Kalkonfilmer

Om man lite snabbt googlar ordet ”kalkon” får man två förklaringar.

Den ena handlar om Meleagris gallopavo, en hönsfågel i familjen fälthöns.

Den andra om riktigt usla filmer – kalkonfilmer.

Orsaken till att man valde en kalkon för att definiera en dålig film är för att kalkoner, trots ihärdiga försök, inte kan lyfta.

Att kalla en dålig film för ”kalkon” lanserades i Sverige 1985. Det var journalisten Anders Sjögren som i tidningen Chaplin rakt av översatte engelskans ”turkey”.

Men en dålig film är aldrig automatiskt en kalkon.

Lågbudgetrullar som Sharknado, Piranhaconda och Megasnake är visserligen usla, men de gjorda med glimten i ögat. De gör heller inte anspråk på att vara något annat än medvetet självironiska.

Men när en jätteproduktion, med en budget motsvarande ett afrikanskt lands BNP, som till exempel Man of Steel, av erkänt skickliga yrkesmän (regi av Zack Snyder och manus av Christopher Nolan och David S. Goyer) tar sig själv på blodigt allvar, men filmen ändå inte orkar lyfta, så är det kalkonvarning – oavsett vem som har gjort rullen, vilka storstjärnor den än har och hur många miljarder Hollywood än har pumpat in i projektet.

The Fifth Estate (om WikiLeaksgrundaren Julian Assange) och The Lone Ranger (Johnny Depp) har floppat rejält, både ekonomiskt och publikt, men är inga kalkonfilmer. Glen or Glenda (1953), Santa Claus Conquers the Martians (1964) Heaven´s Gate (1980), Howard the Duck (1986) och Ishtar (1987) tillhör däremot de mest klassiska kalkonrullarna.

Ett hallon av guld

Fenomenet kalkonfilmer har förstås rötterna i USA.

The Golden Raspberry Award – eller The Razzies – startades i mars 1981 som en protest mot Oscarsgalans svågerpolitik och inställsamma ryggdunkande. Galan hålls traditionellt dagen före Oscarspektaklet.

Mannen bakom idén var reklamskribenten John J. B. Wilson och den första tillställningen hölls i hans eget vardagsrum. Uttrycket raspberry (hallon) kommer från uttrycket ”Blow a raspberry”; att ”prutta med tungan” för att visa sitt missnöje med något – eller lipa åt något som vi skulle säga på svenska.

The Golden Raspberry Award har med åren växt och blivit en stor händelse i USA och i mars i år hålls galan för 34:e året i rad. Vinnarna utses av en jury med drygt 650 medlemmar från hela USA. Nytt för ifjol är att publiken också får vara med och rösta.

Priset är ett hallon sprayat med guldfärg, stort som en golfboll, monterat på Super 8-filmask.

Tvivelaktiga rekord

Att vinna en Razzie är förstås en rätt tvivelaktig ära.

Bland vinnarna har det funnits några riktigt stora namn som vunnit både ett kalkonpris och en Oscar, bland dem legender som Marlon Brando, Sir Laurence Olivier, Liza Minnelli, Charlton Heston och Faye Dunaway. Nicole Kidman, Ben Affleck, Kevin Costner och Sofia Coppola.

Rekordet för flest Razzies har komedin Jack and Jill (2011) med tio priser. Det var också första gången som samma film vann samtliga tio kategorier. Adam Sandler (manus och regi) utsågs till Sämsta skådespelare och Sämsta skådespelerska eftersom han också spelade den kvinnliga titelfiguren (Eddie Murphy hade dock redan 2007 blivit den förste skådisen att kamma hem priset för både sämsta manliga och kvinnliga aktör i en och samma film eftersom han spelade alla rollerna själv i Norbit).

Gigli (2003) är hittills den enda film som belönats med alla fem huvudkategorier – Sämsta film, Sämsta skådespelare (Ben Affleck), Sämsta skådespelerska (Jennifer Lopez), Sämsta regi och Sämsta manus (båda Martin Brest.)

Hittills har bara tre filmer samma år nominerats till både Razzies och Oscars: Rambo - First Blood II, Pearl Harbor och Norbit, men ingen av dem vann något pris på galorna.

Kostsam sågning

Listan på storstjärnor som fått pris som Sämsta skådis är lång; Arnold Schwarzenegger, Paris Hilton, Madonna, Bruce Willis, Al Pacino (som spelade sig själv i Jack and Jill), Burt Reynolds, John Travolta, Sharon Stone, Lindsey Lohan, Britney Spears och Demi Moore.

Sylvester Stallone är med sina 30 nomineringar och tio vinster den som både nominerats till och vunnit flest Razzies. Mellan 1984 och 1992 blev han nominerad till Sämsta skådespelare varje år – och vann fyra gånger.

De flesta stjärnor och regissörer låtsas förstås som om det regnar och hämtar aldrig sina priser, men det finns undantag. 1987 var Bill Cosby nominerad för Sämsta manus och Sämsta skådespelare för komedin Leonard Part 6. Han blev den förste kändisen som tog emot priset (en statyett som lär ha kostat knappt två dollar att tillverka).

– När jag fick veta att jag vunnit en Razzie sa jag till min agent att jag vill ha den och om den inte är av guld, så tänker jag ställa till ett jävla liv i pressen, förklarade Cosby i en intervju.

– När min agent kontaktade arrangörerna försökte de slingra sig. De sa att de bara jobbade i liten skala och inte hade någon budget, men om man hänger ut en känd person och kallar honom ”sämst”, så måste man kunna stå för det.

Det hela slutade med att arrangörerna lät tillverka en statyett av italiensk marmor och 24-karat guld, värd 30 000 dollar, som Bill Cosby sedan visade upp på The Tonight Show.

Modiga stjärnor

Tom Selleck spelade den spanske kungen Ferdinand i Christopher Columbus - äventyraren (1992) och hämtade själv sitt pris som Sämsta birollsskådespelare precis som Halle Berry som 2004 erövrade statyetten för Sämsta skådespelerska för Catwoman.

– Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, tack ska ni, sa Berry själv från scenen när hon med sin Oscar (för rollen i Monster´s Ball) i ena handen tog emot det gyllene hallonet.

Manusförfattaren Brian Helgeland fick 1998 först ta emot pris som Sämsta manus för Kevin Costner-fiaskot The Postman – och hämtade dagen därpå en Oscar för Bästa manus för L.A. Confidential.

John Travolta lär ha kallat manuset till Battlefield Earth (2000) ”Sci-fi-filmernas motsvarighet till Schindler´s List”, men när juryn hade skrattat färdigt fick J.D. Shapiro pris som Sämsta manus för sin bearbetning av L. Ron Hubbards roman med samman namn.

Filmen fick sammanlagt nio priser, bland dem Sämsta film, Sämsta skådespelare (Travolta), Sämsta skådespelerska (Kelly Preston) och Sämsta regissör (Roger Christian). Filmen utnämndes dessutom till Decenniets sämsta film. Travolta dök aldrig upp på galan, istället hade man ställt fram en actionfigur av hans karaktär på podiet. Travolta kommenterade en vecka senare tillställningen i ett pressmeddelande:

– Jag hade ingen aning om att det fanns ett sådant pris. Jag har anställda vars uppgift är att inte berätta sådana saker för mig. Uppenbarligen sköter de sitt arbete väldigt bra.

J.D. Shapiro tog dock emot sitt pris av Razzie-grundaren John J. B. Wilson i ett radioprogram och hämtade även priset för Decenniets sämsta film under den 30:e upplagan av The Razzy Awards. Och det är bara att hålla med – filmen är en makalöst usel sörja av överspel, dåliga effekter och skamlös Scientologipropapanda.

Paul Verhoeven tog också själv emot priset som Sämsta regissör och Sämsta film 1995 för Showgirls. Publiken på Hollywood Roosevelt Hotel gav honom en stående ovation när han i sitt tal förklarade att han blivit utsparkad från sitt hemland Holland för att han ansågs ”för vulgär”.

Komikern Tom Green vann fem tunga priser 2001 – Sämsta skådespelare, Sämsta regissör, Sämsta film, Sämsta filmpar och Sämsta manus. Han rullade själv ut en billig röd matta vid entrén innan han gick in för att ta emot priserna.

2010 var komedin All About Steve nominerad i fem kategorier och vann två, Sämsta skådespelerska (Sandra Bullock) och Sämsta filmpar (Bullock och Bradley Cooper). Sandra Bullock överraskade alla genom att hämta priset och dessutom dela ut en dvd av filmen till alla i publiken med orden: ”Om ni fortfarande tycker att det är årets sämsta film när ni har sett den, så lovar jag att komma tillbaka nästa år”.

Dagen därpå vann Bullock en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i The Blind Side.

The Golden Raspberry Award har också fem gånger delat ut priset för Sämsta karriärinsatsen. Ronald Reagan var först ut 1981, 1983 fick Linda Blair priset och 1985 tilldelades Irwin Allen (Poseidons hemlighet) utmärkelsen. Den krånglande plasthajen Bruce från Hajen (1975) fick priset 1987, regissören Uwe Boll titulerades ”Tysklands svar på Ed Wood” och kammade hem trofén 2009.

Svenska kalkoner

Nu är inte Sverige förskonat från usla filmer, tvärtom.

1986 drog därför ett gäng filmentusiaster igång en kalkonfilmfestival i Stockholm. Två år senare stiftades också Svenska kalkonakademin som under ett par år utsåg Sveriges sämsta filmer och teveprogram.

När man 1988 gav Hans Alfredsons filmatisering av Vagn Lundbyes bok Vargens tid pris som Årets sämsta film, tog Alfredson så illa vid av kritiken att han gjorde allvar av sitt hot att aldrig mer regissera en svensk film.

De flesta kritiker sågade visserligen filmen, men att kalla den för ”kalkon” fick kultur-Sverige att rasa och fördöma hela idén med en svensk kalkonakademi. Arrangörerna drog sig därför skamset tillbaka och grundade istället 1989 Stockholm Filmfestival. Det har förstås inte hindrat att Sverige fortsätter att producera kalkonfilmer (bl.a. Sverige åt svenskarna, 1980, Scorched Heat, 1987 och Allt om min buske, 2007) precis som resten av filmvärlden …