelare från Sony, och en gigantisk TV från Philips kommer också väl till pass. Nätkablar och bildkablar från Chord och ljudkablar från Audioquest knyter ihop kalaset. Spelet kan börja.

Triangle är först ut, och firar 20-årsjubiléet av sin Esprit-serie med nya versioner av alla högtalare. Fronthögtalarna består av ett par fullvuxna Esprit Talas Ez golvhögtalare. Det regelbundet fyrkantiga testparet är utfört i högglansig vitlack, men kan även fås i dito svart, eller i valnötsfanér. Fotavtrycket är rejält breddat med en stadig glasplatta med fyra spetsiga koner nedåt. Inte tre alltså, som på större Triangle-pjäser. En hyfsat stor basreflexport framåt, och två 6,5-tums glasfiberbasar med inverterad upphängning ovanför den. Så långt känns allt helt normalt.
Men ovanför basarna huserar ett helt nytt vitt mellanregisterelement i "naturfiber" med svart dammkåpa, och längst upp Triangles hornladdade titandiskant med fast fasplugg. Den känner vi igen från både Magellan och Signature-serien. Jag börjar misstänka hög verkningsgrad och okonventionella delningsfrekvenser. Kabinetten är inte jättetunga, men känns väl hopskruvade, med tyngdpunkten förankrad betryggande långt ner i lådan. Ingen överhängande vältrisk alltså, vilket känns skönt med tanke på det stiliga utförandet.
Baktill är det förberett för bi-wiring eller bi-amping om så skulle önskas. Många hemmabioförstärkare har ju intern omkopplingsmöjlighet till det senare alternativet, och ibland gör den extra tillförda kraften och kontrollen storverk, så möjligheten är välkommen.

Baksätesförare
Baktill, ja. Där ståtar ett par stativhögtalare i samma serie. Skär bort basdelen och låt det prydliga vita mellanbaselementet ta hand om allt under horndiskantens delningsfrekvens, och förse fronten med inte mindre än två grunda basportar, så har vi fått till grunden för ett par Triangle Esprit Comete Ez stativhögtalare. De är med sitt vita cellulosamembran och ovan nämnda horndiskant noggrant klangmatchade med fronthögtalarna. Möjligheten till bi-amping är dock bortrationaliserad. Ett par välgjorda terminaler bakåt är det vi får hålla tillgodo med. Jag gissar fortfarande på relativt hög verkningsgrad, förresten. Och en förstärkarvänlig impedans ovanpå det. Det är ju Triangle. De brukar vara lättflörtade.

Annie Loves Speakers...
Centerpartiets ledare heter i det här fallet Esprit Voce Ez. Vi känner igen den fyrkantiga högblanka lådformen och de dubbla framåtriktade portarna, som här dock sitter precis under diskanten, vilken logiskt nog är identisk med övriga högtalares. Två mindre mellanbaselement i vit naturfiber längst ut åt sidorna.
Bra centerhögtalare är inte det lättaste att få till. De måste dels operera liggandes, och dels försöka låta som fyra större stående högtalare. Dessutom får de en stor del av den totala ljudmixen i produktionerna.

Centermatchning
För att avgöra om en centerhögtalare tillför eller "frånför" något i förhållande till totalmixen, är det en enkel sak att jämföra samma filmsekvens både med och utan centerhögtalare. Ta gärna en scen där det händer mycket, med både bakgrundsmusik och babbel på högsta växeln. Kör först med center, och gå sedan in i processormenyn och ta bort den. Det går fort och lätt. Ganska snart hör du om ingenjören gjort jobbet ordentligt. Vi noterar ofta hur dialogen faktiskt låter naturligare utan centerhögtalare, men lika ofta är det helt tvärtom. Martin Logans centerhögtalare i deras stora biosystem som vi testade för några nummer sedan var ett exempel som talar för att man ska använda sin center. Den gjorde dialogen befriande kristallklar och avslappnad. Men hur är det här?
En vanlig brusning avslöjar en del. Dels att vårt rum låter hårdare till vänster än till höger, vilket avhjälps med diffusorer på första reflexen. Oregelbundna former, alltså. Den avslöjar också att centern vill komma upp en bit. Alltför lågt placerad blir den mumlig och bumlig, och därigenom otydlig. En halvmeter ovanför golvet låter den plötsligt som en tre gånger dyrare högtalare, där den står stadigt på sitt stativ (mitt i vägen för bildtexten...).

Vi lyssnar på musik
Eftersom Esprit-serien är erkänt populär bland musiklyssnare, testar vi med musik först, och då mest i två kanaler, med några undantag. Triangle-högtalarna är väl inkörda, så vi kan börja lyssna noggrant på direkten. Vi hittar en jämn klangbalans och en bra energi ungefär sjuttio centimeter från bakväggen i testrummet. Lite lagom invinkling, och inte för brett isär börjar de låta varma i kläderna. Ljudet är livfullt och öppet, och det känns som att några strimmor vårsol letar sig in i rummet när vi spelar.
Det är lätt att lyssna, och vi börjar fundera på vad det är som får det att rycka i mungiporna på oss när vi har musikstund med Antal Ez. Efter ett antal (host...) skivor med bland annat David Bowie, Gorillaz, Keith Jarrett och Madonna levererar hjärnan en teori: Det handlar om verkningsgrad, och kanske i ännu högre grad dynamiskt förlopp hos mellanregistret och diskanten. Ja, särskilt diskanten. Transienter skjuts iväg med en gnistrande energi och lätthet som gör att alla percussionljud och strängljud får en extra skjuts precis i början av sitt liv. Det blir lite fyrverkeri över föreställningen, men inte så att det blir påfrestande. Snarare underhållande. Det blir också ovanligt lätt att följa med i sångtexter, för artikulationen finns där.
Längre ner i registren är det snäppet försiktigare, dock. Erkänt bastanta mansröster låter fylliga i mellanregistret, men känns mer återhållna nedåt. En tendens till tjockhet i rösten infaller också om vi spelar extra starkt, men då får vi också provocera fram effekten.
Med multikanalsproducerad musik är det påfallande hur fram- och bakhögtalarna hjälper varandra att bygga upp en trovärdig spelplan runt dig som lyssnar. Det fungerar riktigt bra, och bygger sannolikt på att Esprit Comete Ez-högtalarna är så pass potenta nedåt som de är, trots sitt enda baselement och sin begränsade lådvolym. Samma delningsfrekvens som storasyster Antal Ez hjälper också till att hålla fasvinklarna i schack och undvika utsläckningar mellan bak- och framhögtalarna.

Och ser på film
Ibland släpps filmer som är så pass komplicerade att det kan krävas många tittningar innan poletten trillar ner. För mig är Inception ett sådant exempel. Den är dessutom välinspelad och innehåller både dialog och reptilsnabba rikoschetter parat med domedagsbas och "hela världen rämnar"-passager. Perfekt för bioljudstestande. Leonardo diCaprios strama och menande dialogföring genom filmen ställer också krav på en naturlig röstförmedling hos centerhögtalaren. Det var inte en helt lätt nöt att knäcka, skulle det visa sig. Till en början lät den betydligt rundare och mumligare än de övriga högtalarna, och gjorde oss inga tjänster alls. En överkoppling till 4.0 (centerdialogen inmixad i framhögtalarna) lät betydligt mer övertygande, särskilt för den som sitter i mitten i salongen. Med dialogen tillbaka i centern blir det mumligt igen.
Vad gör man då? Jo, man går in i setup-menyn och begränsar basen till centern. Redan vid 40Hz delning börjar den låta gladare. Men det är inte förrän vi placerar den på ett stadigt stativ och vinklar upp den en aning som den börjar platsa i kören, till glädje för dem som sitter på sidoplatserna i rummet.
Fler element betyder dessutom möjlighet till bättre dynamik, vilket märks extra mycket då det börjar vissla kulor kors och tvärs i biorummet. Centerns roll är viktig, och frågan är om Voce inte är i försiktigaste laget storleksmässigt för att kunna åka ikapp med de stora golvhögtalarna. Spielbergs Cowboys & Aliens är fullproppad med salta ordväxlingar. Visst hörs dialogen klarare med en rätt placerad center, men så värst mycket hår på bröstet har inte karaktärerna via Voce.

Efter några dagars lyssnande når Triangle-systemet upp till ett OK resultat, där framförallt toppen och röstregistret får höga poäng för sin renhet, luftighet, klarhet och pigga accentuering av transienter och konsonanter. Men man vill ändå inte kasta hatten i luften och ropa Yeee-haaa! vid filmtittande, och det är något av ett problem.
Men problem är till för att lösas, så vi prövar allt möjligt (starkare förstärkare, lyxkablar, omplacering) innan vi hittar den saknade pusselbiten.
Så drar vi oss till minnes hur Signature-serien som testades i Hemmabio Nr 12/2013 växte flera snäpp när vi testade att bi-ampa fronthögtalarna. Det måste undersökas även på Esprit:arna. Två vändor Audioquest Jade till varje högtalare, och egna förstärkare är allt som behövs. Och visst händer det grejer: En ny spänst i anslaget även i de nedre registren infinner sig, samtidigt som den tidigare ljusa grundklangen förändras till neutral och faktiskt varm grundklang.
Du bör absolut använda dubbelförstärkningsmöjligheten om du har den i ditt förstärkeri. Ett par kablar till är totalkostnaden, men ljudkvaliteten ökar ordentligt. Ändå infinner sig inte tillfredsställelsen över att "vara framme" helt och hållet. En gnagande känsla säger oss att det är något som saknas fortfarande...

Ka-booom!
Du har förmodligen gissat det. En välgjord subwoofer bärs in i biorummet, och vi kalibrerar om alltihop en gång till. Bowers & Wilkins ASW 10 CM får uppdraget, och så spelar vi om musikspåren och några väl valda bioscener igen. Och nu reser sig nackhåren till slut. Puh. Systemet får ett behövligt tillskott av kött och blod i förmedlingen, och dundrar på med långt större självsäkerhet än tidigare. Faktum är att den fina klara toppen låter ännu finare och klarare också.
Slutsatsen är oundviklig i det här fallet: Triangle Esprit Ez-serien är välgjord och spelglad, men du behöver en bra sub om du vill höra vad de kan på riktigt. Fem Punkt Noll fungerar alltså bara halvbra. Fem Punkt Ett däremot, blir en riktig femetta! Musik och film levereras med klar himmel och välkomna vulkanutbrott i botten. Roligt.

Triangle ligger i Soissons i Champagnedistriktet i norra Frankrike. Företagets VD heter Marc Le Bihan. Hans kompanjon Olivier Decelle öppnade i mitten av nittiotalet en HiFi-butik i Paris. År 2006 tog han steget fullt ut och köpte ut förre ägaren Renaud de Vergnettes och tog över företaget tillsammans med Marc Le Bihan. Tillsammans har de omorganiserat och moderniserat hela företaget. All tillverkning sker på plats i fabriken, och man har även byggt upp ett ekofritt rum och en mätinstitution i en närliggande byggnad. Allt för att ha korta produktionsvägar och full kontroll på varje enskild parameter i tillverkningen.
I Sverige representeras Triangle av Hembiobutiken, som både är importör och butikskedja. En extra fiffig lösning, som delas av bland andra Hifi Klubben...

Engelsk manskör

Högtalartester är alltid kul och intressant, och det blir bara bättre av att ha något att jämföra med. På så sätt efterliknar vi ju också situationen ute i butikerna, där det gäller att försöka förstå vilket av de föreslagna systemen som stämmer bäst överens med ens egna preferenser. Ingenjörerna bakom varje högtalare är inget annat än vanliga dödliga, som också går omkring och föredrar en viss parameter i återgivningen framför en annan. Och det hörs tydligt på slutresultatet, vilket gör jämförelser roliga och intressanta.

Bowers & Wilkins nya S2-versioner av den lyxiga mellanklass-serien CM (compact monitor) ståtar med en rad förbättringar. Diskanten är ny, med en dubbelmembranslösning som ger möjlighet att låta ett ännu tunnare mittparti hämta stadga från ett omgärdande yttermembran. Båda i aluminium. Lösningen ger en ännu mer linjär högfrekvensåtergivning, som dessutom når högre i frekvens än tidigare.
Mellanregisterelementet är fortfarande i företagets karaktäristiska gula kevlarväv, men har arbetats om helt, för att lägga resonansfrekvensen högre upp, vilket stör mindre, och för att kunna lösa avrullningen nedåt med betydligt färre komponenter i delningsfiltret. Dessa har i sin tur kunnat kostas på lite mer än tidigare, med bland annat Mundorf-kondensatorer, vilket ska ge ännu större renhet i de övre oktaverna. Både diskant- och mellanregisterelementen är dessutom mekaniskt avkopplade från chassit med varsin isolerande gummiring i infästningen.

Framåt
På CM9 S2, som är den näst största högtalaren i serien, delar två kevlarbasar längst ned på lågfrekvenserna. Bakåt hittar vi den karaktäristiska och patenterade "inverterade golfbolls-porten", som forskats fram för att eliminera alla former av blåsljud som kan uppstå vid högre volymer. Två par välgjorda terminaler förbinds med vinklade metallbleck. En ytterskruv trycker på en innerbricka, för att slippa de vridmärken och urhalkningar som kan uppstå med enkelskruvslösningar. Det gör att det går att dra fast spadar extra hårt. Trevligt.
En bredare bottenplatta försäkrar att högtalaren inte välter i första taget, men se absolut till att jämföra med och utan om du inte har "hela havet stormar" hemma. Bas-svaret blir nämligen ganska olika...
Kabinetten är tyngre och känns verkligt solida i konstruktionen. Finishen är hög, oavsett om du väljer matt vit, blank svart eller träfanéret i rosewood. Både spikes och mjuka fötter medföljer till golvhögtalarna.

Bakåt
Bakhögtalare får man lov att välja efter möbleringsmöjlighet. Bäst blir det med fyra välljudande klangspridare med samma tonalitet och fasförlopp som framhögtalarna. Fyra CM9:or vore därför superfräckt, men hur många av oss klarar av en sådan möblering i verkligheten? Vi får skala ned en aning. Och eftersom utmaningen i den här testen var att försöka få till ett Fem Punkt Noll-ljud av hög klass, sträcker vi oss ända ned till ETT par CM1 S2:or. Minstingen i serien alltså, med ett lilleputt-utseende som får varje besökare att utbrista ett sött "nämen halledudane-mej då".
De är helt enkelt urgulliga. Men lika bergstadigt byggda som fronthögtalarna, och faktiskt utrustade med både basport och dubbla terminaler bakåt, och de avkopplade nya elementen framåt. High Tech, helt klart. De placeras 2 meter bakom oss, på samma höjd som frontarnas diskanter.

Mitt emellan
Talmannen i Bowers & Wilkins högtalarparti heter CM Centre2 S2, och är den större av två tillgängliga centerhögtalare i serien. Den är hela nitton kg tung, och förefaller mycket solid i sin konstruktion. Bakåt har vi dubbla terminaler och basportar, en för varje kevlarbas på fronten. Mitt frampå sitter den nya diskanten i överkant på baffeln, och det nya mellanregistret i underkant.
Det är en stor bjässe vi har att göra med, så uppställningen kräver en del stånk och stön. Som så ofta här på redaktionen utbrister vi med hurra- eller burop när vi upptäcker detaljer och designlösningar på produkterna. Själv rynkade jag på näsan när jag noterade att man fällt in en Bowers & Wilkins-logotyp ovanpå CM C2-centerns topplatta, medan Magnus tyckte att det tillförde något och ju såg "coolt ut". Jag har alltid pillat bort mina bilars typbeteckningar från bakluckan, medan Magnus gärna betalar extra för en snitsig bakluckelogga (faktiskt sant! /Red), så man är väl olika helt enkelt.

Bowers & Wilkins startade som ett samarbete mellan vännerna John Bowers och Roy Wilkins på en liten högtalarfirma i Worthing, West Sussex i England år 1965. De satte ihop högtalarsystem till lokala beställare. 1966 kontaktades Peter Hayward, och den egna verksamheten B&W startades. En dag kom en gammal dam vid namn Miss Knight in. Hon ville beställa ett par högtalare, och blev så imponerad av resultatet att hon donerade tiotusen pund som utvecklingskapital till företaget. B&W:s första högtalare P1 såg dagens ljus redan år 1966, och valet att börja producera "folkhögtalare" i och med DM-serien (domestic monitor) anses ha varit avgörande för företagets fortlevnad. B&W Group Ltd är idag en av de absolut största tillverkarna, och innefattar även Classés elektroniktillverkning liksom större delen av Rotels världsdistribution. B&W tillverkar högtalare, men är även stora på hörlurar, kompakta allt-i-ett-system och aktiva system för studios och datorer. John Bowers dog 1987. Utvecklingen fortsätter dock i oförändrad takt.

Lugnet i stormen
Vi kopplar upp allt på samma sätt som Triangle-systemets första konfiguration, alltså singlewirat och utan subwoofer. Och så tutar vi och kör. Det tar ungefär en halv nanosekund att notera att B&W:s lösning skiljer sig från Triangles på en hel rad sätt. Underhållande att samma musikstycken kan återges så olika. Där Triangle låter vårfräscht, ljust och luftigt med en kristallklar uppstart av varje ton, siktar B&W snarare på att leverera ett rikt och mättat ljud, där klangerna är tätt vävda tillsammans och verkligen hänger ihop.
Substantivet jag söker är helhet. Vänligt, värdigt och väldigt låter CM9 S2:orna, som trots en klart lägre verkningsgrad ändå lyckas låta muskulösa och starka redan i grunduppkoppling med en förstärkare per kanal. Det är inte samma "knorr" som hos Triangle, men i gengäld är det skönt och avslappnande att låta sig svepas med i de rika jordade klangerna, och njuta av tyngden hos bastrummor och basinstrument, analoga eller digitala. Även "radiomusik" som Madonnas Ray Of Light låter mångbottnad och mäktig, och klangen håller faktiskt i sig på förvånande låga volymnivåer också.

Biodynamiskt
Vi kopplar in centern och bakhögtalarna och åker iväg på filmäventyr. Inception köttar på med långsamma domedagsackord, och den eftertraktansvärda ljudbubblan runt lyssnaren vävs med täta trådar. Det hänger ihop lika bra som hos Triangle, men klingar dovare och mer försiktigt, vilket gör att rumsakustik i olika miljöer visserligen framgår väl, men inte med lika stora skillnader som hos Triangle.
De små CM1:orna bibehåller dock förvånansvärt mycket pondus när stora farkoster åker diagonalt från framkant till bakkant på filmen. Det blir inte ubåt fram och barkbåt bak, så att säga. Även vid nivåer som gör det nödvändigt att gallskrika "– KAN DU SKICKA POPCORNEN!" till fåtöljgrannen håller de små rackarna ljudkvaliteten, och börjar inte dista eller skallra i första taget. Visst, vi kapade dem vid 40 Hz, men ändå.

Herr Talman
Det är återigen när vi börjar finlyssna på talade ord som det inte riktigt stämmer till hundra procent. Samma visa som med Triangle, alltså. Men inte riktigt samma iakttagelser: Där Triangle lät både lättviktig och bumlig med talad mansröst, låter B&W rund och mustig, som om skådespelarna på duken i själva verket var antingen skolade sångare eller logopeder. Allt låter "moget" och "fylligt". En snabb växling till Phantom-läge avslöjar att det inte har med inspelningarna att göra. Så, vad gör man?

Åtgärdspaket 1
Jo, man börjar med placeringen. Stor center med mycket energi mår bäst en bra bit från golvet (eller taket). Upp på stadigt stativ. Jo, bättre, men fortfarande sämre klang än utan. Upp med fronten så att den vinklas mer rakt på lyssningspositionen. Jodå, nu börjar det öppna upp lite bättre. Bort med byglarna baktill och i med ett par kablar till då? Mnjaää, biwiring ger mer en skillnad än ett lyft. Vi får koppla om och bi-ampa centern. Tur att vi gillar att koppla.
Och här förväntade vi oss att vara framme. Ljudet är öppnare och mer frikopplat från högtalaren, men det låter faktiskt fortfarande lite tjockare än de övriga högtalarna. Utan center låter naturligare. Skit också. Kan det vara så att vi fortfarande är för nära golvet? Ja, kanske. Vi lägger en Svanå diffusionspanel på golvet och jämför med och utan. Och jo, den hjälper till att städa upp röstklangen ytterligare. Vi pillar bort det lilla gallret från diskanten, och höjer därigenom verkningsgraden en smula. Jo, det fungerar, även om vi behåller gallren på på övriga högtalare.

Åtgärdspaket 2
Jag blänger lite avmätt på B&W-logotypen på toppen av kabinettet. Och så slår det mig – man kan ju testa att vända upp och ned på högtalaren! Det är lätt gjort, och snart är diskanten nederst, och det gula mellanregistret överst. Det ser lite lattjo ut till en början, men ljudkvaliteten som följer bär med sig beviset på att det är värt att hålla på och stöka till dess att man nått fram till målet. Nu äntligen spelar centern ihop med sina systrar, och tillför visserligen pondus och bröstkorg till Leonardo diCaprios röst, men bara precis lagom. Med den nya placeringen går det bra att koppla tillbaka till singlewire – det låter nästan lika bra.
Cowboys & Aliens drar in oss i mörka och misstänksamma salongsmiljöer, och tuggbussarna dunsar ner på golvet i häktescellen med mycket tobak kvar i mixen. Det går fort att förlora sig i filmen, mycket tack vare den tyngd och förankring i ljudet som följer med varje scen. Det låter lyxigt.

Baspaketet
När marsianerna anfaller och helvetet brakar loss känner vi oss tvungna att koppla in subwoofern igen och köra samma scener en gång till. Det går lätt. I med en LFE-sladd bara (CM-subben tar även högnivåsignaler. Separat reglage finns.), och ställ nivå och fas, och så kör vi igen. Och visst blir det ännu bättre, MEN...
...det är inte samma omvälvande sensation som det var med Triangle-systemet. Det låter ett snäpp större, och återger fallande marmorpelare med ännu mer mäktig pondus, men faktum kvarstår – B&W får faktiskt nästan godkänt även som Fem Punkt Noll-system. Det är goda nyheter för dig som bara inte får plats med sub, eller som vill bygga upp ditt system stegvis.

Juryn har enats...
Vad kan vi slutleda oss till efter alla åkturer och jämförelser? Jo, att vi har att göra med två välgjorda, noggrant klangmatchade system som båda tillåtits växa fram ur generationer av föregångare i samma envisa modellserie. Båda är tydliga förespråkare för sina ingenjörers ljudideal.
Triangle spelar med en förförisk lätthet, och sätter igång varje ton med en förtjusande kristallklar transient – ungefär som i verkligheten om du lyssnar efter noga. Det skär aldrig i öronen. Det finns rejält med energi i framförandet, och resultatet är medryckande och vårfräscht. För biomörkret är dock en subwoofer helt nödvändig som tillskott. Och allra helst bör du bi-ampa fronthögtalarna också. Gör du dig det besväret blir du belönad med ett högupplöst och livfullt ljud, med förmågan att bygga upp stora landskap i ditt biorum, och samtidigt tonsätta dessa med musik som får dig att vagga i takt med kroppen, där du sitter och nickar medhållande i biofåtöljen.

Bowers & Wilkins är rena balanskonstnärerna, och får redan i standarduppkopplat utförande fram en sammanhållen och rik klangbild som gör det skönt och avslappnande att luta sig tillbaka och åka med på film- eller musikresan. Upplösningen yttrar sig i en öppen men vänlig klang, som verkligen stryker dig medhårs och får dig att spinna som en katt i händelsernas centrum där i biorummet. Bi-ampa centern och tillsätt en bra subwoofer, så kommer du ännu längre in i Bowers & Wilkins förtrollande och förgyllda värld.

Vem tar vem?
Är du en sådan som gärna knäpper med fingrarna i takt med musiken och vickar i sidled på huvudet när du lyssnar på dina favoritlåtar? Spelar du kanske något instrument själv också? Eller går på konsert då och då, gärna på en klubb med en lite mindre scen med ett ösigt band som piggar upp tillvaron? Då är du förmodligen Triangle-typen. De är högtalarnas motsvarighet till dryckesvärldens champagne, med sin bubblande, sprudlande spelstil. De råkar dessutom tillverkas i Soissons i Champagne-distriktet i Frankrike, så det kanske hänger ihop, till och med.

Är du en livsnjutare med klädsamt låg vilopuls och en känslighet för de subtila nyanserna i tillvaron? Gillar du kanske att ta med dig kameran och gå på upptäcksfärd i några timmar, för att sedan i lugn och ro studera dina bilder och välja ut de tre bästa? Tycker du att det är viktigt att sitta bekvämt och få en stund för eftertanke, och kanske rentav lite andlighet någon gång per dag? Då är du antagligen rätt person för att njuta av Bowers & Wilkins sensuella och förföriska penseldrag över musikens och filmens målarduk. CM-systemets kvaliteter kommer krypande och sveper in dig i njutningsfyllda och precist avvägda klangresor. Om de också ska liknas vid en dryck, ligger en vällagrad Bordeaux nära till hands. Båda två utgör utmärkta exempel på hur mycket kvalitet och upplösning vi får för pengarna idag om vi siktar på ett system i denna intressanta klass kring fyrtiotusen kronor, där vi kan hitta fantastiskt fin prestanda om vi bara jobbar lite för det. En intressant utveckling, och två bra, helt olika tolkningar av uppgiften. Resultat: Fem Noll till England. Och Fem Ett till Frankrike. Ja du hajar...

Triangle Esprit Antal Ez

Typ:                                    Trevägs golvhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm titandome, 1 st 165mm mellanregister, 2 st 165mm basar           

Känslighet:                         92 dB

Frekvensomfång:              40 Hz–22 kHz

Effekttålighet:                    120 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 3,0 Ohm

Delningsfrekvenser:         3 500 Hz, 215 Hz

Mått:                                   240x1130x365 mm (BxHxD)

Vikt:                                    27,1 kg per styck

Pris:                                    Från 22 000 kr per par

Triangle Esprit Comete Ez

Typ:                                    Tvåvägs stativhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm titandome, 1 st 165mm mellanregisterbas

Känslighet:                         90 dB

Frekvensomfång:              49 Hz–22 kHz

Effekttålighet:                    80 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 4,4 Ohm

Delningsfrekvens:             3 500Hz

Mått:                                   300x1090x400 mm (BxHxD)

Vikt:                                    9,3 kg per styck

Pris:                                    Från 10 000 kr per par

Triangle Voce Ez

Typ:                                    Tvåvägs centerhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm titandome, 2 st 130 mm mellanregisterbasar

Känslighet:                         91 dB

Frekvensomfång:              60 Hz–22 kHz

Effekttålighet                     80 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 5,3 Ohm

Delningsfrekvens:             3 300 Hz

Mått:                                   510x168x290 mm (BxHxD)

Vikt:                                    9,5 kg

Pris:                                    Från 5 000 kr styck

Tillgängliga utföranden: Högglans svart, högglans vit, valnöt

Info:                                    www.hembiobutiken.se, www.triangle-fr.com

Bowers & Wilkins CM9 S2

Typ:                                    Trevägs golvhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 150mm mellanregister, 2 st 165mm basar                   

Känslighet:                         89 dB

Frekvensomfång:              46 Hz–28 kHz

Effekttålighet:                    200 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 3,1 Ohm

Delningsfrekvenser:         4 000 Hz, 350 Hz

Mått:                                   320x1025x321 mm (BxHxD)

Vikt:                                    26,6 kg per styck

Pris:                                    25 000 kr per par

Bowers & Wilkins CM1 S2

Typ:                                    Tvåvägs stativhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 130 mm mellanregisterbas

Känslighet:                         84 dB

Frekvensomfång:              50 Hz–28 kHz

Effekttålighet:                    100 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 4,0 Ohm

Delningsfrekvens:             4 000 Hz

Mått:                                   165x280x260 mm (BxHxD)

Vikt:                                    6,7 kg per styck

Pris:                                    8 500 kr per par

Bowers & Wilkins CM Centre 2 S2

Typ:                                    Trevägs centerhögtalare

Bestyckning:                      1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 100 mm mellanregister, 2 st 165mm basar

Känslighet:                         89 dB

Frekvensomfång:              50 Hz–28 kHz

Effekttålighet:                    200 W

Impedans:                          8 Ohm, minimum 3,0 Ohm

Delningsfrekvenser:         4 000 Hz, 350 Hz

Mått:                                   590x225x285 mm (BxHxD)

Vikt:                                    18,7 kg per styck

Pris:                                    9 000 kr styck

Tillgängliga utföranden: Högglans svart, matt vit, rosenut

Info:                                    www.hifiklubben.se, www.bowers-wilkins.com

Text: Ludwig Swanberg
Bild: Mats Meyer-Lie & Magnus Fredholm

Har du hört uttrycket "gör om – gör rätt" någon gång? Jag kan föreställa mig att en viss amerikansk nestor i högtalarbranschen hörts mumla detta mantra ett antal gånger, i synnerhet vid situationer när någon entusiastisk konstruktör presenterat en ny, fräck högtalare med bara ett enda element, och dessutom helt utan delningsfilter.
Mannen jag tänker på är Mr. Sandy Gross. Du känner igen honom på hans buskiga vita skägg, hans pliriga ögon, och kanske framförallt – på hans guldfärgade öron. Han är mannen bakom många bejublade högtalarkonstruktioner genom åren, från både Polk och Definitive Technologies. Han älskar rörförstärkare, och trivs allra bäst när det är liv i luckan och när byxorna fladdrar i takt med musiken. Nu lanserar han sina senaste konstruktioner. Vi polerar upp öronen och lyssnar.

Extra allt
Amerikanskt betyder stort och vräkigt, gärna med mintgrön metalliclack, vingar och flames. Och visst är det maffigt. Vi pratar även i termer som "amerikanskt ljud" här på redaktionen, och då förstår alla att vi menar ovanligt generös basåtergivning och en insmickrande glittrig diskant, och rejält med "klubba" i anslaget.
Inget fel i det, men lika subtilt och nyanserat som ett glas Cherry Coke med hälften Dr Pepper och en rejäl klick spraygrädde på toppen. Och så en rejäl näve bacon-chips på det. Så begränsade är vi i våra fördomar, och det är ju bekvämt, eftersom vi på så sätt redan tycker oss veta hur högtalare från olika delar av världen låter, bara genom att titta på poststämpeln på paketet.

Same same, but different...
Uppackandet och installerandet av Sandy Gross nya hemmabiosystem gjorde ingenting för att rucka på våra kära fördomar. Vi känner väl igen designlösningen med heltäckande svart kroppsstrumpa och högglansiga topp- och bottenplattor (Mirage, Vandersteen, Polk, Def Tech med flera) och ställer vanemässigt upp högtalarna i testrummet. Frontkanalerna består av ett par hög-smala Triton 3 pelarhögtalare, med inbyggd aktiv subwoofer längst ner. Men – vad nu då? Varför sitter polskruvarna, nätbrunnen och volymreglaget framåt? Och diskanten och mellanregistret bakåt!

Jahaaaa...!
Noggrant upplysta om att vända på steken känner vi oss genast smartare. Vi noterar då att varje Triton Tre-högtalare består av en toppsektion med ett 4,5-tums mellanregister längst upp, och under denna en kvadratisk banddiskant, och så nyss nämnda bassektion med ett fett 5 x 9 tum stort "racetrack"-element framåt och två 6,75 x 8 tum stora slavbasar åt sidorna. Ett 800 W starkt Klass D-slutsteg driver hela (bas-)kalaset. Ett avrundat "boll-galler" håller vardagens förlupna projektiler i schack.

Tala tydligt, tack
Centerhögtalaren bär det amerikansk-klingande namnet Super Center X, och har samma smärta kroppsstrumpa och blanka sidor. Den är bestyckad med två 4,5-tums mellanbaselement och den bekanta banddiskanten framåt, och så en rejäl slavbas uppåt. Ett par förgyllda terminaler av god brukskvalitet bakåt. Det handlar bokstavligen om att flytta väggarna, även i den förhållandevis nätta centerhögtalaren. En storasyster finns i modellprogrammet om du vill ha ännu mer patos i pratet.

Ryggdunkare
Bakåt brukar betyda begränsade placeringsmöjligheter. Därför har vi valt att använda de nya Aon 2 stativhögtalarna – en nätt konstruktion, med förhållandevis jättemycket konyta. Ett par terminaler bakåt, en banddiskant – samma som hos de övriga högtalarna – och en aktiv mellanbas framåt och två passiva radiatorer utåt sidorna. Man kan riktigt se hur den hoppar omkring på väggen i ren iver att få underhålla ägaren.

Då så!
Nu har vi alltså fått ihop femton baselement (tre per framhögtalare, tre var för center och bakhögtalare). Tycker du det låter mycket? En snabb titt på toppmodellen Triton 1 hade resulterat i tjugotre basar, så vi befinner oss ändå fortfarande i Landet Lagom. Tanken är att försöka få dessa att sjunga någorlunda tillsammans. Ingen lätt uppgift alls, med tanke på alla ljudspridare i alla riktningar. Om vi skulle få tänka helt fritt och lägga till någonting ytterligare till kombinationen - vad skulle vi kunna tänka oss då?
Hmmm...

Ja men, varför inte...
...en baslåda! Guldöronen tillverkar tre olika sådana. Vi rekvirerar in en Forcefield Four subwoofer. Den har ett framåtriktat aktivt element. Och ett gigantiskt passivt salsgolv till element nedåt. Då har vi alltså burit in totalt sjutton baselement i rummet – och en handfull mellanregister och diskanter också, förstås. Vi kopplar dem till vår trevlige trotjänare – Yamahas potenta Aventage RX-A1010. Strömkablar från Chord. Signal- och högtalarkablar från Audioquest. En 55-tums LED-TV från Loewe får sköta synintrycken.

Sladdbarn av vår tid
Eftersom Triton 3 har inbyggda aktiva subwoofers (en per torn), får vi dra hela tre lågnivåkablar från subwooferutgången, och försöka få till en jämn basfördelning mellan fronthögtalare och subwoofer. Det leder till att vi får ställa samtliga högtalare i läge "small" i setupmenyn. Bara av rent intresse snöar Magnus och undertecknad in på uppgiften "hitta rätt delningsfrekvens", tar vi fram en Terra Sonde Audio Toolbox-realtidsmätutrustning, och så sätter vi igång och vrider och lyssnar och mäter. Och som vanligt fungerar människans öra bättre än vi någonsin tror – vi hittar hyfsat snabbt rätt delningfrekvenser – 60 Hz för framhögtalarna, och 80 Hz för center och bakkanaler låter bäst i just vårt setup, som är helt baserad på hur vårt rum beter sig. Du själv kan få helt andra värden, så kopiera inte våra värden helt slött bara.

Vitt och brett
Triton-tornen trivs dåligt inklämda i hörn, och vill ut en bra bit på golvet. Brett isär går dock fint – förutsatt att du riktar in dem mot lyssningsplatsen, eller till och med korsar dem framför nästippen. Centern vill väldigt gärna komma upp en bit från golvet – annars låter den lite väl ombonad och rund i konturerna. Ett stadigt stativ ställer skärpan bättre än en skramlig TV-bänk. Det är faktiskt samma grundlagar som för fotografering – står grejerna stadigt blir detaljeringen bättre.

Noteringar från brusefåtöljen...
Vi grund-brusar mot öronen, och dubbelkollar med Toolboxen, och noterar att vi ligger lite lågt på bakkanalerna, och att centern och subwoofern behöver tas ned en halv decibel. Annars var det bra. Och äntligen kan vi börja spela. En tacksam blick riktar vi till importören, som försett oss med inmotionerade exemplar av samtliga högtalare också.

De-doo-doo-doo...
The Police släppte en Återförenings-turné-Blu-ray för ett par år sedan. Den är kul! Den ena av de två discarna innehåller en dokumentär där vi får följa de tre "vännerna" på en rundtur som börjar på ett hotell i Kanada och fortsätter längs klubbar och arenor i Nordamerika. Den är rått och realistiskt mixad, och innehåller en hel del spontana livetagningar från bullriga klubbar och provisoriska backstage-loger. Ljudet är dock hela tiden betryggande auktoritärt och väl förankrat i botten – vilket ger många ledtrådar till hur akustiken lät i de olika miljöerna.
Stewart Copeland slår hårt på sina högt stämda pukor, och trampar stadigt och bastant på 22-tumsbaskaggen, samtidigt som akrobatkonsterna på Hi-Haten når nya höjder. Golden Ear-systemet hanterar det här på ett förvånande alert sätt. De många små elementen klarar av reptilsnabba transienter, och skjutsar dessutom på med bra tryck både neråt och uppåt. Det låter livfullt och underhållande. Inte tungrott eller förvirrat, som man skulle kunna förvänta sig med så många basar.
Extra glittrigt eller skrikigt kan vi inte påstå att det låter heller. En artikulerad livfullhet uppåt kombineras med en underskattad kvalitet – det låter lättlyssnat. Den egenskapen hos högtalare gör att man bara råkar se hela filmen, när man egentligen tänkt kolla ett klipp eller två.

Hur i hels...
Vad är då hemligheten bakom denna förvånande stadga och dynamik? Ja, det rör sig om flera genomtänkta lösningar: De oregelbundet formade kabinetten är konstruerade i "medite" – en slät och slagkraftig MDF-liknande fiberplatta, som lämpar sig väl för konstruktioner som behöver hålla ihop och hålla stilen över lång tid. Lådorna är ordentligt stagade inuti, och faktum är att även kroppsstrumpan hjälper till att hålla ihop paketet ännu tightare. Långsmala framåtriktade basar i kombination med sidoriktade passiva element används för att få så smal baffel som möjligt. Det ger en öppnare och tydligare ljudbild än en konventionell bred lådhögtalare med ett stort framåtriktat element.

Huller om muller
Det finns flera skäl till att man valt att bygga in en subwoofer i varje fronthögtalare. Dels är det det allra lättaste sättet att integrera basen (även LFE) med de övriga frekvenserna. Dels ger det en extra trycksättning av rummet, och från olika positioner – vilket gör att olika rumsfrekvenser "masseras". Lägg därtill en (eller två) subwoofers, och du har ett recept för ovanligt riklig och jämn trycksättning av de lägsta frekvenserna i rummet. Det går snabbare än du tror att vrida till ett bra resultat – förmodligen för att så många olika radiatorer används på så många olika platser. Alla placerade lågt – för att få stöd även av golvet.

Gosskören
Ett långslagigt 4,5-tums mellanregister med gjuten korg och en kvadratisk banddiskant tar över uppåt. Det är en tuff uppgift att åka ikapp med all basenergi, så att slutresultatet klingar som en enda enhet. Det dragspelsformade membranet i diskanten har valts dels på grund av sin höga verkningsgrad, men även på grund av det dynamiska förloppet hos konstruktionen. Delningsfiltret mellan de två elementen är av tredje ordningen, och optimerat för ett jämnt fasförlopp. Man har även tagit med den fysiska avrullningen hos mellanregisterelementet i beräkningen, och byggt kabinettet för att dra nytta av denna. Bassektionen filtreras med DSP, eftersom man menar att det går att få till en högre precision i basfiltren på det sättet. Noggrannheten ligger på 0,1 dB. En så kallad "Zobel-krets" har byggts in parallellt med diskanten, för att kompensera för högtalarkablarnas eventuella fasvridningar, och underlätta för förstärkaren att driva hela ekipaget.

Sandy Gross kallar sig själv återfalls-entreprenör. En snabb blick i backspegeln, så förstår man lätt vad han menar. 1972 startade han upp sin första högtalarfirma i sitt eget garage. Utan formell utbildning fick ett stort musikintresse och en förmåga att lita till sina egna öron duga som motivation till att börja konstruera egna högtalare, och ganska snart var det kö utanför garageporten. Det företaget heter idag Polk Audio, och levererar högtalarlösningar runt hela världen idag.
Sandy själv är dock inte kvar. Han gick vidare och grundade ett nytt företag – Definitive Technologies. Där fick han gehör för sina okonventionella idéer om höga smala torn med en hel hög aktiva och passiva element som med klurig teknik och bra öron går att få att spela tillsammans. Sandy Gross verkar formligen älska kon-yta. Även hans subwoofers tyder på det, med sina generöst tilltagna slavbasar åt alla håll.
Efter en hel rad patent och utmärkelser genom åren med både Polk och Definitive Technologies kom till slut tidpunkten för en skön och välförtjänt pension. Trodde vi, ja. Precis när trumpetfanfaren tonat ut reste sig herr Gross från stolen och gick bort till ritbordet igen. Och funderade en sväng till: "Det måste gå att få fram ett stort, kraftfullt och engagerande ljud med hög precision och vacker klang utan att det ska behöva kosta flera årslöner för den stackars entusiasten", sa han till sig själv. Och klämde in några till element där de fick plats. "Ju fler, desto bättre", tycktes han mumla för sig själv.

Ladda pickadollerna
Uppiggad av det dynamiska anslaget i Police-produktionen provar vi även några filmtitlar. Slagsmålen i Cowboys & Aliens har precis rätt punch, och när de flygande figurerna anfaller briserar bomberna med ett köttigt anslag runtom oss. Dialogen framgår också bra.
Tarantinos Django Unchained är en enda accelererande benkrossarfest, med tilltagande blodsplatter för varje ruta, och den dynamiska och köttiga grundkvaliteten består. Aldrig torrt. Aldrig skrikigt. Gott om kropp, men ändå tydligt uppåt. Det är först när man pressar på riktigt ordentligt som det kan låta lite pressat här och var, men då "gnölar" systemet snarare än skriker. Det jag menar med det uttrycket är att mellanregister och mellanbas tappar konturskärpan en aning när planeterna krockar och hela havet stormar som värst. Vet du att du gärna vrider på allt vad tygen håller, bör du förmodligen kika på en större Tritonmodell fram, och hoppa upp till stora centern. Men testriggen öser på riktigt bra, så läs inte in för mycket i denna radanmärkning.

Kvantitet är det nya
Det som särskiljer Golden Ears hemmabiolösning från mängden är just mängden. Antalet tryckplattor (membran) som sätts igång är ovanligt stort, och den totala ytan som försätts i rörelse konkurrerar i princip med panelhögtalare. Med hjälp av både klanglådor och inbyggda aktiva subwoofers har dock Triton-högtalarna en betydligt högre verkningsgrad och dynamik än alla panelhögtalare. Transparensen finns där, tack vare banddiskanter, materialval och genomtänkta låd- och filterlösningar. Timingen sitter också, vilket både imponerar och förvånar undertecknad mest av allt.
Prislappen motiveras mer än väl av riktigt bra prestanda. Visst finns både lyxigare och snyggare lösningar, men frågan är hur stor nytta du har av det när belysningen dämpas i biorummet och bilden tar över uppmärksamheten. Golden Ear bidrar med tung och tight bas och en skön, varm och livfull ljudbild. Amerikanskt? Javisst. Extra allt för hela slanten, och en rejäl klick grädde längst upp ger maximalt mys i biomörkret. Enjoy.

Plus
Prestanda per krona. Maffigt bioljud från smala torn

Minus
Vackrast när det skymmer

Summa
Dynamiskt alert system med litet fotavtryck och stort ljud

Tre snabba
* Inbyggda och externa subwoofers ger jämn basspridning
* Enhetliga element rakt över håller ordning på fasförloppet
* Lättdrivet. Du kan använda din befintliga förstärkare.

Golden Ear Triton 3

Apparattyp: Trevägs passiv golvhögtalare med aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 4,5-tums mellanregister, 1 st 5x9-tums aktiv bas, 2 st 6,75x8-tums passiva basar
Effekt: 800 W klass D
Frekvensomfång: 21 Hz-35 kHz (+/-3,6 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 6 Ohm (3,4 Ohm som lägst)
Mått: 18 x 112 x 33 cm (B x H x D)
Vikt: 20,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topp- och bottenplatta
Pris: 22 000 kr per par

Golden Ear Aon 2

Apparattyp: Tvåvägs monitorhögtalare med passiva basar
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 6-tums mellanbas, 2 st 6,5-tums passiva basar
Frekvensomfång: 42 Hz- 35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 89 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 20,5 x 31 x 25,5 cm (B x H x D)
Vikt: 5,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topplatta
Pris: 10 000 kr per par

Golden Ear Super Center X

Apparattyp: Tvåvägs centerhögtalare med passiv bas
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 2 st 5,25-tums mellanbasar, 1 st 7x10-tums passiv bas
Frekvensomfång: 45 Hz-35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 51 x 14,6 x 28 cm (B x H x D)
Vikt: 6,8 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblanka svarta sidostycken
Pris: 6 000 kr per styck

Golden Ear ForceField Four Subwoofer

Apparattyp: Aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 10-tums bas framåt, 1 st 11x13-tums passiv bas nedåt
Effekt: 1200 Watt Klass D
Frekvensomfång: 14 Hz-250 kHz
Mått: 34 x 33 x 46 cm (B x H x D)
Vikt: 14,5 kg per styck
Finish: Svart
Pris: 7 000 kr per styck
Info: www.goldenear.com, www.plaudio.com

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Text Thomas Odeltorp, Bild Monitor Audio

"Tung bas i anläggningen"  kommenterar polarna sinsemellan när loudnessknappens basförstärkning griper in vid 63 Hz och hjälps åt av rummets resonansfrekvens som lyckligtvis även den förstärker just 63 Hz. Rutorna skallrar i rummet och det är ett himla tryck för öronen.

Vad som är riktig basåtergivning kan diskuteras. Klart är i alla fall att många lyssnar på anläggningar som sätter igång rummet, snarare än spelar upp riktig djupbas och tror att de spelar häftigt tunggung. När den tunga anläggnigen råkar hamna i ett annat rum så räcker inga loudnessknappar i världen till för att återskapa den episka bastsunamin. Jag har själv upplevt fenomenet extra tydligt med ett par hemmabyggda högtalare som hade den olyckliga förmågan att låta väldigt olika beroende på miljön de stod i.

Steg ett förutom att plombera alla gamla hederliga "ljudförbättrare" i form av bass boost-knappar är att börja laborera med placeringen i rummet. En bra metod är att lyssna sig fram och försöka hitta en placering där olika basfrekvenser låter ungefär lika starkt, i till exempel en melodi spelad på elbas.

Ett steg till

Med rätt placering kan du komma långt, men inte hela vägen till ljudhimlen. Rummet har en karaktäristik som är svår att trolla bort, vilket gör att det krävs hårdare tag. Lösningen på mångas basproblem heter DSP och är i grunden samma typ av autokalibrering som många hemmabioförstärkare har. En mätmikrofon sätts ut på lyssningsplats (eller de punkter som tillverkaren vill att du mäter upp) och sedan kompenserar förstärkaren för att ditt rum låter ovanligt ljust/mörkt eller för att dina högtalare står lite knäppt. När det gäller den djupare basen är det inte ofta som förstärkarnas autokalibrering klarar av att göra önskvärda underverk. Och just här kommer vi till poängen med Monitor Audios nytillskott.

Utseendemässigt är den nya Silver W-12 fräsch och ren i linjerna, men med en omisskännlig Monitor Audio-design. Raka linjer, en matt metallfärgad elementkorg som sticker fram runt konen och mycket hög byggfinish gör att jag känner igen mig. Vi kan välja mellan svart eller naturlig ekfanér, rosenträ, valnöt och svart respektive vit högglanslack.

Lådan är i det närmaste kubisk och väger drygt 20 kilo. En stor del av vikten ligger naturligtvis i det 25 millimeter tjocka kabinettet som byggts i MDF, medan en resten av vilkten kan tillskrivas elementet. Med sin skålformade kon ger det ett mycket rent intryck designmässigt. Formen är ett resultat av viljan att få styvast möjliga membran. Vi en snabbtitt ser materialet ut att vara av metall. Mer exakt så har aluminium och magnesium legerats och sedan täckts med ett keramiskt lager. Resultatet blir C-CAM, som är Monitor Audios käpphäst då det kommer till materialval för basmembran.

Liksom konen är kantupphängningen inverterad på tolvtummaren. Den utlovade frekvensgången mätt i rum är ner till 22 Hz, vilket borde räcka för att få de alla flesta basnarkomanerna nöjda och belåtna. För drivningen sörjer ett klass D-slutsteg med specad uteffekt på 500 Watt. Det borde få det keramiska membranet att dansa-pausa-dansa i rätt tid.

Slutstegets kontrollpanel återfinns på baksidan och här kan du koppla in med RCA-kontakter, samt justera fas och delningsfrekvens. Resterande reglage finner du på lådans topp, där de sitter mer lättåtkomligt.

Elektroniken

Jokern i rockärmen hos den här subben ligger i en egenutvecklad DSP-processor som döpts till APC (Automatic Position Correction). Förutom tre förprogrammerade lägen finns även en mätmikrofon som gör att basen går att anpassa mycket bättre till rumsförutsättningarna än en vanlig sub. Ut med mätmicken i rummet och Monitor Audio kalibrerar automatiskt nivå, delning och EQ så att de naturligt förekommande rumsnoderna (frekvenspucklar som beror på rummets mått) sänks till samma nivå som resten av frekvenssvaret. Resultatet blir en jämn bas som spelar utan någon tydlig topp, vilket ger en mindre monoton och mer realistisk återgivning. Att basen i och med detta blir betydligt lättare att placera än vanliga basar ser jag som en stor fördel, för även om DSP:n gör mycket, så underlättar du förutsättningarna genom att först försöka hitta bästa möjliga placering på gammalt hederligt vis.

Rapp och energirik

Med sitt rappa anslag är det svårt att somna till under filmen. Basen har energi och kontur, samtidigt som penselföringen är lätt och luftig. Monitor Audio spelar djupare än du tror, eftersom precisionen är på en hög nivå och det inte låter bröligt. Okontrollerat muller kan annars lätt uppfattas som djupbas även om det morrar kring 40-50 Hz.

Att matcha basen med rappa stativare runt om är inga som helst problem. Subben backar inte heller för att fylla ut under fötterna på ett par större golvhögtalare. En första provlyssning med optimal placering för lyssningsrummet ger relativt linjär återgivning, men autokalibreringen lyfter såväl linjäritet som transparens och anpassningsförmåga mot övriga högtalare till nya nivåer.

Ärligt talat kan jag inte hitta några invändningar mot Monitor Audio. Har du pengarna så är det med tanke på dagens ränteläge bäst att slå till istället för att sätta in stålarna på sparkonto. Som bonus får du en bas som är fast nog att gå på, samtidigt som du kan spela dåndande högt. Så, vad väntar du på?

Monitor Audio Silver W-12

Funktion Aktiv subwoofer med DSP

Princip sluten låda

Bestyckning 12 tums

Uteffekt 500 Watt

Ingångar LFE, RCA

Utgångar LFE, RCA

Strömbrytare av/auto/på

Delningsfrekvens 40-120 Hz

Faskontroll 0/180

Mått (BxHxD) 34x34x38 cm

Vikt 20,1 kg

Pris 14 300 kr

Info www.monitoraudio.co.uk

Publicerad i HemmaBio 8/2015

Det fläskiga förstapriset innehåller filmen Warcraft – The Beginning på Blu-ray, startpaketet till World of Warcraft och även en exklusiv och fullspäckad Collector's Edition-box med den senaste expansionen till spelet som heter Legion
Andra och tredje plats får ett varsitt exemplar av filmen.

Vi säger stort grattis till:

1:a pris Magnus Wirsén, Linköping

2-3:e pris: Robert Ahlbom, Vikmanshyttan & Peter Risan, Göteborg 

De rätta svaren var som följer:

1. Vem har regisserat Warcraft: The Beginning?

2) Duncan Jones

2. Vad heter karaktären som är känd som Last Guardian of Tirisfal?

3) Medivh

3. Vilken titel hade Blackhands?

1) Warchief of the Blackrock Clan

I en gränsvärld mellan en nära framtid och ett påhittat förflutet utspelar sig Westworld. Det är en mörk odyssé om uppkomsten av artificiellt medvetande och syndens utveckling, som utforskar en värld i vilken varje mänsklig böjelse, oavsett hur förfinad eller depraverad den är, kan få fritt utlopp.

Westworld hade premiär på HBO Nordic den 3 oktober, med nya avsnitt varje måndag. Jonathan Nolan & Lisa Joy har skapat serien för television, och de har även skrivit manus och varit exekutiva producenter. Nolan har regisserat serien som är baserad på filmen ”Westworld” från 1973, skriven av Michael Crichton.

Rollistan i första säsongen inkluderar Anthony Hopkins, Ed Harris, Evan Rachel Wood, James Marsden, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Tessa Thompson, Sidse Babett Knudsen, Jimmi Simpson, Rodrigo Santoro, Shannon Woodward, Ingrid Bolsø Berdal, Ben Barnes, Simon Quarterman, Angela Sarafyan, Luke Hemsworth och Clifton Collins, Jr.

De rätta svaren i tävlingen var:

Hurra och massor av grattis säger vi till:

* Johan Sandberg, Hemmingsmark

* Maria-Louise Berg, Lund

* Sven-Anders Sturesson, Järfälla

* Svante Bergman, Huddinge

* Daniel Jabler, Göteborg

Text: Jonas Olsson Bild: Mats Meyer-Lie Mätning: Jonas Bryngelsson

Ett riktigt spännande alternativ för dig som vill ge din anläggning lite nya krafter är det färska helsvenska företaget 3RD Wave Audios lilla Dja:kel, ett 2-kanalssteg baserat på Bang & Olufsens ICE Power lutstegsmoduler, som man har valt då de har hög verkningsgrad och väldigt kompakt format parat med goda ljudmässiga egenskaper.

Den mattsvarta lådan är väldigt stabil, och tack vare konstruktionen som sagt ytterst kompakt. Bara något större än en Aladdin-ask med choklad. Typ. Ytterligare nn trevlig egenskap är den moderata värmeutvecklingen. Knappt ljummet vid drift.
3RD Wave Audio har utvecklat ett eget buffertsteg för inkoppling av såväl RCA som balanserat (XLR) och man har omsorgsfullt lyssnat sig fram till valen av de aktiva komponenterna och lågbrusiga motstånden. Resultatet av arbetet är en kretslösning med korta signalvägar och komponenter av genomgående hög kvalitet, och ett ljudideal man är väldigt nöjda med.
Vi kan också nämna att för filtrering av spänningen använder man en kombination av elektrolyt, tantal och keramiska kondensatorer.

Bra drag i bitarna
Det är inte mycket att snacka om, in med slutsteget till Yamahas försteg CX-A5000 och vi drar igång! Och det låter bra. Och kraftfullt.
Musiken såväl som filmljud trycker på med ett härligt flyt och maffiga, något torra, anslag som verkligen känns i bröstet när vi vrider på lite. Det känns otroligt att en så här pass liten apparat kan vara så här krallig och kaxig.
Våra lätt tjuriga och slanka Kanton Carat Reference 6-högtalare, som direkt skriker illa med dåligt matchad kringutrustning, spelar tungt, kontrollerat och aggressivt med bra ös och viss press i diskanten. Inte så att det slår över, men högtalarna är inte helt optimala för Dja:kel (högtalarna är som sagt svåra och väldigt avslöjande), utan slutsteget trivs bäst med mindre diskantrika laster (vi testade bland annat Monitor Audio Silver 10 med gott resultat) som rätt parat i rätt rum levererar närmast brutal kraft med bra balans genom registren och framför allt – stabil underhållning på hög nivå!
Det låter rent och snyggt, och kraften gör att det är synnerligen behagligt på alla normala ljudnivåer. Allt finns med och finner prydligt sin rätta plats i ljudbilden. Men skulle nu inte krafterna räcka kan du lägga till 3 000 kronor för 500 watts-modellen.

Sammanfattar vi så är Dja:kel ett effektivt, litet och synnerligen underhållande slutsteg med goda kvaliteter till ett väldigt attraktivt pris. Extra bonus för den fina Supra-kabeln som ligger med i lådan. Trevligt!

3RD WAVE AUDIO, DJA:KEL
Vad: slutsteg, 2 kanaler
Storlek: 205 x 76 x 288 mm
Vikt: 3 kg
Pris: 11 995 kronor
Info: 3rdwaveaudio.eu

Publicerad i HemmaBio 9, 2015

Av Thomas Nilsson

Trender kommer och går i film- och tevevärlden, men intresset för skräck dör aldrig riktigt ut. Skräck är en tidlös genre som genom åren utmanat, provocerat och oroat sin publik – och då kanske främst på bio.
Men med hyllade teveserier som Walking Dead, Penny Dreadful, The Strain och Fear the Walking Dead har skräcken också på allvar tagit klivet in i våra vardagsrum och håller oss fastnaglade i tevesofforna.
American Horror Story tillhör de mest framgångsrika och hyllade serierna i genren på senare år. Serien, skapad av Ryan Murphy och Brad Falchuk, hade premiär i USA på kanalen FX i oktober 2011 (den började visas i svensk teve på TV11 i april 2012). Sedan dess har det gjorts ytterligare fyra säsonger. Säsong 5 har precis släpps på svensk dvd.
Säsong 6, American Horror Story: Roanoke, började visas med start i september i år i USA och en sjunde säsong håller på att spelas in nu.

Skrämmande ambition
Skaparna av American Horror Story hade redan tidigare jobbat tillsammans innan de drog igång sin skräckdramaserie. Ryan Murphy berättade i en intervju med Entertainment Weekly (november, 2015) att han ville skapa en kontrast till de lite mer "glättiga" serier han jobbat med innan och göra något radikalt annorlunda.
– Jag gick från Nip/Tuck till Glee, så det kändes helt naturligt att det var dags för en utmaning och något betydligt mörkare. Och jag har alltid, precis som Brad (Falchuk) älskat skräck. Seriens svarta tonläge är inspirerat av den amerikanska skräcksåpan Dark Shadows (1966-1971) som Ryan Murphys mormor tvingade honom att titta på när han var barn för att göra honom lite tuffare. Det går även att hitta tydliga influenser från klassiker som Rosemary´s Baby (1968), Rösten från andra sidan (1973), Huset som Gud glömde (1979) och The Shining (1980).
Falchuk sa till NewNowNext (november, 2015) att de båda var mycket entusiastiska över att försöka berätta en skräckhistoria med hjälp av lite nya grepp och annorlunda infallsvinklar.
– Vårt mål var förstås att skrämma tittarna, men också att få dem att känna sig lite ur balans efteråt.
Pilotavsnittet spelades in på plats i ett hus på Country Club Park i Los Angeles. Byggnaden, som ritades och byggdes 1908 av Alfred Rosenheim – chef för Los Angeles-avdelningen av The American Institute of Architects – och som tidigare använts som kloster, fick bli seriens första hemsökta hus. Man byggde även upp exakta kopior på husets rum i en studio där man också filmade avsnitten.

Konsten att hålla kvar en publik
Så fort man spelat in pilotavsnittet och kanalen beställt fler avsnitt för en första säsong förklarade Ryan Murphy (som också hittills regisserat tre avsnitt) och Brad Falchuk att tanken var att skapa en serie där varje säsong skulle vara en fristående miniserie och berätta nya, egna historier.
Många upplevde det som en aning förvirrande att samma skådespelare dök upp i flera säsonger, men då spelade helt andra karaktärer.
– Men det här konceptet har visat sig vara både nyskapande, väldigt framgångsrikt och har redan skapat en trend, sa den exekutive producenten John Landgraf i en intervju med Washington Post (november, 2012).
Brad Falchuk förklarade i en intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com (april, 2013) att man var väl medvetna om att det skulle bli en utmaning för teamet bakom American Horror Story att lyckas behålla publiken efter säsong ett och locka folk att fortsätta titta.
– Man måste visa respekt eftersom folk förälskar sig i de här karaktärerna på ett helt annat sätt jämfört med hur publiken fäster sig vid karaktärer i filmer. Folk hade nog kunnat acceptera att man tog livet av alla karaktärer utom en i en film, men det fungerar inte när man gör en teveserie. Vi har ett annat ansvar för karaktärerna i serien eftersom tittarna skapar ett helt annat slags förhållande till dem.

Samma skådisar – nya figurer
I samma intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com avslöjade Ryan Murphy att det tar ungefär ett år att planera varje säsong av serien.
– Först kommer vi på grundstoryn och sedan skapar vi karaktärerna. Eftersom det här handlar om en ensemble, så flyttar vi runt på skådespelarna. Ibland har vi inte ens en roll till alla skådespelare när vi börjar planera en ny säsong. När vi, till exempel, drog igång säsong två hade vi inte en tanke på att Dylan McDermott skulle spela Sarah Paulsons son, men ju djupare vi grävde i historien, desto mer övertygade blev vi att idén skulle fungera riktigt bra".

Bisarra vinjetter blir minimysterier
Seriens vinjetter har också blivit omtalade och redan kultförklarade. De är fulla av finurligt förbryllande kusliga och förhäxande egendomliga figurer, händelser och bilder. Varje säsong har fått en ny vinjett som ger tittarna nya pusselbitar till historien som berättas. Ryan Murphy har kallat öppningssekvenserna för ett "minimysterium".
– När tittarna har kommit fram till avsnitt nio i den första säsongen, så har de också fått en förklaring och bakgrund till varje liten detalj i vinjetten", avslöjade han för Screen Rant (september, 2011).
I säsong ett, vars vinjett skapades av Kyle Cooper och hans företag Prologue (som också gjorde vinjetten till Seven (1995) och The Walking Dead), flimrar det förbi suggestiva bilder av embryon i glasburkar, en figur med en blodig häcksax i händerna och ett foto av den ökända yxmördaren Lizzie Borden.
I säsong två smyger kameran runt i ett mystiskt mentalsjukhus med opererande kirurger vars ansikten är maskerade med bandage och en ung flicka som går baklänges uppför en trappa på händer och fötter á la Linda Blair i Exorcisten. Bilden av hur jungfru Marias leende växlar från ett fromt leende till ett föraktfullt grin etsar sig också skoningslöst fast på näthinnorna.
I säsong tre vill man otåligt veta mer om vilka historier som hängda häxor, voodoodockor, ett skelett med vingar och döda getter kretsar kring.
Till säsong fyra blev öppningssekvensen (med bland annat en cyklande elefant, en rullstolsburen pojke med deformerade ben, en trebent kvinna, en clown som kan snurra på huvudet 360 grader och en demonisk, cymbalskramlande apa) ännu mer bisarr och skruvad.
Sin vana trogen överraskar producenterna också med en ny, ruggig och effektfullt fantasieggande vinjett till den dvd-aktuella femte säsongen.

American Horror Story x 5

SÄSONG 1: MURDER HOUSE (2011)
Ben (Dylan McDermott) och Vivien (Connie Britton) Harmon flyttar från Boston till Los Angeles med sin tonårsdotter Violet (Taissa Farmiga) i hopp om att lappa ihop sitt äktenskap som kommit i gungning efter att Vivien fått missfall och Ben vänsterprasslat.
Familjen flyttar in i ett restaurerat gammalt viktorianskt hus utan att veta att huset i folkmun kallas "The Murder House" eftersom det ruvar på en lång, märklig och blodig historia som sträcker ända tillbaka till 1920-talet – och som dessutom hemsöks av de förlorade själar som blivit mördade där under årens lopp.
I huset bor redan hushållerskan Moira (Frances Conroy/Alexandra Breckenridge) som familjen Harmon "får på köpet". Moira har den märkliga egenskapen att hon framstår som ung, snygg och förförisk för män, men gammal, grå och alldaglig för kvinnor.
Familjen Harmon får också stifta bekantskap med den allt mer påträngande grannen Constance Langdon (Jessica Lange) vars dotter Addie (Jamie Brewer) tycks ha en koppling till herrgårdens mystiska förflutna. En av husets förra hyresgäster, den svårt brännskadade Larry (Denis O´ Hare), dyker också upp och ger Ben kryptiska varningar om husets sällsamma historia.
Ben, som arbetar som psykiatriker, börjar ta emot patienter i hemmet. En av dem är den psykotiske tonårskillen Tate (Evan Peters) som visar sig vara både Constances son och en vålnad och som en allt mer deprimerad Violet anförtror sig till. När Vivien en dag attackeras och våldtas brutalt av en man, som ser ut som Ben – klädd i samma latexdräkt som Vivien hittat på husets vind – förvandlas familjen Harmons tillvaro till en verklig mardröm.

Säsong 2: Asylum (2012-2013)
Här utspelar sig handlingen 1964 (men hoppar också både bakåt och framåt i tiden), i och kring Briarcliff Mental Institution – ett mentalsjukhus för kriminellt sinnessjuka i Massachusetts.
Sjukhuset styrs av den hårdföra syster Jude (Jessica Lange) med hjälp av hennes skyddsling, den blyga före detta nattklubbssångerskan syster Mary (Lily Rabe) och institutionens grundare, Monsignor Timothy Howard (Joseph Fiennes).
Psykiatrikern Dr Threadson (Zachary Quinto) och den sadistiske, nazistiske vetenskapsmannen Dr. Arden (James Cromwell) är några av de andra som vårdar de intagna, bland vilka vi möter den lesbiska journalisten Lana (Sarah Paulson), den påstådde seriemördaren Kit (Evan Peters) och nymfomanen Shelley (Chloe Sevigny) som alla utsätts för diverse sällsamheter som att bli djävulsbesatta och kidnappade av utomjordningar.
I mörkret kring dårhuset lurar också "Raspers" – zombieliknande, muterade före detta patienter som är resultatet av Dr. Ardens hemliga experiment – och som utfordras med kropparna från sjukhusets avlidna patienter.

Säsong 3: Coven (2013-2014)
Här får vi följa en grupp unga elever vid en flickskola – Miss Robichaux's Academy i New Orleans – där samtliga av de intagna tjejerna är släkt i rakt nedstigande led till de häxor som överlevde de omtalade rättegångar som hölls mot kvinnor anklagade för häxkonster i Salem, Massachusetts, i slutet av 1600-talet. Handlingen utspelar sig i nutid, men med åtskilliga tillbakablickar till både 1830, 1910-och 1970-talet.
Bland tjejerna – som alla besitter olika mörka, destruktiva krafter – möter vi Zoe (Taissa Farmiga) som kan framkalla hjärnskador på män som hon har sex med, Madison (Emma Roberts), som har en telekinetisk förmåga, den före dettta drogberoende barnfilmstjärnan Queenie (Gabourey Sidibe) som kan skada andra genom att göra sig själv illa utan att känna smärta och Nan (Jamie Brewer) som har förmågan att höra andra människors tankar.
Skolan styrs av rektorn Cordelia (Sarah Paulson) som alltid levt i skuggan av sin mor, den mäktiga häxan Fiona (Jessica Lange) som också grundade akademien för att skydda de unga häxättlingarna från omvärlden och ge dem en fristad. Här finns även den stumme betjänten Spalding (Denis O´ Hare) som har ett mystiskt förhållande med Fiona.
Tillvaron ställs på sin yttersta spets när den gamla rivaliteten mellan Salems häxor och voodookulten, under ledning av Marie (Angela Bassett), i New Orleans blossar upp igen – och dessutom involverar seriemördaren Delphine (Kathy Bates).

Säsong 4: Freak Show (2014–2015)
Året är 1952 och platsen Jupiter, en stillsam liten stad i sydöstra Florida där Elsa (Jessica Lange) fortfarande hoppas kunna hålla liv i sin gamla "freak show", Fräulein Elsa's Cabinet of Curiosities, trots att folk inte längre verkar uppskatta den sortens underhållning, och hitta ett hem för sina "monster".
Här möter vi en grupp udda figurer, bland dem den skäggiga damen Ethel (Kathy Bates), hennes son Jimmy med "krabbhanden", (Evan Peters) den starke mannen Dell (Michael Chiklis) och hans hermafroditfru Desirée (Angela Bassett), den mänskliga sälen Paul (Mat Fraser) och världens minsta kvinna, Ma Petite (Jyoti Amge).
När det siamesiska tvillingparet Bette och Dots (Sarah Paulson) mamma blir brutalt mördad och de själva blir anklagade för mordet, och flera andra bestialiska mord i området, under stort rabalder i pressen, får de en fristad hos Elsa som ser chansen att skaka nytt liv i sin slumrande "freak show" med de nya "kändisarna".
Bette trivs hos Elsa, men Dot genomskådar Elsas påklistrade vänlighet. När en polisman dyker upp för att häkta tvillingarna, dödar Jimmy honom och tillsammans med sina vänner dumpar de kroppen. Samtidigt frigör sig nya, ondskefulla krafter med siktet inställt på freaksen i Jupiter – och det handlar då inte bara om seriemördaren Twisty the Clown (John Carroll Lynch) ...

Säsong 5: Hotel (2015-2016)
I centrum för säsong fem står ett 90 år gammalt hotell, Hotel Cortez, beläget i downtown Los Angeles, byggt för att gästerna skulle kunna fängsla, tortera och döda sina offer utan att lämna några spår efter sig.
(Hotellet är baserat på ett verkligt hotell i Chicago som 1893 också byggdes för samma syfte av en man vid namn H. H. Holmes och som kom att bli ökänt som "The Murder Castle". Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har satsat på en betydligt mörkare ton än i de tidigare säsongerna och säger sig ha hämtat inspiration från gamla skräckfilmer och flera liknande, verkliga hotell i Los Angeles, bland annat The Cecil Hotel.)
Här har hotellet blivit köpt av Will Drake (Cheyenne Jackson), en modedesigner från New York som snart inser att byggnaden hemsöks av en rad demoner och spöken. Bland de absurda karaktärerna möter vi den 111-åriga blodsugande grevinnan Elizabeth (spelad av Lady Gaga som vann en Golden Globe för Bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation ifjol), en nerknarkad prostituerad vålnad vid namn Sally (Sarah Paulson), receptionisten Iris (Kathy Bates) och transgender-bartendern Liz (Denis O´ Hare).
Historien växlar mellan hotellets skrämmande förflutna och nutid, från 1920-talet till en epilog som utspelar sig år 2022. Här följer vi också den allt mer psykiskt instabile polismannen John Lowe (Wes Bentley) som upptäcker att spåren efter en galen seriemördare (som kallas The Ten Commandments Killer eftersom han väljer sina offer efter Bibelns tio budord) leder till Hotel Cortez där Lowe tillsammans med sin deprimerade fru Alex (Chloe Sevigny) checkar in i hopp om att fånga mördaren.
Försent inser Lowe att det är han själv som blir jagad, inte tvärtom. Som om inte det var nog dyker en annan blodtörstig figur också upp – The Addiction Demon som jagar sina offer i de långa, mörka korridorerna, utrustad med en borr-strapon.

VI SNACKAR MED SKÅDISARNA

LADY GAGA

Som artist är Lady Gaga (som egentligen heter Stefani Joanne Angelina Germanotta) ett internationellt fenomen. Sedan hon slog igenom med debutalbumet Fame (2008)  har hon skapat sig en egen, banbrytande nisch som hyllad, prisbelönt och storsäljande popdrottning, låtskrivare och producent.

Ingen blev väl överraskad när tusenkonstnären Lady Gaga med samma självklara pondus och provokativa utstrålning tog steget över till filmen med roller i Machete Kills (2013) och Sin City: A Dame to Kill For (2014).

I femte säsong av American Horror Story gör hon sin största och hittills mest krävande insats – en roll som hon ifjol belönades med en Golden Globe (för Bästa kvinnliga huvudroll) för.

Det är svårt att tänka sig en serie som passar så väl in på din extravaganta, konstnärliga personlighet som just American Horror Story. Är det något som fick dig intresserad av rollen och som du känner ligger i linje med din egen läggning?

– Ja, jag har troget följt serien och varit ett stort fan. När jag pratade med Ryan (Murphy) första gången, så kände jag instinktivt att vi hade väldigt mycket gemensamt. Känslomässigt och intellektuellt var vi på samma våglängd, trots att vi inte kände varandra, men när vi träffades klickade vi på en gång.
Det var, förstås, också väldigt intressant att vi båda är fascinerade av mörker. Och visst finns det likheter mellan min roll och mitt verkliga jag. Lustigt nog har många som sett serien sagt att de inte alls känner igen mig, samtidigt som andra undrat om jag inte bara spelar mig själv. Det kan bero på att folk har sett mig göra liknande saker förut – att jag klampar in med mitt blonda hår och svär och är oförskämd mot min omgivning.

– Men sanningen är att det var en stor utmaning att få det att se så naturligt ut. Det var riktigt jobbigt att obesvärat framstå som en så arrogant person. Jag tillbringade mycket tid med att inspireras av Anthony Perkins i Psycho och Anthony Hopkins i När lammen tystnar, men också av Robert Dursts karaktär i The Jinx som påminner om grevinnan på flera sätt.
De som känner mig privat vet att jag som person är extremt dramatisk, rolig och skämtsam. Det gör att de undrar hur mitt privata jag ändå kan ha så mycket gemensamt med grevinnan. Men faktum är att vi är väldigt olika.
Det var krävande för mig att vara så elak hela tiden, särskilt när Ryan ständigt uppmuntrade mig att vara ännu elakare och hårdare. Det var något som jag verkligen fick jobba med för att ro iland. Samtidigt gav det mig stor frihet som skådespelerska att få leva ut grevinnans personlighet och ändå vara den jag är – en platinablondin som inte ber om ursäkt för att min egentliga personlighet lyser igenom.

Alla har imponerats av hur väl förberedd du var inför den här rollen som är din första riktigt stora. Hur gick du tillväga?

– Jag förberedde mig som fan, det vore väl konstigt annars eftersom jag skulle spela mot alla de här fantastiska skådespelarna. Jag satt uppe en hel natt och gick igenom manuset med mina repliker, antecknade och försökte sätta mig in i karaktären.
Min främsta styrka är min självdisciplin, det är något som jag utvecklat mycket under de senaste åren och som hjälper mig att hela tiden sträva efter att bli bättre på att fokusera och lära mig nya saker.
Jag ansträngde mig för att ständigt tänka som grevinnan för att kunna bli henne och inte bara framstå som en blond bitch i knasiga kläder. Och helt ärligt, man hade kunnat ge den här rollen till en massa kvinnor som hade gjort lika bra ifrån sig eftersom den är en så fantastiskt välskriven. Därför var jag tvungen att jobba hårt för att hitta ett eget uttryck, något som ingen annan skulle kunna tillföra grevinnan.

Hur nervös var du inför den första inspelningsdagen?

– Jag spydde i en plastpåse i min Rolls Royce. Jag vet inte varför jag tyckte det var så roligt, men det tyckte jag. Och jag tog med påsen till studion och visade den för Ryan. Han sa; ”Tror du verkligen att du kan chockera mig? Det kan du inte”!

Jag var otroligt nervös och bad till högre makter att jag inte skulle lyckas förstöra alltihop när kamerorna började rulla.

KATHY BATES

Prisbelönta Kathy Bates, som bland annat vann en Oscar för sitt skrämmande porträtt av författarstalkern Annie i filmatiseringen av Stephen Kings Lida (1990), är inne på sin tredje säsong med American Horror Story.

I säsong fem spelar du Iris, en hotellportier som älskar sin son villkorslöst, men som själv inte får någon kärlek tillbaka. Kan du berätta lite om hur du skapade din karaktär tillsammans med Ryan (Murphy)?

– Det var mer så att jag fick en karaktär av Ryan som jag inte riktigt visste hur jag skulle tackla. Det var svårt att komma in under huden på henne. Jag diskuterade inte så mycket med Ryan om hur jag skulle gestalta henne, hennes karaktär var något som jag själv lät växa fram bit för bit.
Som skådespelerska älskar jag att dra på mig peruker, klä upp mig och gömma mig bakom olika dialekter. Eftersom rollen som Iris inte krävde något av det här, så blev det en väldigt, väldigt svår roll för mig att skapa. Jag kände mig naken utan de yttre attributen. När vi började inspelningarna hade jag inte aning om vem hon egentligen var som person.
En annan frustrerande sak, åtminstone under den här säsongen, var att jag inte alls visste vart handlingen var på väg. Man vet inte alls vad som kommer att hända. Eftersom jag själv inte har barn var det också svårt att sätta mig in i hennes situation med sin son, även om jag tror att vi alla någon gång upplevt hur tröstlöst det kan vara med obesvarad kärlek.
Ju längre tiden gick, desto mer lärde jag hitta mycket av mig själv i Iris. Jag känner sympati för henne och för alla miljoner kvinnor som är som hon.

Du har spelat så många olika roller på film, teater och teve, men många tänker kanske främst på dig för dina skräckroller och som du också fått många priser för (Kathy vann en Emmy för sin insats i American Horror Story 3: Coven). Känner du att du får en större rörelsefrihet att agera i en genre som inte begränsas av att hela tiden vara realistisk och logisk?

– Ja, absolut. De tre senaste säsongerna har varit otroligt kul att göra och det har jag Ryan att tacka för. Jag var ganska nere ett tag efter att blivit sjuk i cancer och tvingats operera bort båda brösten.
Jag kände mig för gammal för att fortsätta skådespela – och vem vill ha en skådis utan bröst (skratt)? Jag älskade verkligen allt som min väninna Jessica (Lange) åstadkommit i serien och när vi åt lunch tillsammans, så bad jag henne försöka få till en intervju med Ryan. Och redan efter vårt första möte kände jag att jag fick ny lust att börja jobba igen.

Tittar du själv på serien?

– Jag hade inte sett någonting av säsongen förrän jag såg premiären och jag tappade hakan. Jag kunde inte riktigt ta in vad jag precis hade sett. Jag ser inte alltid på hela avsnitt när serien sänds, men ibland tittar jag på mina egna scener bara för att försäkra mig om att jag trivs med händelseutvecklingen.
Andra gånger ser jag hela avsnitt och fokuserar på vad mina kollegor gör. Vi har ett riktigt tight gäng den här gången som verkligen stöttar varandra.

ANGELA BASSET

Mångsidiga Angela Basset är en flerfaldigt prisbelönt skådespelerska (som bland annat vann en Golden Globe 1993 för sin roll som Tina Turner i What´s Love Got to Do with It?). Precis som Kathy Bates gör hon här sin tredje säsong i American Horror Story – nu som grevinnan Eizabeths hämndlystna älskarinna Ramona.

Vem är Ramona baserad på?

– Hon härstammar tveklöst från kickass-brudar som Pam Grier och Tamara Dobson från 70-talets Blaxsploitation-era.

Är det filmer som du själv såg när du växte upp och som du känner någon relation till? Ville du också bli en Foxy Brown?

– Det här var tjejer som hade kontroll, som tog ödet i sina egna händer och som vägrade låta sig bli förtryckta och utnyttjade. På den tiden var det sällsynt att se en kvinna stå upp för sig själv – och ännu mer sällsynt att det var svarta, orädda och tuffa tjejer.

Visste du vad du gav dig in på när du skrev på för den här serien? Anade du att din karaktär skulle vara så skruvad?

– Jag visste ingenting. Jag gjorde som jag gjort tidigare, jag tackade ja till att göra en ny säsong utan att ha läst något manus. Ibland brukar jag se det första avsnittet, om det är färdigklippt, när jag börjar jobba.
När jag sedan läser manus brukar jag bli överraskad och chockad och då lägger jag ifrån mig det och börjar fundera. Sedan brukar jag påminna mig själv om varför jag tackat ja till att göra det här och blir entusiastisk eftersom jag hamnar på platser och i situationer som jag aldrig tidigare har upplevt.

Hur var det att spela mot Lady Gaga?

– Jag hade aldrig träffat henne innan den här inspelningen. Vi fick tillbringa lite tid tillsammans innan vi började filma och det kändes bra för hon är verkligen en person som känns ”larger than life”. Hon är väldigt varm, välkomnande och älskvärd.
Det uppstod direkt en ömsedig respekt och vi fungerade bra tillsammans. Det var en perfekt match och underbart att hon ville vara en del i det här.

I tidigare intervjuer har du sagt att du är väldigt kräsen med vilka roller du tackar ja till. Tvekade du att hoppa på den här serien med tanke på hur våldsam och blodig den är?

– Den person som jag respekterar och beundrar mest, min mamma, lever inte längre, så jag kan göra precis vad jag vill nu utan att bry mig om vad folk tycker (skratt). Det var min mamma som höll koll på min moraliska kompass, så … Men jag tycker att våldet i serien är smakfullt gjort.
Jag är lite pryd, så det enda jag reagerade mot var varför det måste finnas en naken ryttare med. För vem är det nödvändigt? Samtidigt gillar jag att man vågar vara lite utmanande och provokativ.

Vad var det jobbigaste eller mest skrämmande för din egen del med den här säsongen?

– Sexscenerna med grevinnan och att skriva på ett kontrakt där jag godkänner att göra nakenscener utan att veta hur de kommer att gestalta sig var definitivt det mest skrämmande.
Men Lady Gaga var nästan lika nervös som jag och det fick oss båda två att slappna av lite mer. Efter vår första scen tillsammans sa hon att hon inte kände sig lika nervös längre. Vi kom att trivas väldigt fint ihop och jobbade fantastiskt bra ihop.

SARAH PAULSON

 Sarah Paulson tillhör veteranerna i American Horror Story. Den flerfaldigt prisbelönta skådespelerskan har hittills medverkat i samtliga säsonger av skräckantologin. I säsong fem gestaltar hon den självdestruktiva, heroinmissbrukande vålnaden Sally.

Nu har du spelat så många olika karaktärer i serien. Vad finns det kvar för dig att göra? Vilken slags roll skulle du vilja göra nästa gång?

– Åh, herregud, det kan man fråga sig. Jag får den frågan hela tiden och jag tror att vad jag än skulle föreslå, så skulle det bara bli tråkigt i jämförelse med vad Ryan hittar på. Jag är lika spänd varje gång på att se vad han vill att jag ska göra.
I säsong fem får jag spela en väldigt självupptagen karaktär, något som jag inte gjort på samma sätt förut. Under de här åren har jag fått göra helt vansinniga saker på teve – som att amma en vän, göra abort, onanera och förvandlas till en 75 år gammal kvinna.

Blir du lika chockad som publiken över att se vad som händer i serien när du ser avsnitten?

– Ja, speciellt med tanke på att Sally är så självdestruktiv och beter sig som hon gör. Det var både skrämmande och roligt att gestalta henne.

Sally är en sorlig karaktär som gråter mest hela tiden. Hur tufft var det att behöva vara så låg hela tiden?

– Det var själsligt dränerande eftersom jag fick hålla mig kvar i samma känslotillstånd under så lång tid. Jag frågade Ryan tidigt varför Sally gråter så mycket och fick veta att det beror på att hon absorberar sorg och smärta från alla som kommer i hennes närhet och att hon både lider och njuter av det.

Men det allra jobbigaste var egentligen att tvingas röka så mycket hela tiden, mer än jag någonsin rökt förut i mitt liv. Det är visserligen fejkcigaretter, men de är nästan ännu vidrigare än riktiga cigaretter. Jag fick så ont i halsen och luktade så illa, så jag ville nästan gråta på riktigt. Det hjälpte mig att få Sally att gråta.

Du har spelat spöke vid flera tillfällen. Tror du själv på spöken?

– Jag gillar inte spöken, jag gillar verkligen inte dem. Jag tycker inte om att tänka på att det kan finnas spöken, jag vill inte ha någonting med dem att göra.

Har du provat att använda ett Ouijabräde?

– Ja, och linsen rörde sig. Det var skrämmande. Jag tror på medier och besöker sådana regelbundet. Ingen har hittills berättat om något som blivit verklighet, men jag fortsätter ändå att besöka dem. Däremot ser jag inte filmer som The Conjuring eller Paranormal Activity, det är alldeles för uppskakande för mig!

Hur känns det nu när du ser tillbaka på serien och tänker på att du faktiskt har varit med i samtliga säsonger?

– Jag känner mig upprymd och glad att jag äntligen är med i en serie som folk gillar att se och följa. Det är tufft att lägga ned tid och energi med människor som man verkligen trivs att jobba tillsammans med och göra ett pilotavsnitt och sedan en halv säsong av en serie bara för att inse att ingen bryr sig om att titta. Det är mycket roligare att jobba när man vet att man har en publik.

Text Thomas Odeltorp Bild Sunfire

Förutom att man med hjälp av Albert Einstein uppfann atombomben har USA en rad namnkunniga tillverkare av subwoofers, där Sunfire kan räknas till toppskiktet.
Bob Carver som är mannen bakom Sunfire har sedan mitten av 60-talet laborerat med förstärkare och ljud. Under varumärket Sunfire har Carver i många år marknadsfört sina subwoofers, som så länge jag kan minnas har byggt på ungefär samma princip som dagens testobjekt.
Principen är egentligen inte så komplicerad. Carver har tryckt in största möjliga konarea i minsta möjliga låda och kompenserat den lilla innervolymen med extremt mycket effekt för bibehållen djupbas. Kompensationen har uppenbarligen gått bra när den utlovade frekvensgången startar redan nere vid 16 Hz för tolvtumsmodellen.
När det gäller XTEQ-serien slår man på stora trumman och basurnerar stolt ut att det är är den renaste och kraftfullaste basen från den minsta lådan på marknaden. Blygsamt? Knappast!
I serien spelar tre modeller med 8, 10 och 12-tumselement och vi har lagt vantarna på storebrorsan i trion.

Stor i orden
Jag kommer att tänka på den dåliga gamla gåtan om vad som väger mest trots samma faktiska vikt när kartongen med Sunfire ska packas upp. Det brukar nämligen vara ganska svårt att bedöma en produkts vikt när olika yttermått och greppvänlighet spelar in i känslan av tyngd. Den här förhållandevis lilla klumpen påminner mest om en massiv vedkubbe när jag lyfter upp den ur lådan.
Att knacka och bedöma lådtjockleken känns därför riktigt onödigt så vi låter bli.
Kabinettet är tillverkat i MDF som lackats i en stilig blanksvart finish. Att gömma undan basen på en plats där solen sällan skiner är lätt då måtten gör den smidig.
Lådan är mycket välutnyttjad med endast två tomma väggar av sex. På sidorna huserar de karaktäristiska basmembranen som till det yttre ser identiska ut. Plana membran i opressat papper med gummicoating och riktigt kraftiga kantupphängningar i gummi ger ett bastant intryck. Det ena membranet är en slav, medan det andra får ta emot förstärkareffekt. För att klara av sin uppgift är det aktiva membranet försett med en rejäl 3-tums talspole. Det märks att lådan är liten och tät när man trycker på konerna. De är minst sagt styva.
För att orka röra på de hårt upphängda konerna behövs effekt, närmare bestämt 3 000 Watt. Det blir en hel del förluster i de lägsta oktaverna med så liten låda som Sunfires och den galet höga effekten behövs.
Slutsteget är försett med både XLR- och RCA-ingångar, linjeutgångar och slave för vidarekoppling till ytterligare en subbas ifall du får mersmak.
Faskontrollen är steglös, liksom delningen där det högsta läget på ratten innebär att filtret kopplas ur, så du istället kan använda din förstärkares inbyggda filter i .1-utgången. Personligen laborerar jag gärna med subbens inbyggda filter trots att basen går via .1-utgången för att rensa signalen från oönskade övertoner.
En medföljande mätmikrofin ser till att scanna av rummets problemfrekvenser och justerar basnivån och kurvan efter rummets beskaffenhet. Det känns kul att allt fler tillverkare väljer att ta tag i prolemet med rumsresonanser, för det spelar ingen roll hur fin och lyxig subwoofer du har om den ändå bara förstärker rummets egenljud. Att spela subbas okorrigerat är lite som att lyssna när Pavarotti sjunger genom en tratt.

Lyssningsintryck
Egentligen borde jag döpa om underrubruken till känselintryck med tanke på Sunfires förmåga att flytta luft. Anslaget är mycket brutalt med en tyngd som jag inte hört eller känt från en subbas på mycket länge.
Grundklangen är mörk och dov – väljer du filtrering på 50 Hz eller under, och spelar subben utan övriga högtalare, hörs inte en antydan till röster, hur väl de än har lyckats passera målbrottet. Filtret får därmed mycket väl godkänt. Riktigt tunga exposioner får hela möblemanget att skaka som om effekterna berodde på att grannen som vanligt är ute på gården och skjuter med sitt maskingevär.
Vrids volymen upp, vilket den ofta tenderar att göra med Sunfire inkopplad, får jag svårt att sammankoppla den lilla lådan med det stora ljudet. Till det yttre vore det mer normalt med en fyra gånger så stor sub tillsammans med Sunfires ljudkapacitet. Jag känner ett ovanligt litet behov av att rekommendera inköp av dubbla basar för att få upp nivån...
Går vi in på mer subtil framställning så noteras att Sunfire lyckas låta riktigt väldetaljerad och artikulerar snyggt även när mikrodynamik målas upp på ljudscenen. En nackdel som jag kan komma på är att vissa riktigt små högtalare inte kan spela lika djupt som Sunfires filterläge erbjuder, vilket kan ge en lucka i midbasen. Det känns då nästan som att en mindre sub skulle behövas för att fylla ut däremellan.
När basen körs helt utan EQ-korrigering märks det att rummet ställer till det en del. Eftersom subben rent akustiskt är välvuxen så har den förmågan att studsa lite väl hårt mot resonansfrekvenserna med öronbedövande muller till följd. En snabb kalibrering senare är linjäriteten desto mer perfekt, ända ner till den djupaste botten.

Slutsatser
Om vi gör en sammanfattning så innehåller Sunfire-kuben en massa membranarea, en massa effekt och riktigt fin byggkvalitet. Summan av de egenskaperna leder till grymt tung bas på galet hög nivå med en stor skopa välljud.
Egenskaperna gör den här basen ytterst attraktiv för dig med hyfsat baskapabla högtalare då Sunfires enda svaghet är att den övre delen av subbasregistret är bortfiltrerat (vilket i alla andra lägen än just matchning mot småhögtalare är en stor fördel!).
Har du grannar så kommer du antagligen att bli vräkt eller få biosoffan okuperad beroende på graden av filmintresse. Sist men inte minst så var det den ekonomiska aspekten. Ett bygge i den här kalibern kostar sin slant. Vill du ha en subbas som du inte växer ur på många år så är den värd pengarna. Prisvärd behöver inte nödvändigtvis betyda billig...

SUNFIRE XTEQ12
Funktion: Aktiv subwoofer
Princip: Slavbas
Bestyckning: 1 x aktiv 12-bas, 1 x passiv 12-tumsbas
Uteffekt: 30 00 Watt
Ingångar: RCA, XLR
Utgångar: RCA, slave (RCA)
Delningsfrekvens: 30-85 Hz (med bypassfunktion)
Fas: Steglös
Mått: (BxHxD) 33x33x32 cm
Vikt: 28 kg
Pris 27 600 kr
Info www.sunfire.com

Tre snabba...
* Slavbaskonstruktion med massor av effekt
* Litet format med tanke på effekt/bestyckning
* Djup och slagkraftig bas

Plus
Grym autokalibrering
Tung, elak och rå, samtidigt detaljerad
Minus
Svårmatchad mot riktigt små högtalare
Summa
Tunggung med finess och hjärna

Publicerad i HemmaBio 9, 2015