VPL-VZ1000ES mäter 952 x 494 x 219 mm och väger endast 35 kg, hela 40 procent mindre än föregångaren LSPX-W1S. Trots sin kompakta form levererar VPL-Z1000ES 25 procent ljusare bild tack vare 2500 lumen. Projektorn är utrustad med Sonys SXRD-paneler och en Z-Phosphor-laserljuskälla, vilka tillsammans producerar en hög och dynamisk kontrast, samt ökar de ljusa och mörka HDR-nyanserna. Laserljuskällan bidrar även till att ljusstyrka når ultimat nivå mycket snabbare, tydligare återgivning av färgdetaljer, samt att behovet av lampbyte försvinner.

– Med den nya VPL-VZ1000ES-projektorn får biofantasten en förtrollande hemmabioupplevelse i upp till 120 tum i det befintliga vardagsrummet. Vår nya generations hemmabioprojektor med ultrakort projicering levererar fantastisk 4K HDR-bild endast några tum från väggen och när den inte används smälter den in i övriga rummets design, säger Thomas Issa, produktchef på Sony Professional Solutions i Europa.

Sonys nya VPL-VZ1000ES ger bostadsägare fler möjligheter än tidigare. Projektorns storlek, och faktumet att den kan placeras nära väggen, framför tittarna istället för bakom som traditionella projektorer, tar också bort problem som skuggor på bioduken.

Sonys nya 4K HDR-projektor VPL-VZ1000ES kommer vara tillgänglig från och med april, 2017

Falcon Sub är en trådlös sändare och mottagare från tyska Oehlbach och ska tillåta en förlustfri överföring av signalen med en räckvidd på upp till 15 meter, vilket ger stor flexibilitet när du ska möblera med din subwoofer och vill slippa snubbla på kablar som ligger på golvet.
Överföring i 2,4 GHz-bandet ger låg latens, mindre än 20 ms, och bör säkra en riktigt stabil anslutning och eliminerar jobbigt jordbrum. Falcon Sub har låg strömförbrukning, automatisk standby och blr din för cirka 1 795 kronor.

Mer info hittar du HÄR

Stockholm, den 28 december 2016

Med Influence Film Club går det att skapa en egen filmklubb som ger ett djupare umgänge och möjlighet till diskussion kring de senaste dokumentärerna - hemma eller på bio. Influencefilmclub.com samlar världens bästa dokumentärer, ger förslag på vart filmerna finns att se och bistår även med diskussionsunderlag. Här ska det finnas över 150 utvalda dokumentärer, intervjuer med filmskapare och diskussionsunderlag för att utveckla filmkvällen.

Det finns flera sätt att starta en filmklubb på, antingen att se filmen på eget håll eller tillsammans på bio eller hemma. Diskussionsunderlag finns på hemsidan, vilket förhoppningsvis väcker nya tankar, känslor och frågor. Varje månad presenterar Influence Film Club månadens film, Film of the Month, som är en aktuell dokumentär och som kan bli startskottet för den som vill starta en filmklubb.

- Ambitionen med Influence Film Club är att ge dokumentärfilmer en större publik. Jag startade en egen filmklubb för dokumentärer för några år sedan och upptäckte vilket uppdämt behov det fanns för människor att träffas och diskutera viktiga och aktuella frågor, säger Cristina Ljungberg, grundare Influence Film Club.

Influence Film Club har sedan starten 2015 verkat för att få människor att samlas och umgås kring filmer och dess ämnen och därmed få nya influenser. Genom att starta en filmklubb och se dokumentärer som berör samhälle, miljö, kultur, ekonomi och hälsa kan umgänget utvecklas och tas till en ny nivå.
- Vi älskar dokumentärer eftersom de behandlar riktiga människor och riktiga berättelser som förtjänar att ta del av och prata om. Oavsett hur mycket våra samhällen förändras, förblir berättelser grundläggande för våra erfarenheter. Det är vad våra liv bygger på, vad vi lämnar bakom oss och det som sammanför oss. Vi vill göra det möjligt för filmskapare att berätta dessa historier och hjälpa folk att hitta dem, fortsätter Cristina Ljungberg.

Aldrig har länken mellan människa och maskin varit så stark och viktig som där vi nu befinner oss i Titanfall 2. Som ofärdig pilot av en av många så kallade Titans, stora Mech-robotar länkade med sina piloter, tvingas vi ta upp kampen för överlevnad.
När det första Titanfall kom för ett par år sedan innehöll det ingen riktig kampanj, utan endast ett massivt onlineläge som roade mig ganska länge. Spelet mottogs i övrigt väl men kritiken lät dock inte vänta på sig för tydligen ville gemene gamer även ha ett story-mode när de lagt sexhundra kronor på ett spel. Respawn Entertainment hörde bön. Att slåss till fots som vanlig soldat och i stora Titans har visat sig vara rejält roligt och varierande, och nu finns ett fullfjädrat kampanjläge alltså också att tillgå i något jag var rädd för bara skulle resultera i tråkig utfyllnad, men som överraskar rejält.

I kampanjen utforskar vi länken mellan Titan och pilot lite närmare, för även om storyn inte är den djupaste i sitt slag, bjuds vi ändå på en tillräckligt medryckande berättelse och framförallt ett riktigt roligt gameplay på imponerande designade banor av riktigt stora slag. Det alterneras mellan att spela som pilot, skjutandes i korridorer och utomhus med härligt plattformshoppande enklare pussel att lösa, för att i nästa scen hoppa in i din Titan "BT" som du har ständig kontakt med.
Något av det mest underhållande i bandesignen består i att miljöerna ofta förändras på stora sätt och i realtid. En sekvens utspelar sig i en stor fabrik där hela hus och väggar kan flytta sig, och där det likt ett rullande band i en enorm industrilokal ska hoppas och springas mellan rörliga robotarmar och livsfarliga maskiner. En frisk fläkt i vad jag på förhand trodde mest skulle bli en krystad upplevelse. Det visar sig istället att jag knappt kan slita mig från kampanjen för att sätta tänderna i det jag trodde skulle stjäla showen, onlineläget. Missförstå mig inte nu, när man väl tar klivet från kampanjen väntar nämligen en fantastisk onlineupplevelse.
För er som inte var med i förra spelet går det kort och gått ut på att tillsammans med sina medsoldater fälla motståndarnas piloter och Titans i olika lagbaserade spelsätt som är byggda på klassiska lägen som capture the flag och team deathmatch. Varje pilot börjar till fots i de flesta spellägena och ju bättre du spelar desto snabbare får du tillgång till din Titan. Varje pilot är bestyckad med ett anti-pilotvapen och ett anti-titan-vapen som självklart går att byta ut och modifiera. Även om det är en angenäm känsla att spränga en Titan finns det dock något ännu trevligare, att stjäla den från sin nuvarande pilot.

Banorna tillåter en perfekt blandning av hus för piloter att röra sig i och stora öppna ytor för Titanerna att kriga på. Det är riktigt häftigt att vara jagad av en femtio meter hög metallbest när du dubbelhoppar in genom fönster, springer på väggar och använder kamouflage om vartannat. Intensivt och adrenalinpumpande hela tiden. Bland nyheterna online får vi såklart nya banor och vapen men också några nya spellägen, där man kan spela helt utan Titans, med eller utan botar, bara Titans, dessa två kombinerat och lite annat. Det är variationen i uppsättningen gadgets, vapen, spelsätt och Titans som gör att varje match blir unik och underhållande.
Det går att köra lite olika taktiker med osynlighet och mer diskreta vapen eller så kör man grapple hook och går head on på fiende-Titans och tar över dem eller jämnar dem med marken. Sexton spelare totalt på banor med stora nivåskillnader och massiva slagfält imponerar. Med tanke på hur lätt det är att ta till sig har jag svårt att se varför inte detta sprungit om Call of Duty-serien som så länge varit dominerande på FPS-scenen. Detta är både roligare och mer varierat, när det nu dessutom fått sitt efterlängtade kampanjläge kan EA och Respawn ge COD en match på allvar med något annat än Battlefield-serien.

TITANFALL 2

Genre: FPS        

Utvecklare: Respawn Entertainment
PEGI: 18
Testat på: Xbox One S

Spelglädje 9/10
Grafik 9/10
Ljud 7/10
Online 9/10

Totalt 9/10

Av: Ludwig Swanberg

En del produkter hamnar bara rätt i tid och rum, och slår brett. Ibland vet man inte riktigt varför (langos och Foppatofflor…), men ofta bygger en succé på en noggrant genomförd marknadsplan och duktiga konstruktörer. Monitor Audios ursprungliga guldserie hade en kombination av design, ljudkvalitet, byggkvalitet och prisklass som gjorde dem hetast i hemmabiohörnan i butikerna i stora delar av världen, och tidningarna var ovanligt samstämmiga om dess kvaliteter och förmågor. Så även vi!

Bandspelare

Många härliga hemmabioår har förflutit sedan dess, och mycket har hänt längs vägen. Senast för fyra år sedan lanserades GX-serien, som på många sätt ligger till grund för årets stora nyhet.

Den nya guldserien är fullkomligt fullproppad av nya teknologiska lösningar, och bär därmed med sig löften om ännu rikare lyssningsupplevelser för den som lånar ut sina kära öron till en noggrant uppställd formation. Testsystemet består av ett par Gold 300 fronthögtalare, ett par Gold FX surroundhögtalare, en Gold C350 center och en bastant subbas vid namn Gold W15.

Gemensamt för de fem förstnämnda är att alla använder sig av företagets egendesignade banddiskant – ett ultratunt aluminiumband i sandwichkonfiguration som jobbar i ett kraftigt magnetfält skapat av NeFeB rare earth-magneter. Den 18 mg lätta tunna metallfolien agerar både talspole och membran på samma gång. Det tar bort behovet av att lagra energi i konstruktionen, vilket leder till ett blixtsnabbt transientsvar. Man menar att det är nyckeln till att få med hela den komplexa klangbild som finns på inspelningen, oavsett om det rör sig om vinyl, CD, DVD-Audio, SACD, Blu-Ray eller Hi-Res-filer.

Golfhögtalare

Monitor Audio förknippas kanske allra mest med sina tunna och lätta metallkoner, och nya Guldserien utgör inget undantag alls. De vitskimrande elementen är fulla av små ”dimplar” – ungefär som hos en golfboll, men med varierande storlek. Lösningen kallas RST (Rigid Surface Technology), och har hämtats från japansk origami, där man traditionellt arbetar med att förstärka tunna material som till exempel papper genom att böja eller vika dem på rätt ställe.

Den färdiga konen får obetydligt högre massa, men tjänar mycket i styrka och strukturell integritet, även när du vevar på allt vad du har med volymkontrollen. Det resulterar förhoppningsvis i ett bättre ljud. Snyggt är det i alla fall.

Nyheter från fronten

Gold 300-högtalarna är smala och slanka, men smakfullt avrundade. Kabinettet skapas av att flera tunna lager MDF böjs till rätt form. Det ger snygga kurvor och stadiga kabinett, som dessutom är mer motståndskraftiga gentemot vibrationer än konventionella MDF-lådor. Den oregelbundna formen hämmar även stående vågor inuti den internt uppstagade lådan.

Framåt arbetar två basar, ett mellanregister och den högteknologiska banddiskanten. Alla omgivna av lyxigt blänkande dekorringar – ingen höjdare för oss projektoranvändare, men lyckligtvis döljs blänket av de magnetfästade ljudmässigt transparenta tygfronterna. Bakåt hittar vi fyra polskruvar, parvis förbundna med Monitor Audios egna silverpläterade kopparkablar – seriöst!

En gummiklädd räfflad basport ser till att flytta luft snabbt och lätt med minsta möjliga blåsljud, även när det blåser storm framåt. Finishen på samtliga högtalare är så kallad ”Dark Walnut”, vilket betyder mörkt brunbetsat äkta valnötsfanér. Ytan är halvmatt, och nästan svart. Det hela ser mycket elegant ut, utan att skrika ”titta-på-mig-nu-då”, och känns helt optimalt i hemmabiosammanhang, även för dig med krav på sofistikering och finess i möbleringen.

Ett par pulverlackade metall-utriggare ser till att bredda fotavtrycket längst ned. Du kan dessutom vända de medföljande spikarna uppåt eller neråt, och därigenom alternera mellan spetsig och mjuk fot. Välgjort och snyggt. Extra plus till den utmärkta passformen. Skruvarna passar perfekt i de maskingängade interna gängorna, och allt är rejält tilltaget överallt. Monteringen blir därför ett rent nöje.

Mitt i prick

Detsamma gäller centerhögtalaren, kanske mest tack vare dess oväntade tyngd. Den har faktiskt precis samma bestyckning som fronthögtalarna, med den skillnaden att basarna flankerar det vertikalt placerade mellanregistret och diskanten. Lösningen är lyckad, eftersom man därigenom kan få en liggande högtalare att få någorlunda samma spridningsmönster i de övre frekvenserna som de stående. Identiska delningsfrekvenser trollar också bort alla eventuella fasproblem på framfronten. Perfekt, ju!

Banddiskanter är dock inte precis kända för sin generösa spridning i höjdled – tvärtom faktiskt – något vi håller i minnet vid lyssningen. Kabinettet verkar inte särskilt resonansbenäget.

Baksätesförare

Om fronthögtalarna kändes tunga och centern ännu tyngre, i förhållande till sin storlek, så bor de riktiga blydankarna i bakhögtalarna. De kommer i egna stadiga kartonger – det blir för tungt att par-packa dem.

Gold FX betyder ungefär ”gyllene effekter”, och det finns gott om möjligheter i konstruktionen. Framåt känner vi igen samma elementkonfiguration med metallbas och banddiskant som hos ovan nämnda högtalare, men det är bara en tredjedel av vad som bjuds. På varje kortsida sitter ett mellanregister och Monitor Audios så välkända guld-anodiserade metalldomediskant. Med den nedersta av de tre vippbrytarna på fronten kontrollerar du om högtalarna ska spelas i ”mono-pole” eller ”di-pole mode”.  Monitor Audio rekommenderar det förstnämnda vid användning av högtalarna som bakkanaler i ett 5.1-system. Då är banddiskanterna framåt aktiva. Vid användning av FX-högtalarna som sidohögtalare i ett 7.1-system rekommenderas dipol-användning. Då är banddiskanten avstängd. Basen framåt får dock förlängt kontrakt. Även bakhögtalarna i ett 7.1-system ska konfigureras i dipol-läget, menar man.

Ovanför denna vippbrytare finns ytterligare två att tillgå. Den ena handlar om huruvida högtalaren placerats som sidohögtalare eller bakhögtalare. Den andra låter dig dämpa eller öka diskantnivån, allt efter hur ditt rum klingar från din valda placering. Allt som allt ger konstruktionen dig ovanligt rikliga möjligheter till att verkligen skräddarsy återgivningen från dina bakhögtalare. Eller sidohögtalare. Eller båda. Och det är faktiskt riktigt kul att vippa och lyssna, och vippa igen och lyssna igen. En riktig aha-upplevelse från bakraderna i salongen.

Tarzan Bundolo

Man riktigt rycker till när man slår sig ner för att njuta av den uppkopplade anläggningen. Någon har nämligen bjudit in en livs levande svartbjörn i salongen. En morrande brunsvart best med lysande röda ögon står i attackposition och blänger på oss. Jag tillgriper givetvis närmaste tillhygge – en fjärrkontroll – och slänger mig raklång i slowmotion mot den hotfulle hämnaren och försöker hitta strupen för ett dödande hugg. Fast det är bara subbasen…

Det är ju jag själv som burit in Monitor Audios Gold W15-subwoofer och kopplat in! Där står den med röda siffror i displayen och väntar på att få morra till. Fjärrkontrollen hör faktiskt också till, och en mätmikrofon med lång sladd likaså. Vi kan alltså kalibrera upp basen också. Det är goda nyheter. En snabb blick i handboken ger oss insikten att det går att konfigurera tre olika förval också. Ett fett femton tum stort framåtriktat element står för luftflyttandet.

Muskelpaketet består av en 650 watt stark klass D-förstärkare. LFE- och linjeingångar, och dito utgångar sitter på en panel, där vi även hittar en 12 volts-trigger och en huvudströmbrytare. Signalavkänningen sker med automatik. LFE har högsta prioritet, så har du kopplat både pre out och LFE, så växlar basen automatiskt läge när du spelar musik eller film. Högnivåingångar får vi vara utan.

En graciös kylfläns pryder mittpartiet bak. Fyra fötter håller allt på plats, och det är samma sak som på framhögtalarna – spikes eller mjuk gummifot är tillgängligt i samma fot. Basen står bergstadigt när vi justerat in den – mycket tack vare sin råa tyngd. Härligt.

Fix och trix

I den enklaste av världar skulle det bara behövas en på-knapp på subwoofern, och så skulle den snällt krydda på med precis rätt avvägd mängd bas, i både frekvens och mängd, och med precis rätt fas i förhållande till dina högtalare, i ditt rum. Men saken är den att den har ju ingen aaaning. Så du måste joxa en del om du vill få till en ”dyr” basklang. Du har ju köpt en bas med potential, och då blir det till att gå kursen också, så den morrar på rätt ställe.

Så gör du:

Det hela är ganska enkelt när man väl satt igång. För att mäta upp rummet och ställa in en lämplig EQ-kurva som tar hand om dina toppar och dalar i bas-svaret kopplar du in den medföljande mikrofonen i frontpanelen och trycker ”CAL” på fjärren. En serie frekvenser sänds då ut i rummet, och en DSP-krets tar emot informationen från mikrofonen. Det tar en stund, och när displayen släcks ned är det klart. Har du sedan andra åsikter, är du välkommen ändå. Du kan faktiskt lagra tre olika förval för varje ingång, och du når dem lätt från fjärren. Nivå, fas och EQ lagras lätt, och du kan fortfarande öka eller sänka nivån efter tycke och smak.

För stereoingångarna kan du även sätta delningsfrekvensen. Vill du, tar du ut en filtrerad signal och kopplar till ett slutsteg som driver ett par framhögtalare som gärna slipper den djupaste basen. Men det är överkurs.

Vi lyssnar

Byggkvaliteten och den allmänna känslan hos Guldsystemet väcker impulser hos oss att koppla upp systemet med det allra mest exklusiva förstärkeri vi kan finna. Men guldserien räknas faktiskt som mellanklassare, även om de förefaller ytterst välgjorda. Impedansen ligger på 8 Ohm rakt igenom, och verkningsgraden är hög, så en tung integrerad hemmabioförstärkare borde räcka en bra bit. Yamaha Aventage RX 1010 har 110 watt per högtalare, och har visat sig inneha både en neutral grundklang och bra strömresurser. En Sony Blu-rayspelare får vara huvudsaklig ljud- och bildkälla. Audioquest Solid Core signal- och högtalarkablar och Chord strömkablar och strömdosa knyter ihop alltsammans. Och så kör vi.

Filmtajm

Först ut är Jake Gyllenhaal i Nightcrawler. Filmen innehåller både torra studiokonversationer, gatuslagsmål och en helt hänsynslös biljakt med fullt ställ på både motorer och maskingevär. Monitor Audio Gold levererar ett rent och klart ljud, där framförallt panoreringar av fordon diagonalt genom rummet imponerar, eftersom det är lika mycket klös i däcksskriket bakåt som framåt.

Gruset sprutar i hela rummet också, och verklighetskänslan är påtaglig. Det blir till att ta fram sopborsten efteråt. Dock är dialogen lite ”ljum” i jämförelse med den i övrigt öppna ljudbilden.

Transformers IV innehåller en hel del tunga jättekliv, när autobot:arna slänger sig mellan höghusen. Den injusterade Gold W15-basen hamrar ner hela kroppstyngden i biorumsgolvet, och småpryttlar passar på att trilla ner från hyllorna i rummet. När djupbasen drämmer till ända ner i Marianergraven med oförminskad kraft är det extra lätt att ”sitta nöjd” i biofåtöljen, och det kan man med den här basen. Dock låter Mark Wahlberg fortfarande lite beslöjad när han hojtar sina förmaningar till tonårsdotterns hemlige pojkvän under vansinneskörningarna i parkeringshuset. Allt låter öppet och klart UTOM dialogen. Men det ska bli ändring på det också!

Tala tydligare

En tredje film – Nick Cave-dokumentären 20.000 days on Earth tydliggör det här ytterligare. Den innehåller en massa prat, både bakom flygeln och i fåtöljen hos psykologen, och de talade rösterna har bra pondus och magstöd i klangen, men släpper inte riktigt uppåt. Vi prövar att ta bort fronten, men det hjälper inte. Så drar vi oss till minnes det där med banddiskanters typbeteende. De är ju inte precis kända för sin spridning i höjdled, som sagt. Fronten åker tillbaka på igen, och så tiltar vi upp högtalaren så att den siktar strax ovanför öronen på oss. Och det löser hela problemet! Ett extra stadigt stativ och rätt lutning är faktiskt helt nödvändigt för att få centern att spela med i samma division som de övriga högtalarna. En till upptäckt råkar vi göra av bara farten: Jag kommer åt Power Off-knappen på subwoofern under spelning, mitt under en monolog av Cave. Vips, så sugs han in i högtalaren igen, och låter lite mer instängd och försynt. På med basen igen. Jo men visst – öppet och klart igen! Tänk att subwoofers ska vara sådana diskantförbättrare. Det är något med att hjärnan accepterar illusionen av verkligt ljud bättre om alla frekvenser får vara med.

Vi tittar på TV

Av någon anledning har TV-tittarna fått upp ögonen för naturfilmer på senare tid. Det haglar av välgjorda produktioner om japanska snö-apor och livet i regnskogarna under monsunperioden. Monitor Audio Gold bygger upp en hög och djup snårskog, och det är mycket de utmärkta bakhögtalarna som hjälper till att bygga både höjd och djup.

Med sin exemplariska klarhet går det att skönja en Makak-hane eller en knaprande koala på flera kilometers avstånd snett bakåt-uppåt, känns det som. Denna bonuseffekt kommer sig av användandet av samma element runt om. Det ger ett perfekt fasförlopp, vilket leder till att alla frekvenser återges på liknande sätt runtom lyssningsplatsen.

Ljudbubblan som byggs upp blir därmed extra trovärdig och solid, och det är nästan omöjligt att värja sig från illusionen att faktiskt befinna sig på plats i filmmiljön, oavsett om den råkar vara Los Angeles trottoarer på sjuttiotalet eller Borneos sumpmarker idag.

Vi lyssnar på skivor

Den utmärkande renheten i klangen är det som fångat vår uppmärksamhet mest hittills, i kombination med den urstarka subwoofern. Vid musiklyssning i tvåkanalsläge är det fortsatt rent och snyggt. Återgivningen är neutral och skön att lyssna på, men lutar mer åt det prydliga och välartade hållet än åt party animal-hållet. Textrader levereras tydligt och klart och alla instrument förefaller både nystämda och nyputsade. Det sticker inte ut åt något håll, och kloggar inte ihop heller.

Musikerna tar plats på en bred, jämn och rymlig scen, och det är lätt att ”se” var alla står. Fu Manchu rockar på i nytvättade jeans och till och med Johnny Rotten framstår som frisk och fräsch med sin nya jordgubbsdoftande frisyrgelé. Vad menar jag med det, egentligen? Jo, att musiken inte riktigt har samma råa urkraft som biospåren. Vid ren tvåkanalslyssning, alltså. Dynamiken är det inget fel på, så det är inte det. Det är mer den kraftfulla trycksättningen av rummet som inte riktigt inträffar i tvåkanalsläget.

En tillbakaflyttning av högtalarna förbättrar situationen något, men vi når inte upp till samma förtjusning som multikanalssystemet kunde erbjuda. Vad gör man då? Ja, man kopplar in subwoofern igen. Du kan ställa in ett preset för musik om du vill. Eller två.

Björnen har sovit klart

Jodå, det är som att trycka på en knapp. En korrekt injusterad subwoofer gör STOR nytta, inte bara för film. Den kittlande hotfulla urkraften är genast tillbaka, och det är drag på bitarna igen. Ordentligt också. Multikanalsinspelad musik ska vi inte tala om. Se till att skaffa en obekväm stol, annars är risken överhängande att du förblir halvliggande i favoritfåtöljen med små ryckningar i mungipan. Du har därmed blivit varnad.

Juryn summerar

Intrycken har varit ovanligt många med Monitor Audios nya guldgossar. Redan från första uppackningsögonblicket har resan präglats av nöjda nickningar, för det här rör sig om ovanligt välgjorda högtalare från en välrenommerad producent med över fyrtio års erfarenhet. Det syns i varje detalj – alltifrån packmaterialets finurliga små utskärningar för bättre handgrepp i uppackandet till de rejält tilltagna maskingängade skruvarna och stativplattorna. Hela systemet känns färdigt och genomarbetat på ett näst intill Zen-buddhistiskt sätt.

Du bör dock budgetera för bra kablar och ett riktigt stadigt stativ till centern om du vill höra vad systemet verkligen kan. Och JA, du behöver absolut subwoofern också. Den kommer man inte undan, men det gör inget, för den innehåller massor med trim, och lyfter verkligen upp systemet till nya höjder. Förmågan att på ett intimt sätt slingra sig runtom och trollbinda lyssnaren med utsökt transparens och sköna tydliga klangvärldar är imponerande, och vittnar om att rätt slutsatser dragits genom alla år av högtalarproduktion.

De rikliga tillpassningsmöjligheterna av bakhögtalare och subwoofer talar också samma språk – man är mån om att lyssnaren verkligen får till det, och man levererar alla verktyg som behövs. Det ställer krav på dig som ägare och styrman, men tar du det stegvis och ger dig tid att installera varje högtalare så bra du någonsin förmår, så kan du koncentrera dig på film- och musikutbudet i många år framöver sedan. Förstärkare och bildkällor kan du byta om du vill. Högtalarna har du redan.

Monitor Audio är välkända brittiska tillverkare av högtalarsystem för både musik- och hemmabioentusiaster sedan över fyrtio år tillbaka. Mest kända är de för sina egna innovativa lösningar, framförallt det envisa användandet av metall som huvudsakligt konmaterial. När merparten av konkurrenterna fortsätter att använda plast och papper, förfinar Monitor Audio tillverkningsprocesserna för att få fram ett så lätt, stabilt och livfullt element som möjligt, oavsett om det gäller höga, låga eller mellanfrekvenser. Keramikbelagda präglade alumium-magnesiumkoner, eller så kallade C-CAM-element, är det senaste exemplet. I den egna kabinettfabriken jobbar man även hårt med egna lösningar för lådmaterial och effektiva luftvägar genom kabinetten.

Monitor Audio Gold 300

Typ:                                    Trevägs golvhögtalare med basreflex

Bestyckning:                      2x6,5-tums RST-basar, 4-tums RST-mellanregister, 1-tums C-CAM banddiskant

Frekvensomfång:              30 Hz – 60 kHz +/-3 dB

Känslighet:                         90 dB 1 W/m

Impedans:                          8 Ohm

Mått BxHxD:                                            317 x 1105 x 370 mm

Vikt:                                    27,2 kg

Pris:                                    43 100 kr/par

Monitor Audio Gold C350

Typ:                                    Trevägs centerhögtalare med sluten låda

Bestyckning:                      2x6,5-tums RST-basar, 4-tums RST-mellanregister, 1-tums C-CAM banddiskant

Frekvensomfång:             40 Hz – 60 kHz +/-3 dB

Känslighet:                         90 dB 1 W/m

Impedans:                          8 Ohm

Mått BxHxD:                                            581 x 254 x 360 mm

Vikt:                                    9,9 kg

Pris:                                    14 400 kr/st

Monitor Audio Gold FX

Typ:                                    Sluten surroundhögtalare med flera ljudlägen

Bestyckning:                      6-tums bas, 2x4-tums mellanregister, C-CAM banddiskant, 2x1-tums metalldomediskant

Frekvensomfång:              60 Hz – 60 kHz +/-3 dB

Känslighet:                         87 dB 1 W/m

Impedans:                          8 Ohm

Mått BxHxD:                                            390 x 310 x 168 mm

Vikt:                                    11,9 kg

Pris:                                    10 100 kr/st

Monitor Audio Gold W15

Typ:                                    Fjärrstyrd Aktiv subwoofer med EQ

Effekt:                                 650 W RMS

Bestyckning:                      15-tums C-CAM metallelement

Frekvensomfång:              18 Hz – 120 Hz

Ingångar:                           RCA (LFE och linjeingång)

Fas:                                     0 – 90 – 180 – 270 grader

Medföljer:                          Fjärrkontroll, mätmikrofon

Mått BxHxD:                                            400 x 430 x 400 mm

Vikt:                                    35,3 kg

Pris:                                    25 300 kr

Info:                                    monitoraudio.com

Av Magnus Fredholm

Vi tar väl det här med priset först: M17/M27 kostar tillsammans runt 84 000 kronor, ett par tusen billigare än Classéduon vi testade i HemmaBio 4/2015 och ungefär tio gånger så mycket som en hyfsad hemmabioförstärkare kostar.
Fast då måste man jämföra äpplen med päron på precis alla punkter, något som känns ganska löjligt. För här handlar det om produkter med lång livslängd och hög kvalitet i alla led, kryddat med hantverk och känsla som verkligen berör.

Härlig känsla
Två stora, mattsvarta kartonger står och väntar på mig, och jag bär lätt in dem en och en i testrummet. Uppackning av lite mer exklusiva prylar är ofta en upplevelse bara det, och NAD:s Masters-prylar är suveränt förpackade. Dessutom utan frigolit, här är det papp i olika former som gäller.
Inuti lådan ligger respektive apparat i en tygpåse, inkapslad av två tjocka, stötdämpande halvor, och i försänkningar hittar vi kartonger med tillbehör. Först och viktigast är fötterna, eller egentligen underläggen till fötterna. M17 och M27 har flacka, justerbara och sylvassa spikes, och för att inte skada till exempel träbänkar finns magnetiska koppar i aluminium i ena tillbehörslådan. Utöver detta finns manual på USB, fjärr, strömkabel och mätmikrofon.

Rätt placering
Eftersom jag inte tänker ställa för- och slutsteg på varandra utan på separata hyllplan, kan jag välja vilket som ska vara överst, och jag väljer processorn överst för jag tänker att jag kommer att koppla mest till och från det.
Att slutsteget dessutom inte blir mer än småljummet hur hårt man än kör är ytterligare en anledning till att du faktisk kan placera processorn på slutsteget, om du vill. För en gångs skull.
Slutsteget är det ju inte mycket att pyssla med egentligen, i med strömkabeln, högtalarkablar och balanserade signalkablar för alla kanaler så är det klart! Jo förresten, jag måste slå om ingångarna till balanserat läge också, enkelt gjort med små omkopplare individuellt för varje kanal.
Jag kopplar in några källor till försteget. Det blir PS3, en Blu-rayspelare, en mediaspelare och så en gammal dvd som jag kopplar analogt. TV:n kopplas också in, och så sju lågnivåkablar till slutsteget. Utöver detta behöver jag bara koppla in nätverket så är min uppställning klar.

Rör mig!
De båda Mastersenheterna är minst sagt diskreta i avstängt läge, den blänkande logofyrkanten kantas av ett orange ljus, och i övrigt får jag känslan av slumrande kraft, att de när som helst är redo att vildsint kasta sig över allt du ger dem i ljud- och bildväg.
På toppen, ovanför displayen, sitter på/avknappen på M17, och en lätt touch väcker förstegsprocessorn. Efter några sekunder är anläggningen klar att användas, och jag tänker börja med setupen.
Ett tryck på "menu"-knappen på den tunga aluminiumfjärren, och det händer absolut ingenting i displayen. Vafan, hinner jag tänka innan jag kollar på tv:n, där menyn visas i all sin prakt. Lite fort men fel från min sida alltså. Antingen använder man fjärr med osd på tv:n, eller så använder man touchdisplayen.
De två systemen är lika, förutom att man inte kan göra setup med touchskärmen. Allt funkar sjukt smidigt så fort jag vant mig, och i ärlighetens namn gör sig displayen bäst på nära håll också, så NAD har nog tänkt till ordentligt här.
Att manövrera i menyerna med fjärren är dock till en början rätt ansträngande, eftersom man väljer en meny med högerpil, medan den vanliga "enter"-knappen hoppar till nästa menyval. Tio minuter tar det innan jag fått in rätt tumsättning, men sedan funkar det bra. Förresten är det samma sak med "rtn"-knappen, här ska du använda vänsterpil för att gå tillbaka.
Hela menysystemet hos M17 är dock väldigt lättfattligt, och det går fort och är enkelt att konfigurera högtalaruppställning, ingångar och allt annat vi vant oss vid att pilla med.
Nu ska jag inte låtsas att jag gör allt på en gång, för jag ställer faktiskt in systemet manuellt så gott det går (30 cm-steg för avstånden känns lite grovt...) innan jag lyssnar ordentligt första gången, och det är först ett par dagar senare som jag använder Audysseyn. Men för att samla intrycken av inställningarna på ett ställe tar jag alltihop här:
Man kan välja listening mode för aktuell källa, ställa in DSP-funktioner som vilka Audysseygrejer som ska vara aktiva eller hur lång läppsynken ska vara, ställa in tonkontrollerna som generöst nog inte bara är bas och diskant utan också dialog, samt slå på och av extrazonerna. Allt som har med vardagligt handhavande att göra alltså!
För att göra de mer installationsmässiga inställningarna måste fjärr och osd användas. Här hittar vi inställningar för hur kontrollen ska funka, mest är det val av vilka CEC-funktioner som förstärkaren ska bry sig om, men också om den ska kunna bli väckt via LAN. Vidare är det källinställningarna, med aktiv ingång och namn samt om en viss ingång ska visas eller ej. Praktiskt.
Sedan kommer det vi pillar allra mest med: högtalarinställningarna. Här kan man ställa in alla delningar, nivåer och avstånd, liksom vilka högtalare som faktiskt är anslutna. Det är även under detta menyval som du trycker igång Audyssey-inställningarna. För ovanlighetens skull saknas helt kontakter på fronten, så micken kopplas in på baksidan, i Audio 1 vänster!

Moduler
En av försteget/processorns stora fördelar är ett system NAD kallar MDC, Modular Design Construction, vilket är ett system för att kunna byta ut delar av försteget på ett enkelt sätt. I köpet av M17 ingår det kommande HDMI-kortet med HDMI 2.0/HDCP 2.2, och det ska också komma ett kort för multiroom, Bluesound, som monteras internt på HDMI-kortet, liksom ett Atmoskort.
Viktigt att tänka på är att man inte fritt kan fippla runt med korten hur som helst, de har alla sina speciella platser, och du kan inte heller byta ut det i våra ögon hyfsat meningslösa analoga videokortet till något annat. Men, trots dessa begränsningar är MDC en hyfsad trygghet för den som tänker sig att inskaffa ett NAD försteg.

Medvetna val
Precis som med det tidigare recenserade försteget från Classé (Sigma SSP) finns det en lista på vad man inte får, och i fallet med NAD M17 är det till exempel inte fler än 7.1 balanserade utgångar (7.2 RCA) vilket effektivt sätter stopp för större kanalutsvävningar. 7.1 eller 7.2 funkar, liksom i framtiden 5.1.2 med Atmos, men fler kanaler än så blir det alltså inte. Det finns heller ingen styr-app.
Det handlar om kvalitet på de ingående komponenterna, ställt mot en prisklass och antalet möjliga användare. Och här bedömer NAD helt enkelt att det inte är värt den ökade kostnaden att slänga på fler utgångar och mer funktioner, för då skulle man antingen tvinga upp priset rejält, eller pressa ner kvaliteten. Passar det inte just dig finns det tack och lova andra försteg att köpa.

Modernt slutsteg
NAD:s Mastersserie handlar mycket om moderna lösningar, till exempel de tidigare nämnda MDC-modulerna som låter produkterna leva länge, men kanske framför allt slutstegslösningarna.
Tidigare har vi sett direkt förstärkning av den digitala signalen, det NAD kallar Direct Digital. M27 har dock en annan förstärkarlösning som började sitt liv som en Hypexkrets (UcD) på 90-talet. UcD är en switchande analog förstärkare vars ingående delar redan från början var optimerade för självreglering. Denna lösning har undan för undan förfinats, och den nuvarande inkarnationen, nCore, är avsevärt förbättrad på flera sätt.
Man har även jobbat hårt för att få ner distorsionen och på samma gång sänka tomgångsförluster.
Bjørn Erik Edvardsen, japp samma kille som en gång i tiden designade legendariska NAD 3020, har också tagit upp en av de hetaste potatisarna när det gäller förstärkardesign: Feedback. Feedback har en milt sagt negativ klang i audiofilkretsar, något NAD menar beror uteslutande på en gammal, sedan länge förlegad och utan diskussion dålig feedbacklösning som gav förstärkare extremt låg THD, men med andra allvarliga brister, den mest uppenbara hög intermodulationsdistorsion (TIM).
Men, som en annan förstärkarlegendar, Matti Ottala, visade redan på 70-talet finns möjligheter att både mäta TIM och att bygga bra förstärkare med feedback. Och med klass D-kretsar likt Hypex nCore hävdar NAD att man kan använda än högre feedbacknivåer utan de negativa bieffekterna de "gamla onda" feedbackkretsarna gav.
En annan käpphäst hos NAD är PowerDrive (en vidareutveckling av gamla Soft Clipping), en krets som har till uppgift att se till att kraven på förstärkaren aldrig överskrider förstärkarens möjlighet att leverera distorsionsfri signal. Kretsen känner av genomsnittligt effektuttag över en viss tid och klipper sedan signalen hårt och rent, och på så sätt begränsas utgångssignalen till specificerad effekt under en lång period.

Direktkontakt
För en gångs skull börjar jag inte med att titta på Transformers, utan i stället ser jag dokumentären The Future Is Unwritten, en film om Joe Strummer. Filmen består mest av intervjuer, och jag reagerar direkt på hur enkelt systemet med NAD-förstärkare och Monitor Audio Gold hanterar detta otacksamma jobb.
Det är inga tillrättalagda ljudmattor alls, utan ett ganska rått och – som jag upplevt det tidigare – lite ansträngande ljudspår. Nu är det dock inte alls lika ansträngande, i stället är det närvarande, nervigt och nästan plågsamt att höra Don Letts berätta att han, fast han skäms och egentligen inte vill tala illa om de döda, säger att Joe Strummer ibland var en fegis.
Ett ganska ansträngande högtalarbyte senare kan jag konstatera att även med våra normala referensburkar från Canton får jag samma känsla. Ljudet får en extremt tydlig och nästan fysisk textur, och det är nästan så jag tycker att jag känner hur den gravt heroinskadade Topper Headon luktar.
Flummiga iakttagelser, javisst, men det är ju just dessa upplevelser som gör det så underbart kul att testa riktigt bra hemmabio, och jag hoppas att beskrivningen gör min upplevelse rättvisa.
Nåväl, tillbaka till bioljudet och jag håller mig fortfarande från Transformers. I med Pacific Rim i spelaren och så kollar jag på lite cgi-action med riktigt skönt, extremt tillrättalagt ljud. Och det är bra, fantastiskt bra! NAD-duons kraftresurser upplevs som oändliga, det smäller extremt hårt och brutalt, och hur mycket jag än pressar får jag aldrig ljudbilden att falla ihop ens lite grann. Panoreringar, detaljer, dialog och musik sitter hela tiden exakt rätt, och på ett härligt närvarande sätt.
Fast ändå, jag tror jag är än mer imponerad av tystnaden och förstärkarens prestanda på låg volym. Stäng av allt vad adaptiv eq, volymtrix och dynamikbegränsare heter, och du hittar på alla system en lägsta ljudtrycksnivå där allt funkar. Sänker du lite till försvinner upplevelsen totalt, men med NAD-duon uppkopplad till MA-systemet går det att njuta av actionfilm också på nästan fånigt låg nivå.
Tystnaden, den där känslan av det nästan öppnar sig ett svart hål i ditt biorum när det plötsligt blir knäpptyst, är en lika skön som sällan upplevd känsla, speciellt för mig som mest testar lite enklare förstärkare. Och skulle jag välja en enda parameter för att visa för någon kompis hur NAD Masters funkar, skulle jag välja att demonstrera just tystnaden.

Imponerande duo
Jag erkänner att jag imponeras av NAD:s Mastersduo, och nu kanske du vill ha lite jämförelser med andra liknande produkter. Visst, jag ställer upp! Jämför vi med Classé Sigma-duon tycker jag att det är jämförbar kvalitet, men Classé har en avsevärt finare och mjukare penselföring. NAD:s styrkor i denna jämförelse är svärtan i tystnaden, samt den extrema känsla av närvaro.
Yamaha-kombon CX-A5000/MX-A5000 erbjuder avsevärt mer i finessväg, både funktioner, inkopplingar och kanaler, och är ljudmässigt en välvuxen Japan med fantastisk känsla för helheten, medan NAD Masters i den jämförelsen blir den asketiska kusinen med förmåga att mejsla fram skäggstubb och tegelväggar på ett realistiskt sätt.
Att jämföra med Marantz AV7702/MM7055 är inte juste på något sätt, och gör vi ändå jämförelsen blir det tydligt att det är helt olika prisklasser vi rör oss i. Däremot kommer ett test med 8802/8077 säkert att bli intressant, men det ligger i framtiden.
NAD Masters M17/M27 är alltså ett mycket intressant alternativ i klassen, och med MCD som lovar såväl Atmos som HDCP2.2/HDMI2.0 och multiroomstöd via BlueSound gissar jag att många kommer att känns sig lite extra trygga.

NAD Masters M17
Apparattyp: 7-kanals surroundförsteg med EQ och tonkontroller
Tillval: BlueSound multiroomkort, Atmos
Digitala ingångar: 6 st HDMI, 4 st koaxiala SPDIF, 4 st optiska
Digitala utgångar: 2 st koaxial SPDIF, 2 st optiska
Analoga ingångar: 7 par RCA
Analoga utgångar: 7.1 XLR, 7.2 RCA, 3 par analog stereo
Mått: 435 x 155 x 386 mm (b x h x d)
Vikt: 10,9 kg
Färg: Silver/svart
Pris: 47 000 kr

NAD Masters M27
Apparattyp: 7-kanals Hypex nCore hybrid klass D
Uppgiven effekt: 7 x 180 W RMS vid 8 och 4 Ohm
Analoga ingångar: XLR/RCA på alla kanaler
Mått: 435 x 156 x 380 mm (b x h x d)
Vikt: 14,1 kg
Färg: Silver/svart
Pris: 37 000 kr

Info: hifiklubben.se

Publicerad i HemmaBio 6/2015

Av Thomas Nilsson

Los Angeles, 1990.
Det var tidig höst och jag hade fått för mig att jag skulle intervjua en av mina gamla hjältar, regissören John Carpenter. Eftersom jag inte hade någon tidning i ryggen fick jag kalla handen från alla officiella håll. Men det har aldrig hindrat mig och det går alltid att hitta bakvägar. Några dagars deckarjobb resulterade i att telefonen en dag ringde i huset på Burlington Avenue. Det var Carpenters personliga assistent.
– Mr Carpenter hälsar att han gärna pratar med dig, sa hon och några dagar senare satt vi där, med John, i arbetsrummet i hans hus i Van Nuys.
Mötet blev mycket lyckat. Carpenter hade inte gjort några intervjuer på ett bra tag, så min artikel blev publicerad på flera håll, både i Sverige, England och USA. Han tyckte det var coolt att någon från Sverige hade sökt upp honom och blev mer och mer entusiastisk ju längre tiden gick.
När hans assistent kom med fika förstod jag att det signalerade att intervjun var slut. Men efter kaffet och kakorna började vi prata vidare, så det var bara att knäppa på bandspelaren igen. När vi skildes åt fick jag med mig både ett signerat ex av manuset till Halloween och en signerad originalaffisch från samma film. Brorsan, som var med som fotograf, var överlycklig över sin signerade Flykten från New York-poster.

Härmar idolregissören
Tyvärr kan jag inte hitta kassettbandet med min intervju, men jag har kvar anteckningar och jag minns fortfarande en hel del av vårt långa samtal. Carpenter pratade om hur mycket han gillade Godzilla, Elvis, The Beach Boys och favoritbasketlaget Los Angeles Lakers.
Han skämtade också om kritikerna som ofta tycker att hans filmer egentligen bara är Howard Hawks-inspirerade westerfilmer som råkar utspela sig i moderna miljöer.
– Och de har förstås helt rätt. Jag gör bara remakes på gamla Hawks-filmer, skrattade regissören. Han avslöjade att han älskar allt med King Kong (1933) och visade stolt foton och andra rariteter som han nyligen ropat in på en auktion.
Vi pratade om Carpenters gamla filmer och han erkände att han tog dålig kritik hårt. Sågningarna och floppen med The Thing kändes allra värst.
– Jag kan inte förneka att kommersiell succé är viktigt för mig. Det bästa betyget du kan få är utsålda hus på biograferna.
Ändå vägrade han hårdnackat att ge efter för trycket från filmbolag och fans som krävde en uppföljare till Flykten från New York.
– Folk har tjatat på mig i snart tio år, men en uppföljare lär aldrig bli av, sa Carpenter - då. Sex år senare gick Flykten från LA upp på biograferna. Kanske skulle han ha gjort filmen tidigare, trots allt, för fansen svek och rullen blev en flopp.

Nej tack, till att koka kanin
Carpenter berättade att han ville bli regissör för att göra "avtryck i Hollywood".
– Det var min stora drivkraft, men efter så många år i branschen har jag insett att det var en omogen ambition. Jag har insett att det ofta kvittar hur hårt du jobbar med en film. Det finns för många faktorer som man själv aldrig kan påverka. Många gånger är det tid, tajming och rena tillfälligheter som avgör om du lyckas eller misslyckas.
Carpenter avslöjade att han nobbat en rad filmer genom åren. Eddie Murphys The Golden Child (1986) floppade och hade inte gjort regissören något gott, men vem vet hur karriären hade sett ut om John tackat ja till att regissera Top Gun (1986) och Farlig förbindelse (1987).
John medgav också att han kanske inte alltid gjort det så lätt för sig när han valt att gå sin egen väg.
– Men jag vill verkligen inte bli mainstream. Jag vägrar bli en del av demografin, jag vill vara min egen individ och jag bär alla mina filmer med stolthet. Det är också därför jag gillar dåliga recensioner. I samma ögonblick som kritikerna börjar tycka om mina filmer har jag stora problem.
Carpenter förklarade att han önskade att han fått jobba i 40-talets Hollywood istället.
– Sättet som de gjorde film på då hade passat mig bättre. Nu känner jag mig ofta malplacerad. Jag känner mig mer hemma med gamla tiders filmer. Det mesta som görs nuförtiden intresserar mig inte.
Jag minns att jag frågade om han någonsin kommer att göra den där westernfilmen som han alltid drömt om.
– Hawks regisserade när han var 70, så chansen finns väl fortfarande för mig. Men jag tror marknaden för en episk western är död, tyvärr.

Pengar luktar inte
Med tanke på hur eländiga de meningslösa nyinspelningarna av Attack mot polisstation 13 (2005) och Dimman (2005) blev, så blundar jag envist för nyheten att Fox nu fått klart att göra en ny version av Flykten från New York.
Rapporterna om att Carpenter själv ska bli exekutiv producent med "kreativt inflytande" känns inte som någon förmildrande omständighet. Det hjälpte inte med nya Dimman och det lär inte hjälpa nu heller. I intervjuer på senare tid har Carpenter delat med sig av sina tankar om nyinspelningarna.
– Jag är smickrad om folk vill göra nya versioner av mina gamla filmer. Men det kvittar om man ska göra en remake eller en film efter en originalidé. I slutänden handlar det ändå alltid om gammalt hederligt hantverk.
Carpenter ser inga problem med nyinspelningar och påpekar att de funnits sedan filmens barndom. Han vill fortfarande inte själv regissera någon nyinspelning av sina egna filmer, men hymlar inte med att han säljer rättigheterna enbart för pengarnas skull. I fallet Attack mot polisstation 13 har Carpenter sagt att hans insats var minimal:
– Jag gick till studion, sade hej och sedan gick jag hem.
I en intervju med Collider.com (juni 2011) säger Carpenter att det finns två varianter av nyinspelningar – de bra och de dåliga.
– Nya The Thing var en prequel och eftersom jag inte äger några rättigheter till den storyn, så tjänade jag inget på filmen. När de gör remakes på Flykten från New York, They Live eller andra filmer som jag skrivit, så får jag en check. Det är något jag velat göra hela mitt liv – tjäna pengar på att göra absolut ingenting.

Har Carpenter någon framtid?
För Collider berättade Carpenter också att han blev utbränd efter 40 år som regissör.
– Det har varit jobbigt eftersom jag inte bara regisserat, utan ofta även skrivit manus och gjort musiken. Jag har inte haft något privatliv och kände bara att jag inte kunde fortsätta längre – särskilt inte efter Ghosts of Mars som sjönk snabbare än Titanic.
Carpenter berättar att det långa uppehållet gjorde att han blev "nyförälskad i film" igen.
Vi var många som hade höga förhoppningar på mästerregissörens comeback. Ett litet ljus av hopp tändes när han regisserade två avsnitt av skräckserien Masters of Horror (2005-2007). I säsong ett var Carpenters episod, Cigarette Burns, seriens bästa. Pro-Life i säsong två höll inte riktigt samma klass, men det kändes ändå som om Carpenter var på gång igen.
Tyvärr blev The Ward ett riktigt bottennapp och bevis på att regissören inte alls var på tårna får vi på dvd-utgåvans kommentarspår. På frågan varför Carpenter inte själv skrev filmmusiken svarar han;
– Uppriktigt sagt är jag för gammal.
Att det uttalandet snarare var ett resultat av att han innerst inne kanske inte kände att hjärtat riktigt fanns med i projektet, blir uppenbart när man lyssnar på CD:n Lost Themes. Här hör man att kultregissören är på hugget igen. Tillsammans med sin son Cody och kompositören Daniel Davies har han spelat in ett gäng instrumentala låtar och det låter onekligen som om Carpenter har en massa nya sköna filmidéer i huvudet. Hypnotiskt pulserande 80-talssyntar stångas med ilskna gitarrer och hotfulla kyrkoorglar och skapar en karakteristiskt ödesmättad och olycksbådande stämning.
67 år är ingen ålder för en hjälte som Carpenter.
Kom igen, John. Det finns fortfarande tid för en riktig comeback!

Dark Star (1974)
Svart humoristisk Sci-fi rulle som Carpenter gjorde tillsammans med Dan O´Bannon under studenttiden på USC. Innan dess (1970) hade Carpenter vunnit en Oscar för Bästa kortfilm med The Resurrection of Bronco Billy.
I Carpenters första långfilm kretsar handlingen kring ett rymdskepp, "The Dark Star", som skickats ut från jorden för att kolonisera främmande planeter. Astronauterna får problem när de stöter på en badbollsliknande (!) utomjording på rymmen och en "smart bomb" som tror den är Gud.
Carpenter och O´Bannon skrev manus tillsammans. (O´Bannon lånade sedan en hel del av storyn när han skrev Alien). Carpenter regisserade och gjorde musiken, O´Bannon fixade specialeffekterna.

Attack mot polisstation 13 (1976)
Stämningsfull klassiker (som egentligen är ett slags remake av Howard Hawks western Rio Bravo) om en nedläggningshotad polisstation som belägras av skurkar som försöker frita en fånge som tillfälligt hålls i förvar på den nästan helt övergivna stationen.
Carpenter ligger bakom både manus, regi och musiken, men klippte även filmen under pseudonymen John T. Chance (namnet på John Waynes karaktär i Rio Bravo). Carpenter ville själv att filmen skulle heta först The Anderson Alamo och sedan The Siege, men distributören nobbade och gav den sin klassiska titel – även om det inte finns någon "polisstation 13" i filmen.
Det här blev också starten på ett långvarigt, framgångsrikt samarbete med Debra Hill som producerade och skrev flera av Carpenters bästa filmer.

Someone´s Watching Me (1978)
Bortglömd, men ruggigt spännande tevefilm (som från början var tänkt att bli en biofilm) om en kvinna (Lauren Hutton) som blir stalkad i sin Los Angeles-lägenhet av en mystisk främling.
Den här filmen, med manus och regi av Carpenter, spelades in samtidigt som regissören drog igång förarbetet till sitt stora genombrott ...

Alla helgons blodiga natt (1978)
Vad mer kan man säga som inte redan är sagt om en av tidernas allra bästa och mest inflytelserika skräckfilmer? Michael Myers (spelad av Carpenters kompis Nick Castle) blev en ikon och skapade en helt ny genre inom skräckfilmen. Allt är perfekt – storyn (skriven tillsammans med Debra Hill), skådisarna, stämningen och, inte minst, Carpenters odödliga soundtrack.
Carpenter och Hill skrev och producerade även uppföljaren (1981). Carpenter har påstått att han av kontraktmässiga skäl tvingades att skriva manuset, men vägrade regissera eftersom han inte ville "göra samma film en gång till".
Rick Rosenthal regisserade, men Carpenter tyckte att hans version var för mesig och spelade in ytterligare, blodigare scener, trots Rosenthals protester.

Elvis (1979)
Ny, fantastiskt bra tevefilm (med manus av Anthony Lawrence) om rocklegenden Elvis (lysande porträtterad av Kurt Russell i sitt först samarbete med Carpenter) liv och karriär.
Carpenter väjer inte för att berätta om Elvis bakslag, drogmissbruk och mörkare sidor, och visar med varsam hand att han behärskar mer än bara skräck. Fortfarande den bästa biografifilmen om "The King".

Dimman (1980)
Klassikerna fortsätter att radas upp med denna mästerligt kusliga skröna (delvis inspirerad av brittiska The Trollenberg Terror, 1958) om hur spöksjörövare i skydd av en mystisk dimma hemsöker en liten kuststad för att ta en blodig hämnd för ett 100 år gammalt skeppsbrott.
Även om kritikerna inte var särskilt imponerade blev filmen en kommersiell succé. När Carpenter såg en råkopia blev han dock bekymrad att filmen inte var tillräckligt skrämmande. Flera scener gjordes därför om, plus att man lade till nya, blodigare scener. Cirka en tredjedel av slutversionen består av nyinspelat material.

Flykten från New York (1981)
En av alla tiders bästa actionrullar! 1997 har Manhattan förvandlats till ett enda stort högriskfängelse. När "Air Force One" störtar tvingas en före detta soldat, Snake Plissken (Kurt Russell) befria presidenten (Donald Pleasence) som tillfångatagits av en grupp fångar.
Carpenter skrev ett utkast redan 1976 som en kommentar till Watergate-skandalen. Slutmanuset skrevs tillsammans med Nick Castle som skapade Ernest Borgnines karaktär "Cabbie" och hittade på slutscenen.
Filmbolaget tyckte att den före detta Disneyskådisen Russell var för mesig och ville ha antingen Tommy Lee Jones eller Charles Bronson i rollen som Snake, men Carpenter vägrade – och vann.
Filmen spelades främst in i de nedgångna östra delarna av St. Louis, Illinois. James Cameron (ja, den James Cameron) skapade flera av effekterna.

The Thing (1982)
Makalöst ruggig nyinspelning av Howard Hawks Fantomen från Mars (1951) med groteskt imponerande specialeffekter av Rob Bottin. Carpenters klassiker är betydligt mera trogen John W. Campbell, Jr roman Who Goes There? och handlar om en utomjordning som kan byta skepnad och terroriserar forskarna på en isolerad bas på Antarktis.
Kurt Russell är fenomenal som R. J. MacReady, men filmen blev märkligt nog ett fiasko. Carpenter har själv antytt att orsaken var Steven Spielbergs E.T. som hade premiär bara två veckor före The Thing och att publiken uppenbarligen föredrog snällare rymdvarelser.

Christine (1983)
Carpenter blev erbjuden att regissera en filmatisering av Stephen Kings Eldfödd. Burt Lancaster var påtänkt för den manliga huvudrollen, men efter det ekonomiska bakslaget med The Thing ångrade sig Universal och gav istället regijobbet till Mark L Lester.
Ironiskt nog gjorde Carpenter istället film av en annan King-roman Christine – om en förhäxad 1958 Plymouth Fury som hjälper en ung skolkille att hämnas sina mobbare. Filmen är en underskattad liten pärla och blev även en framgång hos både publik och kritiker.

Starman (1984)
Carpenter överraskade nog många med den här snälla, men varma och mycket underhållande romantiska komedin om en vänlig utomjording (spelad av Jeff Bridges som även blev Oscarnominerad för rollen) som blir jagad av militären, samtidigt som han iklär sig skepnaden av Jennys (Karen Allen) nyligen avlidne man.
Filmen fick bra kritik och tog sig in på den amerikanska biotopplistans sjätteplats.

Big Trouble in Little China (1986)
Lastbilschauffören Jack (Kurt Russell) hamnar i en mystisk underjordisk värld under San Franciscos Chinatown när han hjälper sin kompis Wang (Dennis Dun) att rädda dennes flickvän (Kim Kattrall) som blivit kidnappad av ett gäng kinesiska skurkar, ledda av den urgamle trollkarlen Lo Pan (James Hong).
Filmbolaget ville ha antingen Clint Eastwood eller Jack Nicholson i huvudrollen, men båda var upptagna på annat håll. Russell tackade också först nej, men Carpenter lyckades övertala honom.
Jag älskar den här kultklassikern, späckad med coola Kung fu-fighter, men filmen floppade rejält. Carpenter konstaterade torrt att han är stolt över filmen, men att världen förmodligen inte var redo för en sådan "spök-action-Kung fu-Fantasy-skräck-äventyr-komedi-monster-rulle" (filmen blev senare en stor succé på video).
Låten under sluttexterna är skriven och framförs av Carpenter och hans band The Coupe De Ville (som består av Nick Castle och Tommy Lee Wallace).

Mörkrets furste (1987)
Fiaskot med Big Trouble gjorde Carpenter så förbannad på byråkratin i Hollywood att han lovade sig själv att i fortsättningen bara göra lågbudgetfilmer som han hade full kontroll över. Den här kultrysaren (inspelad på bara 30 dagar) är inspirerad av den brittiska teveserien Quartermass och handlar om en professor som tillsammans med några elever undersöker en märklig cylinder under en övergiven kyrka mitt i Los Angeles. Cylindern visar sig ruva på Satan själv och han vill förstås ut och röja.
Carpenter skrev manus under pseudonymen "Martin Quartermass" och gjorde dessutom musiken tillsammans med sin ständige medkompositör Alan Howarth. Hårdrockaren Alice Cooper spelar en hemlös zombie och bidrar även med en egen låt, Prince of Darkness. Både publik och kritiker svek filmen. Det här är andra delen i Carpenters "Apokalypstrilogi" efter The Thing och med In the Mouth of Madness som den avslutande filmen.

They Live (1988)
Den före detta proffsbrottaren Roddy Piper spelar Nada – en kringdrivande byggnadsarbetare som en dag hittar en par mystiska solglasögon genom vilka han plötsligt kan se hur världen runt oss egentligen gestaltar sig – myndigheterna utnyttjar media för att hjärntvätta befolkningen att göra som de blir tillsagda. Många högt uppsatta personer är dessutom mordiska utomjordingar i människogestalt.
Carpenter skrev manus (under pseudonymen "Frank Armitage") efter en 60-talsnovell, Eight O'Clock in the Morning av Ray Nelson, och spetsade den med egen kritik mot Ronald Reagan-regimen.
Det mesta av filmen spelades in på plats i Downtown Los Angeles. Den 5,5 minuter långa fighten om glasögonen mellan Piper och Keith David är kanske mest minnesvärd, men hela den här skräck-sci-fi-rullen är klart underskattad.

Den osynlige mannen (1992)
Trots viss kommersiell framgång med Mörkrets furste hade Carpenter svårt att få finansiärer till sina projekt. 1989 erbjöds han att regissera Exorcisten 3, men bråk med författaren William Peter Blatty om filmens slut resulterade i att Carpenter hoppade av (och Blatty själv regisserade sin egen bok).
Carpenter slöt fred med Hollywood och tackade ja till Den osynlige mannen (löst baserad på H. F. Saints bok Memoirs of an Invisible Man) när Ivan Reitman hoppade av.
Filmen floppade, men jag gillar Chevy Chase som yuppien Nick som efter en olycka råkar bli osynlig och sedan jagad av CIA som vill förvandla honom till ett levande, hemligt vapen. Högt tempo och snygga effekter gör det här till en riktigt underhållande actionkomedi.

Body Bags (1993)
Makaber och riktigt bra tevefilm á la Tales From the Crypt med tre olika episoder. Två är regisserade av Carpenter (som introducerar varje del som en otäck bårhusanställd), det tredje avsnittet är regisserat av Tobe Hooper.
I The Gas Station blir en ung tjej som jobbar natt på en bensinstation förföljd av en seriemördare (Robert Carradine) på rymmen från ett mentalsjukhus. Sam Raimi och Wes Craven dyker upp i varsin kul biroll.
Stacey Keach spelar en man som efter en misslyckad hårtransplantation får ett utomjordiskt virus i sig i Hair. I Eye spelar Mark Hamill (Star Wars) Brett – en framgångsrik basebollspelare som efter en bilolycka får ett nytt öga transplanterat. Problemet är att ögat kommer från en död seriemördare vars själ tar över Bretts kropp och tvingar honom fortsätta mörda.

I skräckens skugga (1994)
Trots många bra skådisar (David Warner, Sam Neill, Jürgen Prochnow och Charlton Heston) floppade den här H.P. Lovecraft-hyllningen som folk verkar antingen älska eller hata.
Filmen handlar om en försäkringsagent (Neill) som försöker leta upp en spårlöst försvunnen skräckförfattare vars makabra historier tycks få verkligt liv.
Carpenter blev erbjuden manuset (skrivet av Michael De Luca) redan i slutet av 80-talet, men nobbade det då. Filmen har visserligen sina stunder, men kanske borde Carpenter ha litat på sin magkänsla och gjort något annat istället.

Village of the Damned (1995)
Den här nyinspelningen av det engelska originalet med samma namn från 1960 fungerar inte alls. Handlingen är flyttad till en småstad i Kalifornien där tio kvinnor blir gravida av ett mystiskt utomjordiskt virus och sedan föder varsin människoliknande varelse.
Christopher Reeve (Superman) och Kirstie Ally (Skål) är bra och Carpenters version är blodigare, men saknar sin föregångares intensitet och känns blek och oinspirerad.

Flykten från L.A. (1996)
Filmen som alla Carpenter-fans ivrigt väntade på tillbringade nästan 10 år i "Development Hell". Coleman Luck skrev ett manus redan 1985, men Carpenter ansåg det var för "lättviktigt och fånigt".
Projektet låg sedan på is tills 1994 då en jordbävning med efterföljande kravaller skakade Los Angeles. Händelserna inspirerade Carpenter att tillsammans med Kurt Russell och Debra Hill skriva en ny story där Snake på nytt måste rädda världen. Premissen är att en jordbävning förvandlat LA till en fängelse-ö.
Här hamnar presidentens dotter Utopia (A. J. Langer) som hjärntvättats att stjäla fjärrkontrollen till USA:s elektroniska supervapen. Snake blir erbjuden amnesti för sina nya brott mot att han räddar Utopia och hämtar tillbaka fjärrkontrollen.
Carpenter har ofta sagt att det var Kurt Russells förtjänst att filmen blev av eftersom "Kurt älskar Snake" och så gärna ville reprisera sin favoritroll. Filmen blev en ekonomisk flopp, men så dålig är den inte. Jag såg filmen på bio i LA och minns att publiken var rätt entusiastisk.
Som actionunderhållning är det helt okej, så länge man inte förväntar sig samma andlösa upplevelse som i den första rullen.

Vampires (1998)
Carpenter har erkänt att fiaskot med Flykten från LA fick honom att vilja lägga av som regissör. När han fick läsa både manuset och boken Vampires såg Carpenter en chans att göra en "vampyr-western" á la Det vilda gänget.
Tanken var god, men allt landar tyvärr i en våldsam, men trött och rätt förutsägbar dussinrulle. James Woods leder ett gäng vampyrjägare i jakten på att förhindra att ett krucifix hamnar i händerna på överstevampyren Valek (Thomas Ian Griffith) och hans gelikar som då kan jaga blod även i dagsljus och slutligen utrota mänskligheten.
Den amerikanska censuren tvingade fram en del klipp för att tona ned det grövsta våldet, men filmen blev ändå Carpenters enda kommersiella framgång på 90-talet.

Ghosts of Mars (2001)
Arbetsnamnet var Escape from Mars och från början tänkt som en andra uppföljare till Flykten från New York, men efter floppen med Flykten från LA ville filmbolaget inte damma av Snake igen. Istället tvingade man in Ice Cube i huvudrollen som skurken "Desolation Williams".
Visst, filmen håller inte samma klass som Carpenters äldre filmer och blev ett både ekonomiskt och publikt fiasko, men den är lite underskattad. Det är väldigt mycket Attack mot polisstation 13, fast på Mars, med en fångtransport på flykt från en isolerad gruvby undan en hord zombieliknande varelser som verkar ha överdoserat på Kiss och Braveheart.
Småruggigt och stämningsfullt, men också filmen som fick Carpenter att lägga karriären på is.

The Ward (2010)
Förväntningarna var förstås stora när legenden gjorde comeback efter nästan tio års exil. Amber Heard spelar Kristen, en ung tjej som 1966 hamnar på ett mentalsjukhus i Oregon där ett zombiespöke hemsöker henne och mördar de intagna.
Tyvärr faller hela filmen platt till marken. Det är håglöst, oinspirerat och tråkigt – och helt utan känslan av att det är John Carpenter som regisserat den. Måtte inte The Ward bli en av världens mest egensinniga regissörers svansång. Han förtjänar verkligen en bättre sorti!

Publicerad i HemmaBio 11/2015

Publicerad i HemmaBio 10, 2015

Mest kända just nu är förmodligen amerikanska Oculus. Vi har kikat på deras "konsumentvariant" Gear VR, som använder en Samsungmobil som skärm och motor.

Av Jonas Olsson

Jag har personligen intresserat följt utvecklingen av VR ända sedan jag blev helt frälst efter att ha sett Gräsklipparmannen på bio 1992. Strax efter det provade jag själv i en spelhall på Norrlandsgatan i Stockholm, som hade ett par VR-maskiner (enligt ryktena fanns det då bara några stycken i hela världen och de kostade minst 500 000 kronor styck).
Där stod man på en rund plattform med ett räcke runt om så man inte skulle trilla ner när man snurrade runt, och den tunga VR-hjälmen och handkontrollen var, om jag inte minns helt fel, anslutna med feta kablar hängandes till ett tungt bälte man fick svänga på sig runt midjan.
Och det var helt otroligt ballt! När man i förstapersonsspelet Dactyl Nightmare sträckte fram armen så blev min hand laddad med en kantig pistol i den virtuella världen. Man kunde kolla runt, uppåt, nedåt och åt alla håll. För att gå framåt i det som liknade en pelarsal med schackrutigt golv tryckte man på en knapp med tummen. Wow! Och att gå ner för en trappa var verkligen häftigt och lite läbbigt.
Ett skrik hördes någonstans uppe från höger. Jag tittar upp, och där kommer en drake flygandes mot mig. En drake som skulle få smaka på bly från min pickadoll. Jag dog upprepade gånger, men skyllde sedan allt på den sega grafiken.
Det här var skithäftigt när det begav sig, och kön till spelen var alltid lång. Men idag skulle man förmodlige garva gott. Grafiken var i jämförelse med dagens spel usel, och pistolen kändes som att den var av gummi när man rörde på armen. Men kul var det, och helt klart fina minnen för livet.

Äntligen funkar det
Nu var det bara en tidsfråga innan vi skulle få VR hemma. Härligt!
Så blev det dock inte.
Det tvärdog ganska snart, och sedan blev det under lång tid väldigt tyst. Och det fortsatte vara tyst ända tills för ett par år sedan, då en entusiast med ett garageprojekt (Oculus) drog igång allt igen.
Nu är VR hetare än någonsin, även om vi fortfarande inte är riktigt framme än. Visst finns det grejer som funkar här och nu, men det mesta är fortfarande utvecklingsmodeller som inte är tillräckligt färdiga för att de ska gå att sälja i någon större utsträckning. Men det är nära nu, förmodligen bara några månader, max ett år, bort innan det börjar lossna ordentligt.
Vill du inte vänta längre så finns det dock grejer att köpa nu, till exempel Oculus smarta samarbete med Samsung – Gear VR – och det är den nya uppdaterade versionen av Gear VR som tar Samsungs S6, istället för den tidigare och klumpigare modellens Galaxy Note 4, som vi kikar på här.
Det hela är verkligen fiffigt tänkt – mobilen har ju allt: en fin skärm, wifi, lagringsutrymme, etablerad plattform (Android), batteridrift (försörjer även headsetet) och så vidare. Knäpp fast den framför linserna, och sedan är du igång!
Att kontrollera Gear VR och mjukvaran du vill köra görs med pekplattan på höger sida och med huvudrörelser som flyttar runt markören på skärmen. I mitten av plattan finns en liten pigg som indikerar "OK" och ovanför den en returknapp. Fungerar riktigt bra, även om en blåtandskopplad handkontroll är överlägset, särskilt med spel då det är jobbigt att hålla handen i huvudhöjd någon längre stund.

Stabilt bygge
Själva headsetet håller riktigt skaplig byggkvalitet i blank vit plast med svarta detaljer och skönt skumgummi (går att byta ut) mot ansiktet. Ett digitalt cyklop helt enkelt. Komforten är helt okej, och de är inte alls lika tunga och irriterade på näsroten som bildskärmsvisiren från till exempel Sony (HMZ-T3W) som vi testat tidigare. Det som väger här är i huvudsak mobiltelefonen, men tack vare de sköna huvudbanden får man snabbt till det utan att belasta vare sig näsbenet eller pannan.
Hörlurar ansluter du till mobilens uttag, vilket det finns en skåra i fronten för, och med dem på fullbordas upplevelsen. Man blir liksom helt isolerad och innesluten. En inte helt bekväm känsla, i alla fall inte i början, då man lättar på visiret och kikar ut lite då och då för att liksom bara kolla läget i den verkliga världen.

Bio på månen
Väl igång finner du dig sittandes i ett rum, med full sikt åt alla håll och menyn radar upp sig framför dig. Vrid på huvudet så markören hamnar på önskad ikon och tryck på ok. Det första jag kollade på var en serie medföljande 360-bilder, och flämtade till högt när jag tittade rakt ner och såg att jag befann mig högst upp på tornet på en skyskrapa. Svindel? Skämtar du.
Vyerna är spektakulära men bildkvaliteten är, om man ska vara ärlig, inte den allra bästa. Sämst blir det utåt kanterna, och det är rätt pixligt och överlag inte den allra bästa upplösningen. Men fräckt är det.
Filmsekvenser är ännu något sämre, där färgnyanser bildar sjok av färg utan detaljer, en gräsmatta blir bara en färgplatta, men känslan när man flyger över vattenfall och raviner är storslagen.
Rent digitalt material som animeringar och spel är det som fungerar bäst. En riktigt fräck detalj är att du kan kolla film i en virtuell biosalong, där du sitter helt ensam i en stor biograf. Eller varför inte i en fin hemmabio, eller på månen (!). Du sitter där i en stol på månens yta med en stor duk framför dig. Häftigt, var min direkta reaktion, och så vred jag huvudet och tittade ner till höger. Där stod det en bägare med popcorn och en projektor. Ja, inte på riktigt då, men ändå. Kul. Men kvaliteten på bilden är alltså bäst i mitten och tappar snabbt utåt kanterna, där det geggar ihop sig en del.
När det gäller utbud av material att ladda din Gear VR med är det i dagsläget ganska skralt, och det mesta kostar en slant, men mer är på gång. Så det är inte för innehållet du aspirerar på det här, det är upplevelsen. Även om det långt ifrån är något för alla.
Huvudvärk då? Det var faktiskt inga problem, men så satt jag max en halvtimme i taget. Precis lagom.
I övrigt fungerar Gear VR riktigt skapligt. Vi hade dock en del problem med kraftig imma på linserna efter bara någon minuts användande, vilket den inbyggda fläkten egentligen ska fixa. Men på vårt testexemplar fungerade det alltså inget vidare. Fick ta av visiret och putsa linserna med jämna mellanrum.

Fundering, framtid, konkurrenter
Kommer jag då att köpa en Gear VR själv? Eller är det bara en "kul grej" man snabbt tröttnar på? Nja, till viss del är det ju det, och det är egentligen den skarpa varianten av "Rift" som kopplas till min dator jag personligen väntar på. Och det kommer som sagt även ytterligare intressanta kandidater med riktigt fina specifikationer på pappret, förhoppningsvis redan inom några månader.
Men samtidigt är det här riktigt häftigt, jag älskar VR, det finns idag, det funkar hyfsat och jag gillar det verkligen. Trots en hel del brister.
Men eftersom jag inte är på väg att skaffa en ny mobil på ett bra tag, så faller det dessvärre redan där. Om jag däremot skulle få för mig byta telefon till en Galaxy S6 så blir det dock en helt annan femma, och ett köp skulle förmodligen överläggas.
Men så är jag ju en obotlig teknik- och pryldåre också.
Och det här är bara början!

OCULUS GEAR VR
Vad: Headset VR
Vikt: 420 gram
Pris: ca 2 000 kronor + telefon
Info: samsung.se

Av Christian Moberg

Under 20 år har Lara Croft fått agera allt från actionhjältinna, sexsymbol, utsatt nykomlig och stark huvudkaraktär överlägen sina manliga diton, och det senaste spelet är en fager uppvisning i bra berättande, härlig action och maffig frihetskänsla bland bergstoppar, skogar och grottor där jakten på evigt liv ska hittas innan en ondskefull organisation får tag på det.

PS4-spelarna har fått vänta ett helt år på detta spel då det gjordes Xbox One-exklusivt när det kom förra året. Nu är det äntligen dags, på Laras tjugoårsdag dessutom, och det firas i denna utgåva som utöver originalspelet också innehåller båda tilläggen till kampanjen Baba Yaga: The Temple of the Witch och Blood Ties. Dessutom får vi VR-stöd till Sonys VR-satsning och ett nytt Co-Op-läge i Endurance mode. Vi får också den nya extreme survivor-svårighetsgraden, 20 Year Celebration-kläder och vapen samt sjutton olika Lara-skins. Allt detta i ett och samma paket som tillsammans resulterar i över femtio timmar spelande, fantastisk grafik, spännande story och svindlade spelmoment rakt igenom. Jag älskade Rise of the Tomb Raider när det först kom till Xbox One förra året, nu älskar jag det plötsligt ännu mer. Vad du än gör, missa inte denna härliga gravplundring!

Genre: Äventyr
Utvecklare: Crystal Dynamics
PEGI: 18
Testat på: PS4

Spelglädje 9/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online 8/10

Totalt 8/10

--------------------------------------------------------------------------------

VAMPIRE DIARIES
Säsong 6 blir tillgänglig 1 januari

Sjätte säsongen av CW's övernaturliga drama, baserat på L.J. Smiths böcker, tar vid fyra månader efter Damons (Ian Somerhalder) och Bonnies (Kat Graham) "död", efterlämnande Elena (Nina Dobrev) och Jeremy (Steven R. McQueen) i sorg. De är båda förtvivlade och börjar agera destruktivt. Som tur är lever både Damon och Bonnie, de befinner sig i ett parallellt universum och försöker hitta en väg hem. Samtidigt hoppar Caroline (Candice Accola) av skolan för att ägna all sin kraft till att häva en förbannelse, Tyler (Michael Trevino) kämpar med att bli mänsklig och Alaric (Matt Davis) anpassar sig till vampyrlivet.

--------------------------------------------------------------------------------

SIX
Säsong 1 premiär 19 januari

Six är History Channels andra originalserie, efter Vikings. Detta nutida militär-actiondrama i åtta avsnitt är skrivet av Oscarsnominerade manusförfattaren och Vietnam-veteranen William Broyles (Jarhead, Cast Away, Apollo 13) och hans son David Broyles, veteran från militära specialstyrkor. Vi får följa Navy SEAL Team Six som 2014 hade i uppdrag att eliminera en talibanledare i Afghanistan, men allt får en abrupt vändning när de upptäcker att en amerikansk medborgare arbetar för terroristerna. I huvudrollerna ser vi bland andra Walton Goggins (The Hateful Eight, Justified) och Barry Sloane.

--------------------------------------------------------------------------------

REAL TIME WITH BILL MAHER
Säsong 15 premiär 23 januari

HBO:s prisbelönade komedi-talkshow är tillbaka med en ännu mer ocensurerad och kompromisslös Bill Maher samt nya gäster. Maher är en av USA:s starkaste politiska komiker, hans totala uppriktighet och oräddhet har gett honom miljoner fans.

--------------------------------------------------------------------------------

BEWARE THE SLENDERMAN
HBO-dokumentär premiär 24 januari

HBO-dokumentär som handlar om det omtalade Slenderman-dådet i Wisconsin den 31 maj 2014, då två 12-åriga flickor lurade ut en vän i skogen och knivhögg henne 19 gånger. Deras offer var nära att dö och de hävdade att dådet var en hyllning till The Slenderman – en populär skräckfigur på Internet. Filmen undersöker brottet och hur det kunde ske, det mörka djupet på nätet och hur detta påverkar barn. Irene Taylor Brodsky har regisserat och manus är skrivet av Brodsky och Sophie Harris.

--------------------------------------------------------------------------------

THE MAGICIANS
Säsong 2 premiär 26 januari

Syfy:s fantasyserie, baserad på Lev Grossmans romaner, kretsar kring ett gäng kompisar som upptäcker sina magiska förmågor vid Brakebills University, en hemlig institution specialiserad på magi. Snart förstår de att alla fantasier de läst om som barn är verkliga och att de utgör ett hot mot hela mänskligheten. I andra säsongen möter de ett hot som kan förgöra hela den magiska världen. I rollerna ser vi bland andra Jason Ralph, Stella Maeve och Olivia Taylor Dudley.

--------------------------------------------------------------------------------

THE PATH
Säsong 2 premiär 26 januari

I andra säsongen av The Path får Meyerist-rörelsen kämpa med att förstå doktor Meyers mystiska försvinnande. Eddie (Aaron Paul), som plågas av underliga syner, har svårt att anpassa sig till sitt liv i den vanliga världen och Sarah (Michelle Monaghan) tar trots sina tvivel på Cal (Hugh Dancy) plats vid hans sida som ledare av The Light. Vetskapen om Cals mörka förflutna får stå tillbaka för rörelsens bästa. Sarah och Cal står nu ännu närmare varandra och Eddies syner avslöjar sanningen om doktor Meyers försvinnande. Jessica Goldberg har skapat serien som produceras av Hulu:s systerbolag Universal Television och Jason Katims True Jack Prods. Goldberg och Katims är exeutiva producenter tillsammans med Michelle Lee.

--------------------------------------------------------------------------------

BLACK SAILS
Säsong 4 premiär 30 januari

Nu kommer den fjärde och sista säsongen av Emmybelönade Black Sails i 10 avsnitt – det är dags för detta actiondrama och upprinnelsen till klassikern Skattkammarön att hissa seglen en sista gång. New Providence Islands stränder har aldrig varit blodigare och ju närmare vi kommer civilisationens undergång, desto mer desperat kämpar den emot. I huvudrollerna ser vi bland andra Toby Stephens som Kapten Flint, Hannah New som Eleanor, Luke Arnold som John Silver och Jessica Parker Kennedy som Max.

--------------------------------------------------------------------------------

BECOMING WARREN BUFFETT
HBO-dokumentär premiär 31 januari

Miljardären Warren Buffett är ett unikum. Vid 96 års ålder lever den legendariska investeraren fortfarande i sitt enkla hem i Omaha och kör själv till kontoret varje dag för att ta hand om Berkshire Hathaway – världens fjärde största företag. Filmen berättar historien om en ambitiös, sifferfixerad pojke från Nebraska som blev en av världens rikaste och mest respekterade män. Buffett berättar med egna ord ackompanjerad av exklusiva hemmavideor, familjefoton, arkivmaterial och intervjuer med familj och vänner.

Glad för att jag direkt känner att det äntligen har släpps ett spel som inte kommer göra mig nämnvärt besviken på något plan.

Jag har nämligen hållit mina förhoppningar på Recore på fullt rimliga nivåer, trots att varje fiber i min tv-spelsälskande kropp velat slå frivolter för varje trailer som visats. Jag menar, om mannen bakom Mega Man, Keiji Inafune, slår sig ihop med Metroid Prime-seriens pappa Mark Pacini och dessa båda görs sällskap av före detta Bungie-veteranen Joseph Staten som får skriva manus, kan det väl omöjligt bli ett dåligt spel?

Jodå, det hade det mycket väl kunnat bli, spelutveckling handlar om så mycket mer än tre framstående spelgenier. Lyckligtvis står dock Recore på stabila fötter med en perfekt avvägd balans mellan plattformshoppande, pussellösande och gevärsskjutande.

Just skjutandet har en briljant tvist där du har fyra olika färger på ammunitionen som du kan byta mellan med ett knapptryck. Rött är extra effektivt på röda fiender, blått på blåa och så vidare, vilket skapar lite extra taktiska moment i bossfighter och vanliga sammandrabbningar när du måste byta flera gånger i varje strid.

Mack, som jag nämnde, är en av flera Corebots som Joule stöter på allt eftersom och får hjälp av under sitt äventyr. Samspelet de emellan är viktigt och hjälper till att hitta både nödvändiga uppgraderingar och de kan hjälpa till att slåss när det behövs.

Det finns ett lättförståeligt craftingsystem och att uppgradera dina corebots är simpelt. Allt från kontroll till design och det magnifika ljudet, och med musik av hög kvalitet är rakt igenom. Jag älskar nästan varje liten aspekt av Recore, med undantag för de extremt långa laddningstiderna som emellanåt låter dig sitta och titta på skärmen utan att det händer något på över två minuter. En del framedrops finns tyvärr också, något som dock inte händer ofta.

Recore är busenkelt att ta till sig, löjligt underhållande att spela och bara rakt igenom mysigt att uppleva. Det bästa av allt när man vaknar ur sin kryosömn och ska börja förbereda mänsklighetens nya planet Far Eden på att bli koloniserad, är att man blir genuint nyfiken på världen redan från start.

Jag vill direkt veta mer om allt, om alla grottor och allt annat hemligt den har att erbjuda. Jag känner inte att jag tvingas utforska ointressanta platser någon gång och varje hopp från en bergvägg till en annan känns spännande. I centrum står prismakärnorna som används för att ta sig vidare, öppna viktiga portar och sätta igång viktiga system som måste fungera på planeten.

Allt detta skulle egentligen redan ha varit gjort när Joule vaknat ur sin sömn men något har uppenbarligen gott fel. Detta blir slutligen den fullträff Microsoft behövde till sin Xbox One för att sparka igång den här spelhösten på allvar. Jag kan inte bärga mig tills jag får se ännu mer av Far Eden så vi slutar här, jag måste nämligen hitta tio prismakärnor till så jag kommer in genom den där jäkla dörren som vägrar öppna sig och hindrar min vidare framfart!  

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Armature Studios, Concept
PEGI: 12
Testat på: Xbox One

Spelglädje 8/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online nej

Totalt 8/10

Befolkningen är uppdelad i två läger, så kallade Augs, människor med robotinplantat, robotkroppsdelar etcetera. samt Naturalisterna, de utan något av nyss nämnda förstärkningar, 100 % människa och inga plåt-Niklas-fasoner.

Eidos Montreal har under fem års tid snickrat på uppföljaren till den uppskattade föregångaren Deus Ex: Human Revolution. I Mandkind Divided som detta spel heter spelar vi återigen som Adam Jensen, en agent med mer robotdelar än vanliga kroppsdelar, som måste stoppa en stundande katastrof och skådeplatsen blir ett framtida Prag.

En stad där vakter och militär bevakar varje litet steg vi ”Augs” tar, det blir därför till att smyga och improvisera när det gäller att utföra uppdrag i den stora staden. Upplägget är öppet och fritt, även om del moment såklart måste göras i en viss ordning.

Det tar ärligt talat en rejäl stund för mig att börja tycka om det här spelet. Jag vet inte om det är den extremt ojämna grafiken, de ganska usla röstskådisarna eller den ihåliga historien som bär skulden till detta. Det tar flera timmar innan jag tar mig ur den initiala besvikelsen med dålig bilduppdatering samt den ryckiga och svårlärda kontrollen som irriterat mig från första spelmomentet.

Men sen händer något. När kontrollen sitter och jag accepterar att det är konstant irriterande bakgrundsmusik spelet igenom och blockerar ut Adam Jensens viskande stämma som väser fram plattityder, så slår det mig att jag sitter och tycker det är jäkligt spännande och kul att försöka planera hur man ska ta sig förbi en vaktpost med de få vapnen jag har.

Att experimentera med alla fördelar implantaten och robotproteserna ger mig är också riktigt roligt och bäddar för variation. Spelet underhåller därför trots sina många tillkortakommanden, något som inte händer allt för ofta.

Som hel produkt är det långt ifrån det bästa jag spelat i år, inte ens topp tio, men rätt kul är det, och kan man acceptera en hel drös med skönhetsfläckar så är det ändå ett rätt underhållande stealth action-spel.

Ingen kärlek vid första ögonkastet direkt alltså, snarare ett arrangerat giftermål där motparten inte är så helt hopplös som det först verkade.

Genre: Action
Utvecklare: Eidos Montreal
PEGI: 18
Testat på: PS4

Spelglädje 7/10
Grafik 5/10
Ljud 5/10
Online nej

Totalt 6/10

Av Jonas Olsson

En relativt ny bekantskap för oss här på HemmaBio är amerikanska Truaudio. Företaget är specialister på elektronik, rack och högtalare för i första hand custom-installationer, och vi testade deras tajta subwoofer Csub-12 i förra numret.
Truaudios produkter kan man bara köpa via auktoriserade återförsäljare, inte på nätet, vilket tyder på ett kvalitetstänk för att få rätt kunskaper från försäljaren, och därmed förhoppningsvis i slutändan rätt produkter till kunden.
Truaudio har ett relativt brett sortiment och specielbygger till exempel också högtalare efter dina projekt, för att passa till exempel en viss tevemodell, efter önskad färgskala eller ljudtyp för matchning mot andra högtalare i salongen.

Rejält bygge
Nu har vi dock plockat in en in-wallhögtalare från Truaudio, och modellen vi valt är den rektangulära B23-265LCR. Som namnet antyder är det en högtalare för just LCR-placering vilket betyder Left, Right och Center. Perfekt för en enad front alltså.
I B23-serien finns också en matchande dipol/bipol, B23-265SUR, för surroundkanalerna och även en riktigt biffig meterhög 3-vägare, B23-465LCR.
B23-265LCR är ganska stora högtalare med respektingivande pondus när det gäller byggkvalitet och känsla med mycket aluminium. Rejäla grejer helt enkelt.
Högtalaren är av sluten konstruktionen med en rejäl backbox med exakt rätt innervolym. På långsidorna hittar vi fyra så kallade "doglegs" per sida vilket borgar för stadig installation i väggen.
Designen har också gjorts med tanke på att vara så diskret som möjligt, B23-265LCR bygger bara ut 1 millimeter från väggen, och det tack vare den tunna ramen. Högtalarskyddet knäpps sedan på med hjälp av magneter.
Man ska dock vara medveten om att högtalarlådan är 610 mm bred, vilket innebär lite pyssel med centermonteringen om du har 60 centimeter regelavstånd.
Själva konstruktionen är som sagt 2-vägs med sluten låda. Baselementen har en lackad kolfiberkon i ett stycke, vilket ger en väldigt lätt och styv kon. Diskanten är vinklingsbar för smidig intrimning och är utrustad med en titankalott på 25 mm.
Högtalarkontakterna är infällda på lådans ena kortsida.

Rappa koner i kolfiber
Vi gillar verkligen känslan och tyngden på högtalarna så det ska bli väldigt spännande att börja lyssna.
Det första intrycket, och det har i princip gällt alla som av olika anledningar befunnit sig i testrummet, är att man inte tänker på var ljudet kommer ifrån. Det märks liksom inte. Det bara finns där. Snacka om osynligt ljud!
Spelstilen ger sken av mer lådvolym än B23-265LCR faktiskt har, men inte för att det låter svullet eller bullrigt. Nej, det släpper så otroligt lätt från högtalarna och sprider ordentligt och enormt transparent men skarpt kontrollerat i rummet. Den så kallade frontbilden är sällsynt behaglig och toppas av en alldeles utmärkt rösthantering.
Det märks att Truaudio kan det här, och samtidigt befriande att man valt det här rena och luftiga ljudidealet, som gör att man kan lyssna hur länge som helst utan att tröttna och aldrig missa något i filmen för att högtalaren maskerar dialogen. Det här är bra, riktigt bra.
Komplettera med en tajt subwoofer och det spelar rent, snyggt och elegant med hög grad av underhållning!

TRUAUDIO B23-265LCR

Vad: Inbyggnadshögtalare
Konstruktion: Sluten, 2-vägs
Baselement: 160 mm
Diskant: 25 mm
Känslighet: 91 dB
Frekvensomfång: 45-20k Hz
Pris: 9 252 kronor st.
Info: Hemsat.se

Publicerad i HemmaBio 5/2015