”Ta tillfället i akt och lyssna på vad jorden vill säga och på hur vår planet egentligen mår.”
Det kan kanske låta sorgligt och vemodigt att dagarna före jul sitta ensam på en folktom, tyst kinarestaurang.
Men att betrakta neonblänket från Hongkong-skylten som skimrar i fönstren, på regnvåta trottoarer och i Klara sjös stumma, svarta vatten kan också vara välkommet och rofyllt.
Det fick mig tänka på att tystnad har blivit en sån bristvara.
Att det har blivit så mycket svårare att hitta tysta tidsbubblor. Såna platser som jag minns där jag upplevde en tystnad som blev nästan bedövande påtaglig: en natt under stjärnorna på toppen av ”Moses berg” i Sinais öken, en avlägsen bergsby i Vietnams högland, på vandring i indonesiska djungler och så den där iskalla husvagnen i Rachel, ett stenkast från Area 51 i Nevada-natten.
*
Författaren C. S. Lewis skrev redan 1944 om Onkel Tumskruv som i Från helvetets brevskola proklamerar att tystnaden kommer att tvingas kapitulera för oljudet som ska härska i framtiden. ”Vi ska till slut göra hela universum till ett enda stort oljud. Och vad jorden beträffar har vi redan tagit stora steg mot detta mål.”
Kanske har Lewis fått rätt i sin förutsägelse.
För varje generation har världen blivit en allt mer högljudd plats.
Vi är ständigt omgivna av ljud; buller, röster och oväsen. Tystnad beskrivs ofta som framtidens lyx.
Men det är annorlunda nu.
Det märks under långpromenaderna runt Stockholm.
På Västerbrons krön är trafiken gles. Det är bara snålblåsten som tjuter. Inte ens i ”Stressgången” mellan Centralstationen och T-centralen ekar fotstegen lika många och stressiga som förut.
Men det är inte bara Stockholm som sluter sig i sitt skal.
Det är ingen inbillning att hela världen har blivit mycket tystare.
Jag läser i The Guardian om en rapport där några forskare skriver att den globala nedstängningen till följd av pandemin resulterat i att seismiska rörelser runt jorden halverats. Avsaknaden av högfrekvent buller som orsakas av industrier, trafik och människor i rörelse har enligt vetenskapen skapat en våg av tystnad som saknar motstycke i modern tid.
Och det är kanske precis det vi behöver.
Åtskilliga studier visar att dom tysta platserna på jorden i rasande takt blir allt färre.
Gordon Hempton är en amerikansk akustisk ekolog som i 35 år varnat för konsekvenserna av att den naturliga tystnaden på jorden är på väg att helt försvinna. Den tystnad som han definierar med att man under minst 15 minuter inte kan höra nåt ljud som människan skapat. Nu när världen blivit lite mindre högljudd uppmanar Hempton oss i en intervju i Afar Magazine (september, 2020) att ta tillfället i akt och lyssna på vad jorden vill säga och på hur vår planet egentligen mår.
Det är kanske försent, men ändå värt en sista ansträngning.
*
Oljud är också utgångspunkten i The Sound of Silence.
I filmen försörjer sig Peter (Peter Sarsgaard) som ”House Tuner” i det slamriga New York. Han åker hem till sina klienter och lokaliserar ohörbara missljud som gör att folk inte kan sova eller drabbas av undermedveten oro, stress och ångest.
Det kan vara allt från bullrande kylskåp och väsande element till hushållsapparater som avger lågfrekventa elektriska impulser, trots att dom är avstängda. Samtidigt som Lucien försöker bevisa en teori för sin avhandling om att det finns ett speciellt ljud i New York som styr invånarnas känslor, uppförande och val i vardagen får han ett till synes enkelt uppdrag som han inte kan lösa.
Det är ett tålamodsprövande, men finstämt och tankeväckande drama med en finurlig knorr.
Kanske är det så att även Stockholm har ett specifikt ljud som påverkar oss, även om bruset har dämpats under pandemin. Ett brus som när kylan kom och snön föll i januari skruvade ned stadsvolymen ännu ett snäpp. En lördagskväll när urtavlan på Adolf Fredriks kyrka visar på nio och klockslagen spöklikt klingat ut ligger Sveavägen lika tyst och ödslig som Storgatan i Åstorp.
Det känns både kusligt och rofyllt.
*
Tystnad handlar inte bara om att stänga ute det man vill slippa höra, utan lika mycket om vad man faktiskt vill höra.
Och bara för att man väljer tystnad behöver man inte tvunget fylla tystnaden med nåt annat. Ibland behöver vi lyssna på ingenting för att upptäcka allt det där som vardagsbruset annars stänger ute.
Det är stor skillnad på tystnad och tomhet.
Tystnad skapar energi och ger oss en chans att hämta andan, förstå och reflektera och att börja lyssna mer på varandra igen. Tystnaden är också en plats att möta våra minnen och tankar i. Det är inte omöjligt att vi kan hitta svar på många av dom frågor vi ruvar på om vi bara ger oss själva tid och tålamod att vända blicken inåt ibland.
Fast det har förstås även sina risker.
Då tvingas vi minnas röster som tystnat och människor som försvunnit alldeles för tidigt. Vi minns sånt som aldrig sagts eller aldrig borde ha sagts. Dom som vi saknar och som vi velat prata ut med, men aldrig hann. Det är antagligen en orsak till varför så många människor är så rädda för tystnad och gör allt för att undvika den genom att alltid omge sig med ljud, skitsnack och tomt poddpladder.
Kanske krävs det en pandemitystnad för att vi ska stanna upp och påminnas om Stig Dagermans tidlösa uppmaning:
”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”
Men med tystnaden som sprider sig i coronakrisens vågsvall kommer också en oro.
En oro för att städerna kommer att bli en tråkigare plats till följd av alla tomma lokaler som jag passerar under mina strövtåg. Alla butiker, konsertställen, teatrar, kaféer och krogar som gått i konkurs eller tvingats stänga under pandemin.
Får vi nånsin uppleva trängseln och det där sorlet igen?
På stimmiga konserter och i fullsatta biosalonger?
Fan tro´t.
*
Till sist … Trots alla katastrofer som plågar världen kvarstår ett gammalt, olöst dilemma. Det som kapten Haddock brottats med sen Koks i lasten:
”Ska man sova med skägget över eller under täcket?”