Skräcksensationen från Marocko

Av Thomas Nilsson Foto: Njutafilms och Talal Selhami

Varje land har sina egna legender, sägner och folksagor.

De har ofta urgamla anor och följer med generation efter generation. Många skrönor bygger på en lokal mytologi, men återfinns ändå i liknande versioner på flera olika håll runt om i världen. Folkskräck, monster och spökhistorier är ett tidlöst fenomen utan nationella gränser. Skräckfilmsmakare har också flitigt använt och återanvänt många av dessa myter genom åren.

– Men jag tyckte det var konstigt att ingen har brytt sig om att utforska Marockos legender och gjort film av dem. Det kändes som om det var upp till mig att göra det nu med Achoura, skrattar Talal Selhami, 37, när vi ses över kaffe i en hotellobby under hans besök på Monsters of Film-festivalen i Stockholm.

Monstruös högtid med anor

Achoura är en traditionell muslimsk högtid under Muharram (den första månaden i den islamiska kalendern) som också kallas ”Barnens dag”.

– Den firas över hela Nordafrika, men i Marocko har den en speciell betydelse, förklarar Talal. Achoura kan jämföras med både Halloween och jul eftersom barnen både klär ut sig och får godis och presenter. Men varje region i landet firar på sitt sätt med egna, lokala traditioner.

Handlingen i Achoura kretsar kring just den här högtiden.

Fyra barn – Samir (Noé Lahlou), Stéphane (Gabriel Fracola), Ali (Abdellah El Yousfi) och Nadia (Jade Beloue) – hetsar varandra till att våga gå in ett i gammalt övergivet hus som enligt lokalbefolkningen är hemsökt. Men det som börjar som en spännande lek förvandlas till en mardröm när Samir försvinner spårlöst.

25 år senare börjar barn försvinna igen, samtidigt som en vuxen Samir (Omar Lotfi) plötsligt dyker upp. Han samlar sina chockade barndomsvänner och övertalar dem att återvända till huset för att tillsammans sätta stopp för det fruktansvärda väsen som lurar i mörkret och som ligger bakom hans och de övriga barnens försvinnande.

Mardrömshiss blev startskottet

Talal är född i Neuilly-sur-Seine, en dryg halvmil väster om Paris, men har marockanska rötter. Han växte också delvis upp i Marocko.

– Jag minns hur roligt det var med Achoura när jag var liten, sprang runt och busade med mina kompisar. Tankarna på att skapa en historia kring högtiden och marockanska myter har funnits ett tag. Jag hörde ju en del lokala spökhistorier när jag växte upp, de väckte många fantasier.
Men jag minns speciellt en mardröm, det var den som startade alltihop. I drömmen satt jag fast i en hiss i mina föräldrars hus. Det blev strömavbrott och när lyset kom tillbaka stod en monstruös varelse med ett groteskt ansikte plötsligt framför mig. Den bilden fastnade i mitt huvud och inspirerade mig till att skriva manuset till Achoura.

Tabubelagda andeväsen

Talal utbildade sig till regissör och tog sin magisterexamen i Paris.

Han började med att regissera en handfull kortfilmer. Den första kom 2003 och heter Patient X.

Sinistra (2006) blev lite av hans genombrott som filmskapare. Filmen blev inbjuden till flera festivaler ute i världen och fick mycket beröm, bland annat på prestigefyllda genrefestivaler som spanska Sitges Internation Fantasy Film Festival, kanadensiska Fantasia och Screamfest i Los Angeles.

Även långfilmsdebuten Mirages (2010) fick internationell uppmärksamhet och vann också flera priser, bland annat Juryns pris vid Brussels International Fantastic Film Festival. Det är en lågbudget-thriller om fem personer som alla söker jobb på ett stort multinationellt företag. De får besked om att den som bäst klarar ett sista test får anställning. Vad testet består av får de inte veta. Gruppen körs ut i öknen med en buss utan fönster och dumpas sedan där, utelämnade till varandra och naturens makter. Mirages är producerad av Nabil Ayouch, en av Marockos mest kända regissörer.

– Det var också i samband med den filmen som jag fick kontakt med folk som jag berättade om idén till Achoura för och som blev intresserade att jobba med projektet, säger Talal som började skriva på manuset 2013.

Kan du berätta vilka myter och legender det finns i Marocko? Det är ju inget som vi här någonsin hör talas om …

– Faktum är att man inte gärna pratar högt om sådana saker i Marocko. Svart magi är väldigt vanligt och många utövar det också. Det är djupt rotad i vår kultur, men folk pratar inte om det. Många tror också på andar, både vänliga och onda sådana. Folk är övertygade om att de faktiskt existerar på riktigt.
Monstret i Achoura är en sådan ande, ett andeväsen som kallas Boughatate. Sömnparalys är ett gammalt, välkänt fenomen. När en person är medveten när den somnar eller vaknar, men inte kan röra sig eller prata. I Marocko tror man oftast att det beror på att man blivit besatt av en ond ande, som Boughatate.

De onda andarna har ofta rötter i platser med ett traumatiskt förflutet.

– Anden som väcks till liv i Achoura föddes under den franska koloniseringen av Marocko. Det var en tid av våld och död. Min film tar inte ställning politiskt till den konflikten. Men ondskan i filmen vaknar när fransk militär dödar lokalbefolkningen under en mörk period i Marockos historia.

Är Boughatate en känd ande i Marocko?

– Nej, inte alls. Som sagt, folk pratar inte gärna högt om myter. Vi fick helt enkelt googla efter namn på onda andar i den arabiska kulturen. Problemet var att det inte finns så mycket dokumenterat, varken i text eller bilder. Just för att den här typen av historier främst bygger på muntliga traditioner.
Det är annorlunda för till exempel kristna och judar. Konstnärer och författare har genom historien skildrat deras legender, både i text och målningar. Alla vet liksom hur änglar och djävlar ser ut. I den arabiska kulturen finns nästan ingenting liknande, alla berättelser har vidarebefordrats från mun till mun.

Tror du själv på det övernaturliga?

– Jag är kluven och tycker det är svårt att prata om sådana saker. Men det är ett ämne som fascinerar mig. Jag både tror och inte tror på andeväsen. Jag skulle vilja tro, men det krävs nog något slags bevis för att jag ska tro fullt ut. Det är kanske därför folk gillar att se skräckfilmer, för att man får utforska sina egna tankar kring rädslor för döden och det okända.

Var det mer en utmaning än ett problem att visuellt skapa en bild av anden i Achoura?

– Det var en utmaning, förstås. Och anden syns en hel del i filmen. Från början var tanken att göra en mer äventyrsbaserad skräckfilm än en renodlad rysare. Lite i samma anda som en av mina absoluta favoritfilmer, Peter Jacksons The Frighteners (1996), och med en liten touch av Stephen King. Vi spelade också in flera actionscener, men insåg snart att det inte alls fungerade. Därför stuvade vi om en del och satsade på en mer traditionell genre-skräckis.

Ljudfusk är inte riktig skräck

Talal strävade efter att skapa en tät stämning och påtaglig närvarokänsla genom hela filmen.

– Atmosfären är viktig. Jag gillar inte när man fuskar och försöker skrämma publiken med ljudeffekter på hög volym, vilket jag tycker man gör alldeles för ofta i moderna skräckfilmer. Man använder ofta ljudeffekter för att man inte tror att berättelsen i sig är tillräckligt otäck. Men man kan skrämmas med små, subtila medel om man vet hur man bygger upp spänningen. Då behöver man ibland inte ens ett monster.

Filmmusiken är specialskriven för Achoura.

– Kompositören heter Romain Paillot, han är helt självlärd och väldigt duktig. Jag hittade honom på Soundcloud och kontaktade honom redan när jag höll på att skriva manuset. Vi gillar samma slags filmer, så det kändes naturligt att vi skulle samarbeta och att han skulle skriva musiken. Soundtracket spelades in med en komplett orkester i en studio i Budapest.

Misslyckade monstereffekter

2014 startade Talal ett eget produktionsbolag, Overlook Films, för att kunna utforska möjligheterna att börja producera egna genrefilmer. Året därpå började man också spela in Achoura. Det kom dock att dröja tre år innan filmen blev helt klar.

– Förseningarna berodde mycket på specialeffekterna. Vi började filma med traditionella make up-effekter, jag älskar gammaldags monstereffekter. Ambitionen var också att varelsen skulle vara praktiskt skapad till åtminstone 50 % och resten med hjälp av datoranimationer. Jag är inte överdrivet förtjust i CGI-monster, men ibland finns det ingen annan utväg. Samtidigt måste jag också erkänna att ny teknik bidragit enormt till att utveckla branschen för specialeffekter.

Man lade ned mycket tid på att förbereda monsterscenerna och skissade fram olika versioner av hur anden skulle se ut.

– Vi jobbade tillsammans med Jean-Christophe Spadaccini. Han var med och gjorde effekterna till bland annat De förlorade barnens stad (1995). Problemet var att vi av ekonomiska skäl inte hade råd att få klart monstret innan vi började filma. När varelsen väl var färdig var vi mitt upp i inspelningarna och hade inte tid att testa den. Det visade sig att andens huvud var för tungt, killen i monsterdräkten orkade inte ha det på sig. Det var ett svårt beslut, men jag insåg då att vi skulle bli tvungna att använda CGI betydligt mer än planerat.

Premiärdatumet flyttades framåt vid flera tillfällen för att effektbolaget skulle få tid att finputsa på de visuella effekterna.

– Vi jobbade hårt för att få anden att se trovärdig ut. Det var otroligt viktigt för mig, särskilt för att jag, som sagt, har ganska svårt för datoranimerade monster.

Under Monsters of Film-festivalen visades Ridley Scotts klassiska Legenden – mörkrets härskare (1985).

– Det är en annan av mina stora favoriter. Och Mörkrets furste är nog det snyggaste film-monster som någonsin gjorts, säger Talal och pratar sig varm om effektmästaren Rob Bottins skapelse. Talal älskar monster och berättar att han också varit producent för en dokumentär om just specialeffekter, Le Complexe de Frankenstein (2015) där man intervjuat branschlegender som till exempel Rick Baker (En amerikansk varulv i London), Phil Tippet (Starship Troopers) och Tom Woodruff Jr (Alien – återkomsten).

Har du alltid gillat skräckfilmer?

– Ja, så länge jag kan minnas. Ett av mina första, starkaste minnen är David Lynchs Elefantmannen (1981), även om det inte är en skräckfilm. Jag var kanske tio år och trodde att den handlade om en man som var en elefant, skrattar Talal.

– Jag såg om filmen när jag blev äldre och förstod den bättre då, även om jag inte är något större fan av Lynch som filmskapare. En annan film som berörde mig djupt var Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst (1987). Jag kunde verkligen relatera till mardrömsscenariot i den och uppskattade Fantasy-aspekterna som verkligen utmanade mina egna fantasier. Till den här listan måste jag också lägga Exorcisten (1973) och The Shining (1980), samt några av John Carpenters filmer. The Thing (1982), till exempel, är fantastisk. Inte minst för Rob Bottins makalösa make up som fortfarande är bättre än många av de monstereffekter som görs idag.

Achoura är inspelad i och runt Casablanca. Jag älskade filmen Casablanca och även om jag visste att det mesta var inspelat i en studio i Los Angeles blev jag ändå besviken när jag kom till stan första gången i början av 80-talet. Casablanca var skitigt, stökigt och ogästvänligt.

– Ha ha, jag vet. Och det har inte förändrats till det bättre med åren. Det är fortfarande en tuff stad. Befolkningen växer och Casablanca har blivit som Mexico City. Överbefolkat, våldsamt och kaotiskt.

Ni filmade på plats?

– Ja, men det var inte för att vi ville få med alla de klassiska klichémiljöerna. Tvärtom, vi ansträngde oss verkligen för att undvika dem. Vi filmade på plats för att vi ville ge filmen en speciell look och känsla. Det var också därför nästan hela filmen är inspelad nattetid. Alla inspelningsplatserna är verkliga platser, hus och andra ställen som lämnats kvar sedan den franska kolonialtiden. Men med det sagt berättar vi inte när i tiden eller exakt var handlingen utspelar sig.

Inspelningarna gjordes under en dryg en månad, utspridd under tre olika perioder 2015. Allt material var inspelad i slutet av det året, men sedan återstod ett utdraget och komplicerat arbete med de visuella effekterna.

– Det var en jobbig tid. Det första effektbolaget vi anlitade motsvarade inte alls våra förväntningar. Där förlorade vi mycket pengar. Det innebar också att vi blev tvungna att hitta nya finansiärer och börja om från början igen med ett nytt effektföretag. Innan vi kom så långt hade det nästan gått ett helt år.

Ett annat problem var att en av medproducenterna gick i konkurs.

– Det tog oss ungefär nio månader innan vi kunde köpa tillbaka hans del av filmrättigheterna.

Talal är även producent för Achoura.

– Det var också en lärorik upplevelse. Nu vet jag mer om vad som krävs för att göra film än om jag bara skulle vara regissör. Det känns som jag fick tio års erfarenhet av att göra bara en film, skrattar han.

 Det var också tufft att i princip spela in en hel film i bara mörker.

– Till en början tyckte alla det var spännande, men teamet tröttnade efter hand. Folk klagade på att de aldrig fick se sol och jag kan förstå dem. Jag skulle inte rekommendera någon att göra film på nätterna.

Berätta lite om skådespelarna. Är de kända i Marocko?

– Nej, egentligen inte. Vi försökte få med några kända namn eftersom Canal + då hade gått in med pengar i produktionen, men lyckades inte. Omar Lotfi (som spelar Samir) är ganska känd i Marocko. De andra har jobbat i branschen ett tag, men är inga stjärnor.

Genombrott för arabisk genrefilm?

Achoura har hyllats på flera filmfestivaler runt om i världen efter premiären vid Paris International Fantastic Film Festival i december 2018.

”Suggestiv, nyskapande och riktigt skrämmande”, tyckte Terror Weekend.

”Ger en unik inblick i skräck och folktro hos en annan kultur än den vi är vana vid”, skrev Bloody Disgusting. “Mörk, kompromisslös och vacker monsterfilm”, ansåg Morbidly Beautiful i sin recension.

– Det känns lite som om Achoura är en film som genrepubliken väntat på, säger Talal.

Framgångarna har också gett ny skjuts till den marockanska filmindustrin.

– Jag skulle inte påstå att det är lätt att göra film i Marocko, men det finns ett positivt driv i branschen. Det går att få finansiering. Det görs visserligen bara runt 20 filmer per år och många är komedier med en väldigt lokal prägel. Men det görs ändå fler filmer än i många andra, betydligt rikare länder.

Marocko är normalt sett inget land man tänker på när man pratar om film …

– Precis. Men det finns en livfull filmindustri och många Art house-filmer får mycket uppmärksamhet på festivaler runt om i världen. Senast i Cannes visades två marockanska konstfilmer som gick väldigt bra. Nu hoppas jag att fler får upp ögonen för att vi faktiskt kan göra andra typer av filmer även i Marocko. Jag tror publiken också är redo för det. Det finns så många marockanska historier kvar att berätta och dela med oss av till resten av världen.

Talals förhoppning är att filmindustrin växer och blir lika stor som den var i till exempel Italien på 70-talet.

– Och att vi kan börja göra mer genrefilmer. Art house-filmer vänder sig till en smal, begränsad publik. Genrefilmer är annorlunda, de tilltalar en universell publik. Med genrefilmer får man också en större verktygslåda. Man kan skildra sociala och politiska problem i undertexten utan att skriva folk på näsan. Många genrefilmer har ett budskap som sträcker sig bortom det synliga och mest uppenbara. En maskerad mördare med kniv kan lika gärna fungera som en barometer för samhällsklimatet som för ett blodigt nöje för stunden.

Både Paul Verhoven (Robocop), David Cronenberg (Videodrome) och George A. Romero (Dawn of the Dead) har varit mästerliga på att väva in samhällskritik i sina genrefilmer.

Så vad handlar då Achoura om egentligen?

– Ha ha. Det är inte mitt jobb att berätta det. Det får åskådarna själva försöka skapa sig en uppfattning om. Om det finns en politisk aspekt, så är den omedveten från min sida. Det är framför allt en väldigt personlig film om att förlora sin barndom. Om att bli vuxen, tvingas ta ansvar och anpassa sig till samhället. Monstret i filmen är ett slags allegori över den rädslan, speciellt för huvudpersonen Samir som försvann när han var barn och sedan återvänder efter 25 år.

Representerar filmen även dina egna rädslor?

– Absolut. Jag är ganska nybliven pappa. Det innebär ett stort ansvar. Att göra film är att drömma och det är lätt att förlora sig i den drömmen. Man hamnar i en bubbla och glömmer ibland att det finns en vardag med räkningar att betala, en familj att försörja och ta hand om. Det finns ingen garanti för att man ska lyckas som regissör. Det är en tuff och ekonomiskt osäker bransch. Det finns många duktiga filmskapare som kämpar utan att lyckas, som kanske bara fått chans att göra en film. 

Som förälder får man också ett annat perspektiv när det gäller rädsla. Man blir mer rädd för att något ska hända ens barn än att man själv ska råka ut för något …

– Exakt. Precis så går mina tankar också. Det är fortfarande ganska nytt för mig att vara pappa, men jag är säker på att den typen av rädsla kommer att påverka mig som filmskapare framöver. Jag blev pappa strax efter Achoura hade blivit klar. Det är möjligt att jag hade gjort andra slags val under inspelningarna om jag hade haft barn då.

På vilket sätt då?

– Det är svårt att svara på, det är mer en känsla jag har. Utan att avslöja något om upplösningen hade jag kanske valt att filma ett annat slut.

Achoura är Marockos allra första skräckfilm. Varför tror du det har dröjt ända tills nu innan någon fick för sig att göra marockansk skräck?

– Jag tror det handlar mer om att klimatet i filmindustrin har förändrats och gjort det möjligt att producera genrefilm än att någon har varit rädd för att trampa folk på tårna genom beröra myter som marockanerna inte gärna pratar öppet om. Nu hoppas jag att vi har visat att det inte bara är i väst som man kan göra den här typen av filmer. Men även Frankrike är ganska dåliga på genrefilmer. Det är svårt att få finansiering till skräck. På den punkten är filmindustrin i Marocko öppnare och mer mottaglig. Men jag vet faktiskt inte varför ingen har gjort en marockansk skräckfilm tidigare.

Har ni filmcensur i Marocko?

– Det finns ingen formell statlig filmcensur. Man kan lyfta fram religiösa frågor, sociala orättvisor och kritisera kungen om man vill. Som filmskapare har man fria händer. Problemet är nog snarare att marockanerna är ganska konservativa. När folk går på bio vill man helst skratta och slippa tänka på vardagliga saker och kontroversiella frågor. Men jag har aldrig upplevt något motstånd till film som innehåller våld och skräck.

Talals långfilmsdebut Mirage fick en 16-årsgräns på bio i Marocko.

– Jag vet inte riktigt varför. Det finns några våldsamma scener, men det är ingen våldsam film. Vid samma tid gick Possession och Silent Hill 2 på bio. Båda var betydligt blodigare än min film, men de klarade sig undan med en 12-årsgräns. Det kan jag tycka är lite märkligt.

Är skräck en genre som du vill fortsätta jobba med?

– Ja, absolut. Jag skulle älska att göra fler genrefilmer. Jag håller faktiskt på med en ny skräckfilm nu, men i lite mindre skala än Achoura. Dels för att jag vill göra film snabbare, dels för att jag vill berätta en mer intim historia. Efter det hoppas jag kunna göra en större film igen. Det blir inte skräck, utan en berättelse om en kvinnlig krigare på 600-talet. Det är lite av ett drömprojekt som jag varit smått besatt av ett bra tag, men det kommer ta tid att få det på fötter.

Vad har du haft för influenser och inspirationskällor rent allmänt som filmskapare?

– Jag växte upp på 80-talet när Hollywood fick ett nytt, stort genomslag tack vare videon som gjorde att man kunde se amerikanska filmer närsomhelst och varsomhelst. Steven Spielberg och Joe Dante har influerat mig oerhört mycket. Så även Stephen Kings böcker. Jag gillar hans sätt att växla sitt historieberättande mellan nutid och dåtid. Om man vill kan man nog hitta en koppling mellan Achoura och Det. Kanske också till Stand By Me. Bland nyare regissörer gillar jag James Wan (The Conjuring) och Mike Flanagan (Doctor Sleep).

Achoura visas på många ställen ute i världen. Vilka förhoppningar har du på mottagandet av filmen?

– Jag hoppas att folk ska bli nyfikna på den arabiska kulturen. På Marocko och på den delen av världen. Oftast är det bara negativa saker som medierna rapporterar om, men jag hoppas att fler ska upptäcka att finns mycket positivt också och få lite nya perspektiv. Sedan hoppas jag förstås att folk även ska uppskatta filmen som den genrefilm den också är, avslutar Talal Selhami.