Touch of Evil (1958)
Orson Welles sätt att filma och skapa djup i bilden med hjälp av olika objektiv imponerade stort på mig. Öppningsscenen är magnifik och består av en enda lång tagning (3 min 20 sek). Det här är antagligen den film som jag som regissör rent stilistiskt stulit mest från.
Ficktjuven (1959)
Löst baserad på Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, regisserad av Robert Bresson. För sättet filmen är klippt på och för att det finns ett speciellt flöde i den, inte minst kollaget av scener där folk blir bestulna till korta utbrott av klassisk musik.
Bresson gjorde filmer som är annorlunda jämfört med mina, men hans arbete har ändå berört mig oerhört mycket. Jag lånade lite av hans spiritualitet till The Hidden, även om väldigt få lagt märke till det.
Network (1976)
Ett mästerverk av Sidney Lumet. Jag älskar hans filmer. Han har gjort så många fantastiska att det är svårt att välja bara en. Hans polisfilmer är oöverträffade in i minsta lilla biroll, Serpico, En satans eftermiddag och Prince of the City, till exempel. När jag gjorde The Hidden försökte jag göra en Lumet-film med utomjordingar.