Under drygt 10 år har det svenska kulturlivet styrts av samma ängsligt politiskt korrekta foglighet.
Under drygt 10 år har det svenska kulturlivet styrts av samma ängsligt politiskt korrekta foglighet. Teater, konst och litteratur har präglats av principen att om man inte fokuserar på normkritik, makt, kön och etnicitet blir det inga bidrag.
Så klart relevanta ämnen, men kulturens uppgift ska inte vara att uppfostra, begränsa och bestämma. Vill man berätta om dessa frågor ska man göra det, men ingen ska bli tvingad till det för att få finansiering.
Allra hårdast styrd har svensk film varit. På Svenska Filminstutets (SFI) hemsida klargjordes att filmidéer om hbtq-frågor skulle prioriteras. Institutets förra vd, Anna Serner, förklarade att framtida Guldbaggar för Årets bästa film ”måste ha ett mångfaldsperspektiv. Annars kan det inte vara årets bästa film, hur bra den än är.”
Det är förstås därför nyinspelningen av Utvandrarna stöpts om för att passa i PK-mallen och tillägnas ”alla mödrar som vågar” – trots att det i Wilhelm Mobergs bok är Karl-Oskar som driver på flytten till Amerika.
Bilderna under eftertexterna på nutida migranter, med afghanska pojkar och män, är givetvis inkvoterade som tack till SFI för pengarna.
Men SFI har tänkt om – från och med 2022 ska den moraliska självcensuren i branschen inte längre vara obligatorisk. Man ska inte längre tvinga fram filmer om jämställdhet, antirasism, sexuella minoriteter och mångfald för att kreatörer ska få pengar för att göra film. Beslutet kommer inte en dag för tidigt – men nu återstår att se hur verkligheten för filmskaparna kommer att se ut.