Ett ord som både andas vemod och resignation. Hopp och harmoni.
Man kan längta hem på många sätt och själva innebörden av begreppet "hem" är inte självklar.
Hem behöver inte alltid vara en plats.
Hem kan lika gärna vara en känsla, ett minne eller en människa.
"Hem" är också ett begrepp som författaren och kulturskribenten John Sjögren utforskar i sin bok Återställelsens glädje.
Hans tes är att människan längtar till ett tillstånd av trygghet, stillhet och tillit. Till en symbol för en tid och för platser där vi känner oss älskade, förstådda och våra behov tillfredsställs. Sjögren beskriver barndomen som ett sånt tidrum. Ett "paradisiskt tillstånd som vi en gång förlorat och dit vi längtar att återvända".
Och det har Sjögren förmodligen rätt i.
Det är därför nostalgi är en tidlös trend
Det är också därför man varje sommar alltid minns andra somrar.
Och ju äldre vi blir, desto mer rofyllt och angeläget blir det att försöka återskapa det förflutna i en strävan att hitta "hem" igen i detta ytlighetens skoningslösa tidevarv där allt fler gamla företeelser skrotas, vänner tynar bort och åldriga hjältar dör.
Det är förstås av samma orsak vi slaviskt bänkar oss framför Kalle Anka klockan tre varenda jul. Och knäpper på Karl-Bertil Jonssons julafton klockan sju.
År efter år.
Vi gör ju det i ett slags naiv förhoppning om att kunna skapa en fristad där vi fryser tiden och övertygar oss själva om att världen utanför plötsligt ska sluta vara påträngande grym, orättvis och på randen av den oundvikliga undergången.
Åtminstone för ett par dagar.

*

Det är också denna slags hemlängtan som gör att jag mer och mer låter äldre filmer, musik och serier locka mig tillbaka till minnen av människor, resor, platser och en tid då marken brann under fötterna och framtiden saknade gränser.
Jag ser om Snobbar som jobbar, Alias Smith & Jones och Månbas Alpha för att det fortfarande är bra serier, men också för att dom får mig att återuppleva gamla tider. Det är äventyr i Stand By Me-anda som får mig att minnas kärringen med alla katterna i spökhuset vid Bäckagård; hon med huckle och nerhasade sockor som vi var övertygade var en häxa på riktigt.
Bonden som man sa i hemlighet byggde en "dödsmaskin" i sin lada på Kvidingeslätten och så den stora, folkilskna schäfern med sina gläfsande käftar och sylvassa gula tänder, fastkedjad på en gårdsplan uppe på Backarna, som det påstods reste sig på bakbenen och blev en varulv som sprang runt i skogarna runt Tingvalla på nätterna.
Jag ser om gamla Tarzan-filmer, Supersnutarna och Benknäckargänget för att dom är kul och för att jag minns min gamla barndomsbiograf och en tid när Åstorp fortfarande var hemma på riktigt. Jag dammar av gamla Chuck Norris-, zombie- och kannibalrullar lika mycket för att dom är roliga att se om som för att dom hjälper mig att återuppväcka minnena av irrfärderna, syltorna och nätterna runt det ruffiga Vesterbro i Köpenhamn och alla andra möten, resor upplevelser och händelser som gav färg och liv till videovåldets förlovade 80-tal.

*

Det är klart att gamla minnen ofta bara är en illusion av trygghet.
Av att allt var bättre förr.
Även om vår längtan efter det vi vill kalla "hem" är skimrande vacker och förtrollande fläckfri, så är det en romantiserad och tillrättalagd bild av ett förflutet som brukar vara långt ifrån så oförstörd och bekymmersfri som vi inbillar oss.
Men det spelar ingen roll om det saknas några bitar i minnespusslet.
Dom skapar vi skamlöst själva när det behövs i skenet av eftertankens kranka blekhet.
Musiken förvandlas på samma sätt som filmerna och teveserierna till Madeleinekakor, oavsett om jag själv spelar skivorna eller om låtarna överraskande bryter igenom sorlet från en radio på en buss, ett fik eller hemma vid köksbordet.
I´m Not in Love (10cc) och Love Hurts (Nazareth) påminner om fotbollsträningarna på Bjärshög, stimmiga högstadiekorridorer och trimmade moppar utanför Korva-Torsten. Don´t You Want Me (Human League), Call me (Blondie) och Tainted Love (Soft Cell) skickar mig tillbaka till Liverpools slitna gator och dom sunkiga haken längs Lime Street och Lower Breck Road.
När jag hör I Can Feel it Coming in the Air Tonight minns jag luckan på P6 och hur vi en vinternatt (på väg hem, förstås) sladdade av vägen och hamnade på en åker för att Tjock-Krille tappade greppet om ratten när han försökte hänga på Phil Collins trumsolo.
Only You (Flying Pickets), Total Eclipse of the Heart (Bonnie Tyler) och (I´ll Never Be) Maria Magdalena (Sandra) får mig att tänka på åren i dörrfabriken, dom rökiga Öresundsfärjorna, 57:an i Ängelholm och musikvideorna på tjockteveapparaterna på Clock. Med Forever Young (Alphaville), I Want to Know What Love Is (Foreigner) och You´re My Heart, You´re My Soul (Modern Talking) är jag tillbaka på Anfield i det väldiga, gungande folkhavet på the Kop under kyliga lördagseftermiddagar eller i det dimmiga strålkastarskenet under dom legendariska kvällsmatcherna i Europacupen.
I Just Died in Your Arms Tonight (Cutting Crew), The Promise You Made (Cock Robin) och I Think We´re Alone Now (Tiffany) låter mig träffa människor och besöka platser som inte längre finns.
Det är också i såna stunder som jag inser att det, trots allt, var bättre förr.

*

I boken beskriver John Sjögren hemlängtan som nåt "vildsint".
För mig är det tvärtom.
Jag kan känna ro i tanken på att jag alltid kan återvända till Åstorp om allt annat skiter sig. Om jag förlorar allt annat, så kan jag alltid åka hem igen – trots att det är en plats som jag så länge gjorde allt för att fly från och trots att jag inte har en aning om hur jag skulle överleva där.
Sen tänker jag att "hem" fortfarande är där jag själv väljer att det ska vara.
Oavsett om det är på Anfield Road i Liverpool, Vesterbrogade i Köpenhamn eller i mina barndomskvarter.

*

Till sist ... Till minne av Krobbe Ekberg (1968-2017). En röst som tystnade alldeles för tidigt.

Och det är kanske inte så konstigt.
Mat har blivit så mycket mer än bara nåt nödvändigt ont.
Mat skänker njutning, spänning och tröst.
Mat har blivit trendigt och ett sätt att berätta vilka vi är.
Att äta är också unikt för det är kanske det enda som alla människor – oavsett kön, hudfärg, religion och politiska åsikter – faktiskt har gemensamt i en värld där kaos och terror håller på att spela ut oss mot varandra, även om många inte har nåt att äta alls.

För en del är intresset för mat större än hos andra.
För en liten skara besatta matälskare duger inte vilket käk som helst.
Glöm kebab, cheeseburgare eller tunnbrödsrullar.
I Foodies snackar vi om mat på en helt annan nivå än fylleorgierna i Pluras kök.
Det är en fascinerande svensk dokumentär av Henrik Stockare, Thomas Jackson och Charlotte Landelius. I den får vi följa fem gastronomiska finsmakare och matbloggare som reser jorden runt och äter på världens dyraste och mest exklusiva restauranger. För dom är det inget konstigt att åka tusentals mil och bränna en förmögenhet på obskyra maträtter över en helg.
– Alla måste äta, då kan man lika gärna äta gott, säger Andy Hayler, en av dom kulinariska jetsetarna i filmen.
*
En annan av gourmeterna i filmen heter Steve Plotnicki.
Han anser att mat ska betraktas som en konstform – och att det inte ens behöver smaka bra, bara det ser snyggt ut på en tallrik.
– Allmänheten äter för nöjes skull, inte för intellektuell stimulans, menar han.
Aiste Miseviciute är en framgångsrik fotomodell från Litauen. Hon flänger också jorden runt och bloggar om sina matresor under devisen "Vem påstår att fotomodeller inte äter"?
Foodies följer även Perm Paitayawat, en ung thailändare vars pappa äger en guldaffär i Bangkok och sponsrar sonens matresor. Perm berättar att han ibland gråter för att maten är så god. Katie Keiko har ett vanligt jobb hemma i Hongkong, men lägger allt hon tjänar på att besöka Michelin-restauranger över hela världen.
Plotnicki och hans gelikar blir lite stötta för att dom anses vara snobbar som spenderar en förmögenhet på att äta kammusslor kokta i björknäver, serverade på en skogstuva. Dom blir sura för att deras intresse för exklusiv mat inte accepteras som en hobby på samma sätt som att åka skidor, samla på konst eller spela golf.
I det fallet har ingenting hänt på 200 år.
Jane Austen hade rätt.
"Den ena halvan av världen kan inte förstå den andras nöjen".

*
Matresorna i Foodies är lika fängslande som svindlande bisarra.
Jag kommer på mig själv med att tänka på Hannibal Lector när matbloggarna sätter sig till bords och serveras ett antal makabra rätter.
I New York bjuds Steve Plotnicki på ett rostat duvben med klo och näbb kvar. På tallriken ligger också duvans huvud, kluvet mitt itu med smörbrässerad hjärna.
Perm Paitayawat åker till Fäviken i Jämtland och äter rostad oxmärg med rått kohjärta och blommor från skogen.
På Jade Dragon i Maccau smörjer Katie Keiko kråset med dumplings och där är höjdpunkten en larvsvamp som kostar åtskilliga hundratusen att beställa från menyn.
Den enda som inte verkar lika besatt av att betala hutlösa pengar för att stoppa i sig knasiga maträtter är Aiste Miseviciute. Det enda som sticker ut med hennes matutflykter är ett besök på Sushi Saito och det som gör besöket lite udda är platsen i sig eftersom världens enda trestjärniga sushibar ligger inhyst i en oansenlig skrubb med 5-6 sittplatser, undangömd längst in i ett grått parkeringshus i Tokyo.
Världens orättvisor framstår med rakbladsvass tydlighet när lyxkonnässörerna i Foodies åker runt på sina matresor. Ätandet förvandlas till en provokation mot alla som svälter och tigger. Men filmen fungerar också utmärkt som en nyttig tankeställare för alla oss andra som lommar runt bland hyllorna i matbutiken och muttrar över hur jobbigt det är att hitta på nåt att laga till middag varenda kväll.
*
Att äta är också ett sätt att upptäcka och förstå världen. Och att skapa gemenskap med andra människor. Fast orsaken till att jag själv ätit orm, björn, krokodil och ödla i Vietnam, friterade kycklingfötter i Hongkong, fiskhuvudsoppa i Malaysia och diverse andra märkliga rätter runt om i Indonesien handlar nog mer om att jag anser att man ska prova allt åtminstone en gång i livet.
Dessutom är jag inte särskilt kräsen.
Jag äter allt som ligger stilla på tallriken.
Trots det skulle jag aldrig betala en månadslön för att äta samma saker som finsmakarna i Foodies beställer, även om jag haft råd.
Jag är fullt nöjd med en grillad special på Jonsborg på Avenyn i Göteborg.

*
The Ties That Bind är en hyllad dokumentär om Bruce Springsteen och hans arbete med sitt klassiska The River-album (1980). När SVT visade filmen bölade Aftonbladets Sandra Wejbro att filmen visserligen var "intressant, men deppigt nog kliniskt fri från kvinnor".
Men det är ju för fan detsamma som att se en dokumentär om Madonna och gnälla för att den inte visar mer män.
Idiot.
*
PK-juntan har dragit vapen mot Game of Thrones igen.
Som vanligt är man upprörd över allt våld och "antifeministiska" kvinnoporträtt.
Se där, ja.
Men nu utspelar sig ju serien under ett slags mörk, brutal medeltid och inte i ett rättvisemärkt, regnbågsfärgat vegankollektiv på Söder i Stockholm. George RR Martin skrev inte en romansvit om jämställda vapenvägrare som pressar grönkålsjuice, sörplar sojalatte och Instagrammar bilder på sina eko-odlade tomater.
Om man nu har valt att filma Martins böcker, så måste man förstås också berätta samma historier.
Dessutom har dom normkritiska Teletubbisarna helt missat att flera av seriens bästa och mest välskrivna karaktärer faktiskt är kvinnor.
Starka kvinnor med kick ass-attityd.
Och omotiverade nakenscener har aldrig nån dött av.
*
Till sist ... Va i helvete har dom för sig inne i banken efter 3? undrade Hasse å Tage i ett klassiskt nummer.
Det tog 48 år, men nu vet vi.
Dom hjälper dom rika att skattefuska.

Av Thomas Nilsson. Publicerad i HemmaBio 4/2016

Trenden är tydlig och kurvan pekar allt brantare neråt.
Jag pratar förstås om nya filmer.
Alla är förstås inte kalkoner, men antalet riktigt dåliga, meningslösa och fullständigt onödiga nya ¬rullar blir alarmerande fler för varje år. Tyvärr ser det inte ut att bli nån förändring, eller förbättring, framöver heller.
Tvärtom.
Biograferna kommer att fortsätta översvämmas av inställsamt populistiska skitfilmer och orsaken är självklar – vi får dom filmer vi förtjänar. Eller rättare sagt, publiken får precis den sorts skit som folk visar sig vara villiga att betala för.
Om fler biobesökare hade bojkottat den ändlösa störtflod av värdelösa remakes, reboots och reimagines, så hade vi också sluppit tvångsmatas med alla dessa överskattat uppblåsta, själslösa och förutsägbara kassapjäser som inte har nåt annat syfte än att sälja sängöverkast, actionfigurer och Legobyggsatser.
Men det kommer aldrig hända.
Det är ju uppenbarligen den här sortens lättuggad dynga med extra allt på som publiken vill se, så varför ska filmbolagspamparna göra folk besvikna? Och eftersom biobesökarna bränner miljarder på Terminator-kalsonger och Darth Vader-pyjamasar, så är det väl självklart att det är precis sånt dom vill ha.

*

Det sorgliga är att det är så uppenbart att dom stora Hollywoodbolagen har gett upp.
Att dom inte längre bryr sig om att ens försöka skapa eller berätta nåt nytt.
Att kreatörerna har kapitulerat för profitörerna – och att biopubliken inte orkar genomskåda att det är krämarna och marknadsgycklarna som har tagit över.
Det allra värsta är att Hollywood inte behöver offra dyra pengar på att göra reklam för leksakerna.
Det enda filmbolagen producerar numera är ju reklamfilmer i långfilmsformat. Och i 3D.

*
En undersökning gjord av det brittiska analysföretaget NPD Data (november 2015) visar att det är just filmrelaterade leksaker som säljer mest och bäst. Försäljningen av filmprylar ökade under fjolåret med hela 28 % jämfört med 2014. Filmrelaterade leksaker står också för 15 % av hela den brittiska leksaksförsäljningen. Bäst säljer allt jävla krimskrams som tillverkas på licens för Frost och Star Wars.
Trenden ser, sannolikt, likadan ut i resten av världen.
Det är också precis det som är det stora problemet.
Idag görs filmer snart uteslutande för att tjäna pengar på all kringförsäljning.
Ett belysande exempel på det är rebooten av Spiderman.
Svaret på frågan varför man gjorde om exakt samma film en gång till – fast på alla sätt mycket sämre än Sam Raimis rulle – efter bara tio år, är glasklar. Likaså varför det nästa år kommer ytterligare en Spiderman-reboot med ännu en ny, menlös skyltdocka i titelrollen –
Sony och Marvel vill förstås kränga nya leksaker till en ny generation ungar.
Uppgifterna om att de båda företagen, lågt räknat, drog in runt 500 miljoner dollar på sina Spiderman-prylar är förklaring nog till varför den här jävla reboot-hysterin kommer att rasa vidare tills solen slocknar.

*
En del remakes är hyggliga (Attack mot polisstation 13, Poltergeist, Pointbreak, Halloween, Motorsågsmassakern och Evil Dead), men ändå helt onödiga.
Ett fåtal är, handen på hjärtat, faktiskt bättre än originalet. Jag tänker då på The Thing, Flugan, Ocean´s Eleven, Scarface, Cat People och Cape Fear.
Dom allra flesta andra (som Transporter, Carrie, Fantastiska Fyran, Spiderman, Dimman, Rollberball, Psycho, Apornas planet, Benknäckargänget, Straw Dogs, Total Recall, Charles Bronson-klassikern Mechanic och nya Robocop bland många, många andra) är genomusla och fullständigt överflödiga. Det är också filmer som är bevis på att det finns skrämmande väloljade svängdörrar i kalkonfabriken.

*
Lika jävla tröttsamma är filmer som låtsas vara nya, men som i själva verket bara är gammal skåpmat i ny förpackning – som Jurassic World (Jurassic Park), Spectre (I hennes majestäts hemliga tjänst) och Star Wars: The Force Awakens (Rymdimperiet slår tillbaka). Remakes på remakes på remakes blir det också när Batman ska rebootas (igen) med en ännu ny filmserie med start 2018.
Eftersom Hollywood nu helt har gått vilse bland återvinningstunnorna har vi dessutom en vrålande stormvåg av sällan skådat slag av nya, poänglösa reboots att vänta in:
Tarzan, Flykten från New York, Conan - barbaren (igen), The Crow ("re-invention"), Godzilla (igen), Gremlins, Cliffhanger, Scarface, Tomb Raider, Waterworld, Ghostbusters, Big Trouble in Little China, Hitchcocks Fåglarna, Blade, Ben Hur, Fredagen den 13:e (igen), Hellraiser, Highlander, Blixt Gordon (igen), Men in Black, Nakna pistolen och ...
Ja, listan kan göras oändligt mycket längre, men det räcker så.
Det här är fantasilös dynga som jag totalt kommer att ignorera.
Det är precis som Timbuktu sa en gång.
The bottom is nådd.

*
När SF Anytime i november ifjol gjorde en undersökning om vilka filmer som svenskarna vill se remakes på, så hamnade Gökboet och Tillbaka till framtiden på en delad förstaplats.
Men det är ju tvärtom skolexempel på två filmer som aldrig, aldrig, aldrig nånsin ska göras om.
*
En förskola i Malmö har anmälts till Skolinspektionen av upprörda föräldrar, skriver Dagens Nyheter.
Orsaken var att personalen hade visat en film som "gett barnen mardrömmar".
Och vad var det då för film?
Motorsågsmassakern? Exorcisten? Eller kanske Saw: Special Edition?
Nä, det var en tecknad film.
Med Alfons Åberg.
Men vem blir förvånad?
Det måste ju börjas i tid om man nu har gett sig fan på att nästa generation svenskar ska växa upp och bli ännu mer söndercurlade, lättkränkta och ömtåliga.

*
Till sist ... Droger är inget bra. Det värsta är att börja sniffa lim. Man fastnar så lätt.

Av Thomas Nilsson

Han blev 63 år gammal och begravningen skedde i stillhet den 30 oktober 2015 på 263 biografer runt om i Sverige. Dom närmast sörjande lämnade, precis som jag, premiärsalongen tysta och bedrövade för slutet kom så plötsligt och oväntat.
Vi var ju säkra på att Bond var odödlig.
Han som har varit med så länge och gått igenom så mycket.
Han som har överlevt rymdfärder, hajattacker och atombomber.
Han som har kastats ut från flygplan, blivit torterad och fått kopiöst med stryk i över 50 år, men bara knäppt bort dammkornen från smokingen, svept en vodka Martini och struttat vidare.
Vi trodde ju att han hade repat sig efter några år på dekis.
Vi visste att konceptet behövde en ny och hårdare 007 – och det fick vi.
Daniel Craig var en livsnödvändig injektion och Casino Royale blev en riktigt lyckad käftsmäll till nystart på hela serien. Quantum of Solace var ett brutalt magplask, men räddningstjänsten ryckte ut och gav 007 första hjälpen direkt. Med Skyfall var Bond på fötter igen och trots att han närmade sig pensionsåldern fanns det ingenting som antydde att hans dagar var räknade, tvärtom. 007 var hämndlysten, förbannad och redo att ladda om sin nyputsade Walther PPK.
Därför är det sorgligt att tvingas konstatera att Bond är död nu och att det var Spectre som tog kål på honom till slut – den nya filmen, alltså.

*
Bondfilmerna har blivit legendariska för sina exotiska miljöer, färgstarka skurkar och nyskapande actionscener – inte minst de spektakulära öppningsscenerna. Men vad får vi med Spectre?
En explosion, mexikaner som dansar runt med pappersdockor, en helikopter som flyger upp och ner och ... tja, Quantum of Solace 2. Och två och en halv timmes prat, prat, prat.
Hur kunde det gå så in i helvete fel?
Spectre tog över ett år att spela in och Sam Mendes fick en rekordstor budget att sätta sprätt på. 2,1 miljarder kronor är inte kattskit.
Ändå blev resultatet en fullständig katastrof.
Intrigen är skittråkig och förutsägbart fånig. Den hade passat bättre i en bok om LasseMajas detektivbyrå.
Actionscenerna är såsiga och oinspirerade. Biljakterna kunde vara hämtade ur vilken Beck-rulle som helst.
Christoph Waltz är totalt färglös som skurk och Bondbrudarna verkar vara plockade från fjolårets Ellos-katalog.
Allt tjat om den "otäcka" tortyrscenen är också helt obegripligt – alla 11-åringar som ser Game of Thrones fattar inte heller vafan folk gnäller om.
Den före detta proffsbrottaren Dave Bautista spelar Mr Hinx, Spectres främste yrkesmördare. Men han är för blek. Finalfighten mellan honom och Bond på ett tåg blir bara en trött och fantasilös repris på slagsmålet mellan Bond och Grant i Agent 007 ser rött och med "Jaws" i Älskade spion.
Sam Smiths gräsliga titellåt är också den sämsta i hela Bondserien. Jag har hört hissmusik med mer drag och inlevelse.
Inte ens Daniel Craig verkar vara på humör. Han ser plågsamt förstoppad ut och påminner mer om Johan Falk på Stesolid.
Men Craig hade antagligen på känn att Bond var döende. Han sa ju själv i en intervju att han hellre skulle skära sig i handlederna än att göra en till Bond-film innan han fick smäll på fingrarna av Sony och tvingades göra en pudel. Och Craig ville ju hoppa av redan 2012.
– Men dom släpper mig inte, sa han till Rolling Stone Magazine.
Även Mendes sa först nej till att göra Spectre, men ändrade sig.
Det var ett ödesdigert misstag.
Både Craig och Mendes borde ha ringt 112 istället för att bara ta pengarna och hålla käften.
Då hade de kanske lyckats rädda Bond.
– Du fladdrar som en pappersdrake i en orkan, Bond, väser Mr White till 007 i en scen.
Och den repliken säger egentligen allt.
Manusförfattarna har rotat djupt i återvinningstunnan. Man lånar här och där från gamla Bond-rullar, men det blir mer Austin Powers än James Bond. Det är en film som inte vet vart den ska ta vägen. Än flaxar den hit, än fladdrar den dit. Spectre är Bond-serien i dödsryckningar precis innan 007 störtdyker och kraschlandar.

*
I Indien kortade censuren några kysscener i Spectre för att inte stöta landets 12-åringar. Men Sony borde redan långt innan premiären klippt bort en timmes innehållslöst pladder för att få upp tempot för alla andras skull.
*
Trots alla obegripligt hysteriska hyllningar av Spectre pågår det fortfarande ett jävla tjat om att modernisera James Bond ännu mer. PK-juntan bölar om otidsenliga stereotyper och kräver nya grepp.
Roger Moore sa nyligen i en intervju att han varken vill se en kvinnlig James Bond eller en svart eller homosexuell 007.
– Det var inte vad Ian Fleming skrev, påpekade Moore.
Och precis så är det.
James Bond är en självupptagen medelålders vit man. En lätt alkoholiserad, manschauvinistisk snobb och ska så förbli, annars är det inte James Bond. Vill nån tvunget göra film om kvinnliga, svarta eller homosexuella och andra rättvisemärkta superagenter, så fine ...
Gör det då, men hitta på nåt nytt.
Skapa en egen figur.
Bond ska vara Bond – även när han döende vacklar runt i Spectre .

*
Quentin Tarantino har ofta sagt att han alltid drömt om att göra en Bond-film.
Och det hade varit intressant att se vad han hade kunnat göra med konceptet – för tio år sen.
Nu är det försent.
Tiden har sprungit ifrån 007.
Frifräsare som Ethan Hunt, Jason Bourne och "Dom" Toretto gör allt det där nu som bara Bond kunde göra förut. Och Mission: Impossible, Bourne och Fast & Furious-franchisen dukar fram tyngre, häftigare och mer spektakulär action än familjen Broccoli. Hela idén med en agent som räddar världen undan en maktgalen excentriker som med en vit katt i knäet hånfullt förklarar exakt hur det ska gå till när han ska döda Bond och sen ta över världsherraväldet är uttjatad.
Quantum of Solance grävde graven. Spectre skyfflade igen hålet.
James Herbert Bond är död.
Vila i frid, 007.
*
Till sist ... Världen påminner om ett stort, genomruttet äpple. Det var bättre förr när "the bad guys" hade hatt och kavaj med axelvaddar och var lika dumma, artiga och förutsägbara som bovarna i Kojak och de andra 80-talsdeckarna på teve.

Den galopperande oron för att inte ständigt tillfredsställa alla smaker, åsikter och förväntningar och göra precis alla människor nöjda märks tydligare än nånsin. Överallt.

Allra tydligast blev det i senaste valet.

Det finns inte längre nån som har en egen vision.

Högern stjäl skamlöst från vänstern, och tvärtom. Partiprogrammen ser till förvirring snart exakt likadana ut. Ingen vet vem som tycker si eller står för så. Partierna grötar ihop sig i en konturlös, grå gegga och lägger sig i en harmlös, totalt intetsägande mittenfåra i en naiv förhoppning om att lyckas tilltala alla människor.

Men alla branscher är lika väldresserade.

Alla gör precis som politikerna nu – artister, författare, regissörer, filmbolag, skådespelare och bokförlag har blivit lika skitnödigt ängsligt inställsamma. Alla vill höras och synas, men ingen vågar sticka ut och riskera att bli idiotförklarad eller råka kränka nån. Ingen vågar ha några egna idéer eller nån tydlig riktning och dom insmickrande exemplen kan läggas på hög.

*

Ta bokbranschen.

Den är döende.

Ingen köper böcker längre.

Ifjol minskade antalet sålda böcker i Sverige med 6,8 %. I USA är siffrorna ännu större. Men där påstår förlaget Next Big Book ha kommit på en mirakelkur. Man ska locka tillbaka läsarna genom att tråla på nätet. Man ska skapa nya bästsäljare genom att kartlägga vad folk tycker om författare och böcker på sociala medier och sen analysera alla åsikterna för att förutse exakt vad folk vill läsa. Det ska alltså skrivas nya böcker anpassade efter vad folk gillar på Facebook, Twitter och bloggar.

Ljudet som överröstar allt annat i världen just nu är Voltaire, Dostojevskij och Proust som roterar som slåttermaskiner i sina gravar.

Idén har fått ett positivt gensvar i USA. I Dagens Nyheter tycker Magnus Nytell på Bonnierförlagen inte bara att det är en bra idé. Han påstår dessutom att det är en ”direkt nödvändig utveckling” att dammsuga nätet för att skapa en algoritm för den perfekta romanen med hjälp av glada emojs och Fackebook-likes.

Med den här sortens idiotiska trålfiske skulle nästa stora boksuccé förmodligen bli en fullständigt bisarr hybrid av 50 nyanser av honom, Da Vinci-koden, Harry Potter och hemligheternas kammare och en valfri Stieg Larsson-deckare. Släng sen in ett par recept av Jamie Oliver också, så måste det ju bli en riktig jävla storsäljare.

Men det finns ett ännu värre tänkbart framtida scenario.

Magnus Nytell påstår nämligen att ”alla förlag letar efter folk på nätet med många följare”. Det betyder alltså att dom som har riktiga historier att berätta aldrig mer får en chans att bli publicerade. Istället kommer förlagen att prioritera böcker baserade på vilket läppglans en modebloggande fjortis i Grums med en miljon Twitterslavar föredrar.

*

Filmindustrin är inne på samma katastrofala spår.

Kolla bara dom senaste årens repertoar. Allt handlar om en cyniskt publikfriande yta utan innehåll. Om en återvinningshysteri utan slut.

Men det räcker förstås inte.

Nu ska man göra precis som Next Big Book och tråla på nätet efter ingredienserna till den perfekta filmen. Ett japanskt forskarlag påstår sig ha hittat en matematisk formel som kan förutse vilka filmer som blir publiksuccéer, baserat på aktiviteten på olika sociala medier.

– Vi hittade en direkt relation mellan antalet uppdateringar på sociala medier och det antal människor som planerade att köpa en biljett, sa Akira Ishii, professor vid institutionen för matematik och fysik på Tottoriuniversitetet, till The Hollywood Reporter.

SF Anytime presenterade nyligen också en undersökning som visar vad svenskarna avskyr mest på film. 38 % ogillade orealistiskt våld. 19 % av männen blev irriterade av moralkakor och 21 % av kvinnorna retade sig på utdragna sexscener.

Det största problemet är att 44 % stör sig mest på usla skådisar. Det gör att den svenska filmindustrin verkligen har fått nåt att bita i om dom ska börja göra film efter publikens kravlistor.

*

Den här insmickrande jävla tillgjordheten och rädslan över att inte kunna vara precis alla till lags sprider sig som en kulturell böldpest. Publikfrieriet håller på att ta död på film och litteratur – och på musiken.

Precis en vecka innan jag ska se Paul McCartney får jag ett mail från konsertarrangören.

Live Nation skriver:

”Under den nästan tre timmar långa konserten kommer Paul McCartney att framföra ca 40 låtar. Spellistan innehåller ca 67 % Beatlesmaterial, 21 % från hans solokarriär och 13 % av Wings. Bl.a. får vi höra giganter som We Can Work it Out, Day Tripper, Paperback Writer, Lady Madonna, Hey Jude och Get Back. Under konserten kommer du få höra McCartney spela på sin ikoniska Hofnerbas, elgitarrer och en ukulele som han fått av George Harrison. Och piano, förstås”.

Bortsett från att Macca nobbar Day Tripper och Get Back, så blir konserten exakt som mailet beskriver. Till 101 % alltså.

Inte ens fyrverkerierna under Live and Let Die överraskar nån.

Men what the fuck?

Jag fick alltså en detaljerad jävla varudeklaration en hel vecka innan konserten!

Det här inställsamma trålfisket gör mig både besviken och förbannad.

Frågan är hur långt nöjesindustrin är beredd att gå för att behaga folk.

När Chuck Berry spelade i Helsingfors 2013 tyckte en åskådare att konserten var kass. Besökaren krävde och fick pengarna tillbaka. ”Beslutet väntas få stora konsekvenser för det kvalitetskrav som åskådare kan ställa”, meddelade arrangören.

Se där ja.

Vad blir nästa steg?

Kräva pengarna tillbaka om man inte får höra sin favoritlåt?

Tja, varför inte.

Och hur länge dröjer det innan regissörer i förväg måste innehållsdeklarera sina filmer?

När tvingar publiken fram möjligheten att kräva pengarna tillbaka om man är missnöjd med en film eller en pjäs?

Fan vet, men det kan skrämmande nog bli rätt snart i en inte alltför avlägsen galax.

*

Till sist … Tidningarna har rapporterat att en delfin har förirrat sig in i Östersjön igen – eller rysk ubåt, som det svenska försvaret säger.

Vissa språkforskare tror att "hipster" kommer från "hepcat" – ett gammalt afroamerikanskt slangord för nån som "vet vad som gäller". Andra menar att uttrycket härstammar från drogslang för opiumanvändare eftersom dom gärna låg på höften (hip) när dom rökte på.
Den gamle Kissbassisten Gene Simmons har en annan teori.
Han tyckte en gång att hipsters påminde om snubbarna som rengjorde hans pool.

*
Hipster-Göran är lätt att känna igen.
Han är en lång och smal, blek högskoleutbildad, prettoängslig inflyttad lantis med skägg eller ironiska polisonger, Buddy Holly-glasögon och tillplattad bröderna Lejonhjärta-frisyr i nyslitna, oskäligt dyra Urban Outfitters-jeans, limiterade sneakers och alldeles för tight T-shirt med tryck för nåt obskyrt indie-band under en alldeles för liten shabbychic kavaj och en tygkasse över armen.
På huvudet bär han antingen sotarmössa eller gubbkeps eller en liten Vanheden-hatt om han ska vara riktigt fin.
Göran och hans vänner har aldrig några vanliga jobb.
Antingen pluggar han Genusteori eller grafisk formgivning eller så är han designer/artist/DJ/modebloggare/producent eller nåt annat lite lagom flummigt kreativt.
Dom enda förslitningsskador Göran känner till är såna som uppstår när han spelat Angry Birds lite för länge eller ramlat med cykeln på Hornsgatan efter en helkväll hemma hos kompisarna där dom bryggt microöl och ritat egna flasketiketter.
Anti-macho-Göran röstar på Miljöpartiet, stoppar korv och hängmörar sitt kött. Mycket av hans tid går åt att gå på discoloppis, knappa på sin Macbook på nåt kafé, dricka soyalatte med jämställda låtsasbohemer från nån reklambyrå, äta närproducerad mat, pickla gurkor, baka surdegslimpor, kommentera recept på nåt vegoforum och dricka nypressad grönkålsjuice när han inte jagar "likes" på sina Instagrambilder på skogsutflykter, protestmarscher mot miljöförstöring och ekoodlingen på balkongen.
Ska man vara riktigt hipp nu, så ska man odla en egen ek i sin lägenhet.
Det påstår i alla fall modebloggaren Gustav Broström i en Metro-artikel.

*

Många tror att hipster-Göran bara finns på Södermalm i Stockholm, men så är det inte.
Han finns i Göteborg också och ser nästan likadan ut där. Den enda skillnaden är att han har en fiskarkeps på huvudet när han svassar runt i Majorna med en kopp ekolatte i näven – och att han förmodligen heter Glenn.
Annars verkar folk i allmänhet ha svårt för att bestämma sig hur tillvaron på Södermalm egentligen är.
Genuin, avslappnad och trivsam – eller pretentiös, tillgjord och ängslig?
Svaret är – ja.

*

En söndag i mars ryktades det att graffitikonstnären Banksy skulle ha vernissage i Stockholm.
Ingen vet vem han är, vad han heter eller hur han ser ut.
Men sånt bekymrar inte hipster-Göran och hans lärljungar.
Tusentals flockades på en gata i stan och sen stod dom där och bara väntade.
Efter nån timme cyklade en kille förbi. Han blåste i en visselpipa och skrek att dom blivit lurade. Då rusade hipsterkollektivet in i en tom industrilokal några kvarter bort. Några killar börjde slå på en gammal trälåda, omringade av nyfikna åskådare. Sen hände inget mer och Göran och hans vänner lommade tillbaka hem igen till surdegen.
Är det gulligt naivt eller bara skitnödigt prettokorkat?
Svaret är – ja.

*

Hipster-Göran är alltid på jakt efter det senaste.
Göran vill vara unik och gå emot strömmen.
Han avskyr den breda masskulturen.
Han vill stå utanför och vara speciell.
Han jagar konstant efter en egen identitet i ett samhälle där alla andra unika identiteter är upptagna. Det är därför Göran blev hipster – fast han skulle själv aldrig kalla sig hipster. Han är livrädd för att bli instoppad i ett fack, men vill gärna bli sedd som intellektuell.
Alla hipsters tycker att dom är coola individualister och nyskapande vågbrytare.
Problemet är bara att alla hipsters beter och klär sig på exakt samma sätt nu.
När brittiska BBC tyckte att Hornstull var hippare än Brooklyn i New York gick hipster-Göran bananas.
Ännu värre blev det när Financial Times resebranschexperter utnämnde Södermalm till ett av världens hetaste resemål och Medborgarskolan i Stockholm började arrangera hipsterkurser i korvstoppning och permakultur.
I den amerikanska teveserien Portlandia driver man sen ett par år tillbaka med Görans kusiner i Oregon, på Kanal 5 har man skojat om honom i Söder om Folkungagatan och för varje ny film Peter Magnusson gör, så gräver han hipster-Görans grav ännu lite djupare.
Stackars Göran har fallit i sin egen fälla.
Göran har blivit precis det som han alltid varit så rädd för – en karikatyr av sin egen tidsanda.
Motkulturen har blivit masskultur.
Snart är han död.
Hej då, hipster-Göran.

*

Till sist ... Jag vet inte hur många orangea kuvert jag fått från Pensionsmyndigheten genom åren. Men dom hamnar bara i en hög i en låda.
Jag kommer aldrig öppna dom, för jag kommer aldrig att gå i pension.
Jag kommer bara dö ...