Tack för senast

Här följer vi ett brokigt kompisgäng i nio kapitel.   

Det blir nyårspartaj, inflyttningsfest, bröllop, midsommar och andra festligheter som har en osviklig förmåga att skapa drama i livet och locka fram stora känslor, himlastormande utbrott och känsloladdade konfrontationer.  

Mycket kretsar kring 37-åriga Klara (Lisa Carlehed). 

Hon drömmer om att hitta den stora kärleken, men får aldrig riktig till det. 

När Matti (Johannes Kuhnke) träffar Jorunn (Line Verndal) blir det ännu mer uppenbart att Klara ser ut att förbli vänkretsens eviga singel.  

Samtidigt brottas hennes kompisar med sina egna relationsproblem.  

Det lesbiska paret Ullis (Liv Mjönes) och Tessan (Madeleine Martin) kan inte komma överens om de ska ha barn eller inte. Dessutom dricker Ullis lite för mycket och Tessan shoppar för pengar som de inte riktigt har. Den mesige Svante (Kristofer Kamiyasu) känner sig hunsad av sin fru Amalia (Anna Granath) och under den välpolerade ytan gnisslar det också i fogarna hos det äkta paret Daniel (Christian Hillborg) och Sofie (Félice Jankell).
Det blir så klart inte bättre av att Daniel vänsterprasslar med Klara, trots att hon samtidigt fått upp ögonen för Ullis nyskilde kusin Victor (Oscar Töringe) som blir ihop med Vendela (Siham Shurafa). 

Bild: Viaplay/Robert Eldrim

Problemen hopar sig för var och en på sitt håll, samtidigt som en illavarslande tanke börjar göra sig allt mer påmind hos Klara - kanske är det så att det perfekta förhållandet bara är en myt och helt enkelt inte existerar. 

Rom-com är en svårbemästrad genre att navigera sig igenom utan att det slår över åt endera hållet och antingen blir besvärande sentimentalsliskigt, överdrivet ironiskt eller ansträngt klichéfånigt.
Särskilt svårt tycks svenska filmskapare ha att hitta rätt tonläge och få till en bra balans mellan sött och salt. Men det är klart – om utmaningen är att göra en ny När Harry mötte Sally (1989), Fyra bröllop och en begravning (1994) eller Love Actually (2002), så har man lagt ribban väldigt högt och i regel ouppnåelig för de flesta. 

Därför blir Tack för senast en glad överraskning. 

Det är en välgjord och rapp romantisk komedi med en briljant ensemble och hög igenkänningsfaktor som lyckas vara rolig utan att bli tramsig. Det är en snäll film som aldrig blir mesig och som varken driver med ”Boy-meets-girl”-upplägget eller försöker uppfinna hjulet på nytt.

Det här är ju en genre som har sina givna mallar. Men det gör inget att man vet ungefär hur det kommer att sluta. Det hör liksom hela konceptet till. Man kan stuva om lite bland ingredienserna.
Men inte för mycket för då riskerar man förlora kärnan i en genre som förväntas vara lika trygg och förutsägbart inkännande som att se Karl-Bertil Jonssons äventyr varje jul, år efter år. 

Bild: Viaplay/Robert Eldrim

I Tack för senast bjuds vi på ett färgstarkt persongalleri som lyckas utmana stereotyperna utan att de reduceras till karikatyrer eller bli alltför inställsamt PK-inkluderande och påklistrat samtids-woke.
De känns äkta för att de gestaltas av skickliga skådisar som ges utrymme att låta karaktärerna växa fram till människor av verkligt kött och blod, om än ibland kanske en aning tillskruvade. 

Den vassa dialogen har en stundtals nästan ”Norénsk” svärta som är både bitsk utan att bli cynisk och träffsäker utan att bli för förutsägbart klyschig. Här finns gott om minnesvärda, roliga och fyndiga repliker som ömsom viner som giftpilar och ömsom blir hjärtevärmande som fluffiga prydnadskuddar från Ellos med pekoralistiska visdomscitat.  

Det här är en film som känns väldigt mycket här och nu, men ändå tidlös. Allt kretsar ju kring samma slags relationssituationer, komplikationer och konflikter som alltid kommer att finnas när kärleken slår till - och plötsligt tar slut.  

Tack för senast visas på utvalda biografer från den 30 november och får premiär på Viaplay den 26 december.  

Betyg: 7