Året är 1952. En blott fem år ung gosse vid namn Reginald Dwight råkar av en händelse och på ren slentrian sätta sig bakom tangenterna vid mormors gamla piano, och trycker förstrött ner några tangenter.
En omedelbar kemisk reaktion inträffar i hans hjärna, som på ett ögonblick dechiffrerar hela systemet och vidarebefordrar det i form av lustfyllda kommandon till fingertopparna. Lille Reginald spelar piano med en självklarhet som utmärker endast några få utvalda själar per sekel, och han uppfattar genast att detta är hans uppgift och kall i livet.,
Mamma och mormor dånar unisont. Pappa Dwight förhåller sig däremot reserverad. Inte bara inför musicerandet, utan mer inför hela världsalltet, och här ska ingen liten spoling komma och tro att det går att vinna gratispoäng genom att klinka lite på ett ostämt piano inte. Nej, en riktig utbildning och en rekorderlig anställning är vad pojken behöver, inget annat.
Fast forward till andra hälften av sextiotalet. Långt hår. Galna outfits. Inga gränser. Unge textförfattaren Bernie Taupin kontaktar musikförlagen i hopp om att finna en lämplig samarbetspartner. Tonårige förlagshjälpredan Reginald räcker upp handen, och får med sig en hel bunt med utkast till texter.
Hem till ostämda pianot i vardagsrummet, och tillbaka igen på ren uppstuds, laddad med låtidéer. Taupin häpnar, och trots förlagschefens reservationer har ett av världens mest framgångsrika låtskrivarpar här och nu hittat sin gemensamma startpunkt. Inspelningsstudion bokas och innan de vet ordet av sätts arbetet med första skivan igång.
Vi har sett det tidigare: När två master minds slår ihop sina hjärnor uppstår en urkraft som i princip är omöjlig att stoppa, och så är även fallet här. Storbritanniens musikscener avverkas. Omvärlden tar notis och öppnar dörrarna till de mest anrika och exklusiva klubbarna. Reginald har hittat sin stil – och sitt artistnamn.
Elton Johns USA-turné inleds på en klubb i New York, och publiken tar emot den unge superstjärnan i ren eufori. Här hittar du en av de allra bästa musikfilmsekvenser jag sett i modern tid. Regissör Dexter Fletcher är avsiktligt övertydlig i sin illustration av hur musiken formligen lyfter hela tillställningen, och effekten är mäktig och bjuder in oss åskådare till att delta i konserten tillsammans med resten av publiken. Rakt, enkelt och rysningsframkallande.
Elton Johns livsresa pågår ännu, med oförtruten kraft. Vi får följa med från toppen och ända ner i botten, när framgången leder honom ända längst ner i knarkträsket, och det är på inget sätt någon vacker syn.
Taron Egerton, som förresten spelade mot Elton John i Kingsman – The Golden Circle från 2017, övertygar på flera sätt i sin rolltolkning. Han bär upp scenkostymeringar, frisyrer och kanske inte minst ett antal helt galna glasögon med övertygande pondus, och visar upp hela känsloregistret från stor och stark till liten och svag. Men framförallt så är det faktiskt han själv som sjunger varje enskild låt på filmen, och det med den äran.
Den lilla, men ack så viktiga ingrediensen lyfter Rocketman till ännu högre höjd än den utmärkta och välspelade Bohemian Rhapsody i min bok. Och även om båda är pastellfärgat tillrättalagda och välkammade i jämförelse med de verkliga händelserna, fungerar de utmärkt som musikhistoriska högtidsstunder i din välkalibrerade hemmabio. Om och om igen.
ROCKETMAN
DRAMA/MUSIK
Producerad: 2019
Format: BD 2,39:1, Dolby Atmos
Utgivare: Paramount
Längd: 121 min
Filmen 8
Bilden 8
Ljudet 8
Extra 6