Pampig och känslosam Bondfinal för Daniel Craig.
PAMPIG OCH KÄNSLOSAM BONDFINAL FÖR CRAIG
Filmerna om Ian Flemings agent är en av Hollywoodmaskinens sista och största utposter av glamour. Vesperdrinkar, röda mattor, förhandshype som inte liknar något annat och storslagen sponsring. (Ett litet sidospår: Att även tv-spel knyter till sig prestigefyllda reklamkontrakt är vardagsmat vid det här laget, men minns förvåningen när en Koenigsegg CCXR [svenskintresse och allt] dök upp i James Bond 007: Bloodstone från 2010.)
I fallet No Time to Die kan du lägga till att huvudrollsinnehavaren Daniel Craig, utan konkurrens den bäste Bond någonsin i min bok, efter Spectre sade sig vara så pass klar med figuren att han hellre begick självmord än gjorde fler filmer. Jisses!
Att man sedermera lyckades övertyga honom att ta ytterligare en vända på MI6-arenan trissade upp förväntningarna ett snäpp. Sedan hoppade regissören Danny Boyle av och ersattes av Cary Fukunaga.
Så drämde Covid-19 till med full kraft. Den ursprungliga premiären i mars 2020 ställdes in. Den kom att flyttas inte mindre än tre gånger innan filmen till sist gick upp i september 2021, under en av de perioder av relativt lugn då många lyckats intala sig att pandemin var över för Europas del.
Hur kan en film leva upp till all denna förväntan? Med övertygelse och ett totalt dödsförakt som är huvudpersonen värdigt visar det sig. Fukunaga och fotografen Linus Sandgren (man förstår snabbt Oscars- och Guldbaggejuryns val när man ser hans arbete här) ger No Time to Die en unik visuell identitet och stämning från den första frostiga filmrutan till den både explosiva och känslosamma finalen.
Trots att det är skapligt många trådar att knyta ihop får inledningen med sitt krypande obehag ta tid och på kuppen för man Bond-serien nära skräckgenren en stund. Sedan är det raskt in på hemtamt territorium med magnifika vyer, dramatik och våldsam action som går slag i slag.
Utan att avslöja för mycket kan väl sägas att Bonds spirande familjeidyll med Léa Seydouxs Madeline sorgligt nog inte klarar sig till förtexterna. Fans med musiköra kommer känna obehagliga aningar när vissa välkända melodier (och repliker) från förr dyker upp.
Huvudintrigen med terroristen Ljutsifer Safin (Rami Malek borde vara djävulskt nöjd över ett sådant karaktärsnamn) som söker hämnd och makt med hjälp av designervirus ger en extra grad av obehag på grund av världsläget.
Craigs Bondporträtt har alltid gett mig alla de väntade ingredienserna plus ett djup och allvar man inte har anledning att förvänta sig vid sidan av allt jagande, kraschande och skjutande. Traditionen fortsätter här.
Den ärrade agenten får tillfälle att visa upp känslosamma sidor han förmodligen övertygat sig var begravda i lönngångarna under Skyfall. Likaså får vi flera scener med stenhårda och kapabla kvinnor som plockar upp tråden från Olga Kurylenkos hämnare i Quantum of Solace.
Och nej, om någon nu fruktat att Bond gått full woke med inblandning från Fleabags manusförfattare Phoebe Waller-Bridge kan de farhågorna stillas.
Det finns dock några andra rolltolkningar och intrigvändningar jag är mindre förtjust i. David Dencik med sin nutty professor verkar tro han är med i en plojig Brosnan-rulle. Slutet hade gärna fått se annorlunda ut. Men sammantaget är detta ett mäktigt crescendo för den bästa sviten Bondfilmer världen hittills sett.
NO TIME TO DIE
ACTION/THRILLER
Producerad: 2020
Format: 4K UHD/BD 2.39:1, Dolby Atmos TrueHD 5.1, DD 5.1
Utgivare: MGM/SF Studios
Längd: 163 min
Filmen 9
Bilden 10
Ljudet 10
Extramaterial -