Klyschig jubelidiot till karaktär.
”Tyvärr dras spelet med en irriterande kvarlämna från gamla åttiotalsspel, nämligen en stor dos trial and error-gameplay.”
Välkommen till en annan verklighet. År 1955 blomstrar Sovjetunionen i denna alternativa historielinje där ryssarna till slut besegrat nazisterna i slutet av andra världskriget.
Likt resten av världen drabbas man dock av den av de kapitulerande tyskarna spridda dödliga pesten. Detta för att i ett sista desperat försökt sänka världen i totalt mörker.
Sovjetiska forskare lyckas dock ta fram en högst användbar uppfinning när människobortfallet tillika industriarbetarnas antal decimerats kraftig i de följande efterdyningarna, den föränderliga vätskan känd som ”Polymer”.
Kombinera detta med en välutvecklad robotpopulation som jobbar åt folket och vips så slipper gemene man allt hårt arbete med att bygga upp samhället igen. ”Polymer” är alltså nyckeln till detta och denna flytande, programmerbara substans löste till synes alla bekymmer i samhället.
Och med hjälp av en elektronisk handske på vår hand går det numera, flera år senare, att enkelt lära sig exempelvis koreanska, olika samhällsyrken eller vad helst vi önskar, på en bråkdel av tiden det annars skulle ta.
Nästa steg för det sovjetiska forskningslaget med Dmitry Sechenov i spetsen kallas ”THOUGHT” och ska då slutligen koppla ihop oss med robotarna helt och hållet. Planen är att vi då också exempelvis ska kunna skanna saker på avstånd, flytta avlägsna objekt med hjälp av handsken och mycket annat.
När en uppgraderad version av detta ska lanseras går allt såklart käpprätt åt skogen, robotarna vänder sig mot folket och dödsfall i mängder är ett faktum. Mannen bakom detta, en hackare vid namn Petrov måste nu lokaliseras och elimineras.
När vi först får stifta bekantskap med P-3, vår klyschiga jubelidiot till karaktär och tillika Sechenovs direkta underhuggare, slås jag först över hur hjärndöd han låter men också hur löjligt snyggt Atomic Heart är.
I prologen promenerar jag runt i ett ljust och färgglatt landskap i en enorm värld uppe bland molnen, beståendes av svävande jättestäder med enorma statyer, svävande bilar och andra tekniska underverk. Grafiken är grymt skarp och fullsmockad med detaljer.
Vad som inte är lika snyggt är det nästan löjeväckande kassa manuset. Leveransen av replikerna i form av allehanda usla röstskådisar med jänkardialekt, överklassbritter och galna ryska tanter om vartannat spär på det hela ytterligare.
Det blir förvirrande, inkonsekvent och tack vare rent uselt berättande vet jag knappt var och när jag befinner mig i historien egentligen.
I en kavalkad av händelser några minuter senare så har en åttiårig tant skjutit bazookas mot flygande drönare och öppnat en lönndörr in till en hiss, som tar mig djupt under jord till en forskningsstation. Förhoppningsvis ska detta ställe få saker och ting att klarna lite över vad som faktiskt hänt och var jag kommer in i bilden.
Jag ska nu lösa enklare pussel och slåss för glatta livet och därmed lösa detta kaos åt mother russia. Till min hjälp har jag såklart en sån där prototyp-handske på vänster hand som jag kan uppgradera vid olika tillfällen under spelets gång via en översexuell uppgraderingsstation som kommer att gå till historien som något av det konstigaste i ett spel hittills.
Jag kan nu lyfta saker med tankekraft, skjuta elektriska urladdningar för att aktivera trasiga dörrar, hissar och klyva en och annan robot på mitten. Min arsenal består också av allehanda skjutvapen och mer köttiga närstridsvapen som yxor och dylikt, som alla även de går att uppgradera via det AI-styrda, brunstiga uppgraderingsskåpet.
Glöm det nu. Gameplayet är överraskande bra och utmanande i striderna och kräver visst mått av taktik. Tyvärr dras spelet med en irriterande kvarlämna från gamla åttiotalsspel, nämligen en stor dos trial and error-gameplay. Alltså att vi går framåt och helt plötsligt dör. Sparpunkten visar sig snart vara alldeles för långt tillbaka för att vara okej spelåret 2023.
Detta är inte Dark Souls där den typen av upplägg förväntas och faktiskt är rimligt, roligt och samtidigt logiskt. I Atomic Heart är det bara störande. Att helt plötsligt dö av en jätteorm som hoppar fram ur ett hål i väggen utan att ha fått någon som helst indikation på detta, eller för den delen någon hint till vad som ska göras för att undvika dödsfall, gör helt enkelt inte ett spel roligare.
Att sen komma till samma plats igen utan att fortfarande ha fått en ynka ledtråd om hur man tar sig förbi levande är bara usel spelmekanik. Som tur är händer inte detta allt för många gånger, och när spelet fungerar som bäst är det riktigt underhållande, snyggt och stundtals rätt spännande.
Det är dock svårt att ta glömma det löjeväckande usla röstskådespelandet och de uppenbara bristerna i gameplayet och därför landar det till sist mest i att vara ett sorts frustrerande, blekt Bioshock-plagiat med en hel del ljusglimtar, men tyvärr inte tillräckligt många för att lyfta spelet helt.
ATOMIC HEART
Genre: FPS-Äventyr
Utvecklare: Mundfish
PEGI: 12
Testat på: Xbox Series X (Finns även till PS5)
Spelglädje 6/10
Grafik 8/10
Ljud 6/10
Online nej
Totalt 6/10