Glad för att jag direkt känner att det äntligen har släpps ett spel som inte kommer göra mig nämnvärt besviken på något plan.

Jag har nämligen hållit mina förhoppningar på Recore på fullt rimliga nivåer, trots att varje fiber i min tv-spelsälskande kropp velat slå frivolter för varje trailer som visats. Jag menar, om mannen bakom Mega Man, Keiji Inafune, slår sig ihop med Metroid Prime-seriens pappa Mark Pacini och dessa båda görs sällskap av före detta Bungie-veteranen Joseph Staten som får skriva manus, kan det väl omöjligt bli ett dåligt spel?

Jodå, det hade det mycket väl kunnat bli, spelutveckling handlar om så mycket mer än tre framstående spelgenier. Lyckligtvis står dock Recore på stabila fötter med en perfekt avvägd balans mellan plattformshoppande, pussellösande och gevärsskjutande.

Just skjutandet har en briljant tvist där du har fyra olika färger på ammunitionen som du kan byta mellan med ett knapptryck. Rött är extra effektivt på röda fiender, blått på blåa och så vidare, vilket skapar lite extra taktiska moment i bossfighter och vanliga sammandrabbningar när du måste byta flera gånger i varje strid.

Mack, som jag nämnde, är en av flera Corebots som Joule stöter på allt eftersom och får hjälp av under sitt äventyr. Samspelet de emellan är viktigt och hjälper till att hitta både nödvändiga uppgraderingar och de kan hjälpa till att slåss när det behövs.

Det finns ett lättförståeligt craftingsystem och att uppgradera dina corebots är simpelt. Allt från kontroll till design och det magnifika ljudet, och med musik av hög kvalitet är rakt igenom. Jag älskar nästan varje liten aspekt av Recore, med undantag för de extremt långa laddningstiderna som emellanåt låter dig sitta och titta på skärmen utan att det händer något på över två minuter. En del framedrops finns tyvärr också, något som dock inte händer ofta.

Recore är busenkelt att ta till sig, löjligt underhållande att spela och bara rakt igenom mysigt att uppleva. Det bästa av allt när man vaknar ur sin kryosömn och ska börja förbereda mänsklighetens nya planet Far Eden på att bli koloniserad, är att man blir genuint nyfiken på världen redan från start.

Jag vill direkt veta mer om allt, om alla grottor och allt annat hemligt den har att erbjuda. Jag känner inte att jag tvingas utforska ointressanta platser någon gång och varje hopp från en bergvägg till en annan känns spännande. I centrum står prismakärnorna som används för att ta sig vidare, öppna viktiga portar och sätta igång viktiga system som måste fungera på planeten.

Allt detta skulle egentligen redan ha varit gjort när Joule vaknat ur sin sömn men något har uppenbarligen gott fel. Detta blir slutligen den fullträff Microsoft behövde till sin Xbox One för att sparka igång den här spelhösten på allvar. Jag kan inte bärga mig tills jag får se ännu mer av Far Eden så vi slutar här, jag måste nämligen hitta tio prismakärnor till så jag kommer in genom den där jäkla dörren som vägrar öppna sig och hindrar min vidare framfart!  

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Armature Studios, Concept
PEGI: 12
Testat på: Xbox One

Spelglädje 8/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online nej

Totalt 8/10

Befolkningen är uppdelad i två läger, så kallade Augs, människor med robotinplantat, robotkroppsdelar etcetera. samt Naturalisterna, de utan något av nyss nämnda förstärkningar, 100 % människa och inga plåt-Niklas-fasoner.

Eidos Montreal har under fem års tid snickrat på uppföljaren till den uppskattade föregångaren Deus Ex: Human Revolution. I Mandkind Divided som detta spel heter spelar vi återigen som Adam Jensen, en agent med mer robotdelar än vanliga kroppsdelar, som måste stoppa en stundande katastrof och skådeplatsen blir ett framtida Prag.

En stad där vakter och militär bevakar varje litet steg vi ”Augs” tar, det blir därför till att smyga och improvisera när det gäller att utföra uppdrag i den stora staden. Upplägget är öppet och fritt, även om del moment såklart måste göras i en viss ordning.

Det tar ärligt talat en rejäl stund för mig att börja tycka om det här spelet. Jag vet inte om det är den extremt ojämna grafiken, de ganska usla röstskådisarna eller den ihåliga historien som bär skulden till detta. Det tar flera timmar innan jag tar mig ur den initiala besvikelsen med dålig bilduppdatering samt den ryckiga och svårlärda kontrollen som irriterat mig från första spelmomentet.

Men sen händer något. När kontrollen sitter och jag accepterar att det är konstant irriterande bakgrundsmusik spelet igenom och blockerar ut Adam Jensens viskande stämma som väser fram plattityder, så slår det mig att jag sitter och tycker det är jäkligt spännande och kul att försöka planera hur man ska ta sig förbi en vaktpost med de få vapnen jag har.

Att experimentera med alla fördelar implantaten och robotproteserna ger mig är också riktigt roligt och bäddar för variation. Spelet underhåller därför trots sina många tillkortakommanden, något som inte händer allt för ofta.

Som hel produkt är det långt ifrån det bästa jag spelat i år, inte ens topp tio, men rätt kul är det, och kan man acceptera en hel drös med skönhetsfläckar så är det ändå ett rätt underhållande stealth action-spel.

Ingen kärlek vid första ögonkastet direkt alltså, snarare ett arrangerat giftermål där motparten inte är så helt hopplös som det först verkade.

Genre: Action
Utvecklare: Eidos Montreal
PEGI: 18
Testat på: PS4

Spelglädje 7/10
Grafik 5/10
Ljud 5/10
Online nej

Totalt 6/10

Av Jonas Olsson

En relativt ny bekantskap för oss här på HemmaBio är amerikanska Truaudio. Företaget är specialister på elektronik, rack och högtalare för i första hand custom-installationer, och vi testade deras tajta subwoofer Csub-12 i förra numret.
Truaudios produkter kan man bara köpa via auktoriserade återförsäljare, inte på nätet, vilket tyder på ett kvalitetstänk för att få rätt kunskaper från försäljaren, och därmed förhoppningsvis i slutändan rätt produkter till kunden.
Truaudio har ett relativt brett sortiment och specielbygger till exempel också högtalare efter dina projekt, för att passa till exempel en viss tevemodell, efter önskad färgskala eller ljudtyp för matchning mot andra högtalare i salongen.

Rejält bygge
Nu har vi dock plockat in en in-wallhögtalare från Truaudio, och modellen vi valt är den rektangulära B23-265LCR. Som namnet antyder är det en högtalare för just LCR-placering vilket betyder Left, Right och Center. Perfekt för en enad front alltså.
I B23-serien finns också en matchande dipol/bipol, B23-265SUR, för surroundkanalerna och även en riktigt biffig meterhög 3-vägare, B23-465LCR.
B23-265LCR är ganska stora högtalare med respektingivande pondus när det gäller byggkvalitet och känsla med mycket aluminium. Rejäla grejer helt enkelt.
Högtalaren är av sluten konstruktionen med en rejäl backbox med exakt rätt innervolym. På långsidorna hittar vi fyra så kallade "doglegs" per sida vilket borgar för stadig installation i väggen.
Designen har också gjorts med tanke på att vara så diskret som möjligt, B23-265LCR bygger bara ut 1 millimeter från väggen, och det tack vare den tunna ramen. Högtalarskyddet knäpps sedan på med hjälp av magneter.
Man ska dock vara medveten om att högtalarlådan är 610 mm bred, vilket innebär lite pyssel med centermonteringen om du har 60 centimeter regelavstånd.
Själva konstruktionen är som sagt 2-vägs med sluten låda. Baselementen har en lackad kolfiberkon i ett stycke, vilket ger en väldigt lätt och styv kon. Diskanten är vinklingsbar för smidig intrimning och är utrustad med en titankalott på 25 mm.
Högtalarkontakterna är infällda på lådans ena kortsida.

Rappa koner i kolfiber
Vi gillar verkligen känslan och tyngden på högtalarna så det ska bli väldigt spännande att börja lyssna.
Det första intrycket, och det har i princip gällt alla som av olika anledningar befunnit sig i testrummet, är att man inte tänker på var ljudet kommer ifrån. Det märks liksom inte. Det bara finns där. Snacka om osynligt ljud!
Spelstilen ger sken av mer lådvolym än B23-265LCR faktiskt har, men inte för att det låter svullet eller bullrigt. Nej, det släpper så otroligt lätt från högtalarna och sprider ordentligt och enormt transparent men skarpt kontrollerat i rummet. Den så kallade frontbilden är sällsynt behaglig och toppas av en alldeles utmärkt rösthantering.
Det märks att Truaudio kan det här, och samtidigt befriande att man valt det här rena och luftiga ljudidealet, som gör att man kan lyssna hur länge som helst utan att tröttna och aldrig missa något i filmen för att högtalaren maskerar dialogen. Det här är bra, riktigt bra.
Komplettera med en tajt subwoofer och det spelar rent, snyggt och elegant med hög grad av underhållning!

TRUAUDIO B23-265LCR

Vad: Inbyggnadshögtalare
Konstruktion: Sluten, 2-vägs
Baselement: 160 mm
Diskant: 25 mm
Känslighet: 91 dB
Frekvensomfång: 45-20k Hz
Pris: 9 252 kronor st.
Info: Hemsat.se

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Text: Ludwig Swanberg
Bild: Mats Meyer-Lie & Magnus Fredholm

Har du hört uttrycket "gör om – gör rätt" någon gång? Jag kan föreställa mig att en viss amerikansk nestor i högtalarbranschen hörts mumla detta mantra ett antal gånger, i synnerhet vid situationer när någon entusiastisk konstruktör presenterat en ny, fräck högtalare med bara ett enda element, och dessutom helt utan delningsfilter.
Mannen jag tänker på är Mr. Sandy Gross. Du känner igen honom på hans buskiga vita skägg, hans pliriga ögon, och kanske framförallt – på hans guldfärgade öron. Han är mannen bakom många bejublade högtalarkonstruktioner genom åren, från både Polk och Definitive Technologies. Han älskar rörförstärkare, och trivs allra bäst när det är liv i luckan och när byxorna fladdrar i takt med musiken. Nu lanserar han sina senaste konstruktioner. Vi polerar upp öronen och lyssnar.

Extra allt
Amerikanskt betyder stort och vräkigt, gärna med mintgrön metalliclack, vingar och flames. Och visst är det maffigt. Vi pratar även i termer som "amerikanskt ljud" här på redaktionen, och då förstår alla att vi menar ovanligt generös basåtergivning och en insmickrande glittrig diskant, och rejält med "klubba" i anslaget.
Inget fel i det, men lika subtilt och nyanserat som ett glas Cherry Coke med hälften Dr Pepper och en rejäl klick spraygrädde på toppen. Och så en rejäl näve bacon-chips på det. Så begränsade är vi i våra fördomar, och det är ju bekvämt, eftersom vi på så sätt redan tycker oss veta hur högtalare från olika delar av världen låter, bara genom att titta på poststämpeln på paketet.

Same same, but different...
Uppackandet och installerandet av Sandy Gross nya hemmabiosystem gjorde ingenting för att rucka på våra kära fördomar. Vi känner väl igen designlösningen med heltäckande svart kroppsstrumpa och högglansiga topp- och bottenplattor (Mirage, Vandersteen, Polk, Def Tech med flera) och ställer vanemässigt upp högtalarna i testrummet. Frontkanalerna består av ett par hög-smala Triton 3 pelarhögtalare, med inbyggd aktiv subwoofer längst ner. Men – vad nu då? Varför sitter polskruvarna, nätbrunnen och volymreglaget framåt? Och diskanten och mellanregistret bakåt!

Jahaaaa...!
Noggrant upplysta om att vända på steken känner vi oss genast smartare. Vi noterar då att varje Triton Tre-högtalare består av en toppsektion med ett 4,5-tums mellanregister längst upp, och under denna en kvadratisk banddiskant, och så nyss nämnda bassektion med ett fett 5 x 9 tum stort "racetrack"-element framåt och två 6,75 x 8 tum stora slavbasar åt sidorna. Ett 800 W starkt Klass D-slutsteg driver hela (bas-)kalaset. Ett avrundat "boll-galler" håller vardagens förlupna projektiler i schack.

Tala tydligt, tack
Centerhögtalaren bär det amerikansk-klingande namnet Super Center X, och har samma smärta kroppsstrumpa och blanka sidor. Den är bestyckad med två 4,5-tums mellanbaselement och den bekanta banddiskanten framåt, och så en rejäl slavbas uppåt. Ett par förgyllda terminaler av god brukskvalitet bakåt. Det handlar bokstavligen om att flytta väggarna, även i den förhållandevis nätta centerhögtalaren. En storasyster finns i modellprogrammet om du vill ha ännu mer patos i pratet.

Ryggdunkare
Bakåt brukar betyda begränsade placeringsmöjligheter. Därför har vi valt att använda de nya Aon 2 stativhögtalarna – en nätt konstruktion, med förhållandevis jättemycket konyta. Ett par terminaler bakåt, en banddiskant – samma som hos de övriga högtalarna – och en aktiv mellanbas framåt och två passiva radiatorer utåt sidorna. Man kan riktigt se hur den hoppar omkring på väggen i ren iver att få underhålla ägaren.

Då så!
Nu har vi alltså fått ihop femton baselement (tre per framhögtalare, tre var för center och bakhögtalare). Tycker du det låter mycket? En snabb titt på toppmodellen Triton 1 hade resulterat i tjugotre basar, så vi befinner oss ändå fortfarande i Landet Lagom. Tanken är att försöka få dessa att sjunga någorlunda tillsammans. Ingen lätt uppgift alls, med tanke på alla ljudspridare i alla riktningar. Om vi skulle få tänka helt fritt och lägga till någonting ytterligare till kombinationen - vad skulle vi kunna tänka oss då?
Hmmm...

Ja men, varför inte...
...en baslåda! Guldöronen tillverkar tre olika sådana. Vi rekvirerar in en Forcefield Four subwoofer. Den har ett framåtriktat aktivt element. Och ett gigantiskt passivt salsgolv till element nedåt. Då har vi alltså burit in totalt sjutton baselement i rummet – och en handfull mellanregister och diskanter också, förstås. Vi kopplar dem till vår trevlige trotjänare – Yamahas potenta Aventage RX-A1010. Strömkablar från Chord. Signal- och högtalarkablar från Audioquest. En 55-tums LED-TV från Loewe får sköta synintrycken.

Sladdbarn av vår tid
Eftersom Triton 3 har inbyggda aktiva subwoofers (en per torn), får vi dra hela tre lågnivåkablar från subwooferutgången, och försöka få till en jämn basfördelning mellan fronthögtalare och subwoofer. Det leder till att vi får ställa samtliga högtalare i läge "small" i setupmenyn. Bara av rent intresse snöar Magnus och undertecknad in på uppgiften "hitta rätt delningsfrekvens", tar vi fram en Terra Sonde Audio Toolbox-realtidsmätutrustning, och så sätter vi igång och vrider och lyssnar och mäter. Och som vanligt fungerar människans öra bättre än vi någonsin tror – vi hittar hyfsat snabbt rätt delningfrekvenser – 60 Hz för framhögtalarna, och 80 Hz för center och bakkanaler låter bäst i just vårt setup, som är helt baserad på hur vårt rum beter sig. Du själv kan få helt andra värden, så kopiera inte våra värden helt slött bara.

Vitt och brett
Triton-tornen trivs dåligt inklämda i hörn, och vill ut en bra bit på golvet. Brett isär går dock fint – förutsatt att du riktar in dem mot lyssningsplatsen, eller till och med korsar dem framför nästippen. Centern vill väldigt gärna komma upp en bit från golvet – annars låter den lite väl ombonad och rund i konturerna. Ett stadigt stativ ställer skärpan bättre än en skramlig TV-bänk. Det är faktiskt samma grundlagar som för fotografering – står grejerna stadigt blir detaljeringen bättre.

Noteringar från brusefåtöljen...
Vi grund-brusar mot öronen, och dubbelkollar med Toolboxen, och noterar att vi ligger lite lågt på bakkanalerna, och att centern och subwoofern behöver tas ned en halv decibel. Annars var det bra. Och äntligen kan vi börja spela. En tacksam blick riktar vi till importören, som försett oss med inmotionerade exemplar av samtliga högtalare också.

De-doo-doo-doo...
The Police släppte en Återförenings-turné-Blu-ray för ett par år sedan. Den är kul! Den ena av de två discarna innehåller en dokumentär där vi får följa de tre "vännerna" på en rundtur som börjar på ett hotell i Kanada och fortsätter längs klubbar och arenor i Nordamerika. Den är rått och realistiskt mixad, och innehåller en hel del spontana livetagningar från bullriga klubbar och provisoriska backstage-loger. Ljudet är dock hela tiden betryggande auktoritärt och väl förankrat i botten – vilket ger många ledtrådar till hur akustiken lät i de olika miljöerna.
Stewart Copeland slår hårt på sina högt stämda pukor, och trampar stadigt och bastant på 22-tumsbaskaggen, samtidigt som akrobatkonsterna på Hi-Haten når nya höjder. Golden Ear-systemet hanterar det här på ett förvånande alert sätt. De många små elementen klarar av reptilsnabba transienter, och skjutsar dessutom på med bra tryck både neråt och uppåt. Det låter livfullt och underhållande. Inte tungrott eller förvirrat, som man skulle kunna förvänta sig med så många basar.
Extra glittrigt eller skrikigt kan vi inte påstå att det låter heller. En artikulerad livfullhet uppåt kombineras med en underskattad kvalitet – det låter lättlyssnat. Den egenskapen hos högtalare gör att man bara råkar se hela filmen, när man egentligen tänkt kolla ett klipp eller två.

Hur i hels...
Vad är då hemligheten bakom denna förvånande stadga och dynamik? Ja, det rör sig om flera genomtänkta lösningar: De oregelbundet formade kabinetten är konstruerade i "medite" – en slät och slagkraftig MDF-liknande fiberplatta, som lämpar sig väl för konstruktioner som behöver hålla ihop och hålla stilen över lång tid. Lådorna är ordentligt stagade inuti, och faktum är att även kroppsstrumpan hjälper till att hålla ihop paketet ännu tightare. Långsmala framåtriktade basar i kombination med sidoriktade passiva element används för att få så smal baffel som möjligt. Det ger en öppnare och tydligare ljudbild än en konventionell bred lådhögtalare med ett stort framåtriktat element.

Huller om muller
Det finns flera skäl till att man valt att bygga in en subwoofer i varje fronthögtalare. Dels är det det allra lättaste sättet att integrera basen (även LFE) med de övriga frekvenserna. Dels ger det en extra trycksättning av rummet, och från olika positioner – vilket gör att olika rumsfrekvenser "masseras". Lägg därtill en (eller två) subwoofers, och du har ett recept för ovanligt riklig och jämn trycksättning av de lägsta frekvenserna i rummet. Det går snabbare än du tror att vrida till ett bra resultat – förmodligen för att så många olika radiatorer används på så många olika platser. Alla placerade lågt – för att få stöd även av golvet.

Gosskören
Ett långslagigt 4,5-tums mellanregister med gjuten korg och en kvadratisk banddiskant tar över uppåt. Det är en tuff uppgift att åka ikapp med all basenergi, så att slutresultatet klingar som en enda enhet. Det dragspelsformade membranet i diskanten har valts dels på grund av sin höga verkningsgrad, men även på grund av det dynamiska förloppet hos konstruktionen. Delningsfiltret mellan de två elementen är av tredje ordningen, och optimerat för ett jämnt fasförlopp. Man har även tagit med den fysiska avrullningen hos mellanregisterelementet i beräkningen, och byggt kabinettet för att dra nytta av denna. Bassektionen filtreras med DSP, eftersom man menar att det går att få till en högre precision i basfiltren på det sättet. Noggrannheten ligger på 0,1 dB. En så kallad "Zobel-krets" har byggts in parallellt med diskanten, för att kompensera för högtalarkablarnas eventuella fasvridningar, och underlätta för förstärkaren att driva hela ekipaget.

Sandy Gross kallar sig själv återfalls-entreprenör. En snabb blick i backspegeln, så förstår man lätt vad han menar. 1972 startade han upp sin första högtalarfirma i sitt eget garage. Utan formell utbildning fick ett stort musikintresse och en förmåga att lita till sina egna öron duga som motivation till att börja konstruera egna högtalare, och ganska snart var det kö utanför garageporten. Det företaget heter idag Polk Audio, och levererar högtalarlösningar runt hela världen idag.
Sandy själv är dock inte kvar. Han gick vidare och grundade ett nytt företag – Definitive Technologies. Där fick han gehör för sina okonventionella idéer om höga smala torn med en hel hög aktiva och passiva element som med klurig teknik och bra öron går att få att spela tillsammans. Sandy Gross verkar formligen älska kon-yta. Även hans subwoofers tyder på det, med sina generöst tilltagna slavbasar åt alla håll.
Efter en hel rad patent och utmärkelser genom åren med både Polk och Definitive Technologies kom till slut tidpunkten för en skön och välförtjänt pension. Trodde vi, ja. Precis när trumpetfanfaren tonat ut reste sig herr Gross från stolen och gick bort till ritbordet igen. Och funderade en sväng till: "Det måste gå att få fram ett stort, kraftfullt och engagerande ljud med hög precision och vacker klang utan att det ska behöva kosta flera årslöner för den stackars entusiasten", sa han till sig själv. Och klämde in några till element där de fick plats. "Ju fler, desto bättre", tycktes han mumla för sig själv.

Ladda pickadollerna
Uppiggad av det dynamiska anslaget i Police-produktionen provar vi även några filmtitlar. Slagsmålen i Cowboys & Aliens har precis rätt punch, och när de flygande figurerna anfaller briserar bomberna med ett köttigt anslag runtom oss. Dialogen framgår också bra.
Tarantinos Django Unchained är en enda accelererande benkrossarfest, med tilltagande blodsplatter för varje ruta, och den dynamiska och köttiga grundkvaliteten består. Aldrig torrt. Aldrig skrikigt. Gott om kropp, men ändå tydligt uppåt. Det är först när man pressar på riktigt ordentligt som det kan låta lite pressat här och var, men då "gnölar" systemet snarare än skriker. Det jag menar med det uttrycket är att mellanregister och mellanbas tappar konturskärpan en aning när planeterna krockar och hela havet stormar som värst. Vet du att du gärna vrider på allt vad tygen håller, bör du förmodligen kika på en större Tritonmodell fram, och hoppa upp till stora centern. Men testriggen öser på riktigt bra, så läs inte in för mycket i denna radanmärkning.

Kvantitet är det nya
Det som särskiljer Golden Ears hemmabiolösning från mängden är just mängden. Antalet tryckplattor (membran) som sätts igång är ovanligt stort, och den totala ytan som försätts i rörelse konkurrerar i princip med panelhögtalare. Med hjälp av både klanglådor och inbyggda aktiva subwoofers har dock Triton-högtalarna en betydligt högre verkningsgrad och dynamik än alla panelhögtalare. Transparensen finns där, tack vare banddiskanter, materialval och genomtänkta låd- och filterlösningar. Timingen sitter också, vilket både imponerar och förvånar undertecknad mest av allt.
Prislappen motiveras mer än väl av riktigt bra prestanda. Visst finns både lyxigare och snyggare lösningar, men frågan är hur stor nytta du har av det när belysningen dämpas i biorummet och bilden tar över uppmärksamheten. Golden Ear bidrar med tung och tight bas och en skön, varm och livfull ljudbild. Amerikanskt? Javisst. Extra allt för hela slanten, och en rejäl klick grädde längst upp ger maximalt mys i biomörkret. Enjoy.

Plus
Prestanda per krona. Maffigt bioljud från smala torn

Minus
Vackrast när det skymmer

Summa
Dynamiskt alert system med litet fotavtryck och stort ljud

Tre snabba
* Inbyggda och externa subwoofers ger jämn basspridning
* Enhetliga element rakt över håller ordning på fasförloppet
* Lättdrivet. Du kan använda din befintliga förstärkare.

Golden Ear Triton 3

Apparattyp: Trevägs passiv golvhögtalare med aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 4,5-tums mellanregister, 1 st 5x9-tums aktiv bas, 2 st 6,75x8-tums passiva basar
Effekt: 800 W klass D
Frekvensomfång: 21 Hz-35 kHz (+/-3,6 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 6 Ohm (3,4 Ohm som lägst)
Mått: 18 x 112 x 33 cm (B x H x D)
Vikt: 20,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topp- och bottenplatta
Pris: 22 000 kr per par

Golden Ear Aon 2

Apparattyp: Tvåvägs monitorhögtalare med passiva basar
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 1 st 6-tums mellanbas, 2 st 6,5-tums passiva basar
Frekvensomfång: 42 Hz- 35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 89 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 20,5 x 31 x 25,5 cm (B x H x D)
Vikt: 5,5 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblank svart topplatta
Pris: 10 000 kr per par

Golden Ear Super Center X

Apparattyp: Tvåvägs centerhögtalare med passiv bas
Bestyckning: 1 st 1-tums banddiskant, 2 st 5,25-tums mellanbasar, 1 st 7x10-tums passiv bas
Frekvensomfång: 45 Hz-35 kHz (+/-3 dB)
Verkningsgrad: 90 dB vid 2,83V, 1m
Impedans: 8 Ohm
Mått: 51 x 14,6 x 28 cm (B x H x D)
Vikt: 6,8 kg per styck
Finish: Svart kroppsstrumpa, högblanka svarta sidostycken
Pris: 6 000 kr per styck

Golden Ear ForceField Four Subwoofer

Apparattyp: Aktiv subwoofer
Bestyckning: 1 st 10-tums bas framåt, 1 st 11x13-tums passiv bas nedåt
Effekt: 1200 Watt Klass D
Frekvensomfång: 14 Hz-250 kHz
Mått: 34 x 33 x 46 cm (B x H x D)
Vikt: 14,5 kg per styck
Finish: Svart
Pris: 7 000 kr per styck
Info: www.goldenear.com, www.plaudio.com

Publicerad i HemmaBio 5/2015

Av Magnus Fredholm

Ibland träffar man på högtalare med extremt simpla former, och ibland känns proportionerna sådär helrätt. Det blir liksom lite kärlek redan innan man hunnit lyssna över huvud taget, och spontant kommer jag att tänka på ProAc Response 2.5 och Marten Audio Miles som två exempel på högtalare som först gav mig vällustrysningar visuellt, och vars ljud sedan bekräftade känslorna.

Och jag får den där harmoniska upplevelsen av formerna hos de nätta fransyskorna jag för tillfället nyttjar i biorummet. Även om det inte spelar så stor roll i biomörkret vill jag ändå framhålla utseendet, för dessa högtalare (kanske då helst i vitt) skulle funka hur bra som helst i en lyxig möbelkatalog, eller i (nästan) vilket vardagsrum som helst.

Enkla färgval

Högtalarna i Elaraserien finns alltså att få i högblank lack, vitt eller svart, och till detta test fick vi de svarta, definitivt att föredra i hemmabion. Högtalarna är som nämnts väldigt enkla till sin form, raka vinklar överallt och endast en nätt brytning i hörnen, och med de heltäckande och magnetfästande tygfronterna på är Elarahögtalarna extremt diskreta. Tas fronterna av möts vi av ytterligare diskretion, inga kromringar, inga kromade faspluggar och inget annat som sticker ut visuellt heller. Moget, skittråkigt eller stilrent får du bestämma själv, för egen del gillar jag det jag ser!

Samtidigt börjar jag under uppackningen så smått oroa mig för hur högtalarna ska låta, jag minns skräckexempel på vansinnigt snygga konstruktioner som låtit alla annat än kul, men jag får väl direkt avslöja att ljudet Elara presterar är allt annat än dåligt, så läs vidare för sjutton!

Höger och vänster

De meterhöga LN-05 är den mindre golvstående modellen i serien, den större modellen heter LN-07 och har något större basar samt dito låda. Vi valde LN-05 eftersom vi på det sättet fick identiska element i samtliga kanaler, och kanske får vi återkomma till storasystrarna LN-07 i framtiden.

Högtalarprincipen är 2,5-vägs basreflex, vilket innebär att den ena (i detta och de flesta andra fall den nedersta) basen delas avsevärt lägre än den övre, vilket betyder att mellanregistret kommer endast från det övre element samtidigt som det är två element som jobbar i basen. Basarna är vad man på bilstereospråk kallar femkvarter, alltså 13 cm i diameter, medan de mjuka textildomarna är på 25 mm (entummare alltså).

Längst ned på lådans front hittar vi basreflexporten, som har rundade kanter vid mynningen, vilket är bra. Tyvärr finns inte motsvarande rundning inuti lådan, så trattarna är alltså mest för syns skull. Just detta, att portarna är rundade där de mynnar men inte i lådorna, går också igen i hela systemet.

Elara LN-05 står stadigt tack vare en fotplatta med lite större format än själva lådan, och de rejäla gängorna gör att du lätt skruvar dit favoritfötterna. Du kan också sätta på de små gummifötterna som ligger i lådan, eller kanske är du som jag övertygad om att riktigt mjuka fötter är allra bäst, och i så fall ställer du dem såklart på mjuka fötter (typ SD-foten). För detta test körde jag mest med det som följde med i paketet, men beroende på tycke, smak och eventuellt också i vilken ringhörna du står i kan andra alternativ erbjuda förbättringar, det är bara att testa sig fram!

Center och surround

Den kompakta LN-01 har samma elementsorter som LN-05, men bara en bas, och det är följaktligen en ren tvåvägare. Även här basreflex, men porten mynnar på baksidan. Här finns varken fot eller gängor, så de enda alternativen är någon form av högtalarstativ för ställa högtalaren på. Det följer med små gummifötterna även till denna.

Centern LN-02 är bestyckad på samma sätt som LN-05, men även denna är en ren tvåvägare, och eftersom portarna mynnar framåt kan den monteras direkt mot vägg om så önskas. Eller monteras och monteras, du kan ställa den på en hylla eller ett par konsoler, för precis som med LN-01 saknas alla form av infästningar i lådan.

Nu ska jag inte klaga i onödan på avsaknaden av gängfästen i dessa små lådor, de är så lätta att man utan problem hänger upp dem i och med nästan vad som helst.

Uppställning

Elaraserien är lätt att placera rätt, eller snarare svår att placera helt fel. Det blir givetvis skillnader beroende på vinklar, avstånd till väggar och så vidare, men det är svårt att hitta någon placering som störtar totalt. Det enda som inte fungerar alls är att sätta LN-01 direkt mot vägg, för då blockeras basreflexporten, vilket inte direkt gör något positivt för ljudet.

Allra bäst prestanda (och balans i basen) får vi i vårt biorum med frontarnas bafflar cirka 60 cm från bakvägg och invinklade mot lyssningsposition. Centern kan alltså, tack vare framåtriktade portar, monteras klos mot vägg om så önskas, men den smälter ihop mycket bättre ljudmässigt med frontarna om även centern placeras på samma avstånd från bakväggen. Surroundhögtalarna ställer vi på stativ på normal Dolbyplats, riktade mot oss och i öronhöjd, och det funkar perfekt direkt.

Den smärta golvaren LN-05 ska enligt databladet hänga med ner till under 50 Hz, något YPAO-kalibreringen hos Yamahas CX-A5100 också håller med om. Själv håller jag inte riktigt med, ljudet släpper avsevärt bättre från högtalaren om den delas vid 60 eller 70 Hz, och som en adderad bonus till denna högre delning får jag samma delning även till centern. Undantaget kan vara en uppställning där man vill lyssna på musik utan subbas, och då kan LN-05 utan problem köras som fullrange. Men nu är det hemmabio, och då ska vi optimera tillsammans med subbas, vilket alltså innebär delning vid 70 Hz!

För bakhögtalarna lyssnas en delning på 80 Hz in, och efter att systemet kompletterats med den härliga XTZ SUB 99.17 börjar vi kalibrera manuellt. Det går smidigt, dB-mätare och måttband är fortfarande kul att hålla på med, och just när det är högtalarna som ska bedömas använder vi aldrig autokalibrerade system, för då lyssnar vi ju inte längre ”bara” på högtalarna.

Biokänsla

Efter uppställning får systemet stå och gå några dagar, för att ”spelas in” som det brukar heta. Jag har inte tänkt så mycket på just detta tidigare, men tydligen finns det många som hävdar att inspelning är nys, och att det bara handlar om att man vänjer sig vid ett visst ljud. Ingen risk för just det i vårt biorum dock, eftersom de får stå och slamra i sin ensamhet tills det är dags för lyssning. För egen del tror jag dessutom att det behövs inspelning innan högtalarna presterar optimalt, och för den som köper ett system är det ju en ickefråga.

Nåväl, efter några dagars nötande av Lady Antebellums senaste live-BD är det dags att börja lyssna, och jag börjar med film, en bit av den märkliga Ender’s Game, en film med bra ljud och utan distraherande story.

Vissa högtalare placerar liksom ljudet längre ifrån dig än de i verkligheten står, medan andra tvärt om flyttar ljudet närmare dig, ibland nästan så det känns som du har högtalare tätt inpå dig. Triangles Elaraserie gör varken eller, de presenterar en ljudbubbla som i storlek är precis så stor som den naturligt blir i vårt biorum, mycket trevligt!

Återgivningen är behaglig, mjuk och homogen och med en smått förlåtande karaktär, så att även sämre ljudläggningar funkar hjälpligt. i vissa fall rent av överraskande bra! Tänk 80-talslångfilm med tv-ljud som trots ålder och förmedling via tv-signal alltså funkar riktigt bra, och även skruttinspelad musik oavsett årtal, ja det mesta spelas upp på ett särdeles aptitligt sätt!

Visst kan vi ”skylla” detta på en viss brist i upplösningen, och visst är det så att en del mikrodetaljer blir nedtonade med Elara, men sannolikt är det ett fullt medvetet konstruktionsmässigt val: en välljudande helhet framför detaljmyller.

Som jag nämnde tidigare tjänar man luftighet en mindre ansträngd karaktär om delningen till frontarna sätts vid 70 Hz, trots att de faktiskt spelar en halv oktav längre ner i basen. Vill man hellre köra dem fullrange funkar det också bra, men max ljudtryck för systemet blir något lägre och ljudet framifrån släpper inte riktigt lika bra från högtalarna.

Lättlyssnad kombination

Detta system kostar ganska precis 20 000 kronor, och till det behövs en lämplig subbas, varför inte den fantastiska XTZ SUB 12.17 för runt 6 000 kronor? Ett paketpris på 25 000 kronor känns helt ok, och parat med en lämplig förstärkare får du ett lättslyssnat och behagligt hemmabioljud vare sig det är i biogrottan eller i vardagsrummet.

Vi har kört med allt från en Yamaha RX-V479 till en Marantz/Yamahakombo som blev lite overkill, och de förstärkare som kändes mest ”lagom” till systemet var vår gamla Yamaha RX-A1010 men kanske framför allt Onkyo TX-RZ900 som testades i förra numret. Sannolikt kan man nästan lika gärna köra med den något klenare RZ800, och skulle det vara så att pengarna inte räcker till någon dyr förstärkare gör systemet inte alls bort sig med Yamaha RX-V479 för under 4 000 kronor. Högtalarna är alltså egentligen inte kräsna på förstärkare, men visst blommar de ut ordentligt med en kraftfull förstärkare vid rodret.

Sammantaget är Triangle Elara ett välkommet tillskott i familjen, med ett ljud som är lätt att gilla och ett utseende jag inte lär vara ensam om att tycka om, och just förmågan att få det mesta att låta lite extra bra tror jag kommer att uppskattas av många.

Triangle Elara

Front                  Elara LN-05

Typ                      2,5-vägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     165x921x263 mm

Vikt                     13 kg

Pris                      11 990 kronor/par

Center               Elara LN-02

Typ                      tvåvägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     485x165x260 mm

Vikt                     7,1 kg

Pris                      3 490 kronor

Surround          Elara LN-01

Typ                      Tvåvägs basreflex

Impedans         8 ohm

Mått BxHxD     165x291x240 mm

Vikt                     4,5 kg

Pris                      4 990 kronor/par

Info: www.hembiobutiken.se

Text Thomas Odeltorp, Bild Elipson

Bortom högtalarnas standardform med skarpa hörn och kanter finner vi Elipson. Företaget har sedan flera år tillbaka fokuserat på runda former, vilket gör högtalarna till bra val för den som inte gillar standardburkarna i skokartongsformat. Jag har sedan tidigare lyssnat in mig på de större Planeterna av modell Large med fotbollsmått. Dagens himlakroppar har handbollsformat och heter följdaktligen M som i Medium.

Många fördelar

Det runda är inte bara en designgimmick som skapats för att du lätt ska känna igen högtalarna i hemmabiobutiken, utan det finns även rent akustiska fördelar med arrangemanget. Den utlimata placeringen av ett högtlarelement är nämligen ute i fria luften, där ljudvågorna från membranet inte kan reflekteras i en frontbaffel och därmed förvrängas. Elipson anammar ljudteorin bakom det genom att ha en minimal baffel med en rund och sluten låda bakom sig.

Ett kabinett bör vara stumt, och Planet M känns ungefär lika massiva som bowlingklot, om än i mindre format. Lådorna har gjutits i kompositmaterial och känns lite som skrovet på en välpolerad fritidsbåt, men tjockare. Finishen som erbjuds är blank i svart eller vitt, samt rött/vitt och en ganska bling-blingig guldfärg.

En fotboll rullar lätt iväg, och så även Planet M. För att hålla ljudbilden i schack levereras de med aluminiumringar som gör bänkplaceringen något mer permanent. Vill du hellre ställa högtalarna på golvet, så finns stativ för ändamålet. I lådornas botten sitter plastlock som täcker stativfästena. Golvstativen är tillbehör och säljs separat, liksom de snygga och kluriga väggfästena som också fungerar för takinstallation. Vår hemmabiouppsättning består av fem identiska klot, vilket ger idealisk klangmatchning.

Fronternas metallgaller går inte att ta bort, men döljer enligt Elipson en tvåvägsbestyckning med membran av egen konstruktion. I basen spelar ett fyratumselement med pappkon. Över 2,5 kHz tar ett silkesmembran över och sköter diskanten. Det mäter 20 millimeter och separeras från basen med ett 6/12 dB/okt filter. Med så kompakta bafflar förväntar vi oss en mycket punktformig ljudbild. På baksidan sitter små, men välgjorda polskruvar för högtalarkablarna.

Subbasen är en förhållandevis kantig pjäs då den har cylindrisk form. Samma välbyggda känsla som planeterna inger förtroende. I botten sitter ett åttatumselement som förstärks av golvet och en förstärkare på 200 Watt.

Membranet är i papp med gummiupphängning och distanseras av små fötter mot golvet. Lådan är portad bakåt där vi även finner slutsteget. Det har ingångar av LFE, lågnivå- samt högnivåtyp, men saknar utgångar. En bra funktion på subwoofern är den ställbara ingångskänsligheten, som gör inställningen av nivån lite enklare.

Ljudupplevelse

Min gissning på en punktformighet i toppklass kommer inte på skam, inte heller att klangmatchningen är perfekt – konstigt vore väl annars. Spelstilen är skönt tillbakalutad och bjuder trots det punktformiga på en del luft. Talar vi om djupledsperspektiv kan Elipsonsystemet upplevas aningen platt, men det är en randanmärkning. Klangen är öppen och ärlig, men lyckas ändå uppfattas som mjuk och behaglig utan obehaglig stickighet.

Rösthanteringen kan sakna lite av eldigare konkurrenters jävlaranamma och intensitet, vilket gör närvarokänslan medelmåttig. Förmågan att spela ut musiken utanför högtalarna och få dem att försvinna ur ljudbilden imponerar dock. Det blir givetvis något mer beslöjat vid väggnära placering, men högtalarna är inte jättekrävande att placera, vilket är mycket skönt.

När det gäller basen går det inte att räkna med några slag i solarplexus, men återgivningen är fast och känns korrekt. Utan subbas vore Planet M inte komplett, och den cylindriska basen fyller ut fint i de nedre oktaverna. Det är frågan om ganska mjuk och snäll subbas, men med hyfsat mycket luft och en karaktär som passar fint som matchning mot planeterna. Ett större rum kan behöva dubbla basar ifall du är lagd åt actionrullar och elektronisk musik, annars så fungerar systemet fint för normala behov. Känsligheten är hyfsad för högtalarstorleken och Elipson känns inte speciellt kinkiga med elektroniken.

Slutsatser

Med sin egensinniga design så är det här ett system som inte lämnar omgivningen oberörd. Fult eller snyggt är en smakfråga, personligen tycker jag om det behändiga formatet med plus i kanten för de ljudmässiga fördelarna som klotformen ger. En aningen kraftigare subbas hade jag inte mått dåligt av, men där rekommenderar jag att du bildar en egen uppfattning eftersom basmängden kan vara en smakfråga. Klart är att subben känns som paketets svaga punkt, mest för att satelliterna är himla trevliga. När Elipson nu kommit ner i format kan Gallo-spekulanter få ytterligare alternativ, den jämförelsen kan bli både relevant och intressant.

Elipson Planet M 5.1

Funktion 5.1 högtalarsystem

Front/center/surround Planet M

Princip Tvåvägs sluten låda

Bestyckning 4-tums bas, 20 millimeters diskant

Känslighet 88 dB

Impedans 8 Ohm

Mått (diameter) 15 cm

Vikt 1,65 kg/styck

Subwoofer Planet Sub

Princip Aktiv basreflex

Bestyckning 8 tum

Uteffekt 200 Watt

Delningsfrekvens 50-200 Hz

Ingångar Högnivå, lågnivå/LFE

Utgångar Saknas

Faskontroll 0/180

Strömbrytare av/auto/på

Färg/finish Svart, vit, röd/vit, röd, guld

Pris 12 500 kr

Info www.elipson.com

Plus
Flexibel form och läcker design

Korrekt och lättlyssnat ljud

Minus
Lite väl tam subwoofer

Summa
En synnerligen attraktiv kombination av design och funktion

Text Thomas Odeltorp, Bild Monitor Audio

"Tung bas i anläggningen"  kommenterar polarna sinsemellan när loudnessknappens basförstärkning griper in vid 63 Hz och hjälps åt av rummets resonansfrekvens som lyckligtvis även den förstärker just 63 Hz. Rutorna skallrar i rummet och det är ett himla tryck för öronen.

Vad som är riktig basåtergivning kan diskuteras. Klart är i alla fall att många lyssnar på anläggningar som sätter igång rummet, snarare än spelar upp riktig djupbas och tror att de spelar häftigt tunggung. När den tunga anläggnigen råkar hamna i ett annat rum så räcker inga loudnessknappar i världen till för att återskapa den episka bastsunamin. Jag har själv upplevt fenomenet extra tydligt med ett par hemmabyggda högtalare som hade den olyckliga förmågan att låta väldigt olika beroende på miljön de stod i.

Steg ett förutom att plombera alla gamla hederliga "ljudförbättrare" i form av bass boost-knappar är att börja laborera med placeringen i rummet. En bra metod är att lyssna sig fram och försöka hitta en placering där olika basfrekvenser låter ungefär lika starkt, i till exempel en melodi spelad på elbas.

Ett steg till

Med rätt placering kan du komma långt, men inte hela vägen till ljudhimlen. Rummet har en karaktäristik som är svår att trolla bort, vilket gör att det krävs hårdare tag. Lösningen på mångas basproblem heter DSP och är i grunden samma typ av autokalibrering som många hemmabioförstärkare har. En mätmikrofon sätts ut på lyssningsplats (eller de punkter som tillverkaren vill att du mäter upp) och sedan kompenserar förstärkaren för att ditt rum låter ovanligt ljust/mörkt eller för att dina högtalare står lite knäppt. När det gäller den djupare basen är det inte ofta som förstärkarnas autokalibrering klarar av att göra önskvärda underverk. Och just här kommer vi till poängen med Monitor Audios nytillskott.

Utseendemässigt är den nya Silver W-12 fräsch och ren i linjerna, men med en omisskännlig Monitor Audio-design. Raka linjer, en matt metallfärgad elementkorg som sticker fram runt konen och mycket hög byggfinish gör att jag känner igen mig. Vi kan välja mellan svart eller naturlig ekfanér, rosenträ, valnöt och svart respektive vit högglanslack.

Lådan är i det närmaste kubisk och väger drygt 20 kilo. En stor del av vikten ligger naturligtvis i det 25 millimeter tjocka kabinettet som byggts i MDF, medan en resten av vilkten kan tillskrivas elementet. Med sin skålformade kon ger det ett mycket rent intryck designmässigt. Formen är ett resultat av viljan att få styvast möjliga membran. Vi en snabbtitt ser materialet ut att vara av metall. Mer exakt så har aluminium och magnesium legerats och sedan täckts med ett keramiskt lager. Resultatet blir C-CAM, som är Monitor Audios käpphäst då det kommer till materialval för basmembran.

Liksom konen är kantupphängningen inverterad på tolvtummaren. Den utlovade frekvensgången mätt i rum är ner till 22 Hz, vilket borde räcka för att få de alla flesta basnarkomanerna nöjda och belåtna. För drivningen sörjer ett klass D-slutsteg med specad uteffekt på 500 Watt. Det borde få det keramiska membranet att dansa-pausa-dansa i rätt tid.

Slutstegets kontrollpanel återfinns på baksidan och här kan du koppla in med RCA-kontakter, samt justera fas och delningsfrekvens. Resterande reglage finner du på lådans topp, där de sitter mer lättåtkomligt.

Elektroniken

Jokern i rockärmen hos den här subben ligger i en egenutvecklad DSP-processor som döpts till APC (Automatic Position Correction). Förutom tre förprogrammerade lägen finns även en mätmikrofon som gör att basen går att anpassa mycket bättre till rumsförutsättningarna än en vanlig sub. Ut med mätmicken i rummet och Monitor Audio kalibrerar automatiskt nivå, delning och EQ så att de naturligt förekommande rumsnoderna (frekvenspucklar som beror på rummets mått) sänks till samma nivå som resten av frekvenssvaret. Resultatet blir en jämn bas som spelar utan någon tydlig topp, vilket ger en mindre monoton och mer realistisk återgivning. Att basen i och med detta blir betydligt lättare att placera än vanliga basar ser jag som en stor fördel, för även om DSP:n gör mycket, så underlättar du förutsättningarna genom att först försöka hitta bästa möjliga placering på gammalt hederligt vis.

Rapp och energirik

Med sitt rappa anslag är det svårt att somna till under filmen. Basen har energi och kontur, samtidigt som penselföringen är lätt och luftig. Monitor Audio spelar djupare än du tror, eftersom precisionen är på en hög nivå och det inte låter bröligt. Okontrollerat muller kan annars lätt uppfattas som djupbas även om det morrar kring 40-50 Hz.

Att matcha basen med rappa stativare runt om är inga som helst problem. Subben backar inte heller för att fylla ut under fötterna på ett par större golvhögtalare. En första provlyssning med optimal placering för lyssningsrummet ger relativt linjär återgivning, men autokalibreringen lyfter såväl linjäritet som transparens och anpassningsförmåga mot övriga högtalare till nya nivåer.

Ärligt talat kan jag inte hitta några invändningar mot Monitor Audio. Har du pengarna så är det med tanke på dagens ränteläge bäst att slå till istället för att sätta in stålarna på sparkonto. Som bonus får du en bas som är fast nog att gå på, samtidigt som du kan spela dåndande högt. Så, vad väntar du på?

Monitor Audio Silver W-12

Funktion Aktiv subwoofer med DSP

Princip sluten låda

Bestyckning 12 tums

Uteffekt 500 Watt

Ingångar LFE, RCA

Utgångar LFE, RCA

Strömbrytare av/auto/på

Delningsfrekvens 40-120 Hz

Faskontroll 0/180

Mått (BxHxD) 34x34x38 cm

Vikt 20,1 kg

Pris 14 300 kr

Info www.monitoraudio.co.uk

Publicerad i HemmaBio 8/2015

Av Thomas Ytterberg

Vi har alla sett det och märkt av det. Bilden hänger inte ihop med ljudet och läpparna rör sig inte som orden kommer. Plötsligt försvinner illusionen av en annan verklighet och hela filmen rasar. Nu sitter du bara där och tänker på att det är fel.
Fast värst är det kanske för dig som spelar TV-spel och märker att bilden inte riktigt hänger med i dina rörelser. Det blir en fördröjning från att du trycker på knappen till dess att spelet reagerar. Denna fördröjning, denna latens, kallas därför ofta för "input lag".
Separata system för bild och ljud skapar detta problem per definition. Ljudet som går direkt från exempelvis digitalboxen, TV-spelet eller Blu-rayspelaren spelas upp med mycket liten fördröjning av förstärkaren eller ljudlimpan. Bilden kommer att fördröjas i TV:n och därför kommer ljudet före bilden. Detta kan du ordna i alla vettiga förstärkare, bättre Blu-rayspelare och de flesta ljudlimpor genom att manuellt ange hur många millisekunder ljudet ska fördröjas.
Det förekommer också tvärtom, att bilden kommer före ljudet. Då kan du inte göra så mycket för det felet har andra orsaker. Det är till exempel vanligt på TV-sändningar, men kan också bero på videoströmmen eller på skivan du spelar. Då är det den som är fel, inte din utrustning. Du kan förstås klaga och reklamera men synk mellan ljud och bild kan du glömma.

Därför dröjer bilden
Grundproblemet med moderna bildvisare är att det alltid finns en viss fördröjning. Med ett traditionellt bildrör och tjock-TV på den helt analoga tiden var det bildsignalen som styrde hur starkt bildröret skulle lysa. En signalpuls på 0,7 volt och elektronkanonen tände upp. Det fanns i princip ingen fördröjning alls i det systemet. Med digitalt adresserad bildteknik måste det till ytterligare steg i processen för att signalen ska kunna omvandlas till ljus:
• Omskalning av signalen till bildvisarens pixelmatris, till exempel en 720p-signal med 1280×720 pixlar som ska visas på en Ultra HD-matris med 3840×2160 pixlar.
• Bildbehandling. Allt ska stämmas av mot alla inställningar för färg, kontrast, ljusstyrka, gamma och så vidare. Det vill säga allt som påverkar hur bilden blir i slutändan.
• Ytterligare bildprocessning som skärpefilter och så kallade "bildförbättrare" som ska tugga igenom bilden på olika sätt. Kan vara sådant som dynamisk kontrast, ytterligare skärpefilter, kantförstärkning och alla sorters brusfilter. Kan ofta ha fåniga tillnamnnamn som "perfekt" eller "förbättrad".
• Interpolering av bildrutor, den i särklass största skurken när det gäller bildfördröjning. Interpoleringen är det som gör att bilden flyter så mjukt på nya apparater, och det tar mycket tid att beräkna fram nya och fejkade bildrutor.

Interpolering är storskurken
En normal TV-sändning eller film är 24 eller 25 bilder i sekunden. Genom att med olika komplicerade metoder beräkna fram fler bildrutor skapas ett intryck av bättre flyt. Avancerad teknik kan titta på fler bildrutor framåt och bakåt och se hur saker och ting ändrar sig mellan bildrutorna.
Interpolering må ge intrycket av att bilden på TV:n flyter bättre, men det går inte att trolla fram helt perfekta bildrutor ur tomma luften. Därför uppstår det också fel i bilden. Typiskt är aura-effekter runt skådespelare som rör sig och att det kan se lite brutet eller smetigt ut. De här kretsarna är heller inte tiptopteknik, utan det blir ofta fel och elektroniken orkar helt enkelt inte att beräkna alla rörelser. Då kan bilden hoppa till och ironiskt nog rycker mer.

Hur mycket är för mycket?
Fördröjningen, latensen, mäts i millisekunder, ms och är alltså tusendelar av en sekund. Exakt hur mycket som stör är individuellt, särskilt när det handlar om spel. Tiden en bildruta ligger framme är avgörande. Alltså antalet bildrutor per sekund eller fps (frames per second) skvallrar om när det blir problem.
• 24 fps ger 41,7 ms
• 25 fps ger 40 ms
• 30 fps ger 33,3 ms
• 50 fps ger 20 ms
• 60 fps ger 16,7 ms
Notera att så gott som varenda film på Blu-ray är 24 fps. DVD och TV-sändningar är 25 fps, med en del undantag som är i 50 fps. En del konserter och dokumentärer på Blu-ray är 30 fps. TV-spel brukar ofta renderas i 30 fps och moderna spelkonsoler kan med en del speltitlar fungerar i 60 fps.
En tumregel är att det krävs två bildrutors fördröjning för att det ska bli störande och man märker att ljud- och bild inte är i synk. Då är det lätt att räkna bakåt att kring 80 millisekunder börjar det störa för film- och TV-tittande.
Med TV-spel kan även lägre latens märkas som att spel upplevs som segare och mer svårstyrda. Eller om vi vänder på det. Från att du trycker knappen på spelkontrollen kommer det vid 80 millisekunders latens dröja nästan fem bildrutor innan det du gör syns på TV:n. Det kommer att påverka allt från skjuta-kuta-spel hela vägen till mindre våldsamma rally- och formel1-spel. Allt som kräver snabb reaktion och koordination påverkas.

Detta är lösningarna
Med HDMI version 1.3 löste man detta delvis genom att TV:n kan tala om för förstärkaren hur lång fördröjning som ska användas. Så automatisk läppsynk blir ofta just automatisk. Men det kan fortfarande bli fel. Här är metoderna för att lösa problemet när detta sker:
• Testskivor som DVE, Digital Video Essentials och Disney WOW har testmönster för att ordna upp detta. Dessa består av roterande visare som med ljus och ljud ser till att du har synken någorlunda rätt för filmtittande. Du justerar i din förstärkare eller din Blu-rayspelare hur mycket ljudet ska fördröjas för att matcha bilden. Testmönster finns även på Youtube: www.youtube.com/watch?v=cGgf_dbDMsw
• Spelläget på en TV och en del projektorer stänger av mycket av den tunga och många gånger onödiga bildprocessningen. Detta kan påverka latensen positivt. Dilemmat med spel är att det inte riktigt hjälper. Med film blir allt bra när ljud och bild hänger ihop. Med spel hjälper det inte att ljud och bild är synkat om det ändå dröjer en stund innan det du gör med handkontrollen syns på skärmen.
Det är så enkelt att vissa TV-apparater och projektorer helt enkelt dröjer bilden för mycket för att du ska kunna spela smärtfritt på dem. Där måste du läsa tester och se vad som gäller för för varje produkt. Något som vi förstås försöker göra så mycket vi kan!

Responstid eller latens?
Extremt få tillverkare specificerar latensen i sina produkter. En tänkbar orsak är att latensen faktiskt är ett faktiskt kvalitetsmått. En TV med hög latens är helt enkelt sämre för spelande. Att då skriva ut den siffran (ja, tillverkarna har full koll på detta!) är verkligen att skriva ut svart på vitt: "sämre för spel" och det gynnar förstås inte försäljningen.
Däremot specificerar många tillverkare en responstid på några millisekunder. Detta är något annat och beskriver hur snabbt bildelementen, oftast LCD-kristallerna, arbetar för att skapa ljus. Responstiden kan i viss mån skvallra en del om potentiellt eftersläp i bilden, särskilt på datorskärmar. Men uppgiften är egentligen ointressant för TV-apparater. Eftersläp på en TV beror inte på responstider utan skapas av brusfilter och släpen finns redan i en dålig TV-sändning.

Publicerad i HemmaBio 8/2015

Det fläskiga förstapriset innehåller filmen Warcraft – The Beginning på Blu-ray, startpaketet till World of Warcraft och även en exklusiv och fullspäckad Collector's Edition-box med den senaste expansionen till spelet som heter Legion
Andra och tredje plats får ett varsitt exemplar av filmen.

Vi säger stort grattis till:

1:a pris Magnus Wirsén, Linköping

2-3:e pris: Robert Ahlbom, Vikmanshyttan & Peter Risan, Göteborg 

De rätta svaren var som följer:

1. Vem har regisserat Warcraft: The Beginning?

2) Duncan Jones

2. Vad heter karaktären som är känd som Last Guardian of Tirisfal?

3) Medivh

3. Vilken titel hade Blackhands?

1) Warchief of the Blackrock Clan

I en gränsvärld mellan en nära framtid och ett påhittat förflutet utspelar sig Westworld. Det är en mörk odyssé om uppkomsten av artificiellt medvetande och syndens utveckling, som utforskar en värld i vilken varje mänsklig böjelse, oavsett hur förfinad eller depraverad den är, kan få fritt utlopp.

Westworld hade premiär på HBO Nordic den 3 oktober, med nya avsnitt varje måndag. Jonathan Nolan & Lisa Joy har skapat serien för television, och de har även skrivit manus och varit exekutiva producenter. Nolan har regisserat serien som är baserad på filmen ”Westworld” från 1973, skriven av Michael Crichton.

Rollistan i första säsongen inkluderar Anthony Hopkins, Ed Harris, Evan Rachel Wood, James Marsden, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Tessa Thompson, Sidse Babett Knudsen, Jimmi Simpson, Rodrigo Santoro, Shannon Woodward, Ingrid Bolsø Berdal, Ben Barnes, Simon Quarterman, Angela Sarafyan, Luke Hemsworth och Clifton Collins, Jr.

Av Magnus Fredholm

 Vi har testat aktiva högtalare för hemmabion förut, men då har det handlat om monitorliknande högtalare som kopplas till en processor. Här handlar det i stället om stereohögtalare för den trångbodde, och tv liksom Blu-ray och andra källor kopplas in antingen via en av de optiska ingångarna eller analogt, i fallet med AddOn 14 är ingågnen 3,5 mm stereoplugg medan AddOn 20 har normala lågnivåkontakter. Förutom dessa ingångar finns Bluetooth samt USB-kontakt för laddning av exempelvis telefon.

Smidig lösning

AddOn 14 är en liten stativare, där den vänstra är aktiv och alltså innehåller förstärkare, medan den högra är passiv och därför kopplas till vänster högtalare med högtalarkabel. tv:n kopplas in antingen via en av två optiska ingångar, eller analogt. Och kopplar man analogt finns det beroende på tv-modell olika alternativ: antingen via hörlursutgången eller via en analog scartutgång, men då krävs en adapter. En fördel med att ha högtalarna kopplade via hörlursuttaget på tv:n är att man då (oftast) kan använda tv:ns fjärr för att styra volymen. En annan anledning att använda analogingången är att de optiska ingångarna endast stöder PCM, så du måste kunna ställa din tv på att skicka ut PCM oavsett tv-sändningens ljudformat (ofta DD).

För att styra AddOn 14 används annars den sköna fjärren i aluminium, eller knapparna på baksidan av vänster högtalare.

Mer bas

AddOn 20 är, förutom storleken och bestyckningen, inte alls olik AddOn 14. Även här sitter knapparna för styrning högt upp på baksidan, och såväl formspråk som ljud känns igen, fast AddOn 20 har avsevärt djupare bas än lilla 14.

Tack och lov har AudioPro lösningen för djupbas i samma serie, AddOn Sub, en bas som är väl avpassad till AddOnhögtalarna, men som också kan göra tjänst som subbas i vilket system som helst där en liten och smidig bas efterfrågas.

Mest musik

AddOn från AudioPro ger dig alltså ingen egentlig hemmabiokänsla, utom då att du får bas till tv:n, men däremot är både 14 och 20 riktigt bra lösningar för den som inte har plats för fler högtalare, och som samtidigt uppskattar musik minst lika mycket som film. Ljudet från AddOn 14 och 20 är klart, väldetaljerat och med en mjuk tydlighet som gör att man gärna lyssnar lite längre än man tänkt sig. Med Sub inkopplad får vi fullfrekvensåtergivning och till och med en ganska övertygande biobas, och ett par AddOn 14 med en Sub är ett förhållandevis billigt och mycket enkelt sätt att få riktigt bra ljud från och kring tv:n.

AudioPro AddOn 14/20

Typ                      Aktiva högtalare, basreflex

Bestyckning    ¾” diskant, 4,5” mellanregister (2 st på T20)

Uteffekt           60 W per kanal

Ingångar           BT 4.0 apt-X, Aux in, 2 x Toslink

Utgång              Sub (ofiltrerad) USB 5 V för laddning

Mått BxHxD    15x22x19,5 cm (19x83x21 cm T20)

Övrigt                Fullfunktions fjärrkontroll

Pris                     T14: 3 900 kr, T20: 6 500 kr

AudioPro AddOn Sub

Typ                      Aktiv bas, basreflex

Bestyckning    8”

Uteffekt           150 W

Delning             50-130 Hz

Fas                      0/180

Ingångar           LFE och filtrerad stereo

Mått BxHxD    27,5x29,5x29,5 cm

Pris                     3 000 kr

Av Thomas Nilsson

Trender kommer och går i film- och tevevärlden, men intresset för skräck dör aldrig riktigt ut. Skräck är en tidlös genre som genom åren utmanat, provocerat och oroat sin publik – och då kanske främst på bio.
Men med hyllade teveserier som Walking Dead, Penny Dreadful, The Strain och Fear the Walking Dead har skräcken också på allvar tagit klivet in i våra vardagsrum och håller oss fastnaglade i tevesofforna.
American Horror Story tillhör de mest framgångsrika och hyllade serierna i genren på senare år. Serien, skapad av Ryan Murphy och Brad Falchuk, hade premiär i USA på kanalen FX i oktober 2011 (den började visas i svensk teve på TV11 i april 2012). Sedan dess har det gjorts ytterligare fyra säsonger. Säsong 5 har precis släpps på svensk dvd.
Säsong 6, American Horror Story: Roanoke, började visas med start i september i år i USA och en sjunde säsong håller på att spelas in nu.

Skrämmande ambition
Skaparna av American Horror Story hade redan tidigare jobbat tillsammans innan de drog igång sin skräckdramaserie. Ryan Murphy berättade i en intervju med Entertainment Weekly (november, 2015) att han ville skapa en kontrast till de lite mer "glättiga" serier han jobbat med innan och göra något radikalt annorlunda.
– Jag gick från Nip/Tuck till Glee, så det kändes helt naturligt att det var dags för en utmaning och något betydligt mörkare. Och jag har alltid, precis som Brad (Falchuk) älskat skräck. Seriens svarta tonläge är inspirerat av den amerikanska skräcksåpan Dark Shadows (1966-1971) som Ryan Murphys mormor tvingade honom att titta på när han var barn för att göra honom lite tuffare. Det går även att hitta tydliga influenser från klassiker som Rosemary´s Baby (1968), Rösten från andra sidan (1973), Huset som Gud glömde (1979) och The Shining (1980).
Falchuk sa till NewNowNext (november, 2015) att de båda var mycket entusiastiska över att försöka berätta en skräckhistoria med hjälp av lite nya grepp och annorlunda infallsvinklar.
– Vårt mål var förstås att skrämma tittarna, men också att få dem att känna sig lite ur balans efteråt.
Pilotavsnittet spelades in på plats i ett hus på Country Club Park i Los Angeles. Byggnaden, som ritades och byggdes 1908 av Alfred Rosenheim – chef för Los Angeles-avdelningen av The American Institute of Architects – och som tidigare använts som kloster, fick bli seriens första hemsökta hus. Man byggde även upp exakta kopior på husets rum i en studio där man också filmade avsnitten.

Konsten att hålla kvar en publik
Så fort man spelat in pilotavsnittet och kanalen beställt fler avsnitt för en första säsong förklarade Ryan Murphy (som också hittills regisserat tre avsnitt) och Brad Falchuk att tanken var att skapa en serie där varje säsong skulle vara en fristående miniserie och berätta nya, egna historier.
Många upplevde det som en aning förvirrande att samma skådespelare dök upp i flera säsonger, men då spelade helt andra karaktärer.
– Men det här konceptet har visat sig vara både nyskapande, väldigt framgångsrikt och har redan skapat en trend, sa den exekutive producenten John Landgraf i en intervju med Washington Post (november, 2012).
Brad Falchuk förklarade i en intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com (april, 2013) att man var väl medvetna om att det skulle bli en utmaning för teamet bakom American Horror Story att lyckas behålla publiken efter säsong ett och locka folk att fortsätta titta.
– Man måste visa respekt eftersom folk förälskar sig i de här karaktärerna på ett helt annat sätt jämfört med hur publiken fäster sig vid karaktärer i filmer. Folk hade nog kunnat acceptera att man tog livet av alla karaktärer utom en i en film, men det fungerar inte när man gör en teveserie. Vi har ett annat ansvar för karaktärerna i serien eftersom tittarna skapar ett helt annat slags förhållande till dem.

Samma skådisar – nya figurer
I samma intervju med Spinoff.ComicBookResourses.com avslöjade Ryan Murphy att det tar ungefär ett år att planera varje säsong av serien.
– Först kommer vi på grundstoryn och sedan skapar vi karaktärerna. Eftersom det här handlar om en ensemble, så flyttar vi runt på skådespelarna. Ibland har vi inte ens en roll till alla skådespelare när vi börjar planera en ny säsong. När vi, till exempel, drog igång säsong två hade vi inte en tanke på att Dylan McDermott skulle spela Sarah Paulsons son, men ju djupare vi grävde i historien, desto mer övertygade blev vi att idén skulle fungera riktigt bra".

Bisarra vinjetter blir minimysterier
Seriens vinjetter har också blivit omtalade och redan kultförklarade. De är fulla av finurligt förbryllande kusliga och förhäxande egendomliga figurer, händelser och bilder. Varje säsong har fått en ny vinjett som ger tittarna nya pusselbitar till historien som berättas. Ryan Murphy har kallat öppningssekvenserna för ett "minimysterium".
– När tittarna har kommit fram till avsnitt nio i den första säsongen, så har de också fått en förklaring och bakgrund till varje liten detalj i vinjetten", avslöjade han för Screen Rant (september, 2011).
I säsong ett, vars vinjett skapades av Kyle Cooper och hans företag Prologue (som också gjorde vinjetten till Seven (1995) och The Walking Dead), flimrar det förbi suggestiva bilder av embryon i glasburkar, en figur med en blodig häcksax i händerna och ett foto av den ökända yxmördaren Lizzie Borden.
I säsong två smyger kameran runt i ett mystiskt mentalsjukhus med opererande kirurger vars ansikten är maskerade med bandage och en ung flicka som går baklänges uppför en trappa på händer och fötter á la Linda Blair i Exorcisten. Bilden av hur jungfru Marias leende växlar från ett fromt leende till ett föraktfullt grin etsar sig också skoningslöst fast på näthinnorna.
I säsong tre vill man otåligt veta mer om vilka historier som hängda häxor, voodoodockor, ett skelett med vingar och döda getter kretsar kring.
Till säsong fyra blev öppningssekvensen (med bland annat en cyklande elefant, en rullstolsburen pojke med deformerade ben, en trebent kvinna, en clown som kan snurra på huvudet 360 grader och en demonisk, cymbalskramlande apa) ännu mer bisarr och skruvad.
Sin vana trogen överraskar producenterna också med en ny, ruggig och effektfullt fantasieggande vinjett till den dvd-aktuella femte säsongen.

American Horror Story x 5

SÄSONG 1: MURDER HOUSE (2011)
Ben (Dylan McDermott) och Vivien (Connie Britton) Harmon flyttar från Boston till Los Angeles med sin tonårsdotter Violet (Taissa Farmiga) i hopp om att lappa ihop sitt äktenskap som kommit i gungning efter att Vivien fått missfall och Ben vänsterprasslat.
Familjen flyttar in i ett restaurerat gammalt viktorianskt hus utan att veta att huset i folkmun kallas "The Murder House" eftersom det ruvar på en lång, märklig och blodig historia som sträcker ända tillbaka till 1920-talet – och som dessutom hemsöks av de förlorade själar som blivit mördade där under årens lopp.
I huset bor redan hushållerskan Moira (Frances Conroy/Alexandra Breckenridge) som familjen Harmon "får på köpet". Moira har den märkliga egenskapen att hon framstår som ung, snygg och förförisk för män, men gammal, grå och alldaglig för kvinnor.
Familjen Harmon får också stifta bekantskap med den allt mer påträngande grannen Constance Langdon (Jessica Lange) vars dotter Addie (Jamie Brewer) tycks ha en koppling till herrgårdens mystiska förflutna. En av husets förra hyresgäster, den svårt brännskadade Larry (Denis O´ Hare), dyker också upp och ger Ben kryptiska varningar om husets sällsamma historia.
Ben, som arbetar som psykiatriker, börjar ta emot patienter i hemmet. En av dem är den psykotiske tonårskillen Tate (Evan Peters) som visar sig vara både Constances son och en vålnad och som en allt mer deprimerad Violet anförtror sig till. När Vivien en dag attackeras och våldtas brutalt av en man, som ser ut som Ben – klädd i samma latexdräkt som Vivien hittat på husets vind – förvandlas familjen Harmons tillvaro till en verklig mardröm.

Säsong 2: Asylum (2012-2013)
Här utspelar sig handlingen 1964 (men hoppar också både bakåt och framåt i tiden), i och kring Briarcliff Mental Institution – ett mentalsjukhus för kriminellt sinnessjuka i Massachusetts.
Sjukhuset styrs av den hårdföra syster Jude (Jessica Lange) med hjälp av hennes skyddsling, den blyga före detta nattklubbssångerskan syster Mary (Lily Rabe) och institutionens grundare, Monsignor Timothy Howard (Joseph Fiennes).
Psykiatrikern Dr Threadson (Zachary Quinto) och den sadistiske, nazistiske vetenskapsmannen Dr. Arden (James Cromwell) är några av de andra som vårdar de intagna, bland vilka vi möter den lesbiska journalisten Lana (Sarah Paulson), den påstådde seriemördaren Kit (Evan Peters) och nymfomanen Shelley (Chloe Sevigny) som alla utsätts för diverse sällsamheter som att bli djävulsbesatta och kidnappade av utomjordningar.
I mörkret kring dårhuset lurar också "Raspers" – zombieliknande, muterade före detta patienter som är resultatet av Dr. Ardens hemliga experiment – och som utfordras med kropparna från sjukhusets avlidna patienter.

Säsong 3: Coven (2013-2014)
Här får vi följa en grupp unga elever vid en flickskola – Miss Robichaux's Academy i New Orleans – där samtliga av de intagna tjejerna är släkt i rakt nedstigande led till de häxor som överlevde de omtalade rättegångar som hölls mot kvinnor anklagade för häxkonster i Salem, Massachusetts, i slutet av 1600-talet. Handlingen utspelar sig i nutid, men med åtskilliga tillbakablickar till både 1830, 1910-och 1970-talet.
Bland tjejerna – som alla besitter olika mörka, destruktiva krafter – möter vi Zoe (Taissa Farmiga) som kan framkalla hjärnskador på män som hon har sex med, Madison (Emma Roberts), som har en telekinetisk förmåga, den före dettta drogberoende barnfilmstjärnan Queenie (Gabourey Sidibe) som kan skada andra genom att göra sig själv illa utan att känna smärta och Nan (Jamie Brewer) som har förmågan att höra andra människors tankar.
Skolan styrs av rektorn Cordelia (Sarah Paulson) som alltid levt i skuggan av sin mor, den mäktiga häxan Fiona (Jessica Lange) som också grundade akademien för att skydda de unga häxättlingarna från omvärlden och ge dem en fristad. Här finns även den stumme betjänten Spalding (Denis O´ Hare) som har ett mystiskt förhållande med Fiona.
Tillvaron ställs på sin yttersta spets när den gamla rivaliteten mellan Salems häxor och voodookulten, under ledning av Marie (Angela Bassett), i New Orleans blossar upp igen – och dessutom involverar seriemördaren Delphine (Kathy Bates).

Säsong 4: Freak Show (2014–2015)
Året är 1952 och platsen Jupiter, en stillsam liten stad i sydöstra Florida där Elsa (Jessica Lange) fortfarande hoppas kunna hålla liv i sin gamla "freak show", Fräulein Elsa's Cabinet of Curiosities, trots att folk inte längre verkar uppskatta den sortens underhållning, och hitta ett hem för sina "monster".
Här möter vi en grupp udda figurer, bland dem den skäggiga damen Ethel (Kathy Bates), hennes son Jimmy med "krabbhanden", (Evan Peters) den starke mannen Dell (Michael Chiklis) och hans hermafroditfru Desirée (Angela Bassett), den mänskliga sälen Paul (Mat Fraser) och världens minsta kvinna, Ma Petite (Jyoti Amge).
När det siamesiska tvillingparet Bette och Dots (Sarah Paulson) mamma blir brutalt mördad och de själva blir anklagade för mordet, och flera andra bestialiska mord i området, under stort rabalder i pressen, får de en fristad hos Elsa som ser chansen att skaka nytt liv i sin slumrande "freak show" med de nya "kändisarna".
Bette trivs hos Elsa, men Dot genomskådar Elsas påklistrade vänlighet. När en polisman dyker upp för att häkta tvillingarna, dödar Jimmy honom och tillsammans med sina vänner dumpar de kroppen. Samtidigt frigör sig nya, ondskefulla krafter med siktet inställt på freaksen i Jupiter – och det handlar då inte bara om seriemördaren Twisty the Clown (John Carroll Lynch) ...

Säsong 5: Hotel (2015-2016)
I centrum för säsong fem står ett 90 år gammalt hotell, Hotel Cortez, beläget i downtown Los Angeles, byggt för att gästerna skulle kunna fängsla, tortera och döda sina offer utan att lämna några spår efter sig.
(Hotellet är baserat på ett verkligt hotell i Chicago som 1893 också byggdes för samma syfte av en man vid namn H. H. Holmes och som kom att bli ökänt som "The Murder Castle". Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har satsat på en betydligt mörkare ton än i de tidigare säsongerna och säger sig ha hämtat inspiration från gamla skräckfilmer och flera liknande, verkliga hotell i Los Angeles, bland annat The Cecil Hotel.)
Här har hotellet blivit köpt av Will Drake (Cheyenne Jackson), en modedesigner från New York som snart inser att byggnaden hemsöks av en rad demoner och spöken. Bland de absurda karaktärerna möter vi den 111-åriga blodsugande grevinnan Elizabeth (spelad av Lady Gaga som vann en Golden Globe för Bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation ifjol), en nerknarkad prostituerad vålnad vid namn Sally (Sarah Paulson), receptionisten Iris (Kathy Bates) och transgender-bartendern Liz (Denis O´ Hare).
Historien växlar mellan hotellets skrämmande förflutna och nutid, från 1920-talet till en epilog som utspelar sig år 2022. Här följer vi också den allt mer psykiskt instabile polismannen John Lowe (Wes Bentley) som upptäcker att spåren efter en galen seriemördare (som kallas The Ten Commandments Killer eftersom han väljer sina offer efter Bibelns tio budord) leder till Hotel Cortez där Lowe tillsammans med sin deprimerade fru Alex (Chloe Sevigny) checkar in i hopp om att fånga mördaren.
Försent inser Lowe att det är han själv som blir jagad, inte tvärtom. Som om inte det var nog dyker en annan blodtörstig figur också upp – The Addiction Demon som jagar sina offer i de långa, mörka korridorerna, utrustad med en borr-strapon.

VI SNACKAR MED SKÅDISARNA

LADY GAGA

Som artist är Lady Gaga (som egentligen heter Stefani Joanne Angelina Germanotta) ett internationellt fenomen. Sedan hon slog igenom med debutalbumet Fame (2008)  har hon skapat sig en egen, banbrytande nisch som hyllad, prisbelönt och storsäljande popdrottning, låtskrivare och producent.

Ingen blev väl överraskad när tusenkonstnären Lady Gaga med samma självklara pondus och provokativa utstrålning tog steget över till filmen med roller i Machete Kills (2013) och Sin City: A Dame to Kill For (2014).

I femte säsong av American Horror Story gör hon sin största och hittills mest krävande insats – en roll som hon ifjol belönades med en Golden Globe (för Bästa kvinnliga huvudroll) för.

Det är svårt att tänka sig en serie som passar så väl in på din extravaganta, konstnärliga personlighet som just American Horror Story. Är det något som fick dig intresserad av rollen och som du känner ligger i linje med din egen läggning?

– Ja, jag har troget följt serien och varit ett stort fan. När jag pratade med Ryan (Murphy) första gången, så kände jag instinktivt att vi hade väldigt mycket gemensamt. Känslomässigt och intellektuellt var vi på samma våglängd, trots att vi inte kände varandra, men när vi träffades klickade vi på en gång.
Det var, förstås, också väldigt intressant att vi båda är fascinerade av mörker. Och visst finns det likheter mellan min roll och mitt verkliga jag. Lustigt nog har många som sett serien sagt att de inte alls känner igen mig, samtidigt som andra undrat om jag inte bara spelar mig själv. Det kan bero på att folk har sett mig göra liknande saker förut – att jag klampar in med mitt blonda hår och svär och är oförskämd mot min omgivning.

– Men sanningen är att det var en stor utmaning att få det att se så naturligt ut. Det var riktigt jobbigt att obesvärat framstå som en så arrogant person. Jag tillbringade mycket tid med att inspireras av Anthony Perkins i Psycho och Anthony Hopkins i När lammen tystnar, men också av Robert Dursts karaktär i The Jinx som påminner om grevinnan på flera sätt.
De som känner mig privat vet att jag som person är extremt dramatisk, rolig och skämtsam. Det gör att de undrar hur mitt privata jag ändå kan ha så mycket gemensamt med grevinnan. Men faktum är att vi är väldigt olika.
Det var krävande för mig att vara så elak hela tiden, särskilt när Ryan ständigt uppmuntrade mig att vara ännu elakare och hårdare. Det var något som jag verkligen fick jobba med för att ro iland. Samtidigt gav det mig stor frihet som skådespelerska att få leva ut grevinnans personlighet och ändå vara den jag är – en platinablondin som inte ber om ursäkt för att min egentliga personlighet lyser igenom.

Alla har imponerats av hur väl förberedd du var inför den här rollen som är din första riktigt stora. Hur gick du tillväga?

– Jag förberedde mig som fan, det vore väl konstigt annars eftersom jag skulle spela mot alla de här fantastiska skådespelarna. Jag satt uppe en hel natt och gick igenom manuset med mina repliker, antecknade och försökte sätta mig in i karaktären.
Min främsta styrka är min självdisciplin, det är något som jag utvecklat mycket under de senaste åren och som hjälper mig att hela tiden sträva efter att bli bättre på att fokusera och lära mig nya saker.
Jag ansträngde mig för att ständigt tänka som grevinnan för att kunna bli henne och inte bara framstå som en blond bitch i knasiga kläder. Och helt ärligt, man hade kunnat ge den här rollen till en massa kvinnor som hade gjort lika bra ifrån sig eftersom den är en så fantastiskt välskriven. Därför var jag tvungen att jobba hårt för att hitta ett eget uttryck, något som ingen annan skulle kunna tillföra grevinnan.

Hur nervös var du inför den första inspelningsdagen?

– Jag spydde i en plastpåse i min Rolls Royce. Jag vet inte varför jag tyckte det var så roligt, men det tyckte jag. Och jag tog med påsen till studion och visade den för Ryan. Han sa; ”Tror du verkligen att du kan chockera mig? Det kan du inte”!

Jag var otroligt nervös och bad till högre makter att jag inte skulle lyckas förstöra alltihop när kamerorna började rulla.

KATHY BATES

Prisbelönta Kathy Bates, som bland annat vann en Oscar för sitt skrämmande porträtt av författarstalkern Annie i filmatiseringen av Stephen Kings Lida (1990), är inne på sin tredje säsong med American Horror Story.

I säsong fem spelar du Iris, en hotellportier som älskar sin son villkorslöst, men som själv inte får någon kärlek tillbaka. Kan du berätta lite om hur du skapade din karaktär tillsammans med Ryan (Murphy)?

– Det var mer så att jag fick en karaktär av Ryan som jag inte riktigt visste hur jag skulle tackla. Det var svårt att komma in under huden på henne. Jag diskuterade inte så mycket med Ryan om hur jag skulle gestalta henne, hennes karaktär var något som jag själv lät växa fram bit för bit.
Som skådespelerska älskar jag att dra på mig peruker, klä upp mig och gömma mig bakom olika dialekter. Eftersom rollen som Iris inte krävde något av det här, så blev det en väldigt, väldigt svår roll för mig att skapa. Jag kände mig naken utan de yttre attributen. När vi började inspelningarna hade jag inte aning om vem hon egentligen var som person.
En annan frustrerande sak, åtminstone under den här säsongen, var att jag inte alls visste vart handlingen var på väg. Man vet inte alls vad som kommer att hända. Eftersom jag själv inte har barn var det också svårt att sätta mig in i hennes situation med sin son, även om jag tror att vi alla någon gång upplevt hur tröstlöst det kan vara med obesvarad kärlek.
Ju längre tiden gick, desto mer lärde jag hitta mycket av mig själv i Iris. Jag känner sympati för henne och för alla miljoner kvinnor som är som hon.

Du har spelat så många olika roller på film, teater och teve, men många tänker kanske främst på dig för dina skräckroller och som du också fått många priser för (Kathy vann en Emmy för sin insats i American Horror Story 3: Coven). Känner du att du får en större rörelsefrihet att agera i en genre som inte begränsas av att hela tiden vara realistisk och logisk?

– Ja, absolut. De tre senaste säsongerna har varit otroligt kul att göra och det har jag Ryan att tacka för. Jag var ganska nere ett tag efter att blivit sjuk i cancer och tvingats operera bort båda brösten.
Jag kände mig för gammal för att fortsätta skådespela – och vem vill ha en skådis utan bröst (skratt)? Jag älskade verkligen allt som min väninna Jessica (Lange) åstadkommit i serien och när vi åt lunch tillsammans, så bad jag henne försöka få till en intervju med Ryan. Och redan efter vårt första möte kände jag att jag fick ny lust att börja jobba igen.

Tittar du själv på serien?

– Jag hade inte sett någonting av säsongen förrän jag såg premiären och jag tappade hakan. Jag kunde inte riktigt ta in vad jag precis hade sett. Jag ser inte alltid på hela avsnitt när serien sänds, men ibland tittar jag på mina egna scener bara för att försäkra mig om att jag trivs med händelseutvecklingen.
Andra gånger ser jag hela avsnitt och fokuserar på vad mina kollegor gör. Vi har ett riktigt tight gäng den här gången som verkligen stöttar varandra.

ANGELA BASSET

Mångsidiga Angela Basset är en flerfaldigt prisbelönt skådespelerska (som bland annat vann en Golden Globe 1993 för sin roll som Tina Turner i What´s Love Got to Do with It?). Precis som Kathy Bates gör hon här sin tredje säsong i American Horror Story – nu som grevinnan Eizabeths hämndlystna älskarinna Ramona.

Vem är Ramona baserad på?

– Hon härstammar tveklöst från kickass-brudar som Pam Grier och Tamara Dobson från 70-talets Blaxsploitation-era.

Är det filmer som du själv såg när du växte upp och som du känner någon relation till? Ville du också bli en Foxy Brown?

– Det här var tjejer som hade kontroll, som tog ödet i sina egna händer och som vägrade låta sig bli förtryckta och utnyttjade. På den tiden var det sällsynt att se en kvinna stå upp för sig själv – och ännu mer sällsynt att det var svarta, orädda och tuffa tjejer.

Visste du vad du gav dig in på när du skrev på för den här serien? Anade du att din karaktär skulle vara så skruvad?

– Jag visste ingenting. Jag gjorde som jag gjort tidigare, jag tackade ja till att göra en ny säsong utan att ha läst något manus. Ibland brukar jag se det första avsnittet, om det är färdigklippt, när jag börjar jobba.
När jag sedan läser manus brukar jag bli överraskad och chockad och då lägger jag ifrån mig det och börjar fundera. Sedan brukar jag påminna mig själv om varför jag tackat ja till att göra det här och blir entusiastisk eftersom jag hamnar på platser och i situationer som jag aldrig tidigare har upplevt.

Hur var det att spela mot Lady Gaga?

– Jag hade aldrig träffat henne innan den här inspelningen. Vi fick tillbringa lite tid tillsammans innan vi började filma och det kändes bra för hon är verkligen en person som känns ”larger than life”. Hon är väldigt varm, välkomnande och älskvärd.
Det uppstod direkt en ömsedig respekt och vi fungerade bra tillsammans. Det var en perfekt match och underbart att hon ville vara en del i det här.

I tidigare intervjuer har du sagt att du är väldigt kräsen med vilka roller du tackar ja till. Tvekade du att hoppa på den här serien med tanke på hur våldsam och blodig den är?

– Den person som jag respekterar och beundrar mest, min mamma, lever inte längre, så jag kan göra precis vad jag vill nu utan att bry mig om vad folk tycker (skratt). Det var min mamma som höll koll på min moraliska kompass, så … Men jag tycker att våldet i serien är smakfullt gjort.
Jag är lite pryd, så det enda jag reagerade mot var varför det måste finnas en naken ryttare med. För vem är det nödvändigt? Samtidigt gillar jag att man vågar vara lite utmanande och provokativ.

Vad var det jobbigaste eller mest skrämmande för din egen del med den här säsongen?

– Sexscenerna med grevinnan och att skriva på ett kontrakt där jag godkänner att göra nakenscener utan att veta hur de kommer att gestalta sig var definitivt det mest skrämmande.
Men Lady Gaga var nästan lika nervös som jag och det fick oss båda två att slappna av lite mer. Efter vår första scen tillsammans sa hon att hon inte kände sig lika nervös längre. Vi kom att trivas väldigt fint ihop och jobbade fantastiskt bra ihop.

SARAH PAULSON

 Sarah Paulson tillhör veteranerna i American Horror Story. Den flerfaldigt prisbelönta skådespelerskan har hittills medverkat i samtliga säsonger av skräckantologin. I säsong fem gestaltar hon den självdestruktiva, heroinmissbrukande vålnaden Sally.

Nu har du spelat så många olika karaktärer i serien. Vad finns det kvar för dig att göra? Vilken slags roll skulle du vilja göra nästa gång?

– Åh, herregud, det kan man fråga sig. Jag får den frågan hela tiden och jag tror att vad jag än skulle föreslå, så skulle det bara bli tråkigt i jämförelse med vad Ryan hittar på. Jag är lika spänd varje gång på att se vad han vill att jag ska göra.
I säsong fem får jag spela en väldigt självupptagen karaktär, något som jag inte gjort på samma sätt förut. Under de här åren har jag fått göra helt vansinniga saker på teve – som att amma en vän, göra abort, onanera och förvandlas till en 75 år gammal kvinna.

Blir du lika chockad som publiken över att se vad som händer i serien när du ser avsnitten?

– Ja, speciellt med tanke på att Sally är så självdestruktiv och beter sig som hon gör. Det var både skrämmande och roligt att gestalta henne.

Sally är en sorlig karaktär som gråter mest hela tiden. Hur tufft var det att behöva vara så låg hela tiden?

– Det var själsligt dränerande eftersom jag fick hålla mig kvar i samma känslotillstånd under så lång tid. Jag frågade Ryan tidigt varför Sally gråter så mycket och fick veta att det beror på att hon absorberar sorg och smärta från alla som kommer i hennes närhet och att hon både lider och njuter av det.

Men det allra jobbigaste var egentligen att tvingas röka så mycket hela tiden, mer än jag någonsin rökt förut i mitt liv. Det är visserligen fejkcigaretter, men de är nästan ännu vidrigare än riktiga cigaretter. Jag fick så ont i halsen och luktade så illa, så jag ville nästan gråta på riktigt. Det hjälpte mig att få Sally att gråta.

Du har spelat spöke vid flera tillfällen. Tror du själv på spöken?

– Jag gillar inte spöken, jag gillar verkligen inte dem. Jag tycker inte om att tänka på att det kan finnas spöken, jag vill inte ha någonting med dem att göra.

Har du provat att använda ett Ouijabräde?

– Ja, och linsen rörde sig. Det var skrämmande. Jag tror på medier och besöker sådana regelbundet. Ingen har hittills berättat om något som blivit verklighet, men jag fortsätter ändå att besöka dem. Däremot ser jag inte filmer som The Conjuring eller Paranormal Activity, det är alldeles för uppskakande för mig!

Hur känns det nu när du ser tillbaka på serien och tänker på att du faktiskt har varit med i samtliga säsonger?

– Jag känner mig upprymd och glad att jag äntligen är med i en serie som folk gillar att se och följa. Det är tufft att lägga ned tid och energi med människor som man verkligen trivs att jobba tillsammans med och göra ett pilotavsnitt och sedan en halv säsong av en serie bara för att inse att ingen bryr sig om att titta. Det är mycket roligare att jobba när man vet att man har en publik.

Text Thomas Odeltorp Bild Sunfire

Förutom att man med hjälp av Albert Einstein uppfann atombomben har USA en rad namnkunniga tillverkare av subwoofers, där Sunfire kan räknas till toppskiktet.
Bob Carver som är mannen bakom Sunfire har sedan mitten av 60-talet laborerat med förstärkare och ljud. Under varumärket Sunfire har Carver i många år marknadsfört sina subwoofers, som så länge jag kan minnas har byggt på ungefär samma princip som dagens testobjekt.
Principen är egentligen inte så komplicerad. Carver har tryckt in största möjliga konarea i minsta möjliga låda och kompenserat den lilla innervolymen med extremt mycket effekt för bibehållen djupbas. Kompensationen har uppenbarligen gått bra när den utlovade frekvensgången startar redan nere vid 16 Hz för tolvtumsmodellen.
När det gäller XTEQ-serien slår man på stora trumman och basurnerar stolt ut att det är är den renaste och kraftfullaste basen från den minsta lådan på marknaden. Blygsamt? Knappast!
I serien spelar tre modeller med 8, 10 och 12-tumselement och vi har lagt vantarna på storebrorsan i trion.

Stor i orden
Jag kommer att tänka på den dåliga gamla gåtan om vad som väger mest trots samma faktiska vikt när kartongen med Sunfire ska packas upp. Det brukar nämligen vara ganska svårt att bedöma en produkts vikt när olika yttermått och greppvänlighet spelar in i känslan av tyngd. Den här förhållandevis lilla klumpen påminner mest om en massiv vedkubbe när jag lyfter upp den ur lådan.
Att knacka och bedöma lådtjockleken känns därför riktigt onödigt så vi låter bli.
Kabinettet är tillverkat i MDF som lackats i en stilig blanksvart finish. Att gömma undan basen på en plats där solen sällan skiner är lätt då måtten gör den smidig.
Lådan är mycket välutnyttjad med endast två tomma väggar av sex. På sidorna huserar de karaktäristiska basmembranen som till det yttre ser identiska ut. Plana membran i opressat papper med gummicoating och riktigt kraftiga kantupphängningar i gummi ger ett bastant intryck. Det ena membranet är en slav, medan det andra får ta emot förstärkareffekt. För att klara av sin uppgift är det aktiva membranet försett med en rejäl 3-tums talspole. Det märks att lådan är liten och tät när man trycker på konerna. De är minst sagt styva.
För att orka röra på de hårt upphängda konerna behövs effekt, närmare bestämt 3 000 Watt. Det blir en hel del förluster i de lägsta oktaverna med så liten låda som Sunfires och den galet höga effekten behövs.
Slutsteget är försett med både XLR- och RCA-ingångar, linjeutgångar och slave för vidarekoppling till ytterligare en subbas ifall du får mersmak.
Faskontrollen är steglös, liksom delningen där det högsta läget på ratten innebär att filtret kopplas ur, så du istället kan använda din förstärkares inbyggda filter i .1-utgången. Personligen laborerar jag gärna med subbens inbyggda filter trots att basen går via .1-utgången för att rensa signalen från oönskade övertoner.
En medföljande mätmikrofin ser till att scanna av rummets problemfrekvenser och justerar basnivån och kurvan efter rummets beskaffenhet. Det känns kul att allt fler tillverkare väljer att ta tag i prolemet med rumsresonanser, för det spelar ingen roll hur fin och lyxig subwoofer du har om den ändå bara förstärker rummets egenljud. Att spela subbas okorrigerat är lite som att lyssna när Pavarotti sjunger genom en tratt.

Lyssningsintryck
Egentligen borde jag döpa om underrubruken till känselintryck med tanke på Sunfires förmåga att flytta luft. Anslaget är mycket brutalt med en tyngd som jag inte hört eller känt från en subbas på mycket länge.
Grundklangen är mörk och dov – väljer du filtrering på 50 Hz eller under, och spelar subben utan övriga högtalare, hörs inte en antydan till röster, hur väl de än har lyckats passera målbrottet. Filtret får därmed mycket väl godkänt. Riktigt tunga exposioner får hela möblemanget att skaka som om effekterna berodde på att grannen som vanligt är ute på gården och skjuter med sitt maskingevär.
Vrids volymen upp, vilket den ofta tenderar att göra med Sunfire inkopplad, får jag svårt att sammankoppla den lilla lådan med det stora ljudet. Till det yttre vore det mer normalt med en fyra gånger så stor sub tillsammans med Sunfires ljudkapacitet. Jag känner ett ovanligt litet behov av att rekommendera inköp av dubbla basar för att få upp nivån...
Går vi in på mer subtil framställning så noteras att Sunfire lyckas låta riktigt väldetaljerad och artikulerar snyggt även när mikrodynamik målas upp på ljudscenen. En nackdel som jag kan komma på är att vissa riktigt små högtalare inte kan spela lika djupt som Sunfires filterläge erbjuder, vilket kan ge en lucka i midbasen. Det känns då nästan som att en mindre sub skulle behövas för att fylla ut däremellan.
När basen körs helt utan EQ-korrigering märks det att rummet ställer till det en del. Eftersom subben rent akustiskt är välvuxen så har den förmågan att studsa lite väl hårt mot resonansfrekvenserna med öronbedövande muller till följd. En snabb kalibrering senare är linjäriteten desto mer perfekt, ända ner till den djupaste botten.

Slutsatser
Om vi gör en sammanfattning så innehåller Sunfire-kuben en massa membranarea, en massa effekt och riktigt fin byggkvalitet. Summan av de egenskaperna leder till grymt tung bas på galet hög nivå med en stor skopa välljud.
Egenskaperna gör den här basen ytterst attraktiv för dig med hyfsat baskapabla högtalare då Sunfires enda svaghet är att den övre delen av subbasregistret är bortfiltrerat (vilket i alla andra lägen än just matchning mot småhögtalare är en stor fördel!).
Har du grannar så kommer du antagligen att bli vräkt eller få biosoffan okuperad beroende på graden av filmintresse. Sist men inte minst så var det den ekonomiska aspekten. Ett bygge i den här kalibern kostar sin slant. Vill du ha en subbas som du inte växer ur på många år så är den värd pengarna. Prisvärd behöver inte nödvändigtvis betyda billig...

SUNFIRE XTEQ12
Funktion: Aktiv subwoofer
Princip: Slavbas
Bestyckning: 1 x aktiv 12-bas, 1 x passiv 12-tumsbas
Uteffekt: 30 00 Watt
Ingångar: RCA, XLR
Utgångar: RCA, slave (RCA)
Delningsfrekvens: 30-85 Hz (med bypassfunktion)
Fas: Steglös
Mått: (BxHxD) 33x33x32 cm
Vikt: 28 kg
Pris 27 600 kr
Info www.sunfire.com

Tre snabba...
* Slavbaskonstruktion med massor av effekt
* Litet format med tanke på effekt/bestyckning
* Djup och slagkraftig bas

Plus
Grym autokalibrering
Tung, elak och rå, samtidigt detaljerad
Minus
Svårmatchad mot riktigt små högtalare
Summa
Tunggung med finess och hjärna

Publicerad i HemmaBio 9, 2015