Framgången från spelen upprepas av tv-serien som fortfarande ligger högt på våra att-se-listor.
TROGEN OCH VÄL GENOMFÖRD
Att filmatisera spel har alltid slagit mig som en onödig manöver. Särskilt i dessa dagar då spelen blir allt mer lika film och vice versa. Så det känns väldigt trevligt att vid något enstaka tillfälle få anledning att ompröva den hävdvunna positionen. Men så har The Last of Us också fått med sig såväl den oförlåtande tonen som flera av de vi kan tacka för att originalet är en av mina starkaste spelupplevelser någonsin.
Att Neil Druckman både skriver och regisserar avsnitt väger såklart tungt. Men att Gustavo Santaolalla står för musiken även här är guld värt för en med så känsliga musiköron som mina.
Grundhistorien där civilisationen som vi känner den gått under hör som bekant till ett av populärkulturens stadigt mer välanvända inslag. Inte ens idén att den lömska svampen Cordyceps ligger bakom sagda samhällskollaps är The Last of Us längre ensam om.
Men det spelet lyckades med var ett imponerande världsbygge befolkat med personer man snabbt började känna med och för. Den framgången upprepas av tv-serien som Druckman färdigställt i samarbete med Craig Mazin, som tidigare gjort den likaledes apokalyptiska Chernobyl.
Givetvis vilar mycket på stadiga huvudrollsinnehavare som Pedro Pascal och hans både hårda och sårbara gestaltning av den luttrade smugglaren och överlevaren Joel, samt Bella Ramsey i rollen som hans skyddsling Ellie, ett ljus i det kompakta mörker mänskligheten skapat åt sig själv. Men även Anna Torvs Tess och Nick Offerman, vars gästspel som preppern Bill i avsnitt tre hör till tv-seriens mest hyllade, imponerar stort.
De som likt undertecknad varvat de två spelen (för) många gånger kommer känna igen sig. Druckman och kompani får till alla detaljer på pricken i de luggslitna spillrorna av civilisationen och ger naturens revansch på densamma precis den gröna lyster vi minns.
Men de har givetvis inte nöjt sig med att karbonkopiera allt från originalet. Av de saker som förändrats hör gestaltningen av hur smittan och de smittade beter sig till de mest intressanta.
I spelet var sporer minst lika farliga som de svampiga blodtörstiga människorna. Här är mycel (tänk slemmiga trådar med eget liv) istället instrumentala i smittspridningen. Vilket om möjligt gör det hela ännu mer obehagligt.
Clickers är dock oförändrat vidriga till ljud, utseende och rörelsemönster. När de dyker upp första gången var det lätt att vilja begå en variant på Elvis avstängningspraktik. Lyckligtvis hade jag inga tegelstenar tillgängliga i soffan så teven klarade sig.
En annan förändring är att våldsinslagen minskat i antal men ökat i intensitet. Även det ett korrekt val då man snabbt skulle förlora åtskillig dramatisk nerv om huvudpersonerna här kunde ruska av sig lika mycket skador som i spelen.
Lyckas man hålla kvalitén hos de tre första avsnitten hela vägen till slutet kan betyget mycket väl komma att höjas. Om så blir fallet kommer min tacksamhet över att det redan nu bekräftats att en andra säsong fått grönt ljus att öka markant. Se detta snarast!
THE LAST OF US
DRAMA/SCI FI/SKRÄCK
Producerad: 2023
Format: SVOD 16:9 HD
Utgivare: HBO MAX
Längd: 47 - 81 minuter
Betyg: 9