Tack för senast

Av Thomas Nilsson, Foto: Viaplay

I vinterns stora svenska komedi Tack för senast följer vi ett brokigt kompisgäng i nio kapitel.

Det blir nyårspartaj, inflyttningsfest, bröllop, midsommar och andra festligheter som har en osviklig förmåga att skapa drama i livet och locka fram stora känslor, himlastormande utbrott och känsloladdade konfrontationer.

Mycket kretsar kring 37-åriga Klara (Lisa Carlehed).

Hon drömmer om att hitta den stora kärleken, men får aldrig riktig till det.

När Matti (Johannes Kuhnke) träffar Jorunn (Line Verndal) blir det ännu mer uppenbart att Klara ser ut att förbli den ständiga singeln i vänkretsen.

Samtidigt brottas kompisarna runt henne med sina egna relationsproblem.

Det lesbiska paret Ullis (Liv Mjönes) och Tessan (Madeleine Martin) kan inte riktigt komma överens om de ska ha barn eller inte. Dessutom dricker Ullis lite för mycket och Tessan shoppar för pengar som de inte riktigt har. Den mesige Svante (Kristofer Kamiyasu) känner sig hunsad av sin fru Amalia (Anna Granath) och under den perfekta ytan gnisslar det också i fogarna hos det äkta paret Daniel (Christian Hillborg) och Sofie (Félice Jankell). Det blir så klart inte bättre av att Klara vänsterprasslar med Daniel, trots att hon samtidigt fått upp ögonen för Ullis nyskilde kusin Victor (Oscar Töringe) som blir ihop med Vendela (Siham Shurafa).

Problemen hopar sig för var och en på sitt håll, samtidigt som en illavarslande tanke börjar göra sig allt mer påmind - kanske är det så att det perfekta förhållandet helt enkelt inte existerar, utan bara är en myt.

Intervju Moa Gammel

Moa Gammel är skådisveteranen som trivs lika bra bakom kameran. Nu har hon regisserat stjärnkaramellen Tack för senast och drömmer om att göra minst en film i varje genre.

Roligt utan trams

Som skådespelerska har Moa Gammel en gedigen meritlista och gjort roller för både teater, film och teve. Vi har tidigare kunnat se henne i bland annat Sommaren med Göran (2009), Jordskott (2015-2017) och Breaking Surface (2020). Hon har även regisserat LasseMajas detektivbyrå – tågrånarens hemlighet (2020).

Nu har hon också regisserat stjärnspäckade Tack för senast.

Det är en romantisk komedi med hög igenkänningsfaktor som lyckas vara väldigt rolig utan att bli tramsig.

– Vi spelade faktiskt in en massa trams, men insåg i efterhand att det som var roligt på inspelningsplatsen inte funkade i filmen. Vi ville komma åt svärtan i historien också och klippte bort all slapstick. Annars hade det kanske bara blivit skratt och roliga scener. Men det är en svår balansgång.

Det säger Moa när vi ses på Söder under årets hittills mest kaotiska snödag i Stockholm.

Vad gör en romantisk komedi till en bra romantisk komedi och vad gör en till en dålig sådan?

– En bra rom-com måste ha ett kärlekspar som har kemi. Man måste tro på skådisarna. Redan i början måste publiken också känna att det ska bli dom två till slut, men utan att karaktärerna själva fattar det.
Sen måste man hitta ett dramaturgiskt logiskt sätt för att dom hela tiden ska gå om varandra. Man måste också skapa en balans mellan humor och allvar och hitta nån slags svärta. Det får inte bli för sockersött.

Samtidigt tycker inte Moa att man ska driva med genren.

– Idag ska kvinnor vara så självständiga och inte slösa tid på att jaga en man. Dom ska klara sig bra ensamma. Men jag ville skildra nån som faktiskt söker kärleken och längtar efter den. Såna människor finns ju på riktigt. Men man ser sällan filmer numera som speglar temat ”boy meets girl” för att det anses förlegat. Nu har det nästa blivit lite punkigt att göra en traditionell kärleksfilm på det temat.

Igenkänningshumor med ”Norénsk” svärta

Tack för senast är baserad på den danska filmen Lang historie kort (2015) med svenskt manus av Ella Lemhagen.

Moa har sedan skrivit om stora delar av det manuset.

– Jag har nog skrivit om 80 procent. Ellas version var mer en remake av den danska filmen. Jag kände att jag hellre ville göra en egen version som kanske inte är lika ”dansk” och mörk som originalet.
Det kan vara svårt med ensembledrama att ge utrymme till mer än bara huvudpersonerna. Men jag ville ge alla karaktärer en tydligare färg och med utgångspunkt från Klara låta alla få ta lika stor plats.

Det är en snäll film som ändå inte blir mesig. Många gånger finns det också en nästan ”Norénsk” svärta. Och dialogen är väldigt vass. Den känns äkta och ”osvensk”, nästan dokumentär.

– Jag är så glad att Ella lät mig skriva om så mycket. Men det var viktigt för att jag skulle kunna hitta min egen ton och få ut vad jag ville ha av en remake. Relationer är komplicerade och karaktärerna har ju problem. Men jag ville göra en rolig film som inte är cynisk, utan som man blir varm i hjärtat av.

Karaktärerna kan kanske upplevas som lite PK-inkluderande. Var det något som du tänkte på när du skrev om manuset?

– Karaktärerna i den danska filmen kändes ganska luddiga och profillösa. Jag ville vända på stereotyperna och göra lite tvärtom med både karaktärer och val av skådespelare. Om det hade varit PK hade till exempel Livs (Mjönes) karaktär varit en man. Nu är hon en lesbisk kvinna som super för mycket, dras till unga tjejer och inte är så intresserad av ett familjeliv.
Svante är en asiatisk man som slår sin fru. Hade han inte fått den utveckling han får och fortsatt att bara vara mesig genom hela filmen hade det också varit en stereotyp för en timid asiat. Men jag ville verkligen vända och vrida på stereotyperna.

Moa avslöjar att hon också hade en hel del riktigt grova skämt om just stereotyper.

– Men Viaplay sa nej. ”Dom kan vi inte ha med”. Men jag har sparat skämten om det blir en uppföljare, skrattar Moa.

Hur mycket av dig själv, dina egna relationer och dina vänner har du lånat av när du skrev om manuset?

– Jag är en blandning av Ullis och Vendela, haha. Jag gillar att festa och tar för mycket plats. Min man kände igen mig direkt i dom karaktärerna. Svantes klädstil har jag lånat från min man. Victors stil har jag hämtat från mitt ex.
Sen har jag snott en del händelser från mina kompisar i verkliga livet som jag också skrivit in. Min bästa kompis var desperat singel ett tag. Nu är jag lite orolig att hon ska tro att den här filmen handlar om henne, haha. Men det gör den inte!

Filmisk även i det lilla formatet

Stor vikt har lagts vid att göra en film för bio.

– Jag har tänkt väldigt mycket på det visuella. Vi har jobbat med anamorfiska linser och en jätteduktig fotograf, Göran Hallberg. Det var viktigt att det ska kännas som en filmisk upplevelse för en stor duk, även om filmen också kommer att visas på streaming.

Hur stor nytta av dina erfarenheter som skådespelare har du haft som regissör?

– Jättemycket. Jag vet hur man kan bli hjälpt av en regissör. Men jag vet också vilken typ av regi som man inte blir hjälpt av. Det låter klyschigt, men jag var också väldigt mån om att alla i hela teamet skulle vara bra människor, så att alla skulle känna sig trygga och bekväma.
Jag har själv varit på inspelningar där folk har börjat bråka. Det skapar dålig stämning, även om man själv inte direkt är inblandad.

Men det är kanske inte alltid samma sak att hitta människor som man vill jobba med och som faktiskt även passar i rollerna.

– Nej, precis. Det viktiga var att hitta en ensemble som funkar ihop. Det hade aldrig funkat med en stjärna som alltid gör huvudroller och som är van vid att ha en viss status på setet. Det här är ett kollektiv där ingen är viktigare än nån annan. Man blir aldrig bättre än sin motspelare.

Den fina stämningen under inspelningen smittade av sig även privat.

– Skådisarna har blivit vänner på riktigt och hänger med varandra nu. Det känns jättekul. Nu försöker jag bjuda hem dom, så jag också får vara med, haha.

Inga mobiler på inspelningen

Moa förbjöd alla mobiler under inspelningarna.

– Folk blir så splittrade mellan tagningarna om man sitter och scrollar i telefonen. När vi filmar ville jag att alla skulle fokusera helt på den värld vi har skapat och befinner oss i. Så gör Quentin Tarantino, det var honom jag blev inspirerad av. Och det funkade så bra, alla skådespelarna blev mycket mer närvarande. Inte i bara i sina egna scener, utan även i dom andra karaktärernas scener.

Moas största dröm är att få göra minst en film i varje genre.

– Nu kommer jag kanske bli erbjuden att bara göra fler romantiska komedier. Det är lätt att bli placerad i olika fack för vad folk tror att man kan göra. Men jag vill göra filmer i alla genrer. Jag vill utmana reglerna och leka med förväntningarna för vad som gäller för dom olika genrerna.

Hittills har Moa regisserat en rom-com och en barnfilm (LasseMajas detektivbyrå – tågrånarens hemlighet).

–Jag var kreativ producent på Känn ingen sorg (2013) som är en sorts musical, så den genren kan jag nästan också bocka av. Nu håller jag på att utveckla ett musikdokumentär-projekt och en skräckfilm. Det manuset är skrivet av Måns Mårlind och Björn Stein och är riktigt bra.

Men det går lite trögt att få pengar till skräckfilmen.

– Just nu känns det som den svenska filmbranschen är lite visionslös. Man vågar inte riktigt ta i och satsa på originella projekt. Man får kanske översätta sina projekt till engelska och låta utländska bolag göra film av dom istället. Eller kanske satsa på Norge, dom är skitduktiga på att göra genrefilm. Men samtidigt hoppas jag att framgångarna med Feed kanske kan göra det lite lättare att få ihop finansieringen till vår skräckfilm nu.

Intervju: Lisa Carlehed

– Jag var nervös för att spela full

Lisa Carlehed har mest jobbat i Danmark, men nu börjar de svenska filmjobben ramla in. Först blev det drama med Utvandrarna. Nu har hon landat i en komedi och en roll som ligger väldigt nära henne privat. Men det var ändå inte så enkelt att Lisa bara kunde ställa sig framför kameran och vara sig själv. 

Tack för senast känns som en film som är väldigt mycket här och nu, men ändå tidlös. Det här är ju samma slags relationssituationer och komplikationer som alltid kommer att finnas.

– Ja. Och det var ju också väldigt roligt att få krascha just dom här tillfällena som alltid förväntas bli så glada och lyckade.

Lisa såg den danska originalfilmen första gången alldeles nyligen.

– Jag sökte faktiskt till samma roll när dom skulle spela in Lang historie kort. Jag minns att jag var arg för att jag visste att jag inte skulle få den rollen, haha. Nu känns den som en svartvit version av vår film. Originalet är mer nedtonat. Tack för senast är bubbligare. Mer färgstark och kärleksfull.
Moa har verkligen gjort en helt annan slags film som jag tycker är väldigt kul. Men konflikterna är på riktigt. Det finns en svärta och ett djup i konflikterna även i vår film. Det blir aldrig glättigt.

Nu finns det förstås en tydlig bild av hur Klara är som person i manuset. Men hur mycket av dig själv har du plockat in i rollen?

– Väldigt mycket faktiskt. Det har varit jättekul eftersom karaktären ligger väldigt nära mig själv privat. Klara är rätt vanlig, lite klumpig. Allt går inte riktigt som hon har tänkt sig. Det är första gången jag har fått spela ut på det viset. Oftast brukar man få en massa restriktioner för hur en karaktär ska skildras, hur man ska prata och röra sig. För min del var det bara att släppa loss totalt här, haha.

Var det lättare att hitta Klara än Kristina i Utvandrarna?

– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det är alltid en process för hur man hittar till känslorna. Med Klara vara det roligt att få att komma så nära mig själv. Det har jag ju aldrig fått prova på förut.

Det enda Lisa var nervös för var att spela berusad.

– Det är alltid en klassisk balansgång för skådespelare – antingen tar man i för lite eller för mycket, haha. Liv (Mjönes) har också några såna scener i filmen och är ju helt fenomenal på att spela full. Nu är hennes karaktär mest lite smålullig. För Klaras del är berusningen mer självdestruktiv. När det blir en aning mörkare fylla, som i bröllopsscenen, kände jag mig lite säkrare. Då blir det mer drama och det är ju sånt jag oftast spelar.

Hela filmen är inspelad på plats i Stockholm och i befintliga miljöer?

– Ja, vi filmade runt om i stan, ute i skärgården och i riktiga lägenheter. Det skapar alltid en speciell känsla. Vi har inte spelat in nånting i studio. Jag tror också publiken kommer att uppskatta att se riktiga miljöer. Filmen är ju även en kärleksförklaring till Stockholm och med många klassiska miljöer.

Nya svenska projekt på gång

Lisa har hittills mest filmat i Danmark, men även i Tyskland.

Hon har medverkat i en lång rad kortfilmer, många prisbelönta och internationellt uppmärksammade. I Danmark har Lisa - som bor i Köpenhamn sedan 20 år tillbaka och pratar flytande danska - setts i långfilmer som I dine hænder (2015), Psychosia (2019), De forbandede år (2020) och i dramaserien Dag og nat (2022).

Tack för senast är Lisas andra svenska film efter Utvandrarna (2021).

– Jag vill jobba mer i Sverige nu och har också några nya projekt på gång. Bland annat en film med Frida Kemp (Knackningar) som ska regissera Den svenska torpeden om simmaren Sally Bauer (1908-2001) nästa år. Jag har fått en väldigt spännande biroll i den filmen. Det ska bli jättekul.

Finns det en risk att man som svensk skådis blir lite bortglömd i Sverige om man bor i Danmark?

– Ja, det tror jag. Tyvärr. Men samtidigt görs det så mycket film och serier över gränserna nu, som till exempel med Viaplay. Så det börjar nog öppna upp sig mer. Jag har mest gjort dramatiska roller förut, så det var jättekul att få visa en helt annan sida i Tack för senast. Men nu vill jag gärna göra nåt helt annat igen och bredda mig ännu mer.

Känns det som om rollen som Kristina i Utvandrarna blev ditt stora svenska genombrott?

– Både ja och nej. Det var ju en stor produktion, men filmen blev kanske inte den succé som man hade förväntat sig i Sverige. Det känns som den blev ganska ignorerad och orättvist jämförd med nåt som den faktiskt inte ens försöker vara. Jag tycker det är synd, filmen är väldigt bra. Men det handlar kanske om Jantelagen. Att man inte ska tro att man får göra den sortens storfilmer här. Att det är mer okej att göra indie-projekt.

Lisa tror att Utvandrarna hade gått bättre om man hade döpt filmen till Kristina istället.

– Då tror jag att den hade kunnat stå på egna ben. Det sa jag också i min första intervju inför premiären. Men då fick jag skäll av filmbolaget. Så fick jag inte säga.

Har du märkt någon viss typ av roller som du blivit erbjuden efter Utvandrarna?

– Nej, faktiskt inte. Jag trodde det skulle dyka upp fler förfrågningar. Men det beror kanske på att filmen inte gick så bra. Men det är ju helt klart till min fördel att jag har haft en huvudroll i en stor svensk film, även om jag inte direkt badar i jobberbjudanden nu.

Vad skulle du helst vilja göra om du fick välja fritt?

– Gammaldags kostymdrama. Sånt älskar jag! En svensk Downtown Abbey hade varit kul.

Drömmer du om att jobba i USA?

– Nej, det har jag inga som helst tankar på. Däremot kan jag ju lockas av att filmindustrin där har såna muskler och fruktansvärt mycket pengar som vi inte kan mäta oss med här. På det viset skulle det vara kul att få vara med i ett stort projekt där man verkligen kan dra på ordentligt och måla med dom stora penslarna.
Samtidigt har jag hört från dom som har jobbat i USA hur det kan vara. Man blir själv väldigt liten i produktionen. Det är inte säkert att man ens träffar regissören. På så sätt känns det väldigt kallt och opersonligt. Jag älskar att jobba nära en regissör. Det är ju i det mötet det händer intressanta sker. Men jag hade väldigt gärna jobbat mer i Skandinavien och ute i Europa.

Intervju: Christian Hillborg

– Jag skriver min egen historia genom filmerna jag gör

Det känns som Christian Hillborg alltid är aktuell.

Efter Top Dog, Agatha Christies Hjerson och Suedi syns han nu i The Playlist, Young Royals och Tack för senast. Och snart dyker han upp i en ny internationell film på Netflix.

Om man söker på dig på Imdb.com får man upp en enda sak i kategorin ”Trivia”. Det står: ”Christian Hillborg är född exakt samma dag som Brooke Burns från Baywatch”.

– Haha, det hade jag ingen aning om. Det är inte jag som har skrivit det. Inget ont om Brooke Burns. Men jag hade nog valt att säga att jag är född på samma dag som Bernardo Bertolucci eller Jerry Lee Lewis istället, skrattar Christian .

Någon egen Wikipedia-sida har han inte.

– Det är tydligen nåt man själv måste skapa. Men jag skriver hellre min egen historia genom att jobba.

Du har en lång meritlista med roller både på film och teve. Och du jobbar även internationellt.

– Ja, och det är jag väldigt tacksam för. Nu kommer snart en holländsk film som jag spelade in på (den italienska vulkanön) Stromboli. Filmen heter också Stromboli och ska visas på Netflix.  

Moa Gammel ringde om Tack för senast när Christian var mitt uppe i inspelningarna i Italien.

– Det blev nästan lite meta, för just då spelade jag mot två brittiska skådespelare som gjort klassisk rom-com, Anna Chancellor som var med i Fyra bröllop och en begravning (1994) och Tim McInnerny från Notting Hill (1999).

Samtidigt började Christian också tänka på alla Richard Curtis filmer.

– Dom som jag växt upp med. Allt från Svarte Orm (1982-89), Fyra bröllop … och Notting Hill till Bridget Jones dagbok (2001) och Love Actually (2002). Curtis är ju väldigt duktig på att ta fram svärtan i sina berättelser. Sånt som jag tycker ofta saknas i dom romantiska komedier som görs idag. Nu kallas det ibland ”dramadi” i stället.
Men jag tycker Moa har lyckats så bra med att hitta tillbaka till den tonen i Tack för senast. Jag fick samma känsla som när jag gjorde Fleabag (2019). Där finns också mycket humor i sorgen, ett slags humor som växer fram som en form av överlevnadsinstinkt.

Att vara skådis är på ett sätt detsamma som vilket annat jobb som helst. Man väljer inte själv sina arbetskamrater. Men hur gör man om man inte känner någon kemi med den eller dem man spelar mot? Hur mycket kan man fejka sånt för en roll?

– Det kan bli svårt då. Jag har själv upplevt sånt. Men ibland kan man också vända det till en fördel. Det blir nåt som jag kan applicera på karaktären. Då kan man också få anstränga sig lite mer för att skapa en kemi som kanske inte finns. Det är förstås ett annat flöde när det klickar. Därför var det så kul att göra Tack för senast. Vi trivdes otroligt bra ihop, det var en så lekfull produktion.

Du fick också gräva lite i dig själv för rollen som Daniel?

– Ja, det gör man alltid. Daniel är ju en intellektuell person. Han är författare och väldigt refererande och relaterande. Samtidigt är hans självbild väldigt skev. Den problematiken har jag själv också upplevt. Alla människor försöker ju hitta sin egen identitet och medvetandegöra sig själv. Den resan har Daniel i filmen inte gjort, men det har jag, haha.

Livserfarenhet betyder ju väldigt mycket, inte minst för skådespelare. Du hade kanske inte kunnat göra den här rollen för tio år sedan?

– Nej, det har du nog rätt i. Det hade jag kanske inte kunnat. Människor behöver människor för att utvecklas och växa. Det är väl också det den här filmen vill berätta om. Vi möts i olika skeden i livet och man behöver varandra i olika perioder i livet.
I en scen säger Klara; ”Nu har jag hittat The One” och då känner man bara; ”suck”, haha. Men så har ju jag själv också känt och sagt några gånger. Det har säkert du också. Innerst inne tycker vi kanske det är lite pinsamt. Men vi vill ju tro att det är så. Därför blir det också så kraftfullt att kunna använda såna plattityder – ”kylskåpsmagnet-citat” – i en sån här film. Privat försöker jag att inte vara samma citatmaskin som jag var en gång i tiden, skrattar Christian.

Tack för senast kan kännas väldigt klyschig, men livet i sig är ju också en enda stor klyscha.

– Precis. Och jag tror vi behöver ha ett slags filter, ett förhållningssätt mot världen där utanför. Vi behöver dom här klyschorna.

Du har gjort roller i många olika genrer. Finns det något slags historieberättande som ligger dig varmast om hjärtat?

– Jag älskar växelbruket. Jag vill fortsätta utmana mig själv med att blanda komedi och drama. Men också att jobba på olika språk. Det ger mig både energi och en kreativ lust.

 Hur mycket filmar du utomlands?

– Jag bor både i USA och här i Stockholm, så jag försöker jobba hälften-hälften. Det känns som en bra balans. På senare tid har det mest blivit jobb här hemma. Jag flyttade till USA precis innan pandemin slog till. Den tajmningen var kanske helt lyckad. Men precis som snöovädret idag var det en utmaning i sig.

Har du varit nära något riktigt stort i Hollywood?

– Jag har lånat Peter Stormares tennisracket, haha. Men ja, jag har varit nära att få en roll i riktigt stora produktioner. Vilka kan jag inte avslöja, haha. Men i den här branschen är man ofta nära.

Christian känner ingen stress att slå igenom i USA.

– Jag har familj där och trivs att bo där.

Han har många vänner som jobbar med indiefilm.

– Det är också nåt jag själv skulle vilja göra mer av. Och gärna indie-skräck. Det görs många konstnärliga och vackra amerikanska indie-skräckfilmer nu. Ungefär som i Italien på den gamla goda tiden.

Är du själv skräckfantast?

– Nej, det är jag inte. Jag drar mer åt drama och komedi, och en blandning av dom genrerna. Men jag tycker det skulle vara kul att jobba med skräck. Det närmaste jag kommit hittills är The Beta Test (2021) med Jim Cummings. I öppningsscenen fick jag mörda min sambo Malin, haha.
Vi pratade väldigt mycket om dom gamla mästarna när vi gjorde filmen. Allt blod var CGI. Det var inte make up-blod som i dom gamla italienska skräckfilmerna, så jag fick föreställa mig hur det skulle se ut i gammal italiensk skräckfilmsanda.  

Tack för senast går upp på utvalda biografer den 30 november och får premiär på Viaplay den 26 december.