ELVIS

VISUELLT ÖVERDÅD, MUSIKALISK MISS

Att ta sig an en av 1900-talets mest spelade, legendomsusade, dyrkade, imiterade och hånade artister är en grannlaga uppgift. Men australiensiske regissören Baz Luhrman greppar den med entusiasm, tokdrivet tempo och alla de visuella fyrverkerier och tricks man kan vänta sig från mannen bakom Strictly Ballroom, Moulin Rouge och The Great Gatsby.

Tonen sätts direkt när vi presenteras för vår ciceron: Söderns egen Svengali Colonel Tom Parker. Spelad med frustande gott mod av en Tom Hanks med svajig svårdefinierad accent, fetdräkt och så mycket gubbmakeup att den får Dustin Hoffman i Little Big Man att se ut som ett under av naturalism.

Valet av en milt uttryckt dubiös berättare är smått genialiskt och signalerar att här är det devisen “Print the Legend” som gäller framför en presentation av fakta. Det höjer skildringen av pojken från Tupelo över mängden av andra schematiska biopics.

Elvis Aaron Presleys resa från fattigdom till status som musikgud med tillhörande superspenderarrikedom, ett eget Camelot och stab av runda riddare (även kända som The Memphis Mafia) hoppar snyggt fram och tillbaka i det överhettade, och ofta kemikaliepåverkade, tidsflöde som var hans liv.

Visst stannar vi på de väntade stationerna. Men Luhrmann korsklipper frenetiskt, stilnivån är hög och superstiliserad. Jag föredrar helt klart det anslaget framför någon sorts försök till realism. Då får man ta att folket runt Elvis, en helt ok Austin Butler, emellanåt ger intryck av att vara mer karikatyrer än karaktärer. Och att vår samtid gör det väntade avtrycket i form av betoning på den homofoba och rasistiska backlash Elvis utsattes för i början.

Det kompenseras mer än väl när filmen stundtals blir animerad för att illustrera hur inspirerad Elvis var av seriefigurer som Captain Marvel Jr. I sina bästa stunder blir Elvis som att åka med på den berg och dalbana Parker säkert skulle installerat på ett av sina tivolin om budgeten funnits.

Vad som tyvärr får betyget att störtdyka är musikläggningen. Anakronism är givetvis att vänta från denne regissör. Men nu har vi inte att göra med någon fantasi om ett svunnet Paris. Valet att skildra Elvis liv gör Luhrman till temporär förvaltare av en musikskatt med några av de största låtar som fästs på magnetband de senaste 70 åren.

När man fritt får använda That’s All Right och väljer att mixa in hårdrocksgitarrer visar man en misstro mot musikens oerhörda kraft. Samt underkänner på kuppen publikens föreställningsförmåga och fantasi. Har man inte likt undertecknad levt med Elvis i öronen sedan barnsben stör förmodligen detta inte lika mycket.

Men nog säger det en del att den spontana reaktionen när jag visade soundtracklistan för ett par kollegor, ej Elvisfans bör understrykas, var att det såg ut som sättningen på en gatufestival i en svensk småstad. Att Måneskin får stjäla dyrbar speltid i en film om Kungen av rock ‘n roll är helt enkelt under all kritik.

Sammanfattningsvis är det en mäktig åktur. Man blir omskakad, mår lite illa ibland och lämnar upplevelsen aningen utmattad. Bubba Ho-Tep sitter dock fortfarande säkert på tronen som den bästa Elvisfilmen utan den riktige Elvis.

Vill man på riktigt lära sig om Kungens liv rekommenderar jag Pete Guralnicks monumentala biografi i två delar, Last Train to Memphis: The Rise of Elvis Presley samt Careless Love: The Unmaking of Elvis Presley. 

ELVIS

DRAMA

Producerad: 2022

Format: SVOD 16:9 HD
Utgivare: HBO MAX

Längd: 159 min.

Betyg: 5