Filmer är som människor.
Åtskilliga är dom som korsar vår väg genom livet och på olika sätt också berör, formar och färgar oss som individer. Men bara en handfull sätter så djupa avtryck i själ och hjärta att vi förändras och aldrig mer blir densamma som vi en gång varit.
Mitt filmintresse vaknade på min barndomsbiograf i Åstorp.
Utvändigt var Centralbio en oansenlig, gråtrist byggnad. Det var inte särskilt glamoröst därinne heller. Salongen var skamfilad och murrig, dom röda och tuggummikletiga tygfåtöljerna var slitna och det fanns en reva på filmduken som man fick lära sig ignorera.
Under hösten och vintern eldade man i en vedspis. Då fylldes lokalen av rök, sot och en kvalmig doft av svett och fuktiga ytterkläder. Den medfarna mattan i mittgången var ofta sur av slask och snömodd. Filmerna vi såg var repiga och knastriga. Det var slitna kopior som kuskat runt åtskilliga vändor till andra biografer innan dom hamnade i Åstorp.
Men bion var också porten till en förtrollande ny värld, full av spänning, magi, skratt och hisnande äventyr.
När jag växte upp jobbade mamma och pappa extra på bion på kvällarna. Dom sålde godis och biljetter i den trånga foajén. Farmor städade salongen efter dom stimmiga söndagsmatinéerna. Ibland fick jag packa upp Trix, Nickel och Rigi och annat godis. Roligast var att hjälpa pappa nåla upp affischer och filmfoton i skyltskåpen. För brorsan och mig var det förstås lyx att kunna smita in i mörkret och se alla tecknade Disneyklassiker, Tarzan, Robin Hood och Åsa-Nisse, om och om igen.
Biomaskinisten hette Egon och var en smågrinig farbror med överkammad flint, ekorrögon och blått förkläde. Han höll till i ett kvavt kyffe en vindlande trappa upp och köpte alltid Taragona-choklad mellan föreställningarna. När han var på gott humör fick jag hälsa på i maskinrummet, stå på en träpall och hissa ridån.
Det var också genom projektorgluggen, högt över publikens förväntansfulla sorl, jag såg min första barnförbjudna film (nåja, några scener i alla fall). Jag var sju, kanske åtta år gammal och glimten av Clint Eastwood som i För en handfull dollar iskallt mejar ned Baxters uppkäftiga hejdukar med sin blixtrande Colt 45 är för alltid fastetsad på mina näthinnor.
Den historien ville jag berätta för Clintan när jag träffade honom 25 år senare, men det blev aldrig av.
Fast det spelar ingen roll.
Jag minns ju själv hur just den filmen blev början på en livslång fascination för film och bio.
*
För yngre generationer är det svårt att förstå vilket surr av spänning och förväntan som Hajen orsakade när den kom 1975.
Filmen var det enda folk pratade om i månader och köerna ringlade sig långa utanför biograferna.
– Va, har du inte sett Hajen än? Jag har redan sett den två gånger. Fy faan, vad mycket blod det är. Speciellt när hajen äter upp den där lilla ungen på gummimadrassen!
I högstadiekorridorerna stimmades det om vilka som hade lyckats kringgå den magiska 15-årsgränsen och vilka som hade blivit stoppade av biografvaktmästaren. Rövarhistorierna blev ännu lite värre för varje gång nån ivrigt återberättade handlingen och jag var beredd på en orgie i blod. Sen spelade det ingen roll att det tar evigheter innan man faktiskt får se hajen och att filmen inte alls är särskilt blodig.
Jag var 14 år när pappa lyckades smuggla in mig på ett knökfullt Saga i Helsingborg och jag minns hur trångt det var på stränderna i Skälderviken, Råbocka och Farhult den sommaren. Vi vågade knappt ens doppa fötterna i bassängen på friluftsbadet i Kvidinge. Hajen blev filmen som fick mig att vilja skriva om film – och filmen som började en tradition som långt senare ledde till att jag tråcklade in min då 4-åriga dotter på bio för att se Harry Potter och De vises sten.
*
Bruce Lee är en av mina största hjältar.
Första gången jag såg honom på film var bland fyllon, knarkare och uteliggare på en sunkig biograf i Liverpool. Det var sommaren 1977, fyra år efter Lees mystiska död, och ett dubbelprogram med sönderklippta kopior av Way of the Dragon och Fist of Fury.
Jag satt som fängslad från första stund och kunde inte ta ögonen från Lee som fullkomligt exploderade på den solkiga filmduken. Han utstrålade en sån våldsam kraft, en sprakande vilja och energi. Ögonen glödde furiöst och han slogs med en djurisk intensitet och med en oemotståndligt uppkäftig arrogans som tycktes utmana hela världen.
Den upplevelsen träffade mig som en skenande dubbeldäckare och gjorde ett outplånligt intryck på mig. Dagen därpå irrade jag runt i stans ruffiga Chinatown och köpte alla böcker och tidningar jag kunde hitta om Lee.
Plötsligt fick jag en helt annan bild av honom.
Jag upptäckte människan bakom filmfiguren.
Träningsnarkomanen, visionären och innovatören.
Jag insåg att han kunde slåss på riktigt och inte bara koreografera vackra filmslagsmål - och att han dessutom hade en djup andlig och filosofisk sida.
Bruce Lee och hans filmer inspirerade mig att själv börja träna kampkonst. Det är nåt som i stor utsträckning också färgat mitt liv och förändrat och format mig som människa. Det resulterade även i att jag fick träffa, bli god vän och träna med alla som umgicks med Bruce Lee på 60-och 70-talet – från hans fru och barn till hans gamla elever; streetfighters, boxare och filmstjärnor. I Seattle, San Francisco och Los Angeles och i det myllrande Hongkong.
Jag älskar fortfarande att se Bruce Lees gamla filmer, men den största inspirationen hämtar jag från hans filosofi.
Att man inte behöver be om ursäkt för den man är eller blunda för allt man vill uppleva och åstadkomma bara för att uppfylla andras krav och förväntningar.
Att man inte bara ska vänta på att möjligheterna ska uppenbara sig, utan att man själv kan skapa dom och då förverkliga sina drömmar.
Jesus kunde kanske gå på vatten, men Bruce Lee fick mig att tro att man kan gå igenom betong om man bara ger sig fan på det.
Det är en inställning som för alltid förändrade mitt liv.
*
Till sist … Nu tycker jag det är dags att Wonderwoman spelas av en man.
Filmer är som människor.
Åtskilliga är dom som korsar vår väg genom livet och på olika sätt också berör, formar och färgar oss som individer. Men bara en handfull sätter så djupa avtryck i själ och hjärta att vi förändras och aldrig mer blir densamma som vi en gång varit.
Mitt filmintresse vaknade på min barndomsbiograf i Åstorp.
Utvändigt var Centralbio en oansenlig, gråtrist byggnad. Det var inte särskilt glamoröst därinne heller. Salongen var skamfilad och murrig, dom röda och tuggummikletiga tygfåtöljerna var slitna och det fanns en reva på filmduken som man fick lära sig ignorera.
Under hösten och vintern eldade man i en vedspis. Då fylldes lokalen av rök, sot och en kvalmig doft av svett och fuktiga ytterkläder. Den medfarna mattan i mittgången var ofta sur av slask och snömodd. Filmerna vi såg var repiga och knastriga. Det var slitna kopior som kuskat runt åtskilliga vändor till andra biografer innan dom hamnade i Åstorp.
Men bion var också porten till en förtrollande ny värld, full av spänning, magi, skratt och hisnande äventyr.
När jag växte upp jobbade mamma och pappa extra på bion på kvällarna. Dom sålde godis och biljetter i den trånga foajén. Farmor städade salongen efter dom stimmiga söndagsmatinéerna. Ibland fick jag packa upp Trix, Nickel och Rigi och annat godis. Roligast var att hjälpa pappa nåla upp affischer och filmfoton i skyltskåpen. För brorsan och mig var det förstås lyx att kunna smita in i mörkret och se alla tecknade Disneyklassiker, Tarzan, Robin Hood och Åsa-Nisse, om och om igen.
Biomaskinisten hette Egon och var en smågrinig farbror med överkammad flint, ekorrögon och blått förkläde. Han höll till i ett kvavt kyffe en vindlande trappa upp och köpte alltid Taragona-choklad mellan föreställningarna. När han var på gott humör fick jag hälsa på i maskinrummet, stå på en träpall och hissa ridån.
Det var också genom projektorgluggen, högt över publikens förväntansfulla sorl, jag såg min första barnförbjudna film (nåja, några scener i alla fall). Jag var sju, kanske åtta år gammal och glimten av Clint Eastwood som i För en handfull dollar iskallt mejar ned Baxters uppkäftiga hejdukar med sin blixtrande Colt 45 är för alltid fastetsad på mina näthinnor.
Den historien ville jag berätta för Clintan när jag träffade honom 25 år senare, men det blev aldrig av.
Fast det spelar ingen roll.
Jag minns ju själv hur just den filmen blev början på en livslång fascination för film och bio.
*
För yngre generationer är det svårt att förstå vilket surr av spänning och förväntan som Hajen orsakade när den kom 1975.
Filmen var det enda folk pratade om i månader och köerna ringlade sig långa utanför biograferna.
– Va, har du inte sett Hajen än? Jag har redan sett den två gånger. Fy faan, vad mycket blod det är. Speciellt när hajen äter upp den där lilla ungen på gummimadrassen!
I högstadiekorridorerna stimmades det om vilka som hade lyckats kringgå den magiska 15-årsgränsen och vilka som hade blivit stoppade av biografvaktmästaren. Rövarhistorierna blev ännu lite värre för varje gång nån ivrigt återberättade handlingen och jag var beredd på en orgie i blod. Sen spelade det ingen roll att det tar evigheter innan man faktiskt får se hajen och att filmen inte alls är särskilt blodig.
Jag var 14 år när pappa lyckades smuggla in mig på ett knökfullt Saga i Helsingborg och jag minns hur trångt det var på stränderna i Skälderviken, Råbocka och Farhult den sommaren. Vi vågade knappt ens doppa fötterna i bassängen på friluftsbadet i Kvidinge. Hajen blev filmen som fick mig att vilja skriva om film – och filmen som började en tradition som långt senare ledde till att jag tråcklade in min då 4-åriga dotter på bio för att se Harry Potter och De vises sten.
*
Bruce Lee är en av mina största hjältar.
Första gången jag såg honom på film var bland fyllon, knarkare och uteliggare på en sunkig biograf i Liverpool. Det var sommaren 1977, fyra år efter Lees mystiska död, och ett dubbelprogram med sönderklippta kopior av Way of the Dragon och Fist of Fury.
Jag satt som fängslad från första stund och kunde inte ta ögonen från Lee som fullkomligt exploderade på den solkiga filmduken. Han utstrålade en sån våldsam kraft, en sprakande vilja och energi. Ögonen glödde furiöst och han slogs med en djurisk intensitet och med en oemotståndligt uppkäftig arrogans som tycktes utmana hela världen.
Den upplevelsen träffade mig som en skenande dubbeldäckare och gjorde ett outplånligt intryck på mig. Dagen därpå irrade jag runt i stans ruffiga Chinatown och köpte alla böcker och tidningar jag kunde hitta om Lee.
Plötsligt fick jag en helt annan bild av honom.
Jag upptäckte människan bakom filmfiguren.
Träningsnarkomanen, visionären och innovatören.
Jag insåg att han kunde slåss på riktigt och inte bara koreografera vackra filmslagsmål - och att han dessutom hade en djup andlig och filosofisk sida.
Bruce Lee och hans filmer inspirerade mig att själv börja träna kampkonst. Det är nåt som i stor utsträckning också färgat mitt liv och förändrat och format mig som människa. Det resulterade även i att jag fick träffa, bli god vän och träna med alla som umgicks med Bruce Lee på 60-och 70-talet – från hans fru och barn till hans gamla elever; streetfighters, boxare och filmstjärnor. I Seattle, San Francisco och Los Angeles och i det myllrande Hongkong.
Jag älskar fortfarande att se Bruce Lees gamla filmer, men den största inspirationen hämtar jag från hans filosofi.
Att man inte behöver be om ursäkt för den man är eller blunda för allt man vill uppleva och åstadkomma bara för att uppfylla andras krav och förväntningar.
Att man inte bara ska vänta på att möjligheterna ska uppenbara sig, utan att man själv kan skapa dom och då förverkliga sina drömmar.
Jesus kunde kanske gå på vatten, men Bruce Lee fick mig att tro att man kan gå igenom betong om man bara ger sig fan på det.
Det är en inställning som för alltid förändrade mitt liv.
*
Till sist … Nu tycker jag det är dags att Wonderwoman spelas av en man.