Grattis på 75-årsdagen, Leatherface

Första gången jag såg filmen var på en brusig VHS-kopia.

Det var strax efter det ökända Studio S-programmet i december 1980.

Efter hot om böter och polisrazzior hade filmen plockats bort från hyllorna på Apollo Video i Åstorp. Jag minns att den fanns kvar hos Tara Video och ett par andra, lite kaxigare videouthyrare inne i Helsingborg.

Men suget efter filmen som fick dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström att i direktsändning förtvivlat citera Bibeln var så stort att rullen alltid var uthyrd. Väntelistan var också lika olidligt lång som att stå och vänta på färjan tillbaka från Helsingör under iskalla vinternätter.

Men sen satt vi där en ruggig söndagseftermiddag hemma hos min kompis Roger.

Han hade fixat två filmer, båda otextade piratvideor med burkigt ljud och en bild som ibland svajade över i svartvitt.

Den ena var Bruce Lee-klassikern Enter the Dragon.

Den andra var ”världens farligaste film”, Motorsågsmassakern.

Jag minns att jag först var lite besviken för att filmen inte alls är särskilt våldsam.

Det finns inget blod och man får varken se kroppar styckas av Leatherfaces motorsåg eller spetsas på köttkrokar som förbudsivrarna tjöt om i Studio S-studion.

Ändå satt jag som förhäxad.

Med sitt gryniga foto, skakiga kamera och otäckt realistiska dokumentärfilms-look blev filmen en omskakade upplevelse som jag aldrig kunnat glömma. Ingen i filmhistorien har heller åstadkommit ett mer blodisande skrik än Marilyn Burns. Upplevelsen blev ännu starkare när jag såg filmen på bio i Köpenhamn några år senare.

När Motorsågsmassakern totalförbjöds 1984 av den svenska censuren och videoutgåvan drogs in gjorde man det med motiveringen att tonen var ”förråande och avhumaniserande”.

Det håller jag med om – men det är också precis det som gör filmen till tidernas allra ruggigaste.

Nu när jag tänker tillbaka på den där söndagseftermiddagen funderar jag på hur jag hade reagerat då om jag visste att jag och Gunnar Hansen (som spelar Leatherface) senare skulle bli riktigt goda vänner i 25 år.

*

Det började med att jag intervjuade Gunnar på telefon i slutet av 80-talet.

Sen fortsatte vi att hålla kontakt och träffas flera gånger under åren.

En gång när vi sågs i Los Angeles hade Gunnar fått nys om en restaurang i Beverly Hills där alla servitriserna påstods se ut som Playboy-modeller.

Vi åkte förstås dit.

Att maten var rätt kass spelade mindre roll för ryktet talade sanning.

Gunnar berättade gärna historien om hur folk brukade fråga: ”Brukade du inte vara Gunnar Hansen?” och han svarade: ”Jo, och det är jag fortfarande.”

För omväxlings skull ville Gunnar prova på det omvända för att flirta med en av servitriserna. Men hon fattade ingenting. Hon hade aldrig hört talas om Motorsågsmassakern och visste inte vem Leatherface var. Gunnar bara skrattade. Servitrisen ryckte på axlarna och var lika glad för hon fick bra med dricks.

Gunnar berättade också om en annan incident där rollen låg honom i fatet.

– En gång dejtade jag en tjej som var väldigt imponerad över att jag hade varit med i den filmen. Hon tjatade om att vi skulle gå och se den tillsammans. Jag sa nej och förklarade att det inte var en film som hon skulle gilla. Men hon övertalade mig och vi köpte biobiljetter. Efter bara ett par minuter såg jag hur hon sjönk allt djupare ned i fåtöljen. Efter filmen var hon knäpptyst hela vägen hem. Sen slängde hon bara igen ytterdörren i mitt ansikte och jag hörde aldrig mer från henne. 

*

Gunnar hade under många år blandade känslor för filmen.

Länge ville han inte ens prata om den. Han gillade själv inte skräckfilmer och undrade ibland om han nånsin skulle bli kvitt ”monstret” han gestaltade.

– Jag ville inte att den rollen skulle bli det enda jag skulle bli förknippad med i mitt liv, sa han.

Men med åren ändrade Gunnar inställning. Han var stolt över att ha skapat filmhistoria och gillade att träffa sina fans.

Gunnar var en populär gäst på filmmässor runt om i världen. Han tyckte speciellt om att besöka Sverige och SciFiWorld. När han skulle gästa mässan i Stockholm, eller var inbjuden till event i England och Tyskland, brukade han ofta komma en dag i förväg eller ta en avstickare förbi Stockholm så vi kunde träffas.

En gång hade jag en idé till en artikel där vi skulle besöka en butik som sålde motorsågar och låta Gunnar recensera utbudet. Han gillade idén, men jag fick ingen tidning att nappa, så det rann ut i sanden. 

*

Trots sina dåliga knän älskade Gunnar att strosa i Gamla stans gränder.

Han var mycket intresserad av historia och väldigt påläst. Vi fikade gärna i Café Sten Stures gamla fängelsehålor där Jacob Johan Anckarström – Gustav den III:s mördare – en gång satt häktad.

Vetekatten var ett annat hak som Gunnar trivdes på. Med alla gamla möbler, väggbonader och prydligt dukade bord var det som ”att dricka kaffe hemma hos min gamla mamma”, som Gunnar sa.

Gunnar, som var född på Island, men fem år gammal flyttade till USA med sin mamma och bror, pratade ofta om Island. Han saknade ön och återvände gärna för att hälsa på släkten. Han samlade också antika kartor över Island och jag gjorde honom ofta sällskap i antikvariaten. Kartorna var dyra, men ibland när Gunnar sålt bra med autografer kunde han unna sig en och annan dyrgrip.

Gunnar var också poet och en duktig skribent.

Han jobbade många år som frilansjournalist och redaktör för flera tidningar, men skrev även åtskilliga dokumentärfilmsmanus. Gunnar berättade att flera förlag länge tjatat på att han skulle skriva en biografi. Men han ville hellre skriva en bok om inspelningarna av Motorsågsmassakern och väva in sin livshistoria i den.

Så blev det också.

Mycket av Chainsaw Confidential (2013) bygger även på flera års intervjuer som Gunnar gjorde med sina medskådisar. Jag hjälpte Gunnar att göra research för bokens tredje kapitel om hur filmen påverkat fans runt om i världen.

Jag fick själv också chans att intervjua flera av originalskådisarna, bland dom Ed Neal (”Liftaren”), Jim Siedow (”Kocken”) och John Dugan (”Grandpa”). 

*

Gunnar skrev gärna om natur och lokalhistoria.

I boken Islands at the Edge of Time; A Journey to America''''''''s Barrier Islands (1993) skildrar han finstämt en resa genom historien och till öarna längs med den amerikanska östkusten. Gunnar var också väldigt intresserad av båtbygge och skrev artiklar om gamla tiders hantverk. Första gången Gunnar besökte mig bjöd jag förstås med honom till Wasa-muséet. Han var fullständigt uppslukad av stället och uppspelt som ett barn i en leksaksaffär.

Jag trodde aldrig vi skulle komma därifrån.

Vem hade kunnat tro det om Leatherface?

Han som jagade folk genom skogen med motorsåg och sen klubbade ned dom med sin slakthammare?

*

En kväll letar jag fram kartonger fulla med brev och vykort från Gunnar.

Hur många telefonsamtal och tusentals mail vi växlade vet jag inte.

Vi brukade prata om filmerna han gjorde på senare år. Om alla som han nobbade och om manusen han själv skrev. Vi spånade också på egna idéer som vi skrev på tillsammans.

Jag minns när han flyttade in skrivarlyan i boningshuset och gjorde om uthuset på baksidan till gäststuga.

– Hit är du alltid välkommen, sa Gunnar.

Men tyvärr fick jag aldrig möjlighet att besöka det gamla fina huset i Northeast Harbor i Maine där Gunnar bott i sen 70-talet.

I november 2015 gick han bort i cancer och jag saknar honom.

Jag saknar också hans traditionella julkort som med osviklig precision alltid landade på hallmattan veckan före jul.

Nu har jag en ny tradition.

Vid samma tid varje år ställer jag fram den sista julhälsningen jag fick på köksbordet som minne.

Den 4 mars skulle vi ha firat honom lite extra.

Nu får det bli postumt.

Så grattis på 75-årsdagen, Leatherface.

*

Till sist … När jag gick i skolan hade vi brandövningar.

Idag bygger skolorna ”Panic room” och håller säkerhetsövningar för skjutningar och attacker från före detta elever med nazihjälmar och samurajsvärd.

Vem sa att det inte var bättre förr?