Av Magnus Fredholm

Vi tar väl det här med priset först: M17/M27 kostar tillsammans runt 84 000 kronor, ett par tusen billigare än Classéduon vi testade i HemmaBio 4/2015 och ungefär tio gånger så mycket som en hyfsad hemmabioförstärkare kostar.
Fast då måste man jämföra äpplen med päron på precis alla punkter, något som känns ganska löjligt. För här handlar det om produkter med lång livslängd och hög kvalitet i alla led, kryddat med hantverk och känsla som verkligen berör.

Härlig känsla
Två stora, mattsvarta kartonger står och väntar på mig, och jag bär lätt in dem en och en i testrummet. Uppackning av lite mer exklusiva prylar är ofta en upplevelse bara det, och NAD:s Masters-prylar är suveränt förpackade. Dessutom utan frigolit, här är det papp i olika former som gäller.
Inuti lådan ligger respektive apparat i en tygpåse, inkapslad av två tjocka, stötdämpande halvor, och i försänkningar hittar vi kartonger med tillbehör. Först och viktigast är fötterna, eller egentligen underläggen till fötterna. M17 och M27 har flacka, justerbara och sylvassa spikes, och för att inte skada till exempel träbänkar finns magnetiska koppar i aluminium i ena tillbehörslådan. Utöver detta finns manual på USB, fjärr, strömkabel och mätmikrofon.

Rätt placering
Eftersom jag inte tänker ställa för- och slutsteg på varandra utan på separata hyllplan, kan jag välja vilket som ska vara överst, och jag väljer processorn överst för jag tänker att jag kommer att koppla mest till och från det.
Att slutsteget dessutom inte blir mer än småljummet hur hårt man än kör är ytterligare en anledning till att du faktisk kan placera processorn på slutsteget, om du vill. För en gångs skull.
Slutsteget är det ju inte mycket att pyssla med egentligen, i med strömkabeln, högtalarkablar och balanserade signalkablar för alla kanaler så är det klart! Jo förresten, jag måste slå om ingångarna till balanserat läge också, enkelt gjort med små omkopplare individuellt för varje kanal.
Jag kopplar in några källor till försteget. Det blir PS3, en Blu-rayspelare, en mediaspelare och så en gammal dvd som jag kopplar analogt. TV:n kopplas också in, och så sju lågnivåkablar till slutsteget. Utöver detta behöver jag bara koppla in nätverket så är min uppställning klar.

Rör mig!
De båda Mastersenheterna är minst sagt diskreta i avstängt läge, den blänkande logofyrkanten kantas av ett orange ljus, och i övrigt får jag känslan av slumrande kraft, att de när som helst är redo att vildsint kasta sig över allt du ger dem i ljud- och bildväg.
På toppen, ovanför displayen, sitter på/avknappen på M17, och en lätt touch väcker förstegsprocessorn. Efter några sekunder är anläggningen klar att användas, och jag tänker börja med setupen.
Ett tryck på "menu"-knappen på den tunga aluminiumfjärren, och det händer absolut ingenting i displayen. Vafan, hinner jag tänka innan jag kollar på tv:n, där menyn visas i all sin prakt. Lite fort men fel från min sida alltså. Antingen använder man fjärr med osd på tv:n, eller så använder man touchdisplayen.
De två systemen är lika, förutom att man inte kan göra setup med touchskärmen. Allt funkar sjukt smidigt så fort jag vant mig, och i ärlighetens namn gör sig displayen bäst på nära håll också, så NAD har nog tänkt till ordentligt här.
Att manövrera i menyerna med fjärren är dock till en början rätt ansträngande, eftersom man väljer en meny med högerpil, medan den vanliga "enter"-knappen hoppar till nästa menyval. Tio minuter tar det innan jag fått in rätt tumsättning, men sedan funkar det bra. Förresten är det samma sak med "rtn"-knappen, här ska du använda vänsterpil för att gå tillbaka.
Hela menysystemet hos M17 är dock väldigt lättfattligt, och det går fort och är enkelt att konfigurera högtalaruppställning, ingångar och allt annat vi vant oss vid att pilla med.
Nu ska jag inte låtsas att jag gör allt på en gång, för jag ställer faktiskt in systemet manuellt så gott det går (30 cm-steg för avstånden känns lite grovt...) innan jag lyssnar ordentligt första gången, och det är först ett par dagar senare som jag använder Audysseyn. Men för att samla intrycken av inställningarna på ett ställe tar jag alltihop här:
Man kan välja listening mode för aktuell källa, ställa in DSP-funktioner som vilka Audysseygrejer som ska vara aktiva eller hur lång läppsynken ska vara, ställa in tonkontrollerna som generöst nog inte bara är bas och diskant utan också dialog, samt slå på och av extrazonerna. Allt som har med vardagligt handhavande att göra alltså!
För att göra de mer installationsmässiga inställningarna måste fjärr och osd användas. Här hittar vi inställningar för hur kontrollen ska funka, mest är det val av vilka CEC-funktioner som förstärkaren ska bry sig om, men också om den ska kunna bli väckt via LAN. Vidare är det källinställningarna, med aktiv ingång och namn samt om en viss ingång ska visas eller ej. Praktiskt.
Sedan kommer det vi pillar allra mest med: högtalarinställningarna. Här kan man ställa in alla delningar, nivåer och avstånd, liksom vilka högtalare som faktiskt är anslutna. Det är även under detta menyval som du trycker igång Audyssey-inställningarna. För ovanlighetens skull saknas helt kontakter på fronten, så micken kopplas in på baksidan, i Audio 1 vänster!

Moduler
En av försteget/processorns stora fördelar är ett system NAD kallar MDC, Modular Design Construction, vilket är ett system för att kunna byta ut delar av försteget på ett enkelt sätt. I köpet av M17 ingår det kommande HDMI-kortet med HDMI 2.0/HDCP 2.2, och det ska också komma ett kort för multiroom, Bluesound, som monteras internt på HDMI-kortet, liksom ett Atmoskort.
Viktigt att tänka på är att man inte fritt kan fippla runt med korten hur som helst, de har alla sina speciella platser, och du kan inte heller byta ut det i våra ögon hyfsat meningslösa analoga videokortet till något annat. Men, trots dessa begränsningar är MDC en hyfsad trygghet för den som tänker sig att inskaffa ett NAD försteg.

Medvetna val
Precis som med det tidigare recenserade försteget från Classé (Sigma SSP) finns det en lista på vad man inte får, och i fallet med NAD M17 är det till exempel inte fler än 7.1 balanserade utgångar (7.2 RCA) vilket effektivt sätter stopp för större kanalutsvävningar. 7.1 eller 7.2 funkar, liksom i framtiden 5.1.2 med Atmos, men fler kanaler än så blir det alltså inte. Det finns heller ingen styr-app.
Det handlar om kvalitet på de ingående komponenterna, ställt mot en prisklass och antalet möjliga användare. Och här bedömer NAD helt enkelt att det inte är värt den ökade kostnaden att slänga på fler utgångar och mer funktioner, för då skulle man antingen tvinga upp priset rejält, eller pressa ner kvaliteten. Passar det inte just dig finns det tack och lova andra försteg att köpa.

Modernt slutsteg
NAD:s Mastersserie handlar mycket om moderna lösningar, till exempel de tidigare nämnda MDC-modulerna som låter produkterna leva länge, men kanske framför allt slutstegslösningarna.
Tidigare har vi sett direkt förstärkning av den digitala signalen, det NAD kallar Direct Digital. M27 har dock en annan förstärkarlösning som började sitt liv som en Hypexkrets (UcD) på 90-talet. UcD är en switchande analog förstärkare vars ingående delar redan från början var optimerade för självreglering. Denna lösning har undan för undan förfinats, och den nuvarande inkarnationen, nCore, är avsevärt förbättrad på flera sätt.
Man har även jobbat hårt för att få ner distorsionen och på samma gång sänka tomgångsförluster.
Bjørn Erik Edvardsen, japp samma kille som en gång i tiden designade legendariska NAD 3020, har också tagit upp en av de hetaste potatisarna när det gäller förstärkardesign: Feedback. Feedback har en milt sagt negativ klang i audiofilkretsar, något NAD menar beror uteslutande på en gammal, sedan länge förlegad och utan diskussion dålig feedbacklösning som gav förstärkare extremt låg THD, men med andra allvarliga brister, den mest uppenbara hög intermodulationsdistorsion (TIM).
Men, som en annan förstärkarlegendar, Matti Ottala, visade redan på 70-talet finns möjligheter att både mäta TIM och att bygga bra förstärkare med feedback. Och med klass D-kretsar likt Hypex nCore hävdar NAD att man kan använda än högre feedbacknivåer utan de negativa bieffekterna de "gamla onda" feedbackkretsarna gav.
En annan käpphäst hos NAD är PowerDrive (en vidareutveckling av gamla Soft Clipping), en krets som har till uppgift att se till att kraven på förstärkaren aldrig överskrider förstärkarens möjlighet att leverera distorsionsfri signal. Kretsen känner av genomsnittligt effektuttag över en viss tid och klipper sedan signalen hårt och rent, och på så sätt begränsas utgångssignalen till specificerad effekt under en lång period.

Direktkontakt
För en gångs skull börjar jag inte med att titta på Transformers, utan i stället ser jag dokumentären The Future Is Unwritten, en film om Joe Strummer. Filmen består mest av intervjuer, och jag reagerar direkt på hur enkelt systemet med NAD-förstärkare och Monitor Audio Gold hanterar detta otacksamma jobb.
Det är inga tillrättalagda ljudmattor alls, utan ett ganska rått och – som jag upplevt det tidigare – lite ansträngande ljudspår. Nu är det dock inte alls lika ansträngande, i stället är det närvarande, nervigt och nästan plågsamt att höra Don Letts berätta att han, fast han skäms och egentligen inte vill tala illa om de döda, säger att Joe Strummer ibland var en fegis.
Ett ganska ansträngande högtalarbyte senare kan jag konstatera att även med våra normala referensburkar från Canton får jag samma känsla. Ljudet får en extremt tydlig och nästan fysisk textur, och det är nästan så jag tycker att jag känner hur den gravt heroinskadade Topper Headon luktar.
Flummiga iakttagelser, javisst, men det är ju just dessa upplevelser som gör det så underbart kul att testa riktigt bra hemmabio, och jag hoppas att beskrivningen gör min upplevelse rättvisa.
Nåväl, tillbaka till bioljudet och jag håller mig fortfarande från Transformers. I med Pacific Rim i spelaren och så kollar jag på lite cgi-action med riktigt skönt, extremt tillrättalagt ljud. Och det är bra, fantastiskt bra! NAD-duons kraftresurser upplevs som oändliga, det smäller extremt hårt och brutalt, och hur mycket jag än pressar får jag aldrig ljudbilden att falla ihop ens lite grann. Panoreringar, detaljer, dialog och musik sitter hela tiden exakt rätt, och på ett härligt närvarande sätt.
Fast ändå, jag tror jag är än mer imponerad av tystnaden och förstärkarens prestanda på låg volym. Stäng av allt vad adaptiv eq, volymtrix och dynamikbegränsare heter, och du hittar på alla system en lägsta ljudtrycksnivå där allt funkar. Sänker du lite till försvinner upplevelsen totalt, men med NAD-duon uppkopplad till MA-systemet går det att njuta av actionfilm också på nästan fånigt låg nivå.
Tystnaden, den där känslan av det nästan öppnar sig ett svart hål i ditt biorum när det plötsligt blir knäpptyst, är en lika skön som sällan upplevd känsla, speciellt för mig som mest testar lite enklare förstärkare. Och skulle jag välja en enda parameter för att visa för någon kompis hur NAD Masters funkar, skulle jag välja att demonstrera just tystnaden.

Imponerande duo
Jag erkänner att jag imponeras av NAD:s Mastersduo, och nu kanske du vill ha lite jämförelser med andra liknande produkter. Visst, jag ställer upp! Jämför vi med Classé Sigma-duon tycker jag att det är jämförbar kvalitet, men Classé har en avsevärt finare och mjukare penselföring. NAD:s styrkor i denna jämförelse är svärtan i tystnaden, samt den extrema känsla av närvaro.
Yamaha-kombon CX-A5000/MX-A5000 erbjuder avsevärt mer i finessväg, både funktioner, inkopplingar och kanaler, och är ljudmässigt en välvuxen Japan med fantastisk känsla för helheten, medan NAD Masters i den jämförelsen blir den asketiska kusinen med förmåga att mejsla fram skäggstubb och tegelväggar på ett realistiskt sätt.
Att jämföra med Marantz AV7702/MM7055 är inte juste på något sätt, och gör vi ändå jämförelsen blir det tydligt att det är helt olika prisklasser vi rör oss i. Däremot kommer ett test med 8802/8077 säkert att bli intressant, men det ligger i framtiden.
NAD Masters M17/M27 är alltså ett mycket intressant alternativ i klassen, och med MCD som lovar såväl Atmos som HDCP2.2/HDMI2.0 och multiroomstöd via BlueSound gissar jag att många kommer att känns sig lite extra trygga.

NAD Masters M17
Apparattyp: 7-kanals surroundförsteg med EQ och tonkontroller
Tillval: BlueSound multiroomkort, Atmos
Digitala ingångar: 6 st HDMI, 4 st koaxiala SPDIF, 4 st optiska
Digitala utgångar: 2 st koaxial SPDIF, 2 st optiska
Analoga ingångar: 7 par RCA
Analoga utgångar: 7.1 XLR, 7.2 RCA, 3 par analog stereo
Mått: 435 x 155 x 386 mm (b x h x d)
Vikt: 10,9 kg
Färg: Silver/svart
Pris: 47 000 kr

NAD Masters M27
Apparattyp: 7-kanals Hypex nCore hybrid klass D
Uppgiven effekt: 7 x 180 W RMS vid 8 och 4 Ohm
Analoga ingångar: XLR/RCA på alla kanaler
Mått: 435 x 156 x 380 mm (b x h x d)
Vikt: 14,1 kg
Färg: Silver/svart
Pris: 37 000 kr

Info: hifiklubben.se

Publicerad i HemmaBio 6/2015

Av Thomas Nilsson

Los Angeles, 1990.
Det var tidig höst och jag hade fått för mig att jag skulle intervjua en av mina gamla hjältar, regissören John Carpenter. Eftersom jag inte hade någon tidning i ryggen fick jag kalla handen från alla officiella håll. Men det har aldrig hindrat mig och det går alltid att hitta bakvägar. Några dagars deckarjobb resulterade i att telefonen en dag ringde i huset på Burlington Avenue. Det var Carpenters personliga assistent.
– Mr Carpenter hälsar att han gärna pratar med dig, sa hon och några dagar senare satt vi där, med John, i arbetsrummet i hans hus i Van Nuys.
Mötet blev mycket lyckat. Carpenter hade inte gjort några intervjuer på ett bra tag, så min artikel blev publicerad på flera håll, både i Sverige, England och USA. Han tyckte det var coolt att någon från Sverige hade sökt upp honom och blev mer och mer entusiastisk ju längre tiden gick.
När hans assistent kom med fika förstod jag att det signalerade att intervjun var slut. Men efter kaffet och kakorna började vi prata vidare, så det var bara att knäppa på bandspelaren igen. När vi skildes åt fick jag med mig både ett signerat ex av manuset till Halloween och en signerad originalaffisch från samma film. Brorsan, som var med som fotograf, var överlycklig över sin signerade Flykten från New York-poster.

Härmar idolregissören
Tyvärr kan jag inte hitta kassettbandet med min intervju, men jag har kvar anteckningar och jag minns fortfarande en hel del av vårt långa samtal. Carpenter pratade om hur mycket han gillade Godzilla, Elvis, The Beach Boys och favoritbasketlaget Los Angeles Lakers.
Han skämtade också om kritikerna som ofta tycker att hans filmer egentligen bara är Howard Hawks-inspirerade westerfilmer som råkar utspela sig i moderna miljöer.
– Och de har förstås helt rätt. Jag gör bara remakes på gamla Hawks-filmer, skrattade regissören. Han avslöjade att han älskar allt med King Kong (1933) och visade stolt foton och andra rariteter som han nyligen ropat in på en auktion.
Vi pratade om Carpenters gamla filmer och han erkände att han tog dålig kritik hårt. Sågningarna och floppen med The Thing kändes allra värst.
– Jag kan inte förneka att kommersiell succé är viktigt för mig. Det bästa betyget du kan få är utsålda hus på biograferna.
Ändå vägrade han hårdnackat att ge efter för trycket från filmbolag och fans som krävde en uppföljare till Flykten från New York.
– Folk har tjatat på mig i snart tio år, men en uppföljare lär aldrig bli av, sa Carpenter - då. Sex år senare gick Flykten från LA upp på biograferna. Kanske skulle han ha gjort filmen tidigare, trots allt, för fansen svek och rullen blev en flopp.

Nej tack, till att koka kanin
Carpenter berättade att han ville bli regissör för att göra "avtryck i Hollywood".
– Det var min stora drivkraft, men efter så många år i branschen har jag insett att det var en omogen ambition. Jag har insett att det ofta kvittar hur hårt du jobbar med en film. Det finns för många faktorer som man själv aldrig kan påverka. Många gånger är det tid, tajming och rena tillfälligheter som avgör om du lyckas eller misslyckas.
Carpenter avslöjade att han nobbat en rad filmer genom åren. Eddie Murphys The Golden Child (1986) floppade och hade inte gjort regissören något gott, men vem vet hur karriären hade sett ut om John tackat ja till att regissera Top Gun (1986) och Farlig förbindelse (1987).
John medgav också att han kanske inte alltid gjort det så lätt för sig när han valt att gå sin egen väg.
– Men jag vill verkligen inte bli mainstream. Jag vägrar bli en del av demografin, jag vill vara min egen individ och jag bär alla mina filmer med stolthet. Det är också därför jag gillar dåliga recensioner. I samma ögonblick som kritikerna börjar tycka om mina filmer har jag stora problem.
Carpenter förklarade att han önskade att han fått jobba i 40-talets Hollywood istället.
– Sättet som de gjorde film på då hade passat mig bättre. Nu känner jag mig ofta malplacerad. Jag känner mig mer hemma med gamla tiders filmer. Det mesta som görs nuförtiden intresserar mig inte.
Jag minns att jag frågade om han någonsin kommer att göra den där westernfilmen som han alltid drömt om.
– Hawks regisserade när han var 70, så chansen finns väl fortfarande för mig. Men jag tror marknaden för en episk western är död, tyvärr.

Pengar luktar inte
Med tanke på hur eländiga de meningslösa nyinspelningarna av Attack mot polisstation 13 (2005) och Dimman (2005) blev, så blundar jag envist för nyheten att Fox nu fått klart att göra en ny version av Flykten från New York.
Rapporterna om att Carpenter själv ska bli exekutiv producent med "kreativt inflytande" känns inte som någon förmildrande omständighet. Det hjälpte inte med nya Dimman och det lär inte hjälpa nu heller. I intervjuer på senare tid har Carpenter delat med sig av sina tankar om nyinspelningarna.
– Jag är smickrad om folk vill göra nya versioner av mina gamla filmer. Men det kvittar om man ska göra en remake eller en film efter en originalidé. I slutänden handlar det ändå alltid om gammalt hederligt hantverk.
Carpenter ser inga problem med nyinspelningar och påpekar att de funnits sedan filmens barndom. Han vill fortfarande inte själv regissera någon nyinspelning av sina egna filmer, men hymlar inte med att han säljer rättigheterna enbart för pengarnas skull. I fallet Attack mot polisstation 13 har Carpenter sagt att hans insats var minimal:
– Jag gick till studion, sade hej och sedan gick jag hem.
I en intervju med Collider.com (juni 2011) säger Carpenter att det finns två varianter av nyinspelningar – de bra och de dåliga.
– Nya The Thing var en prequel och eftersom jag inte äger några rättigheter till den storyn, så tjänade jag inget på filmen. När de gör remakes på Flykten från New York, They Live eller andra filmer som jag skrivit, så får jag en check. Det är något jag velat göra hela mitt liv – tjäna pengar på att göra absolut ingenting.

Har Carpenter någon framtid?
För Collider berättade Carpenter också att han blev utbränd efter 40 år som regissör.
– Det har varit jobbigt eftersom jag inte bara regisserat, utan ofta även skrivit manus och gjort musiken. Jag har inte haft något privatliv och kände bara att jag inte kunde fortsätta längre – särskilt inte efter Ghosts of Mars som sjönk snabbare än Titanic.
Carpenter berättar att det långa uppehållet gjorde att han blev "nyförälskad i film" igen.
Vi var många som hade höga förhoppningar på mästerregissörens comeback. Ett litet ljus av hopp tändes när han regisserade två avsnitt av skräckserien Masters of Horror (2005-2007). I säsong ett var Carpenters episod, Cigarette Burns, seriens bästa. Pro-Life i säsong två höll inte riktigt samma klass, men det kändes ändå som om Carpenter var på gång igen.
Tyvärr blev The Ward ett riktigt bottennapp och bevis på att regissören inte alls var på tårna får vi på dvd-utgåvans kommentarspår. På frågan varför Carpenter inte själv skrev filmmusiken svarar han;
– Uppriktigt sagt är jag för gammal.
Att det uttalandet snarare var ett resultat av att han innerst inne kanske inte kände att hjärtat riktigt fanns med i projektet, blir uppenbart när man lyssnar på CD:n Lost Themes. Här hör man att kultregissören är på hugget igen. Tillsammans med sin son Cody och kompositören Daniel Davies har han spelat in ett gäng instrumentala låtar och det låter onekligen som om Carpenter har en massa nya sköna filmidéer i huvudet. Hypnotiskt pulserande 80-talssyntar stångas med ilskna gitarrer och hotfulla kyrkoorglar och skapar en karakteristiskt ödesmättad och olycksbådande stämning.
67 år är ingen ålder för en hjälte som Carpenter.
Kom igen, John. Det finns fortfarande tid för en riktig comeback!

Dark Star (1974)
Svart humoristisk Sci-fi rulle som Carpenter gjorde tillsammans med Dan O´Bannon under studenttiden på USC. Innan dess (1970) hade Carpenter vunnit en Oscar för Bästa kortfilm med The Resurrection of Bronco Billy.
I Carpenters första långfilm kretsar handlingen kring ett rymdskepp, "The Dark Star", som skickats ut från jorden för att kolonisera främmande planeter. Astronauterna får problem när de stöter på en badbollsliknande (!) utomjording på rymmen och en "smart bomb" som tror den är Gud.
Carpenter och O´Bannon skrev manus tillsammans. (O´Bannon lånade sedan en hel del av storyn när han skrev Alien). Carpenter regisserade och gjorde musiken, O´Bannon fixade specialeffekterna.

Attack mot polisstation 13 (1976)
Stämningsfull klassiker (som egentligen är ett slags remake av Howard Hawks western Rio Bravo) om en nedläggningshotad polisstation som belägras av skurkar som försöker frita en fånge som tillfälligt hålls i förvar på den nästan helt övergivna stationen.
Carpenter ligger bakom både manus, regi och musiken, men klippte även filmen under pseudonymen John T. Chance (namnet på John Waynes karaktär i Rio Bravo). Carpenter ville själv att filmen skulle heta först The Anderson Alamo och sedan The Siege, men distributören nobbade och gav den sin klassiska titel – även om det inte finns någon "polisstation 13" i filmen.
Det här blev också starten på ett långvarigt, framgångsrikt samarbete med Debra Hill som producerade och skrev flera av Carpenters bästa filmer.

Someone´s Watching Me (1978)
Bortglömd, men ruggigt spännande tevefilm (som från början var tänkt att bli en biofilm) om en kvinna (Lauren Hutton) som blir stalkad i sin Los Angeles-lägenhet av en mystisk främling.
Den här filmen, med manus och regi av Carpenter, spelades in samtidigt som regissören drog igång förarbetet till sitt stora genombrott ...

Alla helgons blodiga natt (1978)
Vad mer kan man säga som inte redan är sagt om en av tidernas allra bästa och mest inflytelserika skräckfilmer? Michael Myers (spelad av Carpenters kompis Nick Castle) blev en ikon och skapade en helt ny genre inom skräckfilmen. Allt är perfekt – storyn (skriven tillsammans med Debra Hill), skådisarna, stämningen och, inte minst, Carpenters odödliga soundtrack.
Carpenter och Hill skrev och producerade även uppföljaren (1981). Carpenter har påstått att han av kontraktmässiga skäl tvingades att skriva manuset, men vägrade regissera eftersom han inte ville "göra samma film en gång till".
Rick Rosenthal regisserade, men Carpenter tyckte att hans version var för mesig och spelade in ytterligare, blodigare scener, trots Rosenthals protester.

Elvis (1979)
Ny, fantastiskt bra tevefilm (med manus av Anthony Lawrence) om rocklegenden Elvis (lysande porträtterad av Kurt Russell i sitt först samarbete med Carpenter) liv och karriär.
Carpenter väjer inte för att berätta om Elvis bakslag, drogmissbruk och mörkare sidor, och visar med varsam hand att han behärskar mer än bara skräck. Fortfarande den bästa biografifilmen om "The King".

Dimman (1980)
Klassikerna fortsätter att radas upp med denna mästerligt kusliga skröna (delvis inspirerad av brittiska The Trollenberg Terror, 1958) om hur spöksjörövare i skydd av en mystisk dimma hemsöker en liten kuststad för att ta en blodig hämnd för ett 100 år gammalt skeppsbrott.
Även om kritikerna inte var särskilt imponerade blev filmen en kommersiell succé. När Carpenter såg en råkopia blev han dock bekymrad att filmen inte var tillräckligt skrämmande. Flera scener gjordes därför om, plus att man lade till nya, blodigare scener. Cirka en tredjedel av slutversionen består av nyinspelat material.

Flykten från New York (1981)
En av alla tiders bästa actionrullar! 1997 har Manhattan förvandlats till ett enda stort högriskfängelse. När "Air Force One" störtar tvingas en före detta soldat, Snake Plissken (Kurt Russell) befria presidenten (Donald Pleasence) som tillfångatagits av en grupp fångar.
Carpenter skrev ett utkast redan 1976 som en kommentar till Watergate-skandalen. Slutmanuset skrevs tillsammans med Nick Castle som skapade Ernest Borgnines karaktär "Cabbie" och hittade på slutscenen.
Filmbolaget tyckte att den före detta Disneyskådisen Russell var för mesig och ville ha antingen Tommy Lee Jones eller Charles Bronson i rollen som Snake, men Carpenter vägrade – och vann.
Filmen spelades främst in i de nedgångna östra delarna av St. Louis, Illinois. James Cameron (ja, den James Cameron) skapade flera av effekterna.

The Thing (1982)
Makalöst ruggig nyinspelning av Howard Hawks Fantomen från Mars (1951) med groteskt imponerande specialeffekter av Rob Bottin. Carpenters klassiker är betydligt mera trogen John W. Campbell, Jr roman Who Goes There? och handlar om en utomjordning som kan byta skepnad och terroriserar forskarna på en isolerad bas på Antarktis.
Kurt Russell är fenomenal som R. J. MacReady, men filmen blev märkligt nog ett fiasko. Carpenter har själv antytt att orsaken var Steven Spielbergs E.T. som hade premiär bara två veckor före The Thing och att publiken uppenbarligen föredrog snällare rymdvarelser.

Christine (1983)
Carpenter blev erbjuden att regissera en filmatisering av Stephen Kings Eldfödd. Burt Lancaster var påtänkt för den manliga huvudrollen, men efter det ekonomiska bakslaget med The Thing ångrade sig Universal och gav istället regijobbet till Mark L Lester.
Ironiskt nog gjorde Carpenter istället film av en annan King-roman Christine – om en förhäxad 1958 Plymouth Fury som hjälper en ung skolkille att hämnas sina mobbare. Filmen är en underskattad liten pärla och blev även en framgång hos både publik och kritiker.

Starman (1984)
Carpenter överraskade nog många med den här snälla, men varma och mycket underhållande romantiska komedin om en vänlig utomjording (spelad av Jeff Bridges som även blev Oscarnominerad för rollen) som blir jagad av militären, samtidigt som han iklär sig skepnaden av Jennys (Karen Allen) nyligen avlidne man.
Filmen fick bra kritik och tog sig in på den amerikanska biotopplistans sjätteplats.

Big Trouble in Little China (1986)
Lastbilschauffören Jack (Kurt Russell) hamnar i en mystisk underjordisk värld under San Franciscos Chinatown när han hjälper sin kompis Wang (Dennis Dun) att rädda dennes flickvän (Kim Kattrall) som blivit kidnappad av ett gäng kinesiska skurkar, ledda av den urgamle trollkarlen Lo Pan (James Hong).
Filmbolaget ville ha antingen Clint Eastwood eller Jack Nicholson i huvudrollen, men båda var upptagna på annat håll. Russell tackade också först nej, men Carpenter lyckades övertala honom.
Jag älskar den här kultklassikern, späckad med coola Kung fu-fighter, men filmen floppade rejält. Carpenter konstaterade torrt att han är stolt över filmen, men att världen förmodligen inte var redo för en sådan "spök-action-Kung fu-Fantasy-skräck-äventyr-komedi-monster-rulle" (filmen blev senare en stor succé på video).
Låten under sluttexterna är skriven och framförs av Carpenter och hans band The Coupe De Ville (som består av Nick Castle och Tommy Lee Wallace).

Mörkrets furste (1987)
Fiaskot med Big Trouble gjorde Carpenter så förbannad på byråkratin i Hollywood att han lovade sig själv att i fortsättningen bara göra lågbudgetfilmer som han hade full kontroll över. Den här kultrysaren (inspelad på bara 30 dagar) är inspirerad av den brittiska teveserien Quartermass och handlar om en professor som tillsammans med några elever undersöker en märklig cylinder under en övergiven kyrka mitt i Los Angeles. Cylindern visar sig ruva på Satan själv och han vill förstås ut och röja.
Carpenter skrev manus under pseudonymen "Martin Quartermass" och gjorde dessutom musiken tillsammans med sin ständige medkompositör Alan Howarth. Hårdrockaren Alice Cooper spelar en hemlös zombie och bidrar även med en egen låt, Prince of Darkness. Både publik och kritiker svek filmen. Det här är andra delen i Carpenters "Apokalypstrilogi" efter The Thing och med In the Mouth of Madness som den avslutande filmen.

They Live (1988)
Den före detta proffsbrottaren Roddy Piper spelar Nada – en kringdrivande byggnadsarbetare som en dag hittar en par mystiska solglasögon genom vilka han plötsligt kan se hur världen runt oss egentligen gestaltar sig – myndigheterna utnyttjar media för att hjärntvätta befolkningen att göra som de blir tillsagda. Många högt uppsatta personer är dessutom mordiska utomjordingar i människogestalt.
Carpenter skrev manus (under pseudonymen "Frank Armitage") efter en 60-talsnovell, Eight O'Clock in the Morning av Ray Nelson, och spetsade den med egen kritik mot Ronald Reagan-regimen.
Det mesta av filmen spelades in på plats i Downtown Los Angeles. Den 5,5 minuter långa fighten om glasögonen mellan Piper och Keith David är kanske mest minnesvärd, men hela den här skräck-sci-fi-rullen är klart underskattad.

Den osynlige mannen (1992)
Trots viss kommersiell framgång med Mörkrets furste hade Carpenter svårt att få finansiärer till sina projekt. 1989 erbjöds han att regissera Exorcisten 3, men bråk med författaren William Peter Blatty om filmens slut resulterade i att Carpenter hoppade av (och Blatty själv regisserade sin egen bok).
Carpenter slöt fred med Hollywood och tackade ja till Den osynlige mannen (löst baserad på H. F. Saints bok Memoirs of an Invisible Man) när Ivan Reitman hoppade av.
Filmen floppade, men jag gillar Chevy Chase som yuppien Nick som efter en olycka råkar bli osynlig och sedan jagad av CIA som vill förvandla honom till ett levande, hemligt vapen. Högt tempo och snygga effekter gör det här till en riktigt underhållande actionkomedi.

Body Bags (1993)
Makaber och riktigt bra tevefilm á la Tales From the Crypt med tre olika episoder. Två är regisserade av Carpenter (som introducerar varje del som en otäck bårhusanställd), det tredje avsnittet är regisserat av Tobe Hooper.
I The Gas Station blir en ung tjej som jobbar natt på en bensinstation förföljd av en seriemördare (Robert Carradine) på rymmen från ett mentalsjukhus. Sam Raimi och Wes Craven dyker upp i varsin kul biroll.
Stacey Keach spelar en man som efter en misslyckad hårtransplantation får ett utomjordiskt virus i sig i Hair. I Eye spelar Mark Hamill (Star Wars) Brett – en framgångsrik basebollspelare som efter en bilolycka får ett nytt öga transplanterat. Problemet är att ögat kommer från en död seriemördare vars själ tar över Bretts kropp och tvingar honom fortsätta mörda.

I skräckens skugga (1994)
Trots många bra skådisar (David Warner, Sam Neill, Jürgen Prochnow och Charlton Heston) floppade den här H.P. Lovecraft-hyllningen som folk verkar antingen älska eller hata.
Filmen handlar om en försäkringsagent (Neill) som försöker leta upp en spårlöst försvunnen skräckförfattare vars makabra historier tycks få verkligt liv.
Carpenter blev erbjuden manuset (skrivet av Michael De Luca) redan i slutet av 80-talet, men nobbade det då. Filmen har visserligen sina stunder, men kanske borde Carpenter ha litat på sin magkänsla och gjort något annat istället.

Village of the Damned (1995)
Den här nyinspelningen av det engelska originalet med samma namn från 1960 fungerar inte alls. Handlingen är flyttad till en småstad i Kalifornien där tio kvinnor blir gravida av ett mystiskt utomjordiskt virus och sedan föder varsin människoliknande varelse.
Christopher Reeve (Superman) och Kirstie Ally (Skål) är bra och Carpenters version är blodigare, men saknar sin föregångares intensitet och känns blek och oinspirerad.

Flykten från L.A. (1996)
Filmen som alla Carpenter-fans ivrigt väntade på tillbringade nästan 10 år i "Development Hell". Coleman Luck skrev ett manus redan 1985, men Carpenter ansåg det var för "lättviktigt och fånigt".
Projektet låg sedan på is tills 1994 då en jordbävning med efterföljande kravaller skakade Los Angeles. Händelserna inspirerade Carpenter att tillsammans med Kurt Russell och Debra Hill skriva en ny story där Snake på nytt måste rädda världen. Premissen är att en jordbävning förvandlat LA till en fängelse-ö.
Här hamnar presidentens dotter Utopia (A. J. Langer) som hjärntvättats att stjäla fjärrkontrollen till USA:s elektroniska supervapen. Snake blir erbjuden amnesti för sina nya brott mot att han räddar Utopia och hämtar tillbaka fjärrkontrollen.
Carpenter har ofta sagt att det var Kurt Russells förtjänst att filmen blev av eftersom "Kurt älskar Snake" och så gärna ville reprisera sin favoritroll. Filmen blev en ekonomisk flopp, men så dålig är den inte. Jag såg filmen på bio i LA och minns att publiken var rätt entusiastisk.
Som actionunderhållning är det helt okej, så länge man inte förväntar sig samma andlösa upplevelse som i den första rullen.

Vampires (1998)
Carpenter har erkänt att fiaskot med Flykten från LA fick honom att vilja lägga av som regissör. När han fick läsa både manuset och boken Vampires såg Carpenter en chans att göra en "vampyr-western" á la Det vilda gänget.
Tanken var god, men allt landar tyvärr i en våldsam, men trött och rätt förutsägbar dussinrulle. James Woods leder ett gäng vampyrjägare i jakten på att förhindra att ett krucifix hamnar i händerna på överstevampyren Valek (Thomas Ian Griffith) och hans gelikar som då kan jaga blod även i dagsljus och slutligen utrota mänskligheten.
Den amerikanska censuren tvingade fram en del klipp för att tona ned det grövsta våldet, men filmen blev ändå Carpenters enda kommersiella framgång på 90-talet.

Ghosts of Mars (2001)
Arbetsnamnet var Escape from Mars och från början tänkt som en andra uppföljare till Flykten från New York, men efter floppen med Flykten från LA ville filmbolaget inte damma av Snake igen. Istället tvingade man in Ice Cube i huvudrollen som skurken "Desolation Williams".
Visst, filmen håller inte samma klass som Carpenters äldre filmer och blev ett både ekonomiskt och publikt fiasko, men den är lite underskattad. Det är väldigt mycket Attack mot polisstation 13, fast på Mars, med en fångtransport på flykt från en isolerad gruvby undan en hord zombieliknande varelser som verkar ha överdoserat på Kiss och Braveheart.
Småruggigt och stämningsfullt, men också filmen som fick Carpenter att lägga karriären på is.

The Ward (2010)
Förväntningarna var förstås stora när legenden gjorde comeback efter nästan tio års exil. Amber Heard spelar Kristen, en ung tjej som 1966 hamnar på ett mentalsjukhus i Oregon där ett zombiespöke hemsöker henne och mördar de intagna.
Tyvärr faller hela filmen platt till marken. Det är håglöst, oinspirerat och tråkigt – och helt utan känslan av att det är John Carpenter som regisserat den. Måtte inte The Ward bli en av världens mest egensinniga regissörers svansång. Han förtjänar verkligen en bättre sorti!

Publicerad i HemmaBio 11/2015

Publicerad i HemmaBio 10, 2015

Mest kända just nu är förmodligen amerikanska Oculus. Vi har kikat på deras "konsumentvariant" Gear VR, som använder en Samsungmobil som skärm och motor.

Av Jonas Olsson

Jag har personligen intresserat följt utvecklingen av VR ända sedan jag blev helt frälst efter att ha sett Gräsklipparmannen på bio 1992. Strax efter det provade jag själv i en spelhall på Norrlandsgatan i Stockholm, som hade ett par VR-maskiner (enligt ryktena fanns det då bara några stycken i hela världen och de kostade minst 500 000 kronor styck).
Där stod man på en rund plattform med ett räcke runt om så man inte skulle trilla ner när man snurrade runt, och den tunga VR-hjälmen och handkontrollen var, om jag inte minns helt fel, anslutna med feta kablar hängandes till ett tungt bälte man fick svänga på sig runt midjan.
Och det var helt otroligt ballt! När man i förstapersonsspelet Dactyl Nightmare sträckte fram armen så blev min hand laddad med en kantig pistol i den virtuella världen. Man kunde kolla runt, uppåt, nedåt och åt alla håll. För att gå framåt i det som liknade en pelarsal med schackrutigt golv tryckte man på en knapp med tummen. Wow! Och att gå ner för en trappa var verkligen häftigt och lite läbbigt.
Ett skrik hördes någonstans uppe från höger. Jag tittar upp, och där kommer en drake flygandes mot mig. En drake som skulle få smaka på bly från min pickadoll. Jag dog upprepade gånger, men skyllde sedan allt på den sega grafiken.
Det här var skithäftigt när det begav sig, och kön till spelen var alltid lång. Men idag skulle man förmodlige garva gott. Grafiken var i jämförelse med dagens spel usel, och pistolen kändes som att den var av gummi när man rörde på armen. Men kul var det, och helt klart fina minnen för livet.

Äntligen funkar det
Nu var det bara en tidsfråga innan vi skulle få VR hemma. Härligt!
Så blev det dock inte.
Det tvärdog ganska snart, och sedan blev det under lång tid väldigt tyst. Och det fortsatte vara tyst ända tills för ett par år sedan, då en entusiast med ett garageprojekt (Oculus) drog igång allt igen.
Nu är VR hetare än någonsin, även om vi fortfarande inte är riktigt framme än. Visst finns det grejer som funkar här och nu, men det mesta är fortfarande utvecklingsmodeller som inte är tillräckligt färdiga för att de ska gå att sälja i någon större utsträckning. Men det är nära nu, förmodligen bara några månader, max ett år, bort innan det börjar lossna ordentligt.
Vill du inte vänta längre så finns det dock grejer att köpa nu, till exempel Oculus smarta samarbete med Samsung – Gear VR – och det är den nya uppdaterade versionen av Gear VR som tar Samsungs S6, istället för den tidigare och klumpigare modellens Galaxy Note 4, som vi kikar på här.
Det hela är verkligen fiffigt tänkt – mobilen har ju allt: en fin skärm, wifi, lagringsutrymme, etablerad plattform (Android), batteridrift (försörjer även headsetet) och så vidare. Knäpp fast den framför linserna, och sedan är du igång!
Att kontrollera Gear VR och mjukvaran du vill köra görs med pekplattan på höger sida och med huvudrörelser som flyttar runt markören på skärmen. I mitten av plattan finns en liten pigg som indikerar "OK" och ovanför den en returknapp. Fungerar riktigt bra, även om en blåtandskopplad handkontroll är överlägset, särskilt med spel då det är jobbigt att hålla handen i huvudhöjd någon längre stund.

Stabilt bygge
Själva headsetet håller riktigt skaplig byggkvalitet i blank vit plast med svarta detaljer och skönt skumgummi (går att byta ut) mot ansiktet. Ett digitalt cyklop helt enkelt. Komforten är helt okej, och de är inte alls lika tunga och irriterade på näsroten som bildskärmsvisiren från till exempel Sony (HMZ-T3W) som vi testat tidigare. Det som väger här är i huvudsak mobiltelefonen, men tack vare de sköna huvudbanden får man snabbt till det utan att belasta vare sig näsbenet eller pannan.
Hörlurar ansluter du till mobilens uttag, vilket det finns en skåra i fronten för, och med dem på fullbordas upplevelsen. Man blir liksom helt isolerad och innesluten. En inte helt bekväm känsla, i alla fall inte i början, då man lättar på visiret och kikar ut lite då och då för att liksom bara kolla läget i den verkliga världen.

Bio på månen
Väl igång finner du dig sittandes i ett rum, med full sikt åt alla håll och menyn radar upp sig framför dig. Vrid på huvudet så markören hamnar på önskad ikon och tryck på ok. Det första jag kollade på var en serie medföljande 360-bilder, och flämtade till högt när jag tittade rakt ner och såg att jag befann mig högst upp på tornet på en skyskrapa. Svindel? Skämtar du.
Vyerna är spektakulära men bildkvaliteten är, om man ska vara ärlig, inte den allra bästa. Sämst blir det utåt kanterna, och det är rätt pixligt och överlag inte den allra bästa upplösningen. Men fräckt är det.
Filmsekvenser är ännu något sämre, där färgnyanser bildar sjok av färg utan detaljer, en gräsmatta blir bara en färgplatta, men känslan när man flyger över vattenfall och raviner är storslagen.
Rent digitalt material som animeringar och spel är det som fungerar bäst. En riktigt fräck detalj är att du kan kolla film i en virtuell biosalong, där du sitter helt ensam i en stor biograf. Eller varför inte i en fin hemmabio, eller på månen (!). Du sitter där i en stol på månens yta med en stor duk framför dig. Häftigt, var min direkta reaktion, och så vred jag huvudet och tittade ner till höger. Där stod det en bägare med popcorn och en projektor. Ja, inte på riktigt då, men ändå. Kul. Men kvaliteten på bilden är alltså bäst i mitten och tappar snabbt utåt kanterna, där det geggar ihop sig en del.
När det gäller utbud av material att ladda din Gear VR med är det i dagsläget ganska skralt, och det mesta kostar en slant, men mer är på gång. Så det är inte för innehållet du aspirerar på det här, det är upplevelsen. Även om det långt ifrån är något för alla.
Huvudvärk då? Det var faktiskt inga problem, men så satt jag max en halvtimme i taget. Precis lagom.
I övrigt fungerar Gear VR riktigt skapligt. Vi hade dock en del problem med kraftig imma på linserna efter bara någon minuts användande, vilket den inbyggda fläkten egentligen ska fixa. Men på vårt testexemplar fungerade det alltså inget vidare. Fick ta av visiret och putsa linserna med jämna mellanrum.

Fundering, framtid, konkurrenter
Kommer jag då att köpa en Gear VR själv? Eller är det bara en "kul grej" man snabbt tröttnar på? Nja, till viss del är det ju det, och det är egentligen den skarpa varianten av "Rift" som kopplas till min dator jag personligen väntar på. Och det kommer som sagt även ytterligare intressanta kandidater med riktigt fina specifikationer på pappret, förhoppningsvis redan inom några månader.
Men samtidigt är det här riktigt häftigt, jag älskar VR, det finns idag, det funkar hyfsat och jag gillar det verkligen. Trots en hel del brister.
Men eftersom jag inte är på väg att skaffa en ny mobil på ett bra tag, så faller det dessvärre redan där. Om jag däremot skulle få för mig byta telefon till en Galaxy S6 så blir det dock en helt annan femma, och ett köp skulle förmodligen överläggas.
Men så är jag ju en obotlig teknik- och pryldåre också.
Och det här är bara början!

OCULUS GEAR VR
Vad: Headset VR
Vikt: 420 gram
Pris: ca 2 000 kronor + telefon
Info: samsung.se

Av Christian Moberg

Under 20 år har Lara Croft fått agera allt från actionhjältinna, sexsymbol, utsatt nykomlig och stark huvudkaraktär överlägen sina manliga diton, och det senaste spelet är en fager uppvisning i bra berättande, härlig action och maffig frihetskänsla bland bergstoppar, skogar och grottor där jakten på evigt liv ska hittas innan en ondskefull organisation får tag på det.

PS4-spelarna har fått vänta ett helt år på detta spel då det gjordes Xbox One-exklusivt när det kom förra året. Nu är det äntligen dags, på Laras tjugoårsdag dessutom, och det firas i denna utgåva som utöver originalspelet också innehåller båda tilläggen till kampanjen Baba Yaga: The Temple of the Witch och Blood Ties. Dessutom får vi VR-stöd till Sonys VR-satsning och ett nytt Co-Op-läge i Endurance mode. Vi får också den nya extreme survivor-svårighetsgraden, 20 Year Celebration-kläder och vapen samt sjutton olika Lara-skins. Allt detta i ett och samma paket som tillsammans resulterar i över femtio timmar spelande, fantastisk grafik, spännande story och svindlade spelmoment rakt igenom. Jag älskade Rise of the Tomb Raider när det först kom till Xbox One förra året, nu älskar jag det plötsligt ännu mer. Vad du än gör, missa inte denna härliga gravplundring!

Genre: Äventyr
Utvecklare: Crystal Dynamics
PEGI: 18
Testat på: PS4

Spelglädje 9/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online 8/10

Totalt 8/10

--------------------------------------------------------------------------------

VAMPIRE DIARIES
Säsong 6 blir tillgänglig 1 januari

Sjätte säsongen av CW's övernaturliga drama, baserat på L.J. Smiths böcker, tar vid fyra månader efter Damons (Ian Somerhalder) och Bonnies (Kat Graham) "död", efterlämnande Elena (Nina Dobrev) och Jeremy (Steven R. McQueen) i sorg. De är båda förtvivlade och börjar agera destruktivt. Som tur är lever både Damon och Bonnie, de befinner sig i ett parallellt universum och försöker hitta en väg hem. Samtidigt hoppar Caroline (Candice Accola) av skolan för att ägna all sin kraft till att häva en förbannelse, Tyler (Michael Trevino) kämpar med att bli mänsklig och Alaric (Matt Davis) anpassar sig till vampyrlivet.

--------------------------------------------------------------------------------

SIX
Säsong 1 premiär 19 januari

Six är History Channels andra originalserie, efter Vikings. Detta nutida militär-actiondrama i åtta avsnitt är skrivet av Oscarsnominerade manusförfattaren och Vietnam-veteranen William Broyles (Jarhead, Cast Away, Apollo 13) och hans son David Broyles, veteran från militära specialstyrkor. Vi får följa Navy SEAL Team Six som 2014 hade i uppdrag att eliminera en talibanledare i Afghanistan, men allt får en abrupt vändning när de upptäcker att en amerikansk medborgare arbetar för terroristerna. I huvudrollerna ser vi bland andra Walton Goggins (The Hateful Eight, Justified) och Barry Sloane.

--------------------------------------------------------------------------------

REAL TIME WITH BILL MAHER
Säsong 15 premiär 23 januari

HBO:s prisbelönade komedi-talkshow är tillbaka med en ännu mer ocensurerad och kompromisslös Bill Maher samt nya gäster. Maher är en av USA:s starkaste politiska komiker, hans totala uppriktighet och oräddhet har gett honom miljoner fans.

--------------------------------------------------------------------------------

BEWARE THE SLENDERMAN
HBO-dokumentär premiär 24 januari

HBO-dokumentär som handlar om det omtalade Slenderman-dådet i Wisconsin den 31 maj 2014, då två 12-åriga flickor lurade ut en vän i skogen och knivhögg henne 19 gånger. Deras offer var nära att dö och de hävdade att dådet var en hyllning till The Slenderman – en populär skräckfigur på Internet. Filmen undersöker brottet och hur det kunde ske, det mörka djupet på nätet och hur detta påverkar barn. Irene Taylor Brodsky har regisserat och manus är skrivet av Brodsky och Sophie Harris.

--------------------------------------------------------------------------------

THE MAGICIANS
Säsong 2 premiär 26 januari

Syfy:s fantasyserie, baserad på Lev Grossmans romaner, kretsar kring ett gäng kompisar som upptäcker sina magiska förmågor vid Brakebills University, en hemlig institution specialiserad på magi. Snart förstår de att alla fantasier de läst om som barn är verkliga och att de utgör ett hot mot hela mänskligheten. I andra säsongen möter de ett hot som kan förgöra hela den magiska världen. I rollerna ser vi bland andra Jason Ralph, Stella Maeve och Olivia Taylor Dudley.

--------------------------------------------------------------------------------

THE PATH
Säsong 2 premiär 26 januari

I andra säsongen av The Path får Meyerist-rörelsen kämpa med att förstå doktor Meyers mystiska försvinnande. Eddie (Aaron Paul), som plågas av underliga syner, har svårt att anpassa sig till sitt liv i den vanliga världen och Sarah (Michelle Monaghan) tar trots sina tvivel på Cal (Hugh Dancy) plats vid hans sida som ledare av The Light. Vetskapen om Cals mörka förflutna får stå tillbaka för rörelsens bästa. Sarah och Cal står nu ännu närmare varandra och Eddies syner avslöjar sanningen om doktor Meyers försvinnande. Jessica Goldberg har skapat serien som produceras av Hulu:s systerbolag Universal Television och Jason Katims True Jack Prods. Goldberg och Katims är exeutiva producenter tillsammans med Michelle Lee.

--------------------------------------------------------------------------------

BLACK SAILS
Säsong 4 premiär 30 januari

Nu kommer den fjärde och sista säsongen av Emmybelönade Black Sails i 10 avsnitt – det är dags för detta actiondrama och upprinnelsen till klassikern Skattkammarön att hissa seglen en sista gång. New Providence Islands stränder har aldrig varit blodigare och ju närmare vi kommer civilisationens undergång, desto mer desperat kämpar den emot. I huvudrollerna ser vi bland andra Toby Stephens som Kapten Flint, Hannah New som Eleanor, Luke Arnold som John Silver och Jessica Parker Kennedy som Max.

--------------------------------------------------------------------------------

BECOMING WARREN BUFFETT
HBO-dokumentär premiär 31 januari

Miljardären Warren Buffett är ett unikum. Vid 96 års ålder lever den legendariska investeraren fortfarande i sitt enkla hem i Omaha och kör själv till kontoret varje dag för att ta hand om Berkshire Hathaway – världens fjärde största företag. Filmen berättar historien om en ambitiös, sifferfixerad pojke från Nebraska som blev en av världens rikaste och mest respekterade män. Buffett berättar med egna ord ackompanjerad av exklusiva hemmavideor, familjefoton, arkivmaterial och intervjuer med familj och vänner.

Glad för att jag direkt känner att det äntligen har släpps ett spel som inte kommer göra mig nämnvärt besviken på något plan.

Jag har nämligen hållit mina förhoppningar på Recore på fullt rimliga nivåer, trots att varje fiber i min tv-spelsälskande kropp velat slå frivolter för varje trailer som visats. Jag menar, om mannen bakom Mega Man, Keiji Inafune, slår sig ihop med Metroid Prime-seriens pappa Mark Pacini och dessa båda görs sällskap av före detta Bungie-veteranen Joseph Staten som får skriva manus, kan det väl omöjligt bli ett dåligt spel?

Jodå, det hade det mycket väl kunnat bli, spelutveckling handlar om så mycket mer än tre framstående spelgenier. Lyckligtvis står dock Recore på stabila fötter med en perfekt avvägd balans mellan plattformshoppande, pussellösande och gevärsskjutande.

Just skjutandet har en briljant tvist där du har fyra olika färger på ammunitionen som du kan byta mellan med ett knapptryck. Rött är extra effektivt på röda fiender, blått på blåa och så vidare, vilket skapar lite extra taktiska moment i bossfighter och vanliga sammandrabbningar när du måste byta flera gånger i varje strid.

Mack, som jag nämnde, är en av flera Corebots som Joule stöter på allt eftersom och får hjälp av under sitt äventyr. Samspelet de emellan är viktigt och hjälper till att hitta både nödvändiga uppgraderingar och de kan hjälpa till att slåss när det behövs.

Det finns ett lättförståeligt craftingsystem och att uppgradera dina corebots är simpelt. Allt från kontroll till design och det magnifika ljudet, och med musik av hög kvalitet är rakt igenom. Jag älskar nästan varje liten aspekt av Recore, med undantag för de extremt långa laddningstiderna som emellanåt låter dig sitta och titta på skärmen utan att det händer något på över två minuter. En del framedrops finns tyvärr också, något som dock inte händer ofta.

Recore är busenkelt att ta till sig, löjligt underhållande att spela och bara rakt igenom mysigt att uppleva. Det bästa av allt när man vaknar ur sin kryosömn och ska börja förbereda mänsklighetens nya planet Far Eden på att bli koloniserad, är att man blir genuint nyfiken på världen redan från start.

Jag vill direkt veta mer om allt, om alla grottor och allt annat hemligt den har att erbjuda. Jag känner inte att jag tvingas utforska ointressanta platser någon gång och varje hopp från en bergvägg till en annan känns spännande. I centrum står prismakärnorna som används för att ta sig vidare, öppna viktiga portar och sätta igång viktiga system som måste fungera på planeten.

Allt detta skulle egentligen redan ha varit gjort när Joule vaknat ur sin sömn men något har uppenbarligen gott fel. Detta blir slutligen den fullträff Microsoft behövde till sin Xbox One för att sparka igång den här spelhösten på allvar. Jag kan inte bärga mig tills jag får se ännu mer av Far Eden så vi slutar här, jag måste nämligen hitta tio prismakärnor till så jag kommer in genom den där jäkla dörren som vägrar öppna sig och hindrar min vidare framfart!  

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Armature Studios, Concept
PEGI: 12
Testat på: Xbox One

Spelglädje 8/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online nej

Totalt 8/10

Befolkningen är uppdelad i två läger, så kallade Augs, människor med robotinplantat, robotkroppsdelar etcetera. samt Naturalisterna, de utan något av nyss nämnda förstärkningar, 100 % människa och inga plåt-Niklas-fasoner.

Eidos Montreal har under fem års tid snickrat på uppföljaren till den uppskattade föregångaren Deus Ex: Human Revolution. I Mandkind Divided som detta spel heter spelar vi återigen som Adam Jensen, en agent med mer robotdelar än vanliga kroppsdelar, som måste stoppa en stundande katastrof och skådeplatsen blir ett framtida Prag.

En stad där vakter och militär bevakar varje litet steg vi ”Augs” tar, det blir därför till att smyga och improvisera när det gäller att utföra uppdrag i den stora staden. Upplägget är öppet och fritt, även om del moment såklart måste göras i en viss ordning.

Det tar ärligt talat en rejäl stund för mig att börja tycka om det här spelet. Jag vet inte om det är den extremt ojämna grafiken, de ganska usla röstskådisarna eller den ihåliga historien som bär skulden till detta. Det tar flera timmar innan jag tar mig ur den initiala besvikelsen med dålig bilduppdatering samt den ryckiga och svårlärda kontrollen som irriterat mig från första spelmomentet.

Men sen händer något. När kontrollen sitter och jag accepterar att det är konstant irriterande bakgrundsmusik spelet igenom och blockerar ut Adam Jensens viskande stämma som väser fram plattityder, så slår det mig att jag sitter och tycker det är jäkligt spännande och kul att försöka planera hur man ska ta sig förbi en vaktpost med de få vapnen jag har.

Att experimentera med alla fördelar implantaten och robotproteserna ger mig är också riktigt roligt och bäddar för variation. Spelet underhåller därför trots sina många tillkortakommanden, något som inte händer allt för ofta.

Som hel produkt är det långt ifrån det bästa jag spelat i år, inte ens topp tio, men rätt kul är det, och kan man acceptera en hel drös med skönhetsfläckar så är det ändå ett rätt underhållande stealth action-spel.

Ingen kärlek vid första ögonkastet direkt alltså, snarare ett arrangerat giftermål där motparten inte är så helt hopplös som det först verkade.

Genre: Action
Utvecklare: Eidos Montreal
PEGI: 18
Testat på: PS4

Spelglädje 7/10
Grafik 5/10
Ljud 5/10
Online nej

Totalt 6/10

Av Jonas Olsson

En relativt ny bekantskap för oss här på HemmaBio är amerikanska Truaudio. Företaget är specialister på elektronik, rack och högtalare för i första hand custom-installationer, och vi testade deras tajta subwoofer Csub-12 i förra numret.
Truaudios produkter kan man bara köpa via auktoriserade återförsäljare, inte på nätet, vilket tyder på ett kvalitetstänk för att få rätt kunskaper från försäljaren, och därmed förhoppningsvis i slutändan rätt produkter till kunden.
Truaudio har ett relativt brett sortiment och specielbygger till exempel också högtalare efter dina projekt, för att passa till exempel en viss tevemodell, efter önskad färgskala eller ljudtyp för matchning mot andra högtalare i salongen.

Rejält bygge
Nu har vi dock plockat in en in-wallhögtalare från Truaudio, och modellen vi valt är den rektangulära B23-265LCR. Som namnet antyder är det en högtalare för just LCR-placering vilket betyder Left, Right och Center. Perfekt för en enad front alltså.
I B23-serien finns också en matchande dipol/bipol, B23-265SUR, för surroundkanalerna och även en riktigt biffig meterhög 3-vägare, B23-465LCR.
B23-265LCR är ganska stora högtalare med respektingivande pondus när det gäller byggkvalitet och känsla med mycket aluminium. Rejäla grejer helt enkelt.
Högtalaren är av sluten konstruktionen med en rejäl backbox med exakt rätt innervolym. På långsidorna hittar vi fyra så kallade "doglegs" per sida vilket borgar för stadig installation i väggen.
Designen har också gjorts med tanke på att vara så diskret som möjligt, B23-265LCR bygger bara ut 1 millimeter från väggen, och det tack vare den tunna ramen. Högtalarskyddet knäpps sedan på med hjälp av magneter.
Man ska dock vara medveten om att högtalarlådan är 610 mm bred, vilket innebär lite pyssel med centermonteringen om du har 60 centimeter regelavstånd.
Själva konstruktionen är som sagt 2-vägs med sluten låda. Baselementen har en lackad kolfiberkon i ett stycke, vilket ger en väldigt lätt och styv kon. Diskanten är vinklingsbar för smidig intrimning och är utrustad med en titankalott på 25 mm.
Högtalarkontakterna är infällda på lådans ena kortsida.

Rappa koner i kolfiber
Vi gillar verkligen känslan och tyngden på högtalarna så det ska bli väldigt spännande att börja lyssna.
Det första intrycket, och det har i princip gällt alla som av olika anledningar befunnit sig i testrummet, är att man inte tänker på var ljudet kommer ifrån. Det märks liksom inte. Det bara finns där. Snacka om osynligt ljud!
Spelstilen ger sken av mer lådvolym än B23-265LCR faktiskt har, men inte för att det låter svullet eller bullrigt. Nej, det släpper så otroligt lätt från högtalarna och sprider ordentligt och enormt transparent men skarpt kontrollerat i rummet. Den så kallade frontbilden är sällsynt behaglig och toppas av en alldeles utmärkt rösthantering.
Det märks att Truaudio kan det här, och samtidigt befriande att man valt det här rena och luftiga ljudidealet, som gör att man kan lyssna hur länge som helst utan att tröttna och aldrig missa något i filmen för att högtalaren maskerar dialogen. Det här är bra, riktigt bra.
Komplettera med en tajt subwoofer och det spelar rent, snyggt och elegant med hög grad av underhållning!

TRUAUDIO B23-265LCR

Vad: Inbyggnadshögtalare
Konstruktion: Sluten, 2-vägs
Baselement: 160 mm
Diskant: 25 mm
Känslighet: 91 dB
Frekvensomfång: 45-20k Hz
Pris: 9 252 kronor st.
Info: Hemsat.se

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Text: Ludwig Swanberg
Bild: Mats Meyer-Lie & Magnus Fredholm

Har du hört uttrycket "gör om – gör rätt" någon gång? Jag kan föreställa mig att en viss amerikansk nestor i högtalarbranschen hörts mumla detta mantra ett antal gånger, i synnerhet vid situationer när någon entusiastisk konstruktör presenterat en ny, fräck högtalare med bara ett enda element, och dessutom helt utan delningsfilter.
Mannen jag tänker på är Mr. Sandy Gross. Du känner igen honom på hans buskiga vita skägg, hans pliriga ögon, och kanske framförallt – på hans guldfärgade öron. Han är mannen bakom många bejublade högtalarkonstruktioner genom åren, från både Polk och Definitive Technologies. Han älskar rörförstärkare, och trivs allra bäst när det är liv i luckan och när byxorna fladdrar i takt med musiken. Nu lanserar han sina senaste konstruktioner. Vi polerar upp öronen och lyssnar.

Extra allt
Amerikanskt betyder stort och vräkigt, gärna med mintgrön metalliclack, vingar och flames. Och visst är det maffigt. Vi pratar även i termer som "amerikanskt ljud" här på redaktionen, och då förstår alla att vi menar ovanligt generös basåtergivning och en insmickrande glittrig diskant, och rejält med "klubba" i anslaget.
Inget fel i det, men lika subtilt och nyanserat som ett glas Cherry Coke med hälften Dr Pepper och en rejäl klick spraygrädde på toppen. Och så en rejäl näve bacon-chips på det. Så begränsade är vi i våra fördomar, och det är ju bekvämt, eftersom vi på så sätt redan tycker oss veta hur högtalare från olika delar av världen låter, bara genom att titta på poststämpeln på paketet.

Same same, but different...
Uppackandet och installerandet av Sandy Gross nya hemmabiosystem gjorde ingenting för att rucka på våra kära fördomar. Vi känner väl igen designlösningen med heltäckande svart kroppsstrumpa och högglansiga topp- och bottenplattor (Mirage, Vandersteen, Polk, Def Tech med flera) och ställer vanemässigt upp högtalarna i testrummet. Frontkanalerna består av ett par hög-smala Triton 3 pelarhögtalare, med inbyggd aktiv subwoofer längst ner. Men – vad nu då? Varför sitter polskruvarna, nätbrunnen och volymreglaget framåt? Och diskanten och mellanregistret bakåt!

Jahaaaa...!
Noggrant upplysta om att vända på steken känner vi oss genast smartare. Vi noterar då att varje Triton Tre-högtalare består av en toppsektion med ett 4,5-tums mellanregister längst upp, och under denna en kvadratisk banddiskant, och så nyss nämnda bassektion med ett fett 5 x 9 tum stort "racetrack"-element framåt och två 6,75 x 8 tum stora slavbasar åt sidorna. Ett 800 W starkt Klass D-slutsteg driver hela (bas-)kalaset. Ett avrundat "boll-galler" håller vardagens förlupna projektiler i schack.

Tala tydligt, tack
Centerhögtalaren bär det amerikansk-klingande namnet Super Center X, och har samma smärta kroppsstrumpa och blanka sidor. Den är bestyckad med två 4,5-tums mellanbaselement och den bekanta banddiskanten framåt, och så en rejäl slavbas uppåt. Ett par förgyllda terminaler av god brukskvalitet bakåt. Det handlar bokstavligen om att flytta väggarna, även i den förhållandevis nätta centerhögtalaren. En storasyster finns i modellprogrammet om du vill ha ännu mer patos i pratet.

Ryggdunkare
Bakåt brukar betyda begränsade placeringsmöjligheter. Därför har vi valt att använda de nya Aon 2 stativhögtalarna – en nätt konstruktion, med förhållandevis jättemycket konyta. Ett par terminaler bakåt, en banddiskant – samma som hos de övriga högtalarna – och en aktiv mellanbas framåt och två passiva radiatorer utåt sidorna. Man kan riktigt se hur den hoppar omkring på väggen i ren iver att få underhålla ägaren.

Då så!
Nu har vi alltså fått ihop femton baselement (tre per framhögtalare, tre var för center och bakhögtalare). Tycker du det låter mycket? En snabb titt på toppmodellen Triton 1 hade resulterat i tjugotre basar, så vi befinner oss ändå fortfarande i Landet Lagom. Tanken är att försöka få dessa att sjunga någorlunda tillsammans. Ingen lätt uppgift alls, med tanke på alla ljudspridare i alla riktningar. Om vi skulle få tänka helt fritt och lägga till någonting ytterligare till kombinationen - vad skulle vi kunna tänka oss då?
Hmmm...

Ja men, varför inte...
...en baslåda! Guldöronen tillverkar tre olika sådana. Vi rekvirerar in en Forcefield Four subwoofer. Den har ett framåtriktat aktivt element. Och ett gigantiskt passivt salsgolv till element nedåt. Då har vi alltså burit in totalt sjutton baselement i rummet – och en handfull mellanregister och diskanter också, förstås. Vi kopplar dem till vår trevlige trotjänare – Yamahas potenta Aventage RX-A1010. Strömkablar från Chord. Signal- och högtalarkablar från Audioquest. En 55-tums LED-TV från Loewe får sköta synintrycken.

Sladdbarn av vår tid
Eftersom Triton 3 har inbyggda aktiva subwoofers (en per torn), får vi dra hela tre lågnivåkablar från subwooferutgången, och försöka få till en jämn basfördelning mellan fronthögtalare och subwoofer. Det leder till att vi får ställa samtliga högtalare i läge "small" i setupmenyn. Bara av rent intresse snöar Magnus och undertecknad in på uppgiften "hitta rätt delningsfrekvens", tar vi fram en Terra Sonde Audio Toolbox-realtidsmätutrustning, och så sätter vi igång och vrider och lyssnar och mäter. Och som vanligt fungerar människans öra bättre än vi någonsin tror – vi hittar hyfsat snabbt rätt delningfrekvenser – 60 Hz för framhögtalarna, och 80 Hz för center och bakkanaler låter bäst i just vårt setup, som är helt baserad på hur vårt rum beter sig. Du själv kan få helt andra värden, så kopiera inte våra värden helt slött bara.

Vitt och brett
Triton-tornen trivs dåligt inklämda i hörn, och vill ut en bra bit på golvet. Brett isär går dock fint – förutsatt att du riktar in dem mot lyssningsplatsen, eller till och med korsar dem framför nästippen. Centern vill väldigt gärna komma upp en bit från golvet – annars låter den lite väl ombonad och rund i konturerna. Ett stadigt stativ ställer skärpan bättre än en skramlig TV-bänk. Det är faktiskt samma grundlagar som för fotografering – står grejerna stadigt blir detaljeringen bättre.

Noteringar från brusefåtöljen...
Vi grund-brusar mot öronen, och dubbelkollar med Toolboxen, och noterar att vi ligger lite lågt på bakkanalerna, och att centern och subwoofern behöver tas ned en halv decibel. Annars var det bra. Och äntligen kan vi börja spela. En tacksam blick riktar vi till importören, som försett oss med inmotionerade exemplar av samtliga högtalare också.

De-doo-doo-doo...
The Police släppte en Återförenings-turné-Blu-ray för ett par år sedan. Den är kul! Den ena av de två discarna innehåller en dokumentär där vi får följa de tre "vännerna" på en rundtur som börjar på ett hotell i Kanada och fortsätter längs klubbar och arenor i Nordamerika. Den är rått och realistiskt mixad, och innehåller en hel del spontana livetagningar från bullriga klubbar och provisoriska backstage-loger. Ljudet är dock hela tiden betryggande auktoritärt och väl förankrat i botten – vilket ger många ledtrådar till hur akustiken lät i de olika miljöerna.
Stewart Copeland slår hårt på sina högt stämda pukor, och trampar stadigt och bastant på 22-tumsbaskaggen, samtidigt som akrobatkonsterna på Hi-Haten når nya höjder. Golden Ear-systemet hanterar det här på ett förvånande alert sätt. De många små elementen klarar av reptilsnabba transienter, och skjutsar dessutom på med bra tryck både neråt och uppåt. Det låter livfullt och underhållande. Inte tungrott eller förvirrat, som man skulle kunna förvänta sig med så många basar.
Extra glittrigt eller skrikigt kan vi inte påstå att det låter heller. En artikulerad livfullhet uppåt kombineras med en underskattad kvalitet – det låter lättlyssnat. Den egenskapen hos högtalare gör att man bara råkar se hela filmen, när man egentligen tänkt kolla ett klipp eller två.

Hur i hels...
Vad är då hemligheten bakom denna förvånande stadga och dynamik? Ja, det rör sig om flera genomtänkta lösningar: De oregelbundet formade kabinetten är konstruerade i "medite" – en slät och slagkraftig MDF-liknande fiberplatta, som lämpar sig väl för konstruktioner som behöver hålla ihop och hålla stilen över lång tid. Lådorna är ordentligt stagade inuti, och faktum är att även kroppsstrumpan hjälper till att hålla ihop paketet ännu tightare. Långsmala framåtriktade basar i kombination med sidoriktade passiva element används för att få så smal baffel som möjligt. Det ger en öppnare och tydligare ljudbild än en konventionell bred lådhögtalare med ett stort framåtriktat element.

Huller om muller
Det finns flera skäl till att man valt att bygga in en subwoofer i varje fronthögtalare. Dels är det det allra lättaste sättet att integrera basen (även LFE) med de övriga frekvenserna. Dels ger det en extra trycksättning av rummet, och från olika positioner – vilket gör att olika rumsfrekvenser "masseras". Lägg därtill en (eller två) subwoofers, och du har ett recept för ovanligt riklig och jämn trycksättning av de lägsta frekvenserna i rummet. Det går snabbare än du tror att vrida till ett bra resultat – förmodligen för att så många olika radiatorer används på så många olika platser. Alla placerade lågt – för att få stöd även av golvet.

Gosskören
Ett långslagigt 4,5-tums mellanregister med gjuten korg och en kvadratisk banddiskant tar över uppåt. Det är en tuff uppgift att åka ikapp med all basenergi, så att slutresultatet klingar som en enda enhet. Det dragspelsformade membranet i diskanten har valts dels på grund av sin höga verkningsgrad, men även på grund av det dynamiska förloppet hos konstruktionen. Delningsfiltret mellan de två elementen är av tredje ordningen, och optimerat för ett jämnt fasförlopp. Man har även tagit med den fysiska avrullningen hos mellanregisterelementet i beräkningen, och byggt kabinettet för att dra nytta av denna. Bassektionen filtreras med DSP, eftersom man menar att det går att få till en högre precision i basfiltren på det sättet. Noggrannheten ligger på 0,1 dB. En så kallad "Zobel-krets" har byggts in parallellt med diskanten, för att kompensera för högtalarkablarnas eventuella fasvridningar, och underlätta för förstärkaren att driva hela ekipaget.

Sandy Gross kallar sig själv återfalls-entreprenör. En snabb blick i backspegeln, så förstår man lätt vad han menar. 1972 startade han upp sin första högtalarfirma i sitt eget garage. Utan formell utbildning fick ett stort musikintresse och en förmåga att lita till sina egna öron duga som motivation till att börja konstruera egna högtalare, och ganska snart var det kö utanför garageporten. Det företaget heter idag Polk Audio, och levererar högtalarlösningar runt hela världen idag.
Sandy själv är dock inte kvar. Han gick vidare och grundade ett nytt företag – Definitive Technologies. Där fick han gehör för sina okonventionella idéer om höga smala torn med en hel hög aktiva och passiva element som med klurig teknik och bra öron går att få att spela tillsammans. Sandy Gross verkar formligen älska kon-yta. Även hans subwoofers tyder på det, med sina generöst tilltagna slavbasar åt alla håll.
Efter en hel rad patent och utmärkelser genom åren med både Polk och Definitive Technologies kom till slut tidpunkten för en skön och välförtjänt pension. Trodde vi, ja. Precis när trumpetfanfaren tonat ut reste sig herr Gross från stolen och gick bort till ritbordet igen. Och funderade en sväng till: "Det måste gå att få fram ett stort, kraftfullt och engagerande ljud med hög precision och vacker klang utan att det ska behöva kosta flera årslöner för den stackars entusiasten", sa han till sig själv. Och klämde in några till element där de fick plats. "Ju fler, desto bättre", tycktes han mumla för sig själv.

Ladda pickadollerna
Uppiggad av det dynamiska anslaget i Police-produktionen provar vi även några filmtitlar. Slagsmålen i Cowboys & Aliens har precis rätt punch, och när de flygande figurerna anfaller briserar bomberna med ett köttigt anslag runtom oss. Dialogen framgår också bra.
Tarantinos Django Unchained är en enda accelererande benkrossarfest, med tilltagande blodsplatter för varje ruta, och den dynamiska och köttiga grundkvaliteten består. Aldrig torrt. Aldrig skrikigt. Gott om kropp, men ändå tydligt uppåt. Det är först när man pressar på riktigt ordentligt som det kan låta lite pressat här och var, men då "gnölar" systemet snarare än skriker. Det jag menar med det uttrycket är att mellanregister och mellanbas tappar konturskärpan en aning när planeterna krockar och hela havet stormar som värst. Vet du att du gärna vrider på allt vad tygen håller, bör du förmodligen kika på en större Tritonmodell fram, och hoppa upp till stora centern. Men testriggen öser på riktigt bra, så läs inte in för mycket i denna radanmärkning.

Kvantitet är det nya
Det som särskiljer Golden Ears hemmabiolösning från mängden är just mängden. Antalet tryckplattor (membran) som sätts igång är ovanligt stort, och den totala ytan som försätts i rörelse konkurrerar i princip med panelhögtalare. Med hjälp av både klanglådor och inbyggda aktiva subwoofers har dock Triton-högtalarna en betydligt högre verkningsgrad och dynamik än alla panelhögtalare. Transparensen finns där, tack vare banddiskanter, materialval och genomtänkta låd- och filterlösningar. Timingen sitter också, vilket både imponerar och förvånar undertecknad mest av allt.
Prislappen motiveras mer än väl av riktigt bra prestanda. Visst finns både lyxigare och snyggare lösningar, men frågan är hur stor nytta du har av det när belysningen dämpas i biorummet och bilden tar över uppmärksamheten. Golden Ear bidrar med tung och tight bas och en skön, varm och livfull ljudbild. Amerikanskt? Javisst. Extra allt för hela slanten, och en rejäl klick grädde längst upp ger maximalt mys i biomörkret. Enjoy.

Plus
Prestanda per krona. Maffigt bioljud från smala torn

Minus
Vackrast när det skymmer

Summa
Dynamiskt alert system med litet fotavtryck och stort ljud

Tre snabba
* Inbyggda och externa subwoofers ger jämn basspridning
* Enhetliga element rakt över håller ordning på fasförloppet
* Lättdrivet. Du kan använda din befintliga förstärkare.

Golden Ear Triton 3

Apparattyp: Trevägs passiv golvhögtalare med aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 4,5-tums mellanregister, 1 st 5x9-tums aktiv bas, 2 st 6,75x8-tums passiva basar
Effekt: 800 W klass D
Frekvensomfång: 21 Hz-35 kHz (+/-3,6 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 6 Ohm (3,4 Ohm som lägst)
Mått: 18 x 112 x 33 cm (B x H x D)
Vikt: 20,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topp- och bottenplatta
Pris: 22 000 kr per par

Golden Ear Aon 2

Apparattyp: Tvåvägs monitorhögtalare med passiva basar
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 6-tums mellanbas, 2 st 6,5-tums passiva basar
Frekvensomfång: 42 Hz- 35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 89 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 20,5 x 31 x 25,5 cm (B x H x D)
Vikt: 5,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topplatta
Pris: 10 000 kr per par

Golden Ear Super Center X

Apparattyp: Tvåvägs centerhögtalare med passiv bas
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 2 st 5,25-tums mellanbasar, 1 st 7x10-tums passiv bas
Frekvensomfång: 45 Hz-35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 51 x 14,6 x 28 cm (B x H x D)
Vikt: 6,8 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblanka svarta sidostycken
Pris: 6 000 kr per styck

Golden Ear ForceField Four Subwoofer

Apparattyp: Aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 10-tums bas framåt, 1 st 11x13-tums passiv bas nedåt
Effekt: 1200 Watt Klass D
Frekvensomfång: 14 Hz-250 kHz
Mått: 34 x 33 x 46 cm (B x H x D)
Vikt: 14,5 kg per styck
Finish: Svart
Pris: 7 000 kr per styck
Info: www.goldenear.com, www.plaudio.com

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Av Magnus Fredholm

Ibland träffar man på högtalare med extremt simpla former, och ibland känns proportionerna sådär helrätt. Det blir liksom lite kärlek redan innan man hunnit lyssna över huvud taget, och spontant kommer jag att tänka på ProAc Response 2.5 och Marten Audio Miles som två exempel på högtalare som först gav mig vällustrysningar visuellt, och vars ljud sedan bekräftade känslorna.

Och jag får den där harmoniska upplevelsen av formerna hos de nätta fransyskorna jag för tillfället nyttjar i biorummet. Även om det inte spelar så stor roll i biomörkret vill jag ändå framhålla utseendet, för dessa högtalare (kanske då helst i vitt) skulle funka hur bra som helst i en lyxig möbelkatalog, eller i (nästan) vilket vardagsrum som helst.

Enkla färgval

Högtalarna i Elaraserien finns alltså att få i högblank lack, vitt eller svart, och till detta test fick vi de svarta, definitivt att föredra i hemmabion. Högtalarna är som nämnts väldigt enkla till sin form, raka vinklar överallt och endast en nätt brytning i hörnen, och med de heltäckande och magnetfästande tygfronterna på är Elarahögtalarna extremt diskreta. Tas fronterna av möts vi av ytterligare diskretion, inga kromringar, inga kromade faspluggar och inget annat som sticker ut visuellt heller. Moget, skittråkigt eller stilrent får du bestämma själv, för egen del gillar jag det jag ser!

Samtidigt börjar jag under uppackningen så smått oroa mig för hur högtalarna ska låta, jag minns skräckexempel på vansinnigt snygga konstruktioner som låtit alla annat än kul, men jag får väl direkt avslöja att ljudet Elara presterar är allt annat än dåligt, så läs vidare för sjutton!

Höger och vänster

De meterhöga LN-05 är den mindre golvstående modellen i serien, den större modellen heter LN-07 och har något större basar samt dito låda. Vi valde LN-05 eftersom vi på det sättet fick identiska element i samtliga kanaler, och kanske får vi återkomma till storasystrarna LN-07 i framtiden.

Högtalarprincipen är 2,5-vägs basreflex, vilket innebär att den ena (i detta och de flesta andra fall den nedersta) basen delas avsevärt lägre än den övre, vilket betyder att mellanregistret kommer endast från det övre element samtidigt som det är två element som jobbar i basen. Basarna är vad man på bilstereospråk kallar femkvarter, alltså 13 cm i diameter, medan de mjuka textildomarna är på 25 mm (entummare alltså).

Längst ned på lådans front hittar vi basreflexporten, som har rundade kanter vid mynningen, vilket är bra. Tyvärr finns inte motsvarande rundning inuti lådan, så trattarna är alltså mest för syns skull. Just detta, att portarna är rundade där de mynnar men inte i lådorna, går också igen i hela systemet.

Elara LN-05 står stadigt tack vare en fotplatta med lite större format än själva lådan, och de rejäla gängorna gör att du lätt skruvar dit favoritfötterna. Du kan också sätta på de små gummifötterna som ligger i lådan, eller kanske är du som jag övertygad om att riktigt mjuka fötter är allra bäst, och i så fall ställer du dem såklart på mjuka fötter (typ SD-foten). För detta test körde jag mest med det som följde med i paketet, men beroende på tycke, smak och eventuellt också i vilken ringhörna du står i kan andra alternativ erbjuda förbättringar, det är bara att testa sig fram!

Center och surround

Den kompakta LN-01 har samma elementsorter som LN-05, men bara en bas, och det är följaktligen en ren tvåvägare. Även här basreflex, men porten mynnar på baksidan. Här finns varken fot eller gängor, så de enda alternativen är någon form av högtalarstativ för ställa högtalaren på. Det följer med små gummifötterna även till denna.

Centern LN-02 är bestyckad på samma sätt som LN-05, men även denna är en ren tvåvägare, och eftersom portarna mynnar framåt kan den monteras direkt mot vägg om så önskas. Eller monteras och monteras, du kan ställa den på en hylla eller ett par konsoler, för precis som med LN-01 saknas alla form av infästningar i lådan.

Nu ska jag inte klaga i onödan på avsaknaden av gängfästen i dessa små lådor, de är så lätta att man utan problem hänger upp dem i och med nästan vad som helst.

Uppställning

Elaraserien är lätt att placera rätt, eller snarare svår att placera helt fel. Det blir givetvis skillnader beroende på vinklar, avstånd till väggar och så vidare, men det är svårt att hitta någon placering som störtar totalt. Det enda som inte fungerar alls är att sätta LN-01 direkt mot vägg, för då blockeras basreflexporten, vilket inte direkt gör något positivt för ljudet.

Allra bäst prestanda (och balans i basen) får vi i vårt biorum med frontarnas bafflar cirka 60 cm från bakvägg och invinklade mot lyssningsposition. Centern kan alltså, tack vare framåtriktade portar, monteras klos mot vägg om så önskas, men den smälter ihop mycket bättre ljudmässigt med frontarna om även centern placeras på samma avstånd från bakväggen. Surroundhögtalarna ställer vi på stativ på normal Dolbyplats, riktade mot oss och i öronhöjd, och det funkar perfekt direkt.

Den smärta golvaren LN-05 ska enligt databladet hänga med ner till under 50 Hz, något YPAO-kalibreringen hos Yamahas CX-A5100 också håller med om. Själv håller jag inte riktigt med, ljudet släpper avsevärt bättre från högtalaren om den delas vid 60 eller 70 Hz, och som en adderad bonus till denna högre delning får jag samma delning även till centern. Undantaget kan vara en uppställning där man vill lyssna på musik utan subbas, och då kan LN-05 utan problem köras som fullrange. Men nu är det hemmabio, och då ska vi optimera tillsammans med subbas, vilket alltså innebär delning vid 70 Hz!

För bakhögtalarna lyssnas en delning på 80 Hz in, och efter att systemet kompletterats med den härliga XTZ SUB 99.17 börjar vi kalibrera manuellt. Det går smidigt, dB-mätare och måttband är fortfarande kul att hålla på med, och just när det är högtalarna som ska bedömas använder vi aldrig autokalibrerade system, för då lyssnar vi ju inte längre ”bara” på högtalarna.

Biokänsla

Efter uppställning får systemet stå och gå några dagar, för att ”spelas in” som det brukar heta. Jag har inte tänkt så mycket på just detta tidigare, men tydligen finns det många som hävdar att inspelning är nys, och att det bara handlar om att man vänjer sig vid ett visst ljud. Ingen risk för just det i vårt biorum dock, eftersom de får stå och slamra i sin ensamhet tills det är dags för lyssning. För egen del tror jag dessutom att det behövs inspelning innan högtalarna presterar optimalt, och för den som köper ett system är det ju en ickefråga.

Nåväl, efter några dagars nötande av Lady Antebellums senaste live-BD är det dags att börja lyssna, och jag börjar med film, en bit av den märkliga Ender’s Game, en film med bra ljud och utan distraherande story.

Vissa högtalare placerar liksom ljudet längre ifrån dig än de i verkligheten står, medan andra tvärt om flyttar ljudet närmare dig, ibland nästan så det känns som du har högtalare tätt inpå dig. Triangles Elaraserie gör varken eller, de presenterar en ljudbubbla som i storlek är precis så stor som den naturligt blir i vårt biorum, mycket trevligt!

Återgivningen är behaglig, mjuk och homogen och med en smått förlåtande karaktär, så att även sämre ljudläggningar funkar hjälpligt. i vissa fall rent av överraskande bra! Tänk 80-talslångfilm med tv-ljud som trots ålder och förmedling via tv-signal alltså funkar riktigt bra, och även skruttinspelad musik oavsett årtal, ja det mesta spelas upp på ett särdeles aptitligt sätt!

Visst kan vi ”skylla” detta på en viss brist i upplösningen, och visst är det så att en del mikrodetaljer blir nedtonade med Elara, men sannolikt är det ett fullt medvetet konstruktionsmässigt val: en välljudande helhet framför detaljmyller.

Som jag nämnde tidigare tjänar man luftighet en mindre ansträngd karaktär om delningen till frontarna sätts vid 70 Hz, trots att de faktiskt spelar en halv oktav längre ner i basen. Vill man hellre köra dem fullrange funkar det också bra, men max ljudtryck för systemet blir något lägre och ljudet framifrån släpper inte riktigt lika bra från högtalarna.

Lättlyssnad kombination

Detta system kostar ganska precis 20 000 kronor, och till det behövs en lämplig subbas, varför inte den fantastiska XTZ SUB 12.17 för runt 6 000 kronor? Ett paketpris på 25 000 kronor känns helt ok, och parat med en lämplig förstärkare får du ett lättslyssnat och behagligt hemmabioljud vare sig det är i biogrottan eller i vardagsrummet.

Vi har kört med allt från en Yamaha RX-V479 till en Marantz/Yamahakombo som blev lite overkill, och de förstärkare som kändes mest ”lagom” till systemet var vår gamla Yamaha RX-A1010 men kanske framför allt Onkyo TX-RZ900 som testades i förra numret. Sannolikt kan man nästan lika gärna köra med den något klenare RZ800, och skulle det vara så att pengarna inte räcker till någon dyr förstärkare gör systemet inte alls bort sig med Yamaha RX-V479 för under 4 000 kronor. Högtalarna är alltså egentligen inte kräsna på förstärkare, men visst blommar de ut ordentligt med en kraftfull förstärkare vid rodret.

Sammantaget är Triangle Elara ett välkommet tillskott i familjen, med ett ljud som är lätt att gilla och ett utseende jag inte lär vara ensam om att tycka om, och just förmågan att få det mesta att låta lite extra bra tror jag kommer att uppskattas av många.

Triangle Elara

Front                  Elara LN-05

Typ                      2,5-vägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     165x921x263 mm

Vikt                     13 kg

Pris                      11 990 kronor/par

Center               Elara LN-02

Typ                      tvåvägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     485x165x260 mm

Vikt                     7,1 kg

Pris                      3 490 kronor

Surround          Elara LN-01

Typ                      Tvåvägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     165x291x240 mm

Vikt                     4,5 kg

Pris                      4 990 kronor/par

Info: www.hembiobutiken.se

Text Thomas Odeltorp, Bild Elipson

Bortom högtalarnas standardform med skarpa hörn och kanter finner vi Elipson. Företaget har sedan flera år tillbaka fokuserat på runda former, vilket gör högtalarna till bra val för den som inte gillar standardburkarna i skokartongsformat. Jag har sedan tidigare lyssnat in mig på de större Planeterna av modell Large med fotbollsmått. Dagens himlakroppar har handbollsformat och heter följdaktligen M som i Medium.

Många fördelar

Det runda är inte bara en designgimmick som skapats för att du lätt ska känna igen högtalarna i hemmabiobutiken, utan det finns även rent akustiska fördelar med arrangemanget. Den utlimata placeringen av ett högtlarelement är nämligen ute i fria luften, där ljudvågorna från membranet inte kan reflekteras i en frontbaffel och därmed förvrängas. Elipson anammar ljudteorin bakom det genom att ha en minimal baffel med en rund och sluten låda bakom sig.

Ett kabinett bör vara stumt, och Planet M känns ungefär lika massiva som bowlingklot, om än i mindre format. Lådorna har gjutits i kompositmaterial och känns lite som skrovet på en välpolerad fritidsbåt, men tjockare. Finishen som erbjuds är blank i svart eller vitt, samt rött/vitt och en ganska bling-blingig guldfärg.

En fotboll rullar lätt iväg, och så även Planet M. För att hålla ljudbilden i schack levereras de med aluminiumringar som gör bänkplaceringen något mer permanent. Vill du hellre ställa högtalarna på golvet, så finns stativ för ändamålet. I lådornas botten sitter plastlock som täcker stativfästena. Golvstativen är tillbehör och säljs separat, liksom de snygga och kluriga väggfästena som också fungerar för takinstallation. Vår hemmabiouppsättning består av fem identiska klot, vilket ger idealisk klangmatchning.

Fronternas metallgaller går inte att ta bort, men döljer enligt Elipson en tvåvägsbestyckning med membran av egen konstruktion. I basen spelar ett fyratumselement med pappkon. Över 2,5 kHz tar ett silkesmembran över och sköter diskanten. Det mäter 20 millimeter och separeras från basen med ett 6/12 dB/okt filter. Med så kompakta bafflar förväntar vi oss en mycket punktformig ljudbild. På baksidan sitter små, men välgjorda polskruvar för högtalarkablarna.

Subbasen är en förhållandevis kantig pjäs då den har cylindrisk form. Samma välbyggda känsla som planeterna inger förtroende. I botten sitter ett åttatumselement som förstärks av golvet och en förstärkare på 200 Watt.

Membranet är i papp med gummiupphängning och distanseras av små fötter mot golvet. Lådan är portad bakåt där vi även finner slutsteget. Det har ingångar av LFE, lågnivå- samt högnivåtyp, men saknar utgångar. En bra funktion på subwoofern är den ställbara ingångskänsligheten, som gör inställningen av nivån lite enklare.

Ljudupplevelse

Min gissning på en punktformighet i toppklass kommer inte på skam, inte heller att klangmatchningen är perfekt – konstigt vore väl annars. Spelstilen är skönt tillbakalutad och bjuder trots det punktformiga på en del luft. Talar vi om djupledsperspektiv kan Elipsonsystemet upplevas aningen platt, men det är en randanmärkning. Klangen är öppen och ärlig, men lyckas ändå uppfattas som mjuk och behaglig utan obehaglig stickighet.

Rösthanteringen kan sakna lite av eldigare konkurrenters jävlaranamma och intensitet, vilket gör närvarokänslan medelmåttig. Förmågan att spela ut musiken utanför högtalarna och få dem att försvinna ur ljudbilden imponerar dock. Det blir givetvis något mer beslöjat vid väggnära placering, men högtalarna är inte jättekrävande att placera, vilket är mycket skönt.

När det gäller basen går det inte att räkna med några slag i solarplexus, men återgivningen är fast och känns korrekt. Utan subbas vore Planet M inte komplett, och den cylindriska basen fyller ut fint i de nedre oktaverna. Det är frågan om ganska mjuk och snäll subbas, men med hyfsat mycket luft och en karaktär som passar fint som matchning mot planeterna. Ett större rum kan behöva dubbla basar ifall du är lagd åt actionrullar och elektronisk musik, annars så fungerar systemet fint för normala behov. Känsligheten är hyfsad för högtalarstorleken och Elipson känns inte speciellt kinkiga med elektroniken.

Slutsatser

Med sin egensinniga design så är det här ett system som inte lämnar omgivningen oberörd. Fult eller snyggt är en smakfråga, personligen tycker jag om det behändiga formatet med plus i kanten för de ljudmässiga fördelarna som klotformen ger. En aningen kraftigare subbas hade jag inte mått dåligt av, men där rekommenderar jag att du bildar en egen uppfattning eftersom basmängden kan vara en smakfråga. Klart är att subben känns som paketets svaga punkt, mest för att satelliterna är himla trevliga. När Elipson nu kommit ner i format kan Gallo-spekulanter få ytterligare alternativ, den jämförelsen kan bli både relevant och intressant.

Elipson Planet M 5.1

Funktion 5.1 högtalarsystem

Front/center/surround Planet M

Princip Tvåvägs sluten låda

Bestyckning 4-tums bas, 20 millimeters diskant

Känslighet 88 dB

Impedans 8 Ohm

Mått (diameter) 15 cm

Vikt 1,65 kg/styck

Subwoofer Planet Sub

Princip Aktiv basreflex

Bestyckning 8 tum

Uteffekt 200 Watt

Delningsfrekvens 50-200 Hz

Ingångar Högnivå, lågnivå/LFE

Utgångar Saknas

Faskontroll 0/180

Strömbrytare av/auto/på

Färg/finish Svart, vit, röd/vit, röd, guld

Pris 12 500 kr

Info www.elipson.com

Plus
Flexibel form och läcker design

Korrekt och lättlyssnat ljud

Minus
Lite väl tam subwoofer

Summa
En synnerligen attraktiv kombination av design och funktion

Text Thomas Odeltorp, Bild Monitor Audio

"Tung bas i anläggningen"  kommenterar polarna sinsemellan när loudnessknappens basförstärkning griper in vid 63 Hz och hjälps åt av rummets resonansfrekvens som lyckligtvis även den förstärker just 63 Hz. Rutorna skallrar i rummet och det är ett himla tryck för öronen.

Vad som är riktig basåtergivning kan diskuteras. Klart är i alla fall att många lyssnar på anläggningar som sätter igång rummet, snarare än spelar upp riktig djupbas och tror att de spelar häftigt tunggung. När den tunga anläggnigen råkar hamna i ett annat rum så räcker inga loudnessknappar i världen till för att återskapa den episka bastsunamin. Jag har själv upplevt fenomenet extra tydligt med ett par hemmabyggda högtalare som hade den olyckliga förmågan att låta väldigt olika beroende på miljön de stod i.

Steg ett förutom att plombera alla gamla hederliga "ljudförbättrare" i form av bass boost-knappar är att börja laborera med placeringen i rummet. En bra metod är att lyssna sig fram och försöka hitta en placering där olika basfrekvenser låter ungefär lika starkt, i till exempel en melodi spelad på elbas.

Ett steg till

Med rätt placering kan du komma långt, men inte hela vägen till ljudhimlen. Rummet har en karaktäristik som är svår att trolla bort, vilket gör att det krävs hårdare tag. Lösningen på mångas basproblem heter DSP och är i grunden samma typ av autokalibrering som många hemmabioförstärkare har. En mätmikrofon sätts ut på lyssningsplats (eller de punkter som tillverkaren vill att du mäter upp) och sedan kompenserar förstärkaren för att ditt rum låter ovanligt ljust/mörkt eller för att dina högtalare står lite knäppt. När det gäller den djupare basen är det inte ofta som förstärkarnas autokalibrering klarar av att göra önskvärda underverk. Och just här kommer vi till poängen med Monitor Audios nytillskott.

Utseendemässigt är den nya Silver W-12 fräsch och ren i linjerna, men med en omisskännlig Monitor Audio-design. Raka linjer, en matt metallfärgad elementkorg som sticker fram runt konen och mycket hög byggfinish gör att jag känner igen mig. Vi kan välja mellan svart eller naturlig ekfanér, rosenträ, valnöt och svart respektive vit högglanslack.

Lådan är i det närmaste kubisk och väger drygt 20 kilo. En stor del av vikten ligger naturligtvis i det 25 millimeter tjocka kabinettet som byggts i MDF, medan en resten av vilkten kan tillskrivas elementet. Med sin skålformade kon ger det ett mycket rent intryck designmässigt. Formen är ett resultat av viljan att få styvast möjliga membran. Vi en snabbtitt ser materialet ut att vara av metall. Mer exakt så har aluminium och magnesium legerats och sedan täckts med ett keramiskt lager. Resultatet blir C-CAM, som är Monitor Audios käpphäst då det kommer till materialval för basmembran.

Liksom konen är kantupphängningen inverterad på tolvtummaren. Den utlovade frekvensgången mätt i rum är ner till 22 Hz, vilket borde räcka för att få de alla flesta basnarkomanerna nöjda och belåtna. För drivningen sörjer ett klass D-slutsteg med specad uteffekt på 500 Watt. Det borde få det keramiska membranet att dansa-pausa-dansa i rätt tid.

Slutstegets kontrollpanel återfinns på baksidan och här kan du koppla in med RCA-kontakter, samt justera fas och delningsfrekvens. Resterande reglage finner du på lådans topp, där de sitter mer lättåtkomligt.

Elektroniken

Jokern i rockärmen hos den här subben ligger i en egenutvecklad DSP-processor som döpts till APC (Automatic Position Correction). Förutom tre förprogrammerade lägen finns även en mätmikrofon som gör att basen går att anpassa mycket bättre till rumsförutsättningarna än en vanlig sub. Ut med mätmicken i rummet och Monitor Audio kalibrerar automatiskt nivå, delning och EQ så att de naturligt förekommande rumsnoderna (frekvenspucklar som beror på rummets mått) sänks till samma nivå som resten av frekvenssvaret. Resultatet blir en jämn bas som spelar utan någon tydlig topp, vilket ger en mindre monoton och mer realistisk återgivning. Att basen i och med detta blir betydligt lättare att placera än vanliga basar ser jag som en stor fördel, för även om DSP:n gör mycket, så underlättar du förutsättningarna genom att först försöka hitta bästa möjliga placering på gammalt hederligt vis.

Rapp och energirik

Med sitt rappa anslag är det svårt att somna till under filmen. Basen har energi och kontur, samtidigt som penselföringen är lätt och luftig. Monitor Audio spelar djupare än du tror, eftersom precisionen är på en hög nivå och det inte låter bröligt. Okontrollerat muller kan annars lätt uppfattas som djupbas även om det morrar kring 40-50 Hz.

Att matcha basen med rappa stativare runt om är inga som helst problem. Subben backar inte heller för att fylla ut under fötterna på ett par större golvhögtalare. En första provlyssning med optimal placering för lyssningsrummet ger relativt linjär återgivning, men autokalibreringen lyfter såväl linjäritet som transparens och anpassningsförmåga mot övriga högtalare till nya nivåer.

Ärligt talat kan jag inte hitta några invändningar mot Monitor Audio. Har du pengarna så är det med tanke på dagens ränteläge bäst att slå till istället för att sätta in stålarna på sparkonto. Som bonus får du en bas som är fast nog att gå på, samtidigt som du kan spela dåndande högt. Så, vad väntar du på?

Monitor Audio Silver W-12

Funktion Aktiv subwoofer med DSP

Princip sluten låda

Bestyckning 12 tums

Uteffekt 500 Watt

Ingångar LFE, RCA

Utgångar LFE, RCA

Strömbrytare av/auto/på

Delningsfrekvens 40-120 Hz

Faskontroll 0/180

Mått (BxHxD) 34x34x38 cm

Vikt 20,1 kg

Pris 14 300 kr

Info www.monitoraudio.co.uk

Publicerad i HemmaBio 8/2015