Ibland måste man gå omvägar för att göra nya upptäckter.
Joe Queenan är ett namn jag aldrig hört förut.
Tydligen är Joe Queenan en välkänd, fyndig och pricksäker amerikansk skribent och satiriker. Med en penna som sägs vara vass som en japansk Ginsu-stekkniv.
Den idag 73-årige Queenan har varit verksam i en herrans massa år.
Som journalist för New York Times, Rolling Stone och Playboy. Som teverecensent för People Magazine och som filmkritiker för Wall Street Journal och brittiska The Guardian.
Ändå måste jag erkänna att han helt har gått mig förbi.
Queenan har dessutom varit radiopratare för BBC, skrivit pjäser, regisserat kortfilmer, författat flera böcker och även gästat The Late Show med David Letterman, The Daily Show med Jon Stewart och Late Night med Conan O''''Brien.
Men det har jag också helt missat.
Märkligt att det är i Stadsmissionens butik vid Nytorget i Stockholm som jag slutligen blir bekant med Joe Queenan.
Eller ja, i alla fall med en av hans böcker.
*
Boken jag hittar för en tia heter Confessions of a Cineplex Heckler (2000).
Den visar sig vara ett litet fynd.
Här har Joe Queenan samlat ett gäng krönikor som tidigare publicerats i tidningen Movieline. Det är texter som jag givetvis heller aldrig läst förut.
Men bitska och roliga är dom.
I förordet berättar Queenan om hur han en gång startade The Antonio Banderas Research Institute. Detta för att han tröttnat på tjatet om att Antonio Banderas var på gång att bli Hollywoods nästa superstjärna, ”trots att varenda ny film han gjorde blev en större flopp än den förra.”
För att understryka sin tes om att Banderas var förutbestämd att förbli en nolla beväpnade Queenan sig med en packe skvallertidningar och frågade förbipasserande på Times Square i New York om dom visste vem mannen på bilderna var.
Och Queenan fick vatten på sin kvarn.
En person gissade på smörsångaren Julio Iglesias.
Ingen lyckades identifiera Banderas vid namn – inte ens när Queenan berättade att spanjoren medverkat i kassasuccéer som Mambo Kings (1992), Philadelphia (1993) och En vampyrs bekännelse (1994).
– Egentligen hade jag väl gjort större samhällsnytta som brandman, polis eller själavårdare, skriver Queenan.
– Men världen behöver en modig person som vågar ställa sig upp och säga; Jag tycker inte Antonio Banderas är världens bästa skådis … och heller aldrig kommer bli det. Om ni inte tror mig, så kolla in Den 13:e krigaren (1999).
*
I krönikan Don´t Try This At Home bestämmer sig Queenan för att återskapa och testa hur trovärdiga en del kända filmscener verkligen är.
Här utsätter han sig för flera självuppoffrande utmaningar.
Kan man, till exempel, som Al Pacino i En kvinnas doft (1992), låtsas vara blind och korsa en starkt trafikerad gata mitt i New York utan att bli ihjälkörd?
Eller som Mel Gibson i Konspirationen (2001) kasta sig nerför två trappor sittande i en rullstol och ändå överleva?
Det måste Queenan förstås undersöka.
Fullt påklädd och med ett tidtagarur i näven hoppar han också i Atlanten för att ta reda på om man faktiskt kan hålla sig vid liv så länge – och dessutom snacka så mycket – i nollgradigt vatten som Leonardo DiCaprio gör i slutet av Titantic (1997).
Och hur trovärdigt är det att en småklumpig, vit kille på riktigt kan utmana och förödmjuka en skicklig streetbasketlegend som Woody Harrelson gör med Wesley Snipes i White Men Can´t Jump (1992)? För att få svar på den frågan beger sig Queenan till en basketplan på Manhattans tuffaste bakgator där han kaxigt tar sig an den största och mest atletiske svarte spelaren han kan hitta.
Det slutar ungefär som Queenan själv förutspått.
Queenan ifrågasätter också trovärdigheten i Ett oanständigt förslag (1993) där en miljardär (Robert Redford) erbjuder ett ekonomiskt krisande par (spelat av Woody Harrelson och Demi Moore) en miljon dollar för att få tillbringa en natt med tjejen.
När Queenan frågar fyra av sina kompisar om han skulle få ligga med deras fru för samma summa säger alla ja.
Det enda dom undrar är:
När kan du göra det?
Betalar du kontant eller med check?
Måste frun få reda på att jag får betalt och hur redovisar man pengarna i deklarationen?
Allt är, förstås, gjort med glimten i ögat. Men ändå med ett visst underliggande vetenskapligt allvar – ungefär som i teveprogrammet Mythbusters.
Så långt som att låtsas vara en rik affärsman och checka in på ett lyxhotell med en prostituerad, som Richard Gere gör med Julia Roberts i Pretty Woman (1990), vågar Queenan inte gå.
Inte heller att som i Den sista färden (1972) ge sig ut på en kanottur i Georgias vildmark för att ta reda på om han skulle klara sig helskinnad från att bli sodomiserad av dysfunktionella hillbillies.
Queenans slutledning efter experimenten?
Vanligt folk bör leva sina liv efter rutiner som dom lärt sig av sina föräldrar, från Bibeln eller värdefulla självhjälpsböcker istället för att härma sånt som vi ser på film.
*
Alla vet hur irriterande det är med folk på bio som högljutt kommenterar allt som händer på duken.
Det är också precis vad som händer när Queenan ser flygkraschdramat Alive (1993).
Mitt under en av filmens mest gripande scener hörs en röst som tjoar:
– Ät Joe Spano först!
I det skedet är skådisens karaktär fortfarande vid liv och dom överlevande har precis börjat diskutera om man ska äta av sina döda kamrater för att slippa svälta ihjäl.
En stund senare när en av passagerarna i filmen halsar en flaska rödvin som han hittat i vraket gapar samma röst:
– Jag gissar att det blir rött kött ikväll.
Trots hyssjanden och tillrättavisningar ger häcklaren inte upp.
När Ethan Hawkes karaktär i en scen hittar tre ihjälfrusna passagerare i planets akter ropar häcklaren upprymt:
– Toppen – efterrätt!
Vid ett annat tillfälle hörs rösten redan i inledningen av The Crying Game (1992) vråla:
– Det är en kille!
Häcklaren är Joe Queenan som på uppdrag av tidningen Movieline gett sig på en ny undersökande journalistisk utmaning.
Ibland skrattar folk åt hans kommentarer.
Oftast blir dom förbannade.
Nån gång blir han även hotad med stryk.
Utkastad blir Queenan bara en gång.
Så hur är det då att vara idioten som förstör för andra på bio?
Inte så roligt som man kanske kan tro.
– Jag hade aldrig gjort det utan att få betalt, förklarar Queenan.
Artisten Zara Larsson har väl redan avslöjat var hon står i den här frågan.
*
När Joe Queenan ser Gone Fishin´ (1997) med Joe Pesci och Danny Glover och fyra av de andra totalt fem åskådarna mitt under filmen lämnar salongen, så bestämmer sig Queenan för att rusa till dom självplågande åskådarnas undsättning.
Som The Bad Movie Angel börjar han ge pengarna tillbaka till folk som lämnar bioföreställningar i förtid. Först med Gone Fishin´, sen till alla som pinat sig halvvägs igenom Motorsågsmassakern 4 (1995), G.I. Jane (1997) och Steel (1997). Men även filmer med Adam Sandler, David Spade och alla som innehåller nån av Vänner-skådisarna.
Vilken hjälte, säger jag.
Om jag hade känt till Joe Queenan hade jag definitivt spanat efter honom när jag gick ut från Exorcist: Believer (2023).
*
Till sist … En stilla undran i dessa vårflodstider.
Kan man bli dömd för innehav om källaren är översvämmad?