Det är min plikt att utmana gränserna

Prisbelönta Megalomaniac kretsar kring en av Belgiens värsta seriemördare. Fortfarande vet ingen vem den skyldige är. Med den utgångspunkten har regissören Karim Ouelhaj skapat en otäck mardrömsupplevelse med en överraskande twist.

Under slutet av 90-talet spred en ökänd seriemördare skräck i södra Belgien.

Han döptes till ”Slaktaren från Mons” av media för att kropparna var styckade med systematisk precision och som av en yrkesslaktare.

Fem offer hittades mellan 1996 och 1997 i och utanför den belgiska staden Mons, men även i norra Frankrike. Samtliga var socialt utsatta kvinnor som brukade röra sig i kvarteren runt järnvägsstationen i Mons. Gemensamt var också att offren hittades i sopsäckar, utplacerade väl synliga vid motorvägar och flodstränder.

Eftersom kropparna var skurna i småbitar och blandade i nio olika sopsäckar blev arbetet med att identifiera offren komplicerat. Trots intensiva utredningar lyckades polisen inte fånga gärningsmannen – om det nu var en och samma person som låg bakom alla dåden.

Mordmysteriet är än idag olöst och ingen vet vem ”Slaktaren från Mons” är.

Verklighet med fiktiv twist

Megalomaniac (2022) är baserad på de verkliga händelserna kring morden i Mons, men har också fått en egen, fiktiv twist.

I filmen möter vi barnen till ”Slaktaren från Mons”.

De bor kvar i det ödsligt belägna gamla huset de fått ärva efter sin far.

Martha (Eline Schumacher) jobbar natt som städerska på en fabrik och försöker leva ett så normalt liv som möjligt, trots sin vacklande mentala hälsa och kontrollerande bror Félix (Benjamin Ramon). Plågad av sin traumatiska uppväxt och tyngd av familjens fruktansvärda arv följer Félix i sin fars blodiga fotspår.

När Martha upptäcker detta väljer hon att blunda för att hennes bror också kidnappar och mördar oskyldiga kvinnor. Men när Martha blir våldtagen på jobbet förändras allt. En chockad Martha tappar fotfästet och sjunker allt djupare ner i galenskapen när hon börjar ruva på hämnd. Snart är hon också själv förlorad i samma bisarra och vansinniga mardrömsvärld som sin bror.

Om ondskan går i arv

Flerfaldigt prisbelönta Megalomaniac är en skitig, nattsvart och genuint otäck film där allt inte är som man tror.

Det finns en överraskande twist som kan vända upp och ned på hela upplevelsen – men det ligger helt på åskådaren att öppna sig för att tänka i de banorna.

Våldet är brutalt, men inte alltid synligt. Det som händer i skuggorna och ”off camera” skrämmer ännu mer, liksom det surrealistiska anslaget och det kompromisslöst hotfulla tonläget. Det är en stark skildring av hur den osynliga gränsen mellan offer och förövare suddas ut. Känslan av att det inte finns någon utväg – varken för karaktärerna i filmen eller för åskådarna – omöjlig att undkomma.

– Jag ville utforska frågan kring hur ondska kan gå i arv, vare sig man accepterar det eller inte.

Det sa Karim Ouelhaj - filmens regissör, producent och manusförfattare när vi träffades under Monsters of Film-festivalen 2022.

Förutom kortfilmer har belgaren tidigare regisserat flera hyllade och prisbelönta långfilmer. Debutfilmen Parabola fick stor uppmärksamhet på Venedigs filmfestival 2005. Filmen var Ouelhajs första i hans samhällstrilogi om tragiska, plågade kvinnoöden i en värld av droger, prostitution och våld.

De övriga filmerna är Moneky Dust (2013) och A Reality Every Second (2015). Med sitt eget produktionsbolag har han också regisserat flera musikvideor, bland annat för Frank Shinobi, OLH or Lylac och Summer 67.

Hur började arbetet med Megalomaniac? 

– Jag skrev egentligen två manusversioner. Det ena var mer en traditionell och realistisk story, lite som Seven (1995). Men det hade blivit alldeles för dyrt. En sån film hade kostat 10 miljoner euro att göra. Det manus som jag fick finansiering till är den mer fantasifulla versionen. Det blev en spin-off på den film som jag inte hade råd att förverkliga.

Filmen är inspelad i staden Liége.

– Men alla belgiska städer ser likadana ut, så vi behövde inte tvunget filma på platserna där de verkliga morden begicks.

Pratar folk i Belgien fortfarande om ”Slaktaren från Mons”? 

– Ja, och tidningarna skriver om händelserna då och då. Det finns 1 700 spår att följa upp. Amerikanska FBI har hjälpt till med utredningarna. Man har haft många olika misstänkta, men inte kunnat hitta några bevis. Fallet är inte avslutat hos myndigheterna än. Polisen håller fortfarande ärendet öppet.

Våld på film är ett sätt att uttrycka demokrati

”Megalomani” är ett psykiatriskt symptom som yttrar sig i en vanföreställning där en person har en starkt orealistisk självuppfattning och ser sig som speciellt utvald för stordåd.

Varför valde du det ordet som titel för filmen? 

– Meglomani kan också innebära att man vill ha makt över andra människor … eller ja, över hela världen. Och titeln syftar på karaktärerna i filmen. Men begreppet gäller kanske inte bara för dom, utan också för hela vår omvärld. Den lilla familjen i filmen speglar det samhälle i stort vi lever i nu och visar hur en spiral av ondska reproducerar sig själv. Det är en del av mänskligheten att ondskan aldrig försvinner helt. Vi måste förstå att vi alla bär på både onda och goda sidor och lära oss att hantera det – och vara medveten om att det onda alltid finns närvarande.

Karim säger att det är svårt att göra filmer som man vill i Belgien.

– Filmbranschen bygger på att man får göra precis vilken slags film man vill göra – så länge det passar systemet. Det är en mycket farlig inställning som framtida filmskapare ställs inför. Folk vill se den här sortens filmer, men det är svårt att nå ut för att distributörerna är fegisar, speciellt i Belgien och Frankrike. Tack och lov att det finns små arga och tuffa distributörer som Njutafilms i Sverige, skrattar Karim.

När vi träffas har Megalomaniac visats över hela världen – utom i Belgien.

Karim säger att det är tydligt att man helst vill undvika att visa det onda i samhället på film.

–Det visas mindre våld på film, samtidigt som vi ser allt mer av ondskan och våldet i verkligheten och i vår vardag. Det kan vi inte dölja eller blunda för lika lätt. Det borde vara tvärtom – våld ska vara nåt vi ser på film, inte nåt vi tvingas konfrontera i verkliga livet.

Regissören ser det som ett uttryck för demokrati att få berätta vad han vill på film, även om det kan vara stötande och obehagligt.

– Det är min plikt att utmana gränserna, både för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten, för att visa vad begreppen verkligen innebär. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om mina filmer inte slår i Belgien. Det är ett litet land. Det finns en mycket större värld därute. Mina filmer hittar sin publik internationellt.

När man har sett Meglomanic kan man kanske känna att vår verkliga tillvaro ändå inte är fullt lika hopplös och hemsk om man jämför med vad som händer i filmen, trots att vi lever i så mörka, hotfulla tider nu.  

– Precis, det är alltid bättre att uppleva fiktivt våld och uppleva dom känslorna på film istället för att behöva utstå det i verkligheten. Det är ju därför många tycker om att se skräckfilm. Skräckgenren har alltid använts som en metafor för samhällstrender och speglat de kriser, tabun och rädslor vi ställts inför, både historiskt sett och inför framtiden.

Det är en väldigt mörk film, utan något slags känsla av hopp. Det känns som om du knuffar ner åskådarna i ett djupt, svart hål och sedan lämnar oss där. 

– Är det ett problem?

Tvärtom, jag tycker det är modigt. Det är sällan man utsätts för sådana utmaningar på film nuförtiden. 

– Det var också min ambition. Att gå dit ingen annan numera vågar gå. Att göra en film som vårt samhälle inte vill att man ska göra längre. Problemet är att dom som säger sig värna om demokrati och stå upp för yttrandefriheten är samma människor som säger att vi inte får göra den här typen av film. Om folk gillar min film, så är det för att man har tröttnat på platta, slätstrukna filmer.

Jag har inte upplevt samma närgångna och påträngande obehagskänsla sedan jag såg Henry – en massmördare (1990) första gången.

– Tack, skrattar Karim och gör tummen upp.

– Jag ville verkligen försöka skapa nåt som verkligen berör mig själv också. Jag har länge varit så trött på strömlinjeformade filmer och ville inte lägga fyra år på att göra en film som bara blir ännu en i mängden av alla andra intetsägande filmer. När man betalar för att se en film betalar man ju för att skratta, gråta och känna nåt.

Likgiltighet är väl det värsta bemötande man kan få som filmskapare, eller konstnär överhuvudtaget.

– Absolut. Det viktigaste är att väcka känslor hos en publik. Jag föredrar att det blir en debatt kring en film. Att folk pratar om den och hellre hatar den än att den inte framkallar nåt slags reaktioner alls. En film ska kännas i hela kroppen.

Varje scen är som en målning 

– Till Megalomaniac hämtade jag inspiration från barockens stora konstnärer som spelade väldigt mycket med kontrasterna mellan ljus och mörker.

Det förklarar Karim som studerat konsthistoria och som hade som mål att varje scen i filmen skulle vara som en målning i sig.

Barocken är en epok som utvecklades som en reaktion mot renässansen och som tog avstånd från det harmoniska idealet som dominerade konsten innan barocken inom konst och arkitektur slog igenom under 1600-talet. Konsten under barocken skulle framkalla känslor, dramatik och spänning.

– Många scener i filmen är influerade av målningar av Johann Heinrich Füssli (vars berömda målning Mardrömmen väckte både anstöt och sensation 1781), Caravaggio, Francis Bacon, Diego Velázquez, Egùene Delacroix, och Jan van Eyck. Detta ger filmen en distinkt atmosfär av känslan av en mardröm utan slut. En värld vars undertext omfattar patriarkatets cirkulära natur, offer som förvandlas till monster, frågan om arvets och miljöns respektive betydelse för individens utveckling och beteende och hur historien upprepar sig själv.

Konsten att hitta de magiska ögonblicken 

I vanlig ordning är det Karim som står som filmfotograf.

– Om jag själv håller i kameran tar man bort ett filter mellan mig och skådespelarna. Vi får en mycket närmare relation. Det skapar ett större förtroende hos dom, skådespelarna får lättare att öppna sig för mig som regissör och uttrycka sig på ett mer realistiskt sätt. Det är också då man kan hitta dom där magiska ögonblicken.

Delar av filmen är som ett realistiskt seriemördardrama, andra delar väldigt surrealistiska. Vad var tanken bakom det? 

– Svaret finns i mina tidigare filmer. Det är mitt sätt att uttrycka mig – att blanda rå realism med en surrealistisk fantasivärld.

Känslan av att ondskan lever kvar är väldigt påtaglig efter att ha sett Megalomaniac och skapar ett obehag som dröjer sig kvar länge. Hade filmen blivit annorlunda om man hade fått fast den verklige ”Slaktaren från Mons”? 

– Ja, det hade ändrat förutsättningarna om vi vetat vem han var. Ovissheten är alltid mycket mer skrämmande. Det värsta är tystnaden.

Och kanske tänka att den verkligen mördaren faktiskt har störda barn som gått i hans fotspår, precis som i filmen. 

– Ja, ha ha. Jag vill att dom som ser mina filmer ska leva sig helt in i dom. Vi måste blunda för utopin att det onda kan försvinna helt och hållet. Vi måste lära oss att hantera och leva med det onda i världen.

Barnen till mördaren i filmen är fiktiva. Men tror du att barn kan ärva sina föräldrars ondska på samma sätt i verkliga livet? 

– Ja, det tror jag definitivt. Det är den skrämmande verkligheten. Det är kanske inte vetenskapligt bevisat. Men livet och erfarenheterna visar att det är så. Jag tror alla människor bär på nåt självdestruktivt, våldsamt och farligt inom sig.

Karim tystnar ett ögonblick, sedan brister han ut i ett gapskratt.

– Sorry, det var inte meningen att skapa dålig stämning nu. Jag är en snäll person som får utlopp för mina egna mörka sidor genom att göra hemska filmer.

Så du har skrivit in egna onda tankar i Megalomaniac? 

– Massor. Jag har grävt mycket i mig själv. Men min film är en paradox, konstnärligt skildrar filmen en total motsats till mitt eget liv. Jag är en kille som gillar att ha roligt, festa och som uppskattar pruttskämt, haha. Där är jag verkligen raka motsatsen till allt som filmen är.

Karim kan tänka sig en fortsättning på historien om mordmysteriet i Mons.

– Det finns mer att berätta. Om Meglomanic blir tillräckligt framgångsrik kanske jag kan få ihop pengar att göra en uppföljare.

Chaplin möter Peckinpah 

Budgeten för Megalomaniac låg på blygsamma 2,5 miljoner kronor och filmen spelades in på bara tre veckor under 2017.

– Men sen tog det över fyra år att få klart allt. Det var en plågsam process, skrattar Karim och skakar på huvudet.

Filmen fick sin världspremiär 2022 på Fantasia International Film Festival i Montreal där den också vann priset för Bästa film: Le Cheval Noir.

Filmen visades även under Monsters of Film i Stockholm ifjol i sektionen ”Harsh reality” med Karim Ouelhaj på plats.

Regissören har redan en ny film klar, Heat of Madness.

– Det är en mörk, men rolig mix av en Charlie Chaplin-film och en Sam Peckinpah-film, avslutar Karim Ouelhaj med ett skratt.

Men mer vill han inte avslöja.

Megalomaniac finns ute på svensk dvd och VoD.

Stort tack till Sofie Dahlstedt på Monsters of Film som tolkade samtalet med Karim Ouelhaj från franska.