Sofia Kappel

• A Clockwork Orange (1971)

Den såg jag sjukt nog första gången när jag var 11 år.

Min mamma hade köpt en box med Stanley Kubrick-filmer. Bland dem fanns A Clockwork Orange. Men hon klarade bara av att se halva filmen, sen gick hon. Jag har ända sen jag var liten älskat klassisk musik, så det var musiken i filmen som fick mig att sitta kvar.

Det vackra i kombination med det fula och våldsamma berörde mig. Men även scenografin gjorde ett starkt intryck på mig. För mig är det en film som berättar så mycket om hur världen fortfarande ser ut. Samtidigt är det en film som river upp sår hos många. Det är absolut ingen film som alla klarar av att se.

• Dogtooth (2009)

Ett grekiskt psykologiskt drama med manus och regi av Yorgos Lanthismos.

Min mormor var psykiatriker och jag kollade på stumfilmer med henne. Hon var också väldigt intresserad av konstfilmer.

För den som bara konsumerar generiska, kommersiella filmer fattar man ingenting av Dogtooth. Men det var den första konstfilmen som jag verkligen fattade och kunde skala av olika lager i berättelsen, trots att jag bara var 13 när jag såg den första gången.

• Ondskan (2003) 

Filmatiseringen av Jan Guillous bok är min svenska favoritfilm.

Den säger så mycket om maktdynamik, manlig toxicitet och det svenska klassamhället som fortfarande är relevant och aktuellt. Det är en film som fick mig att känna väldigt mycket och det gillar jag. Just den här filmen har väl satt avtryck hos alla svenskar, tror jag.