När jag gått och väntat på något i över sju år, byggt upp en förväntan och flertalet farhågor för vad som kan gå fel i en uppföljare till ett spel jag håller så högt, är det inte bara ren och skär lycka när jag väl får lägga vantarna på det. Det är också lite nervositet att det kritiska ögat ska ta överhanden om inte allt lever upp till de galet höga förväntningarna.
När Gustavo Santaolallas gitarrplonkade försiktigt drar igång, och jag än en gång står på tröskeln till Neil Druckmans och resten av Naughty Dogs vackra men samtidigt skrämmande, brutala, skoningslöst blodiga amerikanska undergångsvärld, är jag lika livrädd att det inte ska vara lika bra som första spelet, samtidigt som jag är förhoppningsfull, nyfiken och så otroligt otålig att få reda på hur det går för mina genom tiderna absoluta favoritkaraktärer Ellie och Joel. De båda överlevarna som tillsammans, i första spelet, mot alla odds tog sig genom ett zombiehärjat USA för att leverera den immuna Ellie till Eldflugorna, som påstods kunna utvinna ett vaccin, och på så sätt rädda återstoden av världens befolkning från att förvandlas till Runners, Clickers, Stalkers och Bloaters. Efter att Joel tagit ett oväntat och för många oförlåtligt, men ändå förståeligt beslut i slutet på första spelet, lämnades vi åt att själva fantisera om hur framtiden skulle se ut för visserligen hela mänskligheten, men i synnerhet för Ellie och Joel. Egentligen ett helt perfekt slut, ödesmättat och öppet. Med andra ord behövdes det egentligen inte ett andra spel, men görs det rätt tar jag gärna emot det med öppna armar.
Hur behåller man egentligen samma täta band mellan karaktärerna igenom ett andra spel, utan att tappa det som gjorde första spelet till ett sådant starkt och fängslande äventyr? Ett spel som verkligen gjorde att man som spelare lärde känna karaktärerna på ett i tv-spel aldrig tidigare skådat sätt. Hur skapar man något som ens kan komma i närheten av detta en gång till? Jo, man tar vågade beslut om hur historien och karaktärernas öde ska utveckla sig. Man gamblar lite.
Fast egentligen inte, för nu trettio timmar senare, med facit i hand, kan inte storyn tagit någon annan riktning än den som den faktiskt i slutändan gjorde. Allt faller på plats. Storyn är lika hjärtskärande som den är vacker, lika fylld av hat och hämnd som den är av förlåtelse och lika mörk som den är hoppfull. Den balanserar hela tiden på gränsen till totalt mörker och avgrundslik sorg, för att nästa minut visa ljusglimtar värda att kämpa för. Det är en lika emotionell berg- och dalbana som det är spelmässigt varierat tempo. Att ena stunden vackert och fridfullt få rida genom en vacker skog i solnedgången, till att nästa stund få fly för sitt liv med dödliga zombies i hasorna gör underverk för det spelmässiga i The Last of Us Part II.
Första spelet hade också det här elementet av breda tempoväxlingar, men nu kanske ännu mer och ännu bättre. Nu i ett spel som är mer än dubbelt så långt och dubbelt så stort som det första, är det kanske extra viktigt att hitta den där balansen mellan lugna partier med mer problemlösning, stealth, smygande och att sen döda fiender med skjutvapen och pilbåge i mer öppna fiendekonfrontationer med granatkastande och skrikande åt alla håll och kanter. Den röda tråden genom hela äventyret är dock berättelsen och bandet mellan karaktärerna vi möter. Ellies hämndlystna tillvaro, hennes mörker som ständigt tar överhanden driver storyn framåt tillsammans med en helt annan vinkel, med nya karaktärer och känslor som driver dessa. Ellie och Joels andra resa är ännu mer förfinad sett till spelmekanik, craftingsystem och uppgraderingar. Det är sömlöst och självklart, hur varje vapen går att uppgradera, både visuellt och funktionellt. Det är detaljerat ner till en rent löjlig nivå där varje vapen, klädesplagg, tatuering, ansiktsuttryck och tonläge på rösten är originellt och äkta.
Ljussättningen är perfekt, ljudet är rakt igenom fenomenala, Ashley Johnsson och Troy Bakers skådespelarinsatser klanderfria och de slutar aldrig någonsin att fängsla eller underhålla spelaren. Varje slag, kniv, spark och förlorad vän i spelet känns i hela kroppen. Varje bildruta har mening och varje dialograd fyller en funktion. Det finns ingen onödig utfyllnad, inget spelmoment som inte hör hemma i spelet och ingen scen som känns överflödig. Naughty Dog har lyckats skala bort allt som inte behövs och ändå leverera nästan trettio timmar av genuint historieberättande och spelglädje. Det här är spelet jag har väntat på utan att jag visste det, det är ganska olikt det jag trodde jag skulle få, men det är exakt, precis det rätta sättet att fortsätta berättelsen på. Jag har under flera veckor oavbrutet tänkt på karaktärerna, besluten de tagit och konsekvenserna som följt. Jag har andats spelet, sovit, ätit, jobbat och levt med det ständigt närvarande. Det har varit med mig överallt och jag vill inte att det någonsin ska sluta förfölja mig.
Jag är övertygad om att jag precis som med första spelet, som jag konstant under sju års tid alltid haft en aktiv genomspelning igång parallellt med andra spel, även kommer ha det med Part II. Jag ser inte hur jag inte skulle kunna ha det, jag kan inte släppa dessa karaktärer än på långa vägar och vill Naughty Dog göra mer så vet jag nu att de utan tvekan kan göra det utan att göra mig besviken. Det här är inte bättre än första spelet, inte heller sämre. Det är en naturlig förlängning av första spelet men på ett annat, nytt sätt, det är också fortsättningen på livsöden, starten på nya, perfekt sammanvävda, perfekt berättade och perfekt presenterat. Det är det bästa spelet jag spelat, precis som det första The Last of Us är. Spel blir inte bättre än så här. Det är ett modigt spel, ett annorlunda spel och ett rakt igenom helt fantastiskt spel.
Genre: Äventyr
Utvecklare: Naughty Dog
PEGI: 18
Testat på: PS4 Pro
Spelglädje 10/10
Grafik 10/10
Ljud 10/10
Online nej
Totalt 10/10