Krönika

Värstingfilmen som ingen har sett – förrän nu

Kannibalrullen Cannibal Holocaust är en av tidernas mest kontroversiella filmer.

Annons:

 

Cannibal Holocaust (1980) är en av tidernas mest kontroversiella filmer.

Ryktena om Ruggero Deodatos ökända klassiker är många.

Ett av de mest spridda är att det är en ”snuff movie” – alltså att folk dödas på riktigt.

Fast det gör dom ju förstås inte.

Däremot dödar man verkligen djur framför kameran. Det var enklare och billigare än att lägga pengar på dyra specialeffekter. Likadant i The Mountain of the Cannibal God, Eaten Alive, Cannibal Ferox och andra gamla italienska genre-rullar.

Även asiaterna var grymma mot djur på film.

Men Behind the Sun (1988) var en av 80-talets mest mytomspunna videovåldsvärstingar. Till skillnad från dom utskällda italienska zombie- och kannibalfilmerna dök den aldrig upp i dom svenska videobutikerna.

Dom gryniga piratkopior på VHS som cirkulerade var svåra att få tag på och dyra. Ryktena sa att filmen visar hur kinesiska 40-talskrigsfångar utsätts för medicinska experiment och sen dödas på riktigt av japanska militärläkare. Det var givetvis inte sant, allt var iscensatt med skådespelare och specialeffekter. Men Men Behind the Sun var stor kult och en prestigeladdad utmaning att hitta och se.

En sekvens i filmen är särskilt beryktad.

En katt kastas in i ett rum fullt av utsvultna råttor. Detta för att en general vill åskådliggöra tesen ”styrkan ligger i antalet”. Den stackars katten äts sen levande i en fyra minuter lång scen.

Men i dokumentären Black Sunshine: Conversations with T.F. Mou (2010) erkänner Hongkong-regissören T. F. Mou att även den scenen är fejkad. Man hade kletat in katten med honung och teaterblod som en flock tamråttor sen slickade i sig från kattens päls. Kattens dödsskrik är givetvis också fejkat och pålagt i efterhand. 

*

Nu var det ingen stor grej på 80-talet att plåga och döda djur på film.

Särskilt inte i Asien och Sydamerika där dom italienska kannibalfilmerna spelades in.

Där har man traditionellt sett ett annat förhållande till djur än, säg svenskarna.

Vi betraktar gärna alla slags djur som potentiella husdjur.

Ja, kanske inte ormar, då.

Fast många gosar ju också med såna hemma i soffan.

Och hur många svenskar bryr sig egentligen om alla miljoner kycklingar, kor och lamm som dagligen slaktas för att hamna på restauranger och i våra matdiskar?

Djurhållningen på marknader jag har besökt i Nordafrika, Mellanöstern och Asien var avskyvärd. Likaså hur man behandlade djur i djurparkerna.

Vid ett tillfälle rök jag hop med en anställd på ett sjaskigt zoo i Saigon för att han mobbade en fjättrad elefant med en sylvass båthake.

Två tyska backpackers såg vad som hände och kom rusande. Sen kastade vi bananer på killen tills han skrikande drog som en avlöning.

Jag hoppas bara att den stackars elefanten inte fick lida ännu mer efteråt som hämnd för mitt utbrott.

Sättet man behandlar djur på i många länder – på film och i verkliga livet – beror ju på kulturskillnader.

På flera håll i världen har man ingen respekt alls för djur. Ofta ses dom bara som ohyra eller mat på en tallrik.

I Vietnam var det ingen som höjde på ögonbrynen när kocken på en sylta flådde en levande kobra och tömde den på blod som sen serverades som en shot till förrätt innan ormen grillades och en stund senare hamnade på min bordsgrannes middagstallrik.

Ruggero Deodato har berättat för mig att lokalbefolkningen i colombianska Leticia (där man spelade in Cannibal Holocaust) inte alls tyckte det var konstigt att man dödade djur på riktigt för filmen. Byborna jagade och dödade ju ändå djur varje dag – och alla som dödades i filmen åts också upp. Precis som vanligt.

Men Deodato medgav att han med åren ångrade att han filmade en del av det mest explicita djurslaktandet.

Jag gillar fortfarande att se dom gamla italienska kannibalfilmerna.

Nu inbillar jag mig inte att det räcker som ursäkt att jag är en sann djurvän och som gottgörelse att jag varje vinterkväll utfordrar haren som sitter nedanför mitt badrumsfönster med morötter och äpplen.

Men nuförtiden spolar jag i alla fall förbi scenerna där djuren misshandlas och dödas. 

*

En av filmhistoriens mest obskyra rullar verkar av nån anledning totalt glömts bort.

Notoriska Calamity of Snakes (1982) dök inte ens upp under den mest högljudda videovåldsdebatten på 80-talet. Kanske för att så få utanför Asien har sett den, inte ens på illegala VHS-kopior.

Denna taiwanesiska lågbudget-schlocker, regisserad av William Chang Kee, tillhör tveklöst dom mest bisarra exploitationfilmer som nånsin gjorts.

Filmen är så galen att den är svår att beskriva.

Men den har liknats vid en grotesk mix av Hajen (1975), Maskarna (1976) och Skyskrapan brinner (1974).

Hur knasigt det än låter är den beskrivningen inte helt uppåt väggarna.

Filmen börjar på ett bygge.

Skärrade byggjobbare upptäcker ett gigantiskt ormbo. Men deras boss vill inte riskera dyra förseningar och vägrar avbryta arbetet med det lyxiga bostadshuset. Trots protester från frun, som har mardrömmar om hämndlystna ormar, massakrerar han kräldjuren med en grävskopa.

Men han lyckas inte oskadliggöra alla ormar.

När höghuset ska invigas uppstår kaos. Anförda av en gigantisk boaorm invaderar horder av ormar byggnaden för att hämnas på hyresgästerna.

Men räkna inte med nån som helst logik här.

Det är precis lika vansinnigt som det låter.

Här finns scener som är så utflippade att dom är omöjliga att glömma om man en gång sett filmen. Som kampkonstmästaren, expert på ”Snake-fu”, som fightas mot en flygande boaorm som kan Kung-fu!

Det kan vara det knäppaste som nånsin filmats.

Scenerna med ormar som översvämmar korridorerna är makabert imponerande, liksom den där dom attackerar en kvinna i ett badkar.

Lägg till blod, sleaze, en dråpligt uppspeedad slapstickhumor á la Benny Hill, osynkade engelskdubbade röster och skräniga ljudeffekter. Och ett skumt soundtrack med suggestiv Hongkong-electronica blandat med musik som lånats från filmer som Maniac (1980) och Dawn of the Dead (1978).

Det är absurt, fånigt och hysteriskt roligt.

Men Calamity of Snakes är också en film som är så chockerande att väldigt få kommer orka se den – även dom som inte lider av ormskräck. 

*

Som djurvän blir man förstås bestört över att filmmakarna använt tusentals riktiga ormar.

Det är magstarkt att se dom bli mosade, ihjälhackade, sönderslitna och uppeldade av män i silvriga uniformer med eldkastare.

Calamity of Snakes hade förstås aldrig kunnat göras igen, särskilt inte idag. Men den har sin plats i filmhistorien. Jag slog till så fort jag fick chans att köpa rättigheterna.

Det säger Stephen Biro på amerikanska Unearthed Films som nu släppt filmen på Blu-ray i 2k.

När jag frågar Stephen om man stött på nåt motstånd svarar han:

– Tvärtom. Responsen har varit mycket positiv. Utgåvan har två versioner. En 12 minuter kortare ”Cruelty Free Version” där vi klippt bort alla scener där ormarna dödas. Filmen är så galet underhållande att man kan se den även utan dom scenerna. Dessutom skänker vi en del av intäkterna till Savethesnakes.org. Det uppskattar folk.

Det gör sss… säkert ormarna också.

Till sist … Nytt år och nya bekymmer.

Men det är ingen idé att vara pessimistisk. Det lönar sig ändå inte.

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår