Här är det nämligen bäddat för varierad racing, på asfalt, offroad, i luften eller till havs. På två hjul eller fyra, med eller utan propeller, så täcker The Crew 2 de allra flestas behov av fart.

Kan ett racingspel med så många beståndsdelar verkligen underhålla på alla plan då? Till största delen ja! Mycket har hänt sedan det första spelet som kom för i runda slängar tre och ett halvt år sedan och ju inledningsvis kantades av diverse olika tekniska problem. Ett open world online racingsspel som hade grava problem med uppkoppling och tekniska buggar som i princip reducerade det till ett taffligt, dåligt utvecklat singelplayerspel, gjorde att luften gick ur för många.

Ubisoft gav dock inte upp och lagade under det efterföljande året spelets allra flesta brister och släppte en del schyssta DLC, vilket ett år efter att spelet hade sin release faktiskt gjorde spelet riktigt, riktigt underhållande.
Nu är det såklart inte alls okej att ett släppt spel för sexhundra spänn knappt är spelbart förens ett år efter release, MEN Ubisoft och Ivory Tower lärde sig av sina misstag.

The Crew 2 är i mycket bättre skick än originalet var när det kom. Därmed inte sagt att det är helt befriat från buggar, för det är det verkligen inte. Exempelvis har jag nu i flera dagar kört runt i Los Angeles, New York, Detroit och Miami och överraskats av att klimatproblemen tycks vara extremt påtagliga i USA, vad än president Trump hävdar.

Vart jag än kör, flyger eller rör mig så ligger ett snötäcke över landskapet. Jag testade att köra ner till stranden i L.A. och mycket riktigt låg bikinitjejer och surfande dudebros i hawaiishorts på solstolar trots den uppenbart snöiga väderleken. Nåja, lite buggar kan jag leva med, huvudsaken är att själva racingen fungerar online, och det gör den verkligen.

Det är lätt att förlora tiotals timmar i Amerikas förenta stater där variationen i städerna och miljöerna (när inte väderbuggen är aktiv vill säga) är så enorm. Från snötäckta höga bergsvägar till soliga, varma strandpromenader och Manhattans ikoniska gator utgör skådeplatser för fartfyllda racinglopp.

Att dessutom med ett enkelt knapptryck kunna byta mellan olika fordon, bilar, flygplan, båtar och så vidare gör att det sällan blir tråkigt. Jag saknar lite av första spelets story med undercoverpoliser, oskyldigt dömda och hämnd. Nummer två är mer direkt fokuserat på att en egenskapad karaktär ska vinna tävlingar och bli bäst i USA. Inte lika finurligt, men visst, det är racing som spelet främst handlar om.

Jag gillar dock när man får ett extra spänningsmoment med story i annars relativt simpla spel som racinggenren brukar erbjuda. The Crew 2 känns i det avseendet mycket mer som Forza Horizon-spelen till Xbox än som det första The Crew. Vad Ivory Tower dock lyckas fint med är just körandet, flygandet, ja, all körning i princip. Det är oftast en bra distinktion mellan olika fordon i de olika klasserna och turneringarna där du skiftar fordonstyp under loppets gång är underhållande. Att mitt i ett hopp med din Audi TTS inse att du är på väg ner mot en sjö och automatiskt byts ditt fordon till en båt, detta adderar en viss galen underhållning till spelet.

Grafiskt ser det betydligt bättre ut än vad det låter, med taffliga röstskådisar i högupplösta miljöer, något som snarare är regel än undantag i den här typen av spel och kanske inget jätteproblem. Fokus på samarbete online är riktigt roligt och kräver faktiskt att du alltid är uppkopplad, inget problem år 2018 men väl värt att nämna. The Crew 2 är helt klart roligt och passar utmärkt i hemmabion med tanke på det visuella som bjuder på stora, härliga landskap högt upp i himlen, offroad bland granar och tallar eller urbant mellan coffee shops och affärer. Ljudet kunde som sagt varit vassare men sköter ändå oftast sitt jobb, och rent tekniskt fungerar det mycket bättre än föregångaren.
Väldigt tråkigt bara att man slopat huvuddelen av storyn från förra spelet då det fungerade mycket sm en motivator till att spela vidare i det långa loppet.

THE CREW 2

Genre: Racing
Utvecklare: Ivory Tower
PEGI: 12
Testat på: PS4 Pro

Spelglädje 7/10
Grafik 8/10
Ljud 6/10
Online 8/10

Totalt 7/10

Då var ännu en tävling avgjord, och här kommer det rätta svaret:

Vad heter den UFO-sekt som inspirerat till händelserna i The Endless?
1) Illuminati
x) Heaven´s Gate
2) People´s Temple

Vi säger stort grattis till:

* Per Norman, Solna

* Styrbjörn Jonsson, Angered

* Mikael Halland, Göteborg

* Rikard Orest, Enskede

* Daniel Strauss, Lessebo

Två storlekar erbjuds, Indigo (blå, klarar upp till 7 kg per fot, så med tre fötter håller den för 21 kg max) samt Bordeaux som klarar 14,5 kg per fot. Indigo kostar 600 kr per fot och Bordeaux 800 kr/st.

Plaudio.com, isoacoustics.com

Av: Thomas Nilsson Bild: Disney

 Black Panther är en i raden av alla superhjältar som mannen bakom det klassiska serieförlaget Marvel Comics Stan Lee skapade tillsammans med illustratören Jack Kirby. Pantern är Marvels första svarta superhjälte och dök upp första gången 1966 i ett äventyr tillsammans med Fantastiska fyran (nr 52 och 53).

 Den svarta pantern, vars riktiga namn är T´Challa, är kung och regerar över det fiktiva östafrikanska landet Wakanda. Han är både förmögen, skicklig på kampsport, vetenskapligt skolad och en teknisk innovatör. T´Challa får främst sina superkrafter genom att under urgamla Wakandaiska ritualer dricka en mystisk, hjärtformad ört.

Men Black Panthers dräkt har också egna superkrafter. Den kan fälla ut klor och absorbera kraften av knytnävsslag, pistolskott och annat. Dräkten är tillverkad av världens hårdaste metall, det magiska ämnet vibranium. Wakanda ruvar på gigantiska fyndigheter av vibranium sedan en meteor med ämnet en gång i tiden störtade till jorden i just Wakanda.

För omvärlden är man fortfarande en liten fattig jordbruksnation, men i hemlighet har man utvecklat en hyperavancerad teknologi, överlägsen allt annat på jorden. Den har skurkar med planer på världsherravälde naturligtvis ändå luskat ut och de försöker med jämna mellanrum lägga vantarna på Wakandas vibraniumreserv.

Leoparden blev inte långvarig

Många trodde att Stan Lee seriehjälte fått sitt namn efter Black Panther Party (De svarta pantrarna) – en kontroversiell politisk organisation som stred för afroamerikaners rättigheter i USA mellan 1966 och 1975. Men Lee skapade sin karaktär och gav honom namnet Black Panther två månader innan partiet med samma namn bildades. Lee menade att det bara var en ren tillfällighet att hans skapelse och det omstridda partiet hade samma namn.

Han fick idén till sin figur efter att ha läst en kioskdeckare om en brottsbekämpare som hade en svart panter som medhjälpare. (Tecknaren Jack Kirby använde också namnet Coal Tiger under tiden som han började skissa på figurens utseende).

I takt med att organisationen Black Panther fick allt mer negativ press i de amerikanska medierna beslöt Lee sig för att döpa om sin superhjälte till Black Leopard när denne gästspelade i ett äventyr med Fantastiska fyran (1972), men när pantern gick ihop med The Avengers samma år återfick han namnet Black Panther för gott.

Efter ännu ett gästspel med Fantastiska fyran 1967 slog Black Panther sig ihop med Captain America i ett par äventyr i Tales of Suspense (1968) innan han samma år lämnade Wakanda, flyttade till New York och anslöt sig till supergruppen The Avengers. Pantern hann också fightas sida vid sida med Daredevil och kämpa mot Dr Doom innan han fick en egen serietidning i juli 1973.

Första egna filmen

Black Panther har redan tidigare dykt upp i andra Marvelfilmer. Allra senast i Avengers: Infinity War. Innan dess såg vi honom i Captain America: Civil War (2016). Nu har han fått sin första egna film.

Handlingen i Black Panther tar också delvis avstamp i bataljerna i Captain America: Civil War och fighten mot Captain America och hans gäng – och främst mot Winter Soldier som dödade Black Panthers far.

När vi här återser Black Panther (spelad av Chadwick Boseman som även gestaltat superhjälten i de övriga Marvelfilmerna) återvänder han i egenskap av prins och Wakandas tronföljare till Afrika för trösta sin mor Ramonda (Angela Bassett), men också för att överta tronen efter sin mördade far – och dennes superkrafter. Till sin hjälp att styra Wakanda har Black Panther en armé av kvinnliga elitsoldater och sin smarta, modemedvetna lillasyster, prinsessan Shuri (Letitia Wright).

En helig relik från Wakanda, stulen från ett museum i London av den sydafrikanske vapensmugglaren Ulysses Klaue (Andy Serkis) och Erik ”Killmonger” Stevens (Michael B. Jordan), för Black Panther till Korea och till ett möte med sin allierade, CIA-agenten Everett K. Ross (Martin Freeman) och till slut till en sammandrabbning med en gammal fiende. Det resulterar i en konflikt som inte bara hotar Wakandas tillvaro, utan också riskerar att äventyra resten av världens öde. 

Filmen som aldrig blev av

En film med Black Panther i huvudrollen har varit aktuell under många år.

Redan 1992 var Wesley Snipes på gång med att utveckla ett projekt tillsammans med Columbia Pictures. Ett manus skrevs, baserad på den tecknade förlagan, och Snipes tänkte dra igång inspelningarna direkt efter att han gjort klart Demolition Man (med Sylvester Stallone) under sommaren 1993. Snipes hade tidigt också planer på att göra en uppföljare till den planerade Black Panther-filmen.

– Black Panther lockade mig eftersom han är en ädel man och raka motsatsen till de stereotypa afrikanska karaktärer, de fördomsfulla bilder av Afrika och afrikansk kultur som Hollywood normalt brukar fokusera på. Det sa Snipes i en intervju med Hollywood Reporter (januari, 2018).

1994 var Columbia med på tåget. Även Stan Lee kopplades in och gav sin välsignelse till en filmatisering. Manuset utvecklades och man pratade med både John Singelton (Boyz ´n the Hood, 1991) och Mario van Peebles (New Jack City, 1991) som tänkbara regissörer. Snipes och Singelton kom snart på kant med varandra – Snipes ville att filmen skulle utspela sig i Afrika medan Singelton insisterade på att storyn måste utspela sig i USA under medborgarrättsrörelsen.

Två år senare lades projektet i malpåse. Lee tyckte inte att man fått till ett bra manus och hoppade av. Snipes menade att orsaken till att Black Panther aldrig blev av var för att de som inte kände till Marvelserien trodde att filmen handlade om organisationen Black Panther Party.

(1995 regisserade Mario van Peebles faktiskt en filmatisering av romanen Panther, skriven av hans far Melvin van Peebles, som handlar om just organisationens uppgång och fall.)

Hej då, Snipes

1998 började det plötsligt surra nya rykten om en filmatisering av Black Panther – och även den här gången med Wesley Snipes inkopplad.

Men ingenting hände då heller.

I mars 2002 lät Snipes meddela att han skulle göra antingen Blade 3 eller Black Panther under 2003 – det blev Blade 3. Två år senare sa Blade 3-regissören David S. Goyer i en intervju med Moviehole.net (juli, 2004) att han ansåg det föga troligt att Snipes skulle göra en Black Panther-film.

– Han är alldeles för intimt förknippad med Blade. Det skulle bli overkill om han skulle porträttera en annan (svart) Marvelhjälte.

Men själv hade Snipes inte alls gett upp de tankarna.

I en intervju med Superhero Hype (december, 2006) förklarade han att ett nytt manus var på gång. 2007 lät Marvel meddela att en filmatisering var högst aktuell och att man även haft kontakt med John Singelton (igen) som påtänkt regissör. Då var Wesley Snipes för gammal för att själv spela Black Panther och inte längre intressant för Marvel som beslöt sig för att utveckla projektet med en helt annan inriktning.

I mars 2009 berättade Marvel att man plockat in nya manusförfattare i hopp om att skapa en bättre utgångspunkt för en film om den afrikanske superhjälten. 2011 anlitade man författaren och dokumentärfilmaren Mark Bailey som skrev ett manus, men allt lades på is igen fram till 2014.

Då avslöjades det (i Collider, januari 2018) att man 2010 hade planer på att skriva in Wakanda i handlingen i Iron Man 2 eftersom man redan hade presenterat kungariket och ämnet vibranium för biopubliken, men ångrade sig och ville vänta tills man fick klart för sig exakt hur landet skulle se ut. Black Panther-projektet bollades runt ända fram till 2016 då figuren dök upp på film för första gången i Captain America: Civil War.

Han är politiker – inte superhjälte

I januari 2016 stod det klart att Ryan Coogler (Creed, 2015) skulle regissera Black Panther. Han skrev också ett nytt manus tillsammans med Joe Robert Cole (The People v. O. J. Simpson: American Crime Story, 2016). Coogler har i flera intervjuer berättat att han växt upp med tecknade serier och att det kändes precis lika personligt att göra en film om Black Panther som att regissera sina tidigare filmer.

– Det som gör Black Panther så speciell är att han är en superhjälte som – om du frågar honom själv – skulle förneka att han var en superhjälte. Han ser sig själv som en politiker, som en ledare för sitt land. Det råkar bara vara så att han härstammar från en krigisk nation där ledarna också måste vara krigare och ibland tvingas han därför helt enkelt slåss.

Det sa Coogler i en intervju med Vulture (juli 2016).

Kravet för att Coogler skulle ta sig an Black Panther var att han skulle få ta med sig folk som han jobbat med tidigare. Detta för att ge filmen en egen och tydligare karaktär än de andra filmerna i Marvelserien, som regissören ansåg vara alldeles för formstöpta av bolaget.

Det innebar att Coogler fick med fotografen Rachel Morrison (som han jobbade ihop med på Fruitvale Station, 2013), produktionsdesignern Hannah Beachler och den svenske kompositören Ludwig Göransson som båda jobbade med Coogler på Frutivale Station och Creed. Göransson reste till Sydafrika och botaniserade i arkiven på International Library of African Music i Grahamstown för att få inspiration. Han åkte också till Senegal där han spelade in lokala musiker som framförde traditionell musik och som han sedan använde för att skapa grunden till filmmusiken.

Sydkorea spelplats för spektakulär biljakt

Black Panther spelades in mellan januari och april 2017 under arbetsnamnet Motherland.

Trots att merparten av filmen utspelar sig i Afrika är alla scenerna i Wakanda inspelade i EUE/Screen Gems Studios i Atlanta och på andra platser i delstaten Georgia.

Scenerna som utspelar sig i Busan är inspelade på plats i Sydkorea. (Den skarpögde kan se Stan Lee som, sin vana trogen, gör ett litet inhopp i filmen – här som gäst på ett kasino i just Busan.) Den spektakulära biljakten, som involverade drygt 120 bilar och över 700 statister, filmades också i Busan.

Wakanda, till stor del skapad i datorer av effektbolaget ILM, dyker även upp på ett hörn i Avengers: Infinity War. (Här hade man stor hjälp av kollegorna på Black Panther eftersom båda filmerna spelades in samtidigt i Atlanta.) Några kompletterande scener spelades faktiskt också in i Afrika; i Rwenzori Mountains och Bwindi Impenetrable National Park i Uganda.

Trendbrytande actionhjälte

Chadwick Boseman fick lägga ned mycket arbete och hård träning inför inspelningarna, inte minst fysiskt för att hålla sig i form. Han tränade kampsport, bland annat den västafrikanska boxningsstilen Dambe, den afrikanska varianten av Capoeira, samt Zulu stickfighting.

Regissören Ryan Coogler ville att fightscenerna i Black Panther skulle se ut som en blandning av boxningsscenerna i Creed och slagsmålen The Kingsman-filmerna. Boseman fick också hjälp av samma språkcoach, Andile Nebulane, som han jobbade med på Message from the King (2016). Bosemans dialekt i filmen är inspirerad av bland annat Nelson Mandelas dialekt.

Inför premiären av Black Panther presenterade biljettbokningsbolaget Fandango en undersökning som visade att filmen var den näst mest efterlängtade under 2018 (efter Avengers: Infinity War.) Och publiken strömmade till.

Filmen är årets hittills största kassasuccé och har letat sig upp på nionde plats på listan av tidernas mest inkomstbringande filmer. Även kritiker världen över har hyllat Black Panther för att vara en sällsynt smart superhjälterulle och en film som inte bara gestaltar en av Marvels mest intressanta karaktärer, utan också gör det på ett sätt som bryter filmvärldens gamla, tröttsamma stereotypa bild av afroamerikaner och afrikansk kultur.

En ny diskant, nya anslutningar utan plastbrunn, bättre stagning för stummare lådväggar, fronter som sätts fast med magneter och nya färger är gemensamt för hela serien.

De små stativmodellerna (3010i och 3020i) har fått 25 % större lådvolym, vilket åstadkommits genom att lådorna gjorts rejält djupare. Golvmodellen fått ärva den interna helmholzresonatorn från Concept 500, vilket tillsammans med datoroptimerad stagning gör att extremt lite energi förloras till vibrerande lådväggar.

När det gäller utseendet är det inte bara färgerna som är nya, nytt är också att hela lådan fått en enhetlig finish (de gamla hade en kontrasterande baffel) och att samtliga element nu har blankpolerade dekorringar.

Subbasen är en helt ny modell, en storasyster till 7060s som vi testar i detta nummer, och den 15 cm grunda subbasen är bestyckad med en 8-tummare som drivs av ett 150-watts slutsteg. Modellen heter 3060s, och har självklart Q Acousticsfinesser som dold kabeldragning, väggfäste och spikes/gummifötter.

Förutom valnötsförgen på bilden (kallad English Walnut) finns 3000i-serien i matt vitt, grått och svart.

Info: Armournordic

Dessa nya subbasar har dessutom mer effekt och slusteteg som ska vara optimerade med avseende på bättre kontroll på konrörelserna. Nytt är också att den enklare subbasen Thales har LFE-ingång. Priset för en Thetis 380 är 14 998 kronor, och vi har beställt en för test.

Mer info: Triangle

Maila rätt svar på frågorna till tavling@hemmabiotidningen.se senast den 19/4, 2018.
Skriv "Berget mellan oss" i ämnesraden. Glöm inte eget namn och adress. Lycka till!

1. Vilket yrke har Kate Winslets karaktär i The Mountain Between Us?
1) Veterinär
x) Fotograf
2) Sjuksköterska

2. I vilken delstat utspelar sig dramat i filmen?
1) Utah
x) British Columbia
2) Colorado

3. I vilken av följande filmer har vi tidigare sett Idris Elba?
1) The Dark Tower
x) San Andreas
2) Geostorm

Läs mer om filmen i HemmaBio 4/2018!

Saker vi tagit för givet kan snabbt ta en helt ny riktning, något som är väldigt tydligt i denna rikligt belönade tv-serie baserad på en roman av Margaret Atwood. Premiärsäsongen blev snabbt en stor snackis och publikfavorit med dess omskakande budskap i en dystopisk värld och dess kuvade kvinnor.
Elisabeth Moss prisbelönade gestaltning av June/Offred har gjort henne till en ikon för kvinnor (och män) i hela världen.
Säsong 2 har 13 avsnitt ´a 60min.
Premiär på HBO 26 april.

Stealth Acoustics är ett företag vars mål är att gömma underhållning, både ljud och bild, vilket man gör på olika sätt: kamouflerat som tavlor, integrerat färg- och formmässigt (framför allt utehögtalare) eller helt dolt. De har även sjukt tuffa LED-apparater för utomhusbruk, självklart dolda när de inte används.

Ny serie

Den modell vi testat heter LRX83, och är den första modellen i den nya X-serien, som tar sikte på att erbjuda helt osynligt ljud utan ursäkter. För att börja med det centrala är detta en strikt trevägshögtalare med åtminstone en elementdimension som är lite udda: mellanregistret är 30 mm litet! Diskanten är av mer normal storlek (25 mm) och basen är en åttatummare, alltså 203 mm. Baselementet är föga förvånande det djupaste, men med 64 mm totalt inbyggnadsdjup är detta en inbyggnadshögtalare du får plats med nästan var som helst!

Förutom själva högtalaren LRX83 lär de flesta vilja köpa en så kallad back box också, och Stealth Acoustics har inte mindre än fyra modeller, en i MDF (som vi använt), två i metall (den ena är justerbar) och en i betong! För den som vill köra utan back box funkar det också bra, och då kan man montera LRX83 mellan reglar som har så lite som 241 mm mellanrum.

Måla eller tapetsera

Man kan täcka LRX83 med nästan vilka väggbeklädnader som helst, men Stealth Acoustics avråder från riktigt tjocka tapeter. Däremot funkar färg, tunna tapeter, tunt tyg och faktiskt också träfanér! Det Stealth Acoustics fått offra för att få det hela att fungera är känsligheten, som är rekordlåga 83 dB 1W/1m. Ska vi rapa specifikationer har LRX83 ett användbart frekvensområde som sträcker sig från 45 Hz till 20 kHz, och effekttåligheten anges till 160 W RMS. Detta ger ett maximalt systemljudtryck (två LRX83 och ett tillräckligt kraftigt slutsteg) på runt 108 dB, och räcker inte detta kan man ju alltid bygga in fler högtalare! Eller vänta på den kommande LRX87, en avsevärt större modell som finns avbildad på Stealth Acoustics hemsida.

Trögdrivet men bra!

Vi börjar med att helt enkelt koppla in LRX83 i en förstärkare (Onkyo TX-RZ820) och köra dem som fronthögtalare, och förutom att vi till en början är lite ovana vid den extremt låga känsligheten funkar allt bra.

Vi har alltså bara haft två högtalare till detta test, så centerpositionen fick fyllas av vår Canton (Karat CL 400), och efter nivåkalibrering funkade den frontuppsättningen förvånande bra. Intressant är hur bra LRX83 är på att placera ljud i sidled, samt att det faktiskt finns ett rätt bra djup i ljudbilden. Deadpoolscenen ger oss nöjda flin (de tonala skillnaderna i jämförelse med centern gör att upplevelsen haltar lite), och röster återges på ett riktigt bra sätt via LRX83.

Dags för lite musik, ren 2-kanal utan subbas, och Jonas drar på Infected Mushroom. De dolda högtalarna basar på ett övertygande sätt, även om det självklart blir ännu roligare när vi motvilligt kopplar in en sub. Med AC/DC saknar vi inte sub alls, det enda vi vill ha mer av är effekt!

Sagt och gjort, vi byter till Moon-monoblocken och vräker på, och det är inte utan att vi flinar rätt nöjt, LRX83 tål massor av stryk och känns öppna och luftiga på ett sätt vi inte hört helt dolda högtalare vara förut. Nej, ska man jämföra Stealth Acoustics med andra högtalare får det bli med mer normala in wall-högtalare, vilket är ett extremt högt betyg till dessa doldisar!

Stealth Acoustics LRX83

Princip                  3-vägs (sluten låda) inbyggnadshögtalare

Bestyckning          200 mm bas, 30 mm mellanregister, 25 mm diskant

Känslighet             83 dB

Impedans              8 ohm

Mått (B x H x D)   403 x 559 x 64 mm (241 x 477 mm minimum monteringshål)

Vikt                      6 kg/st

Pris                      

Info                      www.specialelektronik.se, www.stealthacoustics.com

Grafiskt kanske såklart inte riktigt lika skarpt som 4K-versionen till PS4 Pro, men heller inte riktigt lika lågupplöst som originalversionen till Xbox 360 för sex år sedan. Hursomhelst är det fantastiskt trevligt att återigen få axla rollen som den Dragonborn du älskar att vara. Spänn bågen, vässa svärdet och ge dig ut på det omfattande och slukande äventyret en gång till, 30 timmar main quest och säkert tre gånger längre sidospår att utforska.

Med nya överraskningar som lurar i varje grotta, skogsglänta och bergstopp blir det aldrig tråkigt att utforska det underbara landskapet i Skyrim, dräpa vampyrer, drakar och trollmonster och leta skatter i mörkret. Jag vet hur min julledighet kommer att spenderas.

THE ELDER SCROLLS V: SKYRIM
Genre: RPG
Utvecklare: Bethesda
PEGI: 12
Testat på: Nintendo Switch

Spelglädje 9/10
Grafik 7/10
Ljud 7/10
Online nej
Totalt 8/10

Text: Olle Linder, Bild: Mats Meyer-Lie

Med mellanklassen tänker jag en receiver för sådär tiotusen och resten av anläggningen i motsvarande klass. Inte high end men bra mycket bättre än instegsklassen.
Jag vill slå ett slag för slutsteg till fronthögtalarna. I den här klassen har du en bra signalkälla och riktigt schyssta högtalare. Och själva förstegsdelen i receivern är säker riktigt bra, men om du tittar på mätningarna (vår effektkub) av bioreceivrar så får du svart och vitt på att i princip alla har svårt för låga impedanser.
Ett bra transistorslutsteg ska mäta som en kub ner till ett Ohm. Men den genomsnittliga bioförstärkaren gör inte det. Och det betyder att högtalarnas dynamiska impedans påverkar hur förstärkaren låter. Det här resonemanget är visserligen förenklat men likväl stämmer det.
Om en högtalare har en helt linjär impedans på säg åtta Ohm så blir det tämligen okritiskt mycket ström förstärkaren kan lämna vid två Ohm. Men vilken högtalare fungerar så?
Och vad betyder detta i praktiken? Jag har testat att koppla ett par svenska sprillans nya monoslutsteg till en gammal testvinnare, Yamaha RX-A1010.
Vi testade Yamaha-förstärkaren 2011 och den är fortfarande bra. Jag älskar känslan i volymkontrollen, den är behagligt tung och precis lagom trög. När den kom kostade den 11 000 kronor och på slutet gick den att få för 8 000. Trots att den är en evighet gammal så går den fortfarande för upp mot femtusen på begagnatmarknaden, vilket inte förvånar mig.

Underspecificerade
Mikael Bladelius återvände till Sverige 1996 efter en karriär på Threshold och Classé. Han startade först Advantage som är den mest ambitiösa high end-satsningen i Sverige. Efter några år bytte han varumärke till Bladelius med en fortsatt inriktning på främst tung hifi. Och det har rullat på bra sedan dess, inte minst i Asien.
Vi har testat Njord Mono, som främst är framtaget för den marknaden och då är massor av Watt ett viktigt säljargument. Njordarna lämnar drygt en halv hästkraft var vid åtta Ohm.
En viktig framgångsfaktor för Bladelius elektronik är kompetensen att bygga smart. Förutom att det låter bra och är väl konstruerat så är allting smart tillverkat – samma chassi och kabinett återkommer i flera modeller, liksom terminaler och annat utvändigt. Vilket gör att de kan konkurrera prismässigt mot betydligt större tillverkare.
Dessutom har Njord Mono samma baskretsar som till exempel förstärkaren Tyr, med skillnaden att Njord är balanserad rätt igenom. Som alla andra Bladelius förstärkare låter de bäst balanserade, har låg motkoppling och är underspecificerade. Vår mätning säger 500 och inte 300 Watt.
Slutstegen är analoga hela vägen och går i klass A/B med tämligen låg brytpunkt. Jag har spelat ruggigt högt med dessa slutsteg och de blir knappt ljumma på utsidan. På framsidan finns bara en Stand by-knapp och den vanliga blå lysdioden.
Själva strömbrytaren sitter på baksidan, liksom ingångar och kontaktdon från WBT. Det är en fördröjning i påslaget, det tar en minut innan förstärkarna är igång. Tyvärr saknas 12 voltsstyrning.
Om du lånar hem ett par Njord Mono från din handlare, se till att de är rejält inkörda. Det tar tid innan de lossnar. För drygt ett år sedan testade jag två integrerade förstärkare från Bladelius – Tyr III och Brage. De lät vassa och jobbiga i början. Tyren ligger på 2 x 115 watt, medan Brage som går i klass A ger två gånger 50 men med betydligt mycket högre elförbrukning tack vare klass A. Mer om det nedan.

Stabil förstärkare med detaljer
Jag började med att koppla in Yamahan till mina Tannoy-högtalare – en halv telefonkiosk med ett 15" koaxialelement i en basreflexlåda. Och det lät riktigt anständigt. Lättlyssnat. Men med Njord anslutna till Pre Out så blev det en resa ett par klasser till. Helt plötsligt fick högtalarna en helt annan djupbas och mycket maffigare ljudbild, både på djup och bredd. Att bara köra Yamahan var inte längre lika roligt. Vad hände med dynamik och detaljer? Så långt bara musik.
I biorummet körde jag fram och tillbaka med bara ett par stativare fram, NHT 1.5 som kan beskrivas som en så pass neutralhögtalare att den är tråkig. Jag autokalibrerade med frontarna i läge Full range, och utan sub. Det låter vansinnigt, men dessa små stativare kan prestera oväntat mycket bas, med rätt elektronik.
Problemet med att utvärdera ljud i en hemmabio är att jag sugs in i filmer och blir trollbunden. Jag vet inte hur många gånger jag har sett Upp, men jag blir lika tårögd varje gång. Men mellan snyftningarna hinner jag konstatera att skillnaden är som att jämföra Hudiksvalls ABK (div III) med Hammarby. Med Njord blir det en helt annan detaljeringsgrad och finare skiftningar i dialoger och miljöljud.
Över till storslägga och katastroffilmen San Andreas. Där visar det sig verkligen vad en stabil förstärkare betyder mycket för komplexa händelser vid låga frekvenser. Kontrollen av basen blir en helt annan och högtalarna klarar av att spela högre tack vare lägre distorsion.
Jag har även kört Njord i redaktionens ena lyssningsrum. Bland annat med ett par B&W 800 D3. En riktig best på 94 kilo, strax under 300 000 kronor paret och -3dB vid 15 Hz. De låter sjukt bra och en djupbasåtergivning som är totalt galen.
Jämförelsen Yamaha 1010 med eller utan Njord Mono blev helt trivial. För mig blev det mer intressant att maxa slutsteget med ett riktigt bra försteg, Bladelius Saga MkII

Spelar sjukt högt
Ett halvår efter fjolårets test av de integrerade förstärkarna Tyr III och Brage köpte jag Saga och slutsteget Mode – som i praktiken är Brages slutsteg. Klass-A och lite biffigare nätdel. I vilket fall, jag förväntade mig att Njord skulle påminna mest om Tyr II.
När jag nu lyssnar på Njord blir jag förvånad hur nära det ligger Mode ljudmässigt, klass-A steget borde ju låta mycket varmare och gosigare. Men så är inte fallet, i det avseendet ligger de mycket nära varandra. Mode är i stället bättre på att låta elakt på fräsiga inspelningar, det har en rikligare, mer mångfacetterad palett på skalan mjukt till vasst. I det avseendet är Njord klangmässigt fattigare.
Men när det gäller att spela sjukt högt vinner Njord, då gör de kraftigare musklerna sig gällande. Och faktum är att de låter mycket behagligt, utan att vara färgade, tillsammans med B&W:s prestigehögtalare.
För några år sedan testade jag Pass Labs minsta monoslutsteg XA60.8, som är fullt jämförbara med Njord Mono, och blev vederbörligen imponerad. Allra sist hade jag möjlighet att jämföra dem med samma tillverkares XS300 för 1 100.000 kronor paret. Drygt. Jag lärde mig att hur bra jag än tycker att ett slutsteg är, så en nolla till på prislappen gör skillnad.
Njord Mono hottar upp en receiver med Pre Out ordentligt. Men den ska allra helst drivas balanserat via XLR-ingångarna. Och vill du ha något som är märkbart bättre blir det riktigt dyrt.

Bladelius Njord Mono

Monoblock 300 Watt vid 8 Ohm
Ingångar XLR och RCA
Storlek: (BxHxD)
Vikt 16 kilo
Pris 30 000 kr/st.
Info: hifiagenten.se

Plus Muskler
Blir inte het
Finlir

Minus Saknar 12 Volts-trigger

FAST AND FURIOUS 8

De rätta svaren:

2, Game of Thrones
1, Straight Outta Compton
1, The Rock

Och här kommer vinnarna:

* Peter Lundgren,Nyköping

* Susanne Fridell, Växjö

* Lars Hermansson, Uddevalla

* Claudio Vargas. Malmö

* Ralf Andersson, Köping

Här har vi IsoTek Corvus, ett fullkomligt as med 16 A-anslutning, skydd mot inre och yttre nätstörningar, isolerade uttag, 30 dB RFI-reducering och ett ”intelligent” överslagsskydd, samt hela nio uttag för dina älskade prylar. Priset hamnar runt 8 500 kronor, och om Corvus levererar på samma nivå som de IsoTek-prylar vi använt tidigare är det ett kap!

Plaudio.com, isoteksystems.com

Av Christian Moberg

Efter nästan tio års väntan har Fumito Ueda och hans kollegors hårda arbete äntligen burit frukt i det hypnotiskt vackra The Last Guardian. Efter Ueadas tidigare succéer Ico och Shadow of the Colossus, som släpptes 2001 respektive 2005, har han sedan 2007 arbetet på detta mysiga och säregna äventyr. Det som började som ett PS3-projekt har nu slutligen landat på PS4. Oroväckande tendenser i spelsammanhang, där plattformsflyttar och förseningar ofta avslöjar stora problem i produktionen och sällan lyckas leverera en bra slutprodukt. Och det må vara så att utvecklingen av The Last Guardian varit allt annat än friktionsfri, men jag vågar ändå säga att man till slut lyckats skapa ett riktigt bra spel.

En del negativa punkter går dock inte att blunda inför. Kameran och kontrollen bidrar tyvärr tillsammans till en stundtals väldigt påtaglig frustration. En kamera som helt enkelt inte vill samarbeta med dina kommandon och en kontroll som är allt annat än precis och samarbetsvillig. Den långa produktionstiden har tyvärr också bidragit till en på sina ställen ganska föråldrad grafik. Själva designen är det inget fel på alls, den trollbinder och är bländande vacker, utan svagheterna är rent tekniska. Grafik och teknik förvandlas dock till petitesser när vi pratar om ett så här trevligt och känslosamt äventyr. The Last Guardian kommer att få den mest hårdkokta, känslokalla gamer att falla pladask.

Jag liksom tvingar mig själv till att förlåta Ueda, det är ju ändå väldigt svårt att slita sig från Trico och pojken vi stiftar bekantskap med. För när vi vaknar, tätt intill den till en början fastkedjade, ängsliga och aggressiva varelsen Trico, i den där grottan med endast en spak, några tunnor med något lysande inuti och kala bergsväggar är det kärlek från första ögonkastet. Den unga pojkens kropp är täckt av tatueringar vi inte har någon aning om vad de betyder, men nyfikenheten väcks direkt! Vi vaggas smart in i kontrollen och spelvärldens uppbyggnad och hur man tar sig vidare. Vips så är Trico fri från kedjan och vi har fått en ny bästa vän. Nu börjar resan mot att ta oss bort, vidare från denna vackra men instängda tillvaro som verkar plåga Trico. Vart vi är på väg vet vi inte, och hur vi från början hamnat här blir tydligt först långt senare i spelet.

Pusslen och utmaningarna på vägen är många och stundtals ganska kluriga. Relationen mellan Trico och pojken är central och också det som för storyn framåt. De lämnar inte ofta varandras sida och ska lämna stället tillsammans till varje pris. Detta var kärnan i Uedas första spel Ico och alltså likaså nu i hans senaste skapelse. Berättandet är långsamt och fantastiskt vackert, precis på samma sätt som design, musik och allt annat i spelet. Undantaget kamerabristerna, kontrollen och tekniska begränsning i grafiken är detta lika avslappnande som underhållande digital terapi. Mindfulness och yoga, tillsammans fångade och paketerade i spelform.

THE LAST GUARDIAN

Genre: Pussel

Utvecklare: genDesign, SIE Japan Studio
PEGI: 3
Testat på: PS4

Spelglädje 8/10
Grafik 6/10
Ljud 8/10
Online nej

Totalt 8/10

Publicerad i HemmaBio 3/2017

Av Thomas Nilsson

Vicesheriff Rick Grimes (Andrew Lincoln) ger sig tillsammans med några kollegor ut för att stoppa ett par förrymda brottslingar. Poliserna sätter upp en vägspärr, rymlingarnas bil kraschar på ett fält efter att ha kört över en spikmatta och skottlossning uppstår. Rick blir träffad av en kula och körs avsvimmad till sjukhus.

En tid senare vaknar Rick upp med ett ryck. Ensam, förvirrad och kraftlös vacklar han på skakiga ben ut från det övergivna, blodstänkta sjukhuset. Han vet inte hur länge han har legat i koma, men inser snart att världen utanför inte längre ser ut som den brukade.

Han möts av märkliga varelser, aggressiva levande döda som stapplar runt på gatorna. När Rick återvänder hem upptäcker han att hans fru och son är borta. På flykt undan zombierna stöter han istället ihop med ett par andra överlevande, Morgan (Lennie James) och hans son.

Morgan förklarar så gott han kan vad som har hänt – en mystisk smitta har spridits över USA och förvandlat människor till ”Walkers”, människoätande monster. Alla som blir bitna blir infekterade, dör och vaknar upp som zombier.

Ingen vet hur omfattande katastrofen är, men det ryktas om att smittan spridits över hela världen och att jordens undergång är nära. Morgan berättar att det påstås finnas en säkerhetszon i Atlanta där överlevande samlats. I hopp om att återfinna sin familj där drar Rick på sig sin polisuniform, greppar sina vapen och sadlar en häst.

På väg mot stan stöter han ihop med andra överlevande som också inser att de har störst chans att överleva om de håller ihop mot horderna av zombier.

Så börjar säsong ett av The Walking Dead – den hyllade filmatiseringen av Robert Kirkman, Tony Moore och Charlie Adlards kultförklarade serieromanföljetong med samma namn. Teveserien är producerad av bland andra Gale Anne Hurd (Terminator, Aliens) och Robert Kirkman själv.

The Walking Dead, vars åttonde säsong snart börjar spelas in, har hyllats av kritikerna och blivit en enorm publiksuccé världen över. Makeup mästaren Greg Nicotero (From Dusk till Dawn) ligger bakom de uppseendeväckande, dubbelt Emmy-belönade effekterna i The Walking Dead.

Han blev upplärd av den legendariske Tom Savini och gjorde sitt första jobb i George A. Romeros klassiska Dawn of the Dead (1978). Förutom att ha skapat några av filmhistoriens ruggigaste zombier för teveserien, är Nicotero idag både producent och regissör. (Han har hittills regisserat 17 avsnitt av serien – och dessutom spelat zombie i fyra avsnitt.)

Efterlängtad prequel äntligen här

Under tiden som The Walking Dead rullar vidare med nya tittarrekord har allt fler fans också börjat spekulera i vad som orsakade katastrofen. Vad var det egentligen som låg bakom zombiesmittan? Det var också frågor som kabelkanalen AMC, som producerat serien, inte längre kunde ducka för.

– Mängder av människor har undrat vad som hände i andra delar av zombieapokalypsen och hur det såg ut innan världen förändrades. Det förklarade AMC-chefen Charlie Collier i ett uttalande på kanalens sajt, samtidigt som man meddelande att publiken skulle få svaren i Fear the Walking Dead – en påkostad spin-offserie med helt nya karaktärer som utspelar sig strax före och under katastrofens början.

Serien har skapats av Robert Kirkman och Dave Erickson (Sons of Anarchy). Gale Anne Hurd producerar även den nya serien tillsammans med Greg Nicotero som övervakar de blodiga specialeffekterna.

Fear the Walking Dead är helt fristående från Kirkman, Moore och Adlards serieroman.

– Rent tekniskt är det här ingen spin-off eftersom serien inte har samma karaktärer som originalserien, har Robert Kirkman påpekat i flera intervjuer.

Säsong 1 innehåller sex avsnitt och premiärvisades i Sverige på HBO Nordic i augusti 2015. Säsong 2 släpptes på samma kanal i april i år och innehåller femton avsnitt. Den amerikanska premiären lockade drygt 10 miljoner tittare, det är rekord för en seriepremiär på kabelteve.

Båda säsongerna, som blivit en ny jättesuccé för AMC och hyllats av alla zombieälskare, släpps nu på dvd och Blu-ray. (AMC har gett klartecken till en tredje säsong, med 16 nya avsnitt, som ska släppas under 2017.)

Zombiesmittan börjar sprida sig

Fear the Walking Dead utspelar sig alltså under tiden som sheriff Grimes ligger i koma på ett sjukhus i Atlanta.

Här tar historien avstamp i El Sereno, en medelklassförort i östra Los Angeles, där livet går sin gilla gång. Läraren Travis (Cliff Curtis) sliter tillsammans med sambon och studievägledaren Madison (Kim Dickens) med att få ihop sitt livspussel.

För Travis handlar problemen om att samsas med de tonåriga styvbarnen Alicia (Alycia Debnam-Carey) och, inte minst, den heroinberoende Nick. (Han spelas av Frank Dillane som vi minns som en ung Voldemort i Harry Potter och halvblodsprinsen.) Travis tvingas också försöka blidka sin egen rebelliske tonårsson Chris (Lorenzo James Henrie) som skyller föräldrarnas skilsmässa på sin far.

En dag smyger Nick som vanligt undan till kvarterets knarkarkvart, en övergiven kyrka, för att stilla sitt drogbegär. När ruset börjar avta och han långsamt kvicknar till efter sin fix upptäcker han en blodig tjejkompis som tycks äta av kroppen på en död knarkare.

Skräckslagen rusar Nick ut på gatan och flyr för livet. Han hamnar på sjukhus och kan inte riktigt avgöra om det han sett i kyrkan är verklighet eller bara inbillning, orsakad av hans knarknojor. Polisen viftar bort Nicks historia, men Travis beslutar sig för att på egen hand forska i saken och upptäcker snart att det finns spår i kyrkan som bekräftar Nicks bisarra berättelse.

Efter en rad strapatser börjar Travis och hans familj på allvar inse att någonting hemskt håller på att hända i Los Angeles. Tevenyheterna berättar om hur folk beter sig märkligt, men även attackerar och biter ihjäl varandra. Travis, Madison och Nick blir själva också ögonvittne till en uppskakande händelse som tvingar dem att definitivt inse den skrämmande verkligheten – en mystisk smitta förvandlar folk runt om i Los Angeles till köttätande levande döda.

Olycksbådande igenkänningsfaktor

Travis, Madison, Nick och Alicia barrikaderar sig hemma i villan. De beslutar sig för att samla ihop lite förnödenheter, fly stan och söka skydd ute i öknen. Men först måste Travis varna sin son och ex-fru Liza (Elizabeth Rodgriguez).

Telenätet svajar, så telefonerna fungerar dåligt. Travis beger sig därför ut på vägarna för att hämta sitt ex och Chris. På väg tillbaka till hemmet fastnar trion i centrala Los Angeles där kravallpolis försöker stävja de våldsamma upplopp och plundringar som brutit ut i svallvågorna efter den eskalerande zombiesmittan.

Travis, Liza och Chris söker skydd hos den El Salvadorianske frisören Daniel (Rubén Blades), hans fru Griselda (Patricia Reyes Spíndola) och deras dotter Ofelia (spelad av svenskfödda Mercedes Mason). Tillsammans lyckas de fly oroligheterna i Downtown och ta sig tillbaka till El Sereno och Travis familj.

Mer ska inte avslöjas om handlingen här.

Dramatiken ökar snabbt och alla som följer The Walking Dead kommer att sitta som fastnaglade framför den nya serien. De två första säsongerna av Fear The Walking Dead bjuder på samma oemotståndligt intensiva skådespeleri, olyckbådande domedagskänsla och nervkittlande spänning.

Vilka ska vi vara mest rädda för?

I The Walking Dead är undergången redan ett faktum.

Med Fear the Walking Dead, som utspelar sig under zombiesmittans första tre veckor, hade producenterna ett helt annat utgångsläge. Här kliver vi in i en vardag där allt till en början är precis som vanligt, men där vi oroväckande snabbt hamnar i ett samhälle på gränsen till kollaps.

– Vårt främsta mål var att skapa en atmosfär som andas olust och ångest, en olycksbådande känsla av att någonting är på väg att hända. Det förklarade Dave Erickson i en intervju med Variety (augusti, 2015).

En annan sak som man ville belysa var frågan om vad som egentligen skiljer människan från djuren.

– Vad händer med oss om vi ställs inför en sådan här katastrof? Lockar det fram våra bästa eller sämsta sidor? Vad borde vi vara mest rädda för, zombierna eller våra egna medmänniskor? Det undrade Adam Davidson (som också regisserade de tre första avsnitten) i samma intervju.

Disbänksrealism – och zombier, förstås

Till en början påminner Fear The Walking Dead mer om ett traditionellt relationsdrama än en skräckserie.

– När vi började förbereda serien pratade vi inte alls om ”Walkers” och zombier, avslöjade AMC-chefen Charlie Collier för Variety.

– Istället diskuterade vi hur tillvaron skulle se ut för föräldrar med splittrade familjer. Hur skulle de reagera och klara sig om de ställdes inför en apokalyps, och inte var poliser eller tillhörde andra yrkesgrupper som är tränade att slåss för att överleva? Hur skulle en studievägledare och lärare hantera en zombiekatastrof?

– Jag gillar att Travis är så vanlig, berättade Cliff Curtis i samma intervju.

– Han är inte alls föreberedd på sådant här. Han är en enkel familjeman. Jag vet att det är trendigt att vara en anti-hjälte. Men samtidigt är det svårt att vara en av de goda, en person som tar ansvar för sin plats i samhället och respekterar spelreglerna.

– Och även om vi inleder serien med fokus på komplicerade familjerelationer, så förvärras deras konflikter av zombieapokalypsen, tillade Dave Erickson.

– Den stora utmaningen var att berätta en story där tittarna redan vet vad som pågår, berättade Greg Nicotero för Techradar.com (augusti, 2015).

– Det handlar om en annan slags dynamik. Ett slags Hitchcock-spänning där vi bara väntar på att rollfigurerna också ska förstå vad som händer runt dem medan vi skriker ”Gå inte i närheten av dem”!

Ett nytt slags zombier

Producenterna var väl medvetna om att publiken förväntar sig att få se blodtörstiga zombier.

– Och folk kommer inte bli besvikna, lovade Erickson i samma Variety-intervju.

Men karaktärerna i Fear The Walking Dead är inte tuffa snutar, samurajsvingade tjejer eller armborstskjutande ensamvargar som i The Walking Dead

– Tempot är lite lugnare i Fear the Walking Dead, fortsatte Erickson. Här får karaktärerna faktiskt tid att känna efter hur det känns att tvingas döda en annan människa.

Zombierna i den nya serien är också lite annorlunda.

– De är inte halvruttnande lik, utan människor som precis blivit smittade, dött och vaknat till liv igen. För våra huvudkaraktärer är de därför inga monster, utan släktingar, vänner och grannar som blivit sjuka och som de vill hjälpa, påpekade Adam Davidson.

– Vad händer om du tvingas konfrontera en kollega som du fikade med igår och plötsligt måste göra något som du aldrig trott dig själv vara kapabel till? Vad händer inom dig då? De här människorna dödar inte zombier. De dödar andra människor utan att veta om det är nödvändigt eller om de kanske kan botas.

Digitalt splatter i Kanada

Inspelningarna av säsong ett gick under kodnamnet Cobalt (ett namn som också får sin förklaring i slutet av den första säsongen) innan producenterna avslöjade seriens slutgiltiga titel. Pilotavsnittet är inspelat på plats i Los Angeles, men resten av serien är filmad i Vancouver, Kanada.

– Det finns många platser i Vancouver som verkligen påminner om Los Angeles, berättade Lorenzo James Henrie i en intervju med CBC News British Columbia (augusti, 2015).

– Det går inte att se att kravallerna i centrala Los Angeles är inspelade i Vancouver. 

(Säsong två är inspelad i Rosarito, Mexiko.)

The Walking Dead är inspelad med 16 mm-film eftersom man vill skapa en lite råare, mer filmisk atmosfär. Men spin-off serien är helt digitalt inspelad.

– Här ville vi ha en lite krispigare känsla, berättade Greg Nicotero för Techradar.com (augusti, 2015).

Att använda 4K har också inneburit en del nya utmaningar för Nicotero och hans effektteam.

– Detaljerna och färgerna blir betydligt skarpare när man filmar digitalt. Därför fick vi ta fram ett nytt slags blod och ljussätta scenerna på ett annorlunda sätt. Att filma digitalt ställer också högre krav på smink och specialeffekter eftersom fotot blir så närgånget. Det är mycket svårare att fuska med detaljerna. Det fanns tillfällen när vi verkligen måste se till så att man inte kan se på närbilderna att de som spelar infekterade karaktärer använder kontaktlinser.

De digitala effekterna är inte fler i spin-off serien, men annorlunda.

– De visuella effekterna är inte så uppenbara här som i The Walking Dead när man ser zombier bli halshuggna så att blodet fontänsprutar eller horder med tusentals zombier välla fram. Då vet man att det handlar om digitala specialeffekter, menade Nicotero.

– I Fear the Walking Dead tror jag inte tittarna upptäcker effekterna lika tydligt.