Ryktena och skrönorna om hotellet i New York har etsat sig in i väggarna och skapat en egen subkultur.
De sista gästerna på Chelsea Hotel
Legenderna om det ikoniska Chelsea Hotel på 222 West 23rd Street i New York är många. Här har de alla bott; Jim Morrison, Jimi Hendrix, Stanley Kubrick, Edith Piaf, William S. Burroughs, Mark Twain, Janis Joplin och Patti Smith.
Arthur C. Clarke skrev 2001: Ett rymdäventyr på sitt rum och Jack Kerouac plitade ned de sista kapitlen till På drift här. Arthur Miller sörjde Marilyn Monroe i rum 614 och Dylan Thomas söp sig till döds i rum 205.
Bob Dylan skrev sitt klassiska album Blonde On Blonde i rum 202 och i låten Sara från albumet Desire sjunger han om hur han stannade upp i flera dygn på sitt rum för att skriva sin berömda låt Sad-Eyes Lady of the Lowlands.
Det var också på hotellet, i badrummet i rum 100, som Sex Pistols-basisten Sid Vicious knivmördade sin flickvän Nancy Spungen.
Ryktena och skrönorna har etsat sig in i väggarna och skapat en egen subkultur.
(Läs gärna Dee Dee Ramones färgstarka Chelsea Horror Hotel: En berättelse om skräck, knark och rock''n''roll.)
Flera filmer har också spelats in på plats, bland annat Léon (1994), 9 ½ vecka (1986), Sid and Nancy (1986) och Romeo is Bleeding (1993).
Men Chelsea Hotel, som stod klart redan 1884, har under åren förfallit. 2018 stängde man för renovering och kastade ut många av de gamla hyresgästerna. Hotellet öppnade igen i februari 2022, men i helt ny skepnad.
Det utdragna arbetet skildras också i dokumentären Dreaming Walls: De sista gästerna på Chelsea Hotel (VOD Triartplay). Vi får även möta en handfull excentriska före detta musiker, målare, skulptörer och dansare som trots byggstök envist stannat kvar i sina överbelamrade lägenheter.
Vackert, hjärtknipande och rörande insiktsfullt om alla gamla drömmar, minnen och historier som aldrig kan städas bort.
