Eiffel, kärleken och ett ikoniskt bygge
När ingenjören Gustave Eiffel (1832-1923) hade hjälpt till att konstruera stommen till Frihetsgudinnan i New York ville han börja bygga en tunnelbana i Paris. Men myndigheterna övertalade honom att istället skapa ett monument till stans världsutställning 1889. Det resulterade i det ikoniska Eiffeltornet.
Eiffel (bio) är ett svindlande vackert och välspelat romantiskt kostymdrama, ”fritt efter en sann historia”. Sant är att verklighetens Eiffel hade ett förhållande med unga Adrienne Bourgès, i filmen känsloladdat spelad av Emma Mackey. Eiffel (gestaltad av Romain Duris) var 28 och hon 18 när de möttes i Bordeaux där Eiffel byggde en bro över floden Garonne.
Att han många år senare återser sin förlorade kärlek, gift med en annan man, mitt under planeringen av det som skulle bli det 300 meter höga Eiffeltornet och att de två inleder ett nytt förhållande lär vara påhittat.
Det mesta i detta stilsäkra drama kretsar kring den mystiska Adrienne och hennes passionerade kärlekshistoria med Eiffel, både i nutid och i tillbakablickar. Fin scenografi och bländande miljöer.
Byggscenerna när arbetarna hänger upp och ned med kedjor runt fötterna för att slå i bultar i balkarna och balanserar på smala prång på hög höjd är hisnande välgjorda. Annars hamnar det problematiska bygget av det spektakulära tornet lite i skymundan.
Men det gör inget. Den kärlekshistoria som Caroline Bongrand (manus) och Martin Bourboulon (regi) valt att berätta och själva spinna vidare på är faktiskt alldeles förtjusande.
