Det strålar en stjärna på Blu-ray i hemmabion.
DET STRÅLAR EN STJÄRNA
Produktionsteamet bakom Bohemian Rhapsody från 2018 har hittat en ny historia att berätta. Efter att ha lämnat sin sockerkantat nytvättade sagoberättelse om Freddie Mercury bakom sig, riktas blickarna nu mot en av soulvärldens största ikoner genom tiderna.
Whitney Houstons livsresa överträffar med lätthet alla fantasifulla pocketromaners allra vildaste skildringar, så uppdraget kan antingen kännas som en gratisbiljett till ett spännande filmmanus, eller som ett viktigt och ärofyllt uppdrag från hennes befintliga fan- och vänkrets.
Ja, vi får väl hoppas på det senare alternativet, för annars är risken stor att skeppet kantrar redan i anloppet till första seglatsen ut på de stora musikaliska världshav där Houston huserade under hela sin karriär.
Det är ett stort pussel att lägga, om man ska få det rätt.
Man väljer den linjära banan, från början till slut, och introducerar tidigt unga Naomi Ackie som utvald sound- and look-alike till megastjärnan.
Hon gestaltar den lite kantiga unga Whitney och hennes trevande kärleksaffärer med klart godkänd inlevelse, och de tidiga mötena med skivbolaget Aristas artistjägare och producent Clive Davis, tonsäkert spelad av självaste Stanley Tucci (presentation överflödig…), bjuder in oss i en far- och dotterlik relation med musikaliska förtecken, där pappa skivbolagsdirektören spelar upp tänkbara kommande hitlåtar på kassettdäcket i ett hisnande tempo.
Bara för nya stjärnskottet att dissa eller gilla, som vi skulle uttryckt det idag.
Ett puttrigt, varmt och trevligt sätt att berätta en historia. Och sedan bär det iväg, som du förstår. Vi får träffa flickvännen, och pojkvännen, och den stygge badboyen Bobby Brown.
Vi får röka på med brorsorna i rummet intill, i det lilla trånga radhuset. Vi får hänga med till Letterman, till Super Bowl och till en tårdrypande TV-sändning med Oprah Winfrey, och till en hel rad galaföreställningar. På så sätt får vi någon slags klarhet i vilken ordning allt hände, och det är väl bra så. Men…
…i likhet med Bohemian Rhapsody, väljer produktionsteamet återigen den nästintill livrädda säkerhetshållningen när de ska berätta sin historia. Det betyder att alla miljöer är kliniskt nystädade och nymålade, även när det ska vara som eländigast, och att hela produktionen präglas (eller plågas…) av en ”käck musikglädje”, i något slags syfte att göra tummen upp till den betalande publiken och låta dem följa med på en svängig resa med barnkammarlandets skojiga musiktåg – idag till en tant som hette Whitney, ungar!
Relationsskildringarna är därför - precis som förra gången, pudersockrat lättsamma rakt igenom, och hur gärna vi än vill leva oss in i den kanske allra klarast lysande soulstjärnans genom alla tider öde, så snubblar vi redan på första säkerhetslinan. Det här är på tok för larvigt berättat. Soul betyder själ, och den saknas helt här.
Snart står det klart att majoriteten av all musik i filmen är originalupptagningar med Whitney själv bakom mikrofonen, och att unga Ackie sannolikt först och främst selekterats fram för att hon är en jäkel på att mima och vicka på höfterna med glittrande blick.
För med den godaste viljan går det inte att hitta minsta porträttlikhet, och därmed rasar sista kortet i korthuset i ett moln av glittrande stoft, innan allt faller i glömska. Det lär gå ganska fort.
Vi som var med när Whitney Houston slog igenom kan behålla vår egen relation till människan bakom musiken som formade två decennium i slutet av förra seklet. ’Cause we are saving all our love for you. Rest in peace.
WHITNEY HOUSTON: I WANNA DANCE WITH SOMEBODY
MUSIK/DRAMA
Producerad: 2022
Format: BD 2,39:1, DTS-HD 5.1
Utgivare: SF Studio/Tristar
Längd: 144 min
Filmen 5
Bilden 7
Ljudet 7
Extra 2