Fem intressanta on wall-högtalarsystem gör upp om vilket som är vettigast. Vinnaren låter långt ifrån lika platt som sin lådform.
Den eviga balansgången inom högtalardesign är den mellan välljud och utseende. En helt kompromisslös högtalare finns inte, och hade den funnits så skulle få av oss velat eller kunnat ha den hemma i vårt civiliserade och möblerade vardagsrum.
Väggyta brukar de flesta av oss ha lättare att offra än golvyta, och marknaden för on wall-högtalare har vuxit från noll till djungel de senaste tio åren. Vi har därför samlat fem olika system som alla kostar kring eller strax över 10 000 kronor för en 3.0-uppsättning.
Flera av systemen har så kallade LCR-högtalare, vilket är en förkortning för Left, Center, Right. Du kan med andra ord bygga din anläggning med så många likadana högtalare som du känner för att använda i fronten, men R:et kan även tolkas som Rear om du vill ha samma högtalarmodell runtom i surroundanläggningen.
Även om vissa av högtalarna i testet är oväntat baskapabla så hör det naturligtvis till att en riktig hemmabio har en eller två subbasar. Vad du väljer för modell i subbasen lämnar vi dock fritt den här gången.
Olika platt, olika tänkebanor
Hur man väljer att konstruera sina vägghögtalare varierar. Vi botaniserar bland såväl basreflexkonstruktioner, slutna lådor, tvåvägskonstruktioner och 2,5-vägare. En trevägskonstruktion hittade också till startfältet.
Elementmaterialen varierar, liksom lådmaterialen, även om 80 procent av startfältet har valt MDF, medan ett av systemen tillverkats i plast av den bättre sorten. Diskantmembranen är oftast coatade tygkupoler på ungefär en tum, men det finns även ett system som har banddiskanter. Alla system utom ett har skruvterminaler för högtalarkontakterna. I övrigt är skillnaderna mer konstruktionskulturella än något vi lägger en värdering i, då du kan göra ett bra baselement med pappkon och ett dåligt i aluminium eller tvärtom.
När det gäller betygsättningen i faktarutan så har jag valt att sätta betyget på en skala mellan 1-10 där helheten har fått avgöra. Prislappen vägs alltså in i betyget, för att inte straffa billigare högtalare då de ofta, men inte alltid, förlorar i ljudkampen mot en dyrare konkurrent.
DALI OBERON ON WALL LCR
Dali har såvitt jag vet aldrig presenterat en hafsigt byggd högtalare och Oberon med sina välbyggda lådor är inget undantag. Måtten är ganska kompakta och högtalarna tar därför inte över rummet. Du kan välja mellan fyra olika färger för att Oberon smidigt ska smälta in i vardagsrummet.
Konstruktionen är en tvåvägs basreflex med portning bakåt, där väggen ger god akustisk förstärkning. I basen spelar ett rödlätt 5,25-tumselement med mjuk så kallad low loss-upphängning. Det är Dalis idé om maximal dynamiksom ligger bakom low loss och nästa, mer osynliga del, i ljudfilosofin, är magneten i SMC-material som ska minska distorsionen.
Över 2,1 kHz tar diskanten vid. Det är en relativt stor kupol på 29 millimeter, tillverkad i coatat tyg, kapabel att spela upp till 26 kHz. Kabelanslutningarna är av god kvalitet och fungerar med de flesta sladdsorter på marknaden.
Lyssningsintryck
Dali presenterar ett väldigt välbalanserat ljud. Grundklangen är neutral, utan att kännas murrig eller gapig. Ljudet som målas upp är ganska stort och luftigt och högtalaren spelar utan problem hyfsat högt.
Det här är en lättdriven högtalare som passar även lite svagare förstärkare utan att det känns okontrollerat. Alla register hänger ihop snyggt och det är gott om detaljer i ljudbilden. Som allroundhögtalare så är Dali Oberon nummer ett i den här samlingen.
ELAC WS1426 LCR
Från Elac har vi vant oss vid att få se högtalare med metallmembran. WS1426 är inget undantag. Det här ser ut ungefär som en centerhögtalare som plattats till med en brödkavel.
Bestyckningen består av dubbla 4,5-tumsbasar, i metall som sig bör hos Elac. Det här är en 2,5-vägskonstruktion, vilket betyder att det ena elementet spelar upp till 600 Hz, medan det andra hänger med och möter diskanten vid 2,7 kHz.
Diskanten sitter mellan basarna och är ett 1-tums domemembran. Elacs käpphäst i lite dyrare konstruktioner är annars JET-diskanterna, som är en slags bandmembran.
Det traditionella kupolmembranet till trots levererar Elac diskanttoner upp till 30 kHz.
Lådbygget håller traditionellt hög Elac-klass och du kan välja mellan svart eller vitt i sidenmatt finish. Konstruktionen är portad med dubbla rundade reflexöppningar på ena kortsidan av kabinettet.
Lyssningsintryck
Elac är detaljernas mästare. De här högtalarna har en krispighet i de övre registren som saknar motstycke hos konkurrenterna. Liksom Dali har Elac fin klangbalans, även om Elac hamnar lite mer mot det ljusare på skalan. Rösthanteringen är öppen och det är väldigt välordnat och korrekt rakt igenom.
Basen är aningen slankare och mer blygsam än hos vissa konkurrenter, men den bas som finns presenteras detaljerat och snyggt.
EVERTYTHING BUT THE BOX WALLZ ONE
Från Bulgarien kommer Everything but The Box Wallz One. Ett långt namn på en desto mer kompakt vägghögtalare som går att få i din favoritfärg om du beställer högtalarna istället för att ta en uppsättning från lagerhyllan i butiken. Tillsammans med endast 8 centimeters låddjup får vi en högtalare med unika möjligheter att smälta in i ditt hem.
Bakom tygfronterna finner vi en tvåvägsbestyckning med tillhörande basreflexport. Baselementet är en femtummare med gummiupphängd polypropylenkon. Diskanten är ett entums silkesmembran med magnet i neodymium.
Med delningsfilterkomponenter från exklusiva Mundorf har Wallz One satt ribban högt, vilket känns roligt. Utöver filtren som köps in så är det allra mesta tillverkat av Everything But the Box i deras egen fabrik utanför Varna.
Lyssningsintryck
Wallz One har en öronvänlig klang där inget sticker ut. Jämfört med till exempel Elac så bjuds vi inte på samma detaljmyller eller öppenhet, men de här högtalarna har ändå något genuint i sin framtoning
Efter en del växlande mellan de olika konkurrenterna och med olika ljudmaterial så kommer jag fram till att det är Everything But the Box-högtalarnas utmärkta timing och taktkänsla som gör framför allt musik väldigt rytmisk och levande.
Att rösthanteringen upplevs som lite burkig drar ner helheten, liksom känslan att det är en ganska liten högtalare, i synnerhet vid högre volym.
Martin Logan Motion 8i/4i
Testets särling kommer från elektrostatlegenden Martin Logan. Högtalarna sticker ut av två anledningar. Det första är att det inte handlar om dedikerade vägghögtalare, utan snarare kompakta högtalare som levereras med väggfäste.
I profil ser vi att lådorna i komposit har fått en något böjd form. Detta är definitivt ingen nackdel, utan utan tvärtom bra, då ståendevågor dämpas i kabinetten. I stereokanalerna finner vi 4i som är en tvåvägskonstruktion med ett fyratums baselement. Membranet är i papper och elementet jobbar upp till 2,9 kHz där ett bandmembran tar vid.
Högtalarkablaget ansluts till tryckkontakter som trivs bäst med skalad kabel, även om banankontakter går att trycka in med milt våld.
I centerkanalen spelar 8i som är en tvåvägs sluten konstruktion. Basen sköts av dubbla fyratummare och samma spännande bandmembran i diskanten som 4i-modellen. Eftersom centern är betydligt större än stereokanalerna så levereras den med dubbla väggfästen.
Lyssningsintryck
Liksom Evertything But the Box är Martin Logansystemet bland de fysiskt mindre i samlingen. Här är centerhögtalaren annorlunda utformad än stereoparet. Det har inte påverkat klangmatchningen så mycket, men du kan behöva justera nivåerna någon dB mellan kanalerna.
Klangen är mjuk och öronvänlig, med skön essljudsbefriad rösthantering. Ljudet är ganska tillbakalutat och det här systemet mår inte dåligt om det får lite extra förstärkareffekt för att blomma ut. Registren hänger ihop snyggt och Martin Loganljudet är högupplöst.
Något blyg framtoning gör att vi inte charmas helt, även om högtalarna gör det mesta rätt.
Taga Azure OW-80LCRS
Klart störst till det yttre är Polska Taga. Med sina dubbla 6,5-tummare i basen är det här en i sammanhanget imposant pjäs. De dubbla basarna spelar upp till 500 Hz, där ett 5,25-tumselement tar över i mellanregistret. De tre elementen har alla polypropylenkon och rejält tilltagna magnetsystem.
I diskanten finner vi en titankupol som fått neodymmagnet. Den arbetar från 2,4 kHz och upp till 40 kHz. Rejäla högtalare kräver rejäla upphängningar. Taga har dubbla fästen för varje ledd, så du kan hänga dem vågrätt eller lodrätt. Bra skruv rekommenderas då Taga väger drygt 13 kg, vilket är nästan dubbelt så mycket som Elac. Kolla med din bygghandlare om du är det minsta osäker. Mycket av vikten ligger, förutom i magneterna även i lådorna, som tillverkats i 15 millimeter tjock MDF med förstärkningar i fronten, vilket gör att den mäter 18 millimeter i tjocklek.
Högtalarna är av basreflextyp med aerodynamiskt rundade portar med golfbollsliknande yta, där de små groparna ska minska turbulens.
Lyssningsintryck
Det märks att Taga är störst i testet. Ljudet breder ut sig ordentligt på alla ledder och det går att spela ordentligt högt också. Blundar jag så känns det nästan som ett par golvhögtalare och de gräver dessutom rejält djupt i basen.
Den generösa spelstilen kännetecknar Taga, som även har en hel del i toppregistren. Visst ljudmaterial kan faktiskt få lite för mycket av det goda, vilket kan göra ljudet vasst. När vi spelar sådant som inte låter vasst så känns Taga öppna och tydliga.
Den något yviga penselföringen kan uppfattas som lite splittrad, i synnerhet om vi växlat från testets raka motsats från Evertything But the Box, men ljudet är egentligen inte splittrat, utan stort.
Summerat så hamnar Taga i topp tillsammans med Elac och som budgetalternativ Dali.
Eftertankar
Den här kvintetten både kostar och presterar lite olika. Beroende på din budget och hur stora högtalare du är villig att sätta upp på väggen kan resultatet variera.
Dali är lite av en gyllene medelväg så Oberon varken kostar speciellt mycket eller tar så stor plats. Ljudmässigt gör de inte heller bort sig, utan presenterar en riktigt trevlig allroundåtergivning. Helt klart ett rekommendabelt köp.
Elac är även de vettiga. Något mer analytiskt ljud än Dali, något större mått, aningen större ljud och ett lite högre pris att även Elac kan rekommenderas.
Evertything But the Box är härligt spelglada och genuinia i sin framtoning och har väldigt praktiska mått. En något burkig klang och begränad förmåga att spela högt gör att en provlyssning bör göras innan du bestämmer dig.
Martin Logan är inga on wall-högtalare i den meningen att de byggts platta, men med väggfästena kvalar de in. Det välsammanhållna ljudet och den mjuka, men ändå högupplösta klangen gillas, medan den något blyga framtoningen kan göra att högtalarna känns lite avslagna jämfört med exempelvis Everything But the Box som sprudlar spelglatt.
Taga har testets största och mognaste klang, med riktigt mycket av såväl topp som botten. De har en enda nackdel, och det är en något vass klang vid visst ljudmaterial och med ljust klingande elektronik. I de fall vi inte märkte av det så är Tagahögtalarna ruskigt kompetenta. Det är knappt man tror att de hänger på väggen, vilket är en klar komplimang.
FÖR FLER BILDER OCH FULLSTÄNDIGA FAKTA, LÄS HEMMABIO 9/2019