Kanske borde jag ha tolkat det som ett varsel.
Ett sorgligt förebud.
Kanske borde jag ha tolkat det som ett varsel.
Ett sorgligt förebud.
Hur som helst var det ett märkligt och olycksbådande sammanträffande.
Innan jag slog mig ned vid datorn ställde jag upp fönstret lite på glänt. Ljudet av kyrkklockorna som i samma ögonblick började ringa runt hörnet ekade därför lite extra illavarslande när jag öppnade inkorgen och läste det första mailet:
”Fred Ward är död”.
Och så har ännu en av mina gamla bekanta gått ur tiden.
*
Jag träffade Fred första gången 1988 i Los Angeles.
Då hade han etablerat sig i Hollywood, trots att han floppat med huvudrollen i Remo – obeväpnad, men livsfarlig (1985), en planerad filmserie baserad på 70-talskiosk-deckarserien om den hemlige lönnmördaren Remo Williams.
Fred gjorde nära 90 filmer.
Han slog igenom mot Clint Eastwood i Flykten från Alcatraz (1979). Sen fick han tunga roller i bland annat Walter Hills Inkräktarna (1981), mot Kurt Russell och Meryl Streep i Silkwood (1982) och mot Gene Hackman och Patrick Swayze i Självmordspatrullen (1983). Fred hade också hunnit göra komedi mot Goldie Hawn i Tjejen som jobbade skift (1984) och mot Bette Midler i Två systrar för mycket (1988).
Vi stötte ihop på klassiska Gold´s Gym i Venice och började prata.
Då tränade jag kampkonst på heltid och bodde ett tag i Dan Inosantos legendariska gym i Marina del Rey. Fred, som var gammal boxare, blev genast intresserad. Några år senare hade Fred blivit så inspirerad att han själv började träna för en av Inosantos instruktörer.
Men vi hade många andra gemensamma intressen och höll kontakt efter det där första mötet. Jag plockar fram kartonger med brev och vykort och kan följa hur vänskapen utvecklade sig genom åren.
Det är också kul att se hur mitt skrivande inspirerade Fred till att själv börja skriva.
Han hade en brokig bakgrund som underlag för sina noveller. Den första jag hittar i ett brev skildrar hur Fred som ung jobbade som skogshuggare i Alaska.
Han skrev också om sin uppväxt. Pappan var alkoholist och satt ofta i fängelse. När föräldrarna skilde sig gifte Freds mamma om sig med en man som jobbade på ett tivolisällskap, så Freds uppväxt präglades av en kringflackande tillvaro. Innan Fred började skådespela tillbringade han tre år i flygvapnet. Kanske var det därför han fick så mycket beröm för sin roll som den känslosamme Gus Grissom i Oscarbelönade Rätta virket (1983).
Fred kuskade också runt en del i Europa.
I Italien försörjde han sig som mimare, men tog också teaterlektioner, dubbade filmer och fick småroller i Roberto Rosselinis neorealistiska dramer.
*
Fred reste gärna till sydamerikanska länder och stöttade lokala poeter, musiker, författare och konstnärer ekonomiskt.
Jag minns hur han berättade om sina besök på Haiti och fattigdomen där. Fred var själv en duktig konstnär. Han målade och skulpterade och det fina huset i Venice, beläget bara ett stenkast från den myllrande strandpromenaden, var fyllt med konst.
Han hade låtit bygga ett skylight-fönster som gav rummet som han använde till ateljé ett skimrande ljus. Jag ställer fram en tavla som jag fick av Fred och plockar i hyllorna med böcker som jag också fått under åren.
Vi brukade tipsa och skicka varandra böcker som vi tyckte var intressanta.
En av dom jag fick var Charles Willefords Miami Blues (1990) som Fred också köpte filmrättigheterna till. Han var medproducent och spelade själv den ena huvudrollen mot Alec Baldwin och Jennifer Jason Leigh.
Med åren fick Fred flera stora framgångar, inte minst med Hotet från underjorden (1990), The Player (1991) och kritikerrosade Short Cuts (1993). I Henry & June (1990) hyllades han för sitt porträtt av författaren Henry Miller (1891-1980).
Fred berättade också många roliga historier om O. J. Simpson och skandalblondinen Anna Nicole Smith (1967-2007) som han jobbade med på Nakna pistolen 33 1/3: Den slutgiltiga förolämpningen (1991). Och om Bob Dylan som han filmade med i Masked and Anonymous (2003).
*
Jag minns alla gånger vi träffades i Los Angeles.
Ofta satt vi hemma hos Fred och pratade. Ibland hängde vi på rustika hak i kvarteret. Ett av Freds favoritställen var ett latinamerikanskt kafé som jag har glömt namnet på. Där satt vi gärna och drack vad Fred påstod var världens starkaste och bästa kaffe.
Det var genom Fred jag lärde känna boxaren Vinnie Curto.
När Vinnie fick det tufft utanför ringen stöttade Fred honom, både ekonomiskt och privat.
– Du måste skriva om Vinnie. Han har ett otroligt livsöde, sa Fred.
Vinnie blev proffs på 70-talet och gick totalt 76 matcher. Av dom vann han 26 på knockout.
Han coachades av legendariske Angelo Dundee (1921-2012), länge Muhammad Alis (1942-2016) tränare. Ett tag ville Sylvester Stallone också bli Vinnies manager.
Första gången vi träffades satt vi på en mexikansk krog i Venice.
Då hade Vinnie precis blivit WBF-världsmästare i supermellanvikt. Han skrattade och grät om vartannat när han berättade sin gripande historia. Vinnie hade med sig mästarbältet som han stolt visade upp för alla som passerade vårt bord. Han var också uppspelt för att hans liv skulle bli film. Med Robert DeNiro och Mark Wahlberg. Vinnie hade själv skrivit manuset till Out On My Feet som fortfarande inte blivit film, tyvärr. Han har också varit ståupp-komiker och haft roller i bland annat Miami Vice (1984), Barb Wire (1996) och Walker, Texas Ranger (1996).
I Equinox (1992) spelade Vinnie gangster mot Fred.
*
Efter 2010 filmade Fred sparsamt.
Hans sista roll blev i säsong två av True Detective (2015).
Sen drog sig Fred undan och tillbringade mesta tiden med att måla.
Han var 79 år när han gick bort den 8 maj.
Vi hade inte så mycket kontakt under dom sista åren.
Men jag saknar honom.
Peace, Fred.
Vila i frid, min vän.
*
Till sist … Förr i tiden började alla sagor med ”Det var en gång”…
Nu börjar dom med ”Om vi vinner valet, så lovar vi att…”