AQUAMAN AND THE LOST KINGDOM

17 maj 2024

Knas, skräck och miljöbudskap

Annons:

KNAS, SKRÄCK OCH MILJÖBUDSKAP

Han är tillbaka, Justice Leagues egen biker dude bro Aquaman (en som alltid supercharmig Jason Momoa), även känd som Arthur Curry.

Efter att under förra året med nöd och näppe lyckats ta mig igenom det magplask som var The Flash ska det erkännas att jag närmade mig James Wans uppföljare med viss tvekan och låga förväntningar.
Dessa infrias under ett inledande montage där vi får veta att Aquaman och Mera (Amber Heard) blivit föräldrar sedan förra filmen och hur den förre kämpar med att komma in i sin roll som kungen av Atlantis.

Det är brutalt tvära kast mellan tonlägen här i början. Ena stunden är det träiga hovmöten, sedan blir den nyblivna pappan kissad på av sin son vid ett blöjbyte. Nästa är det Lovecraftiansk tentakelskräck i Antarktis när forskare i sold hos den hämndlystne Black Manta (Yahya Abdul-Mateen II) snubblar över något de borde lämnat i fred.

Men sedan hittar man lyckligtvis formen. För att stoppa Black Manta och hans plan på totalt herravälde kosta vad det kosta vill för miljön och planeten måste Aquaman frita sin lillebror Orm, The Ocean Master (Patrick Wilson), från det ökenfängelse han skickades till mot slutet av första filmen.

Aquamans följeslagare under detta uppdrag är Topo, den mångförslagne bläckfisken som skapades av Ramona Fradon (salig i åminnelse) 1956. Topos större roll visar sig lyckligtvis vara ett av flera exempel på hur Wan och gänget bakom filmen verkligen kopplar på charmen och kör på med en uppsjö av blinkningar till serieförlagorna och diverse sci fi-verk.

Allt från Jules Verne till Mario Bava checkas av när vi rör oss mellan mystiska öar med muterade jättedjur, pirathögkvarter under vattnet och titelns förlorade kungarike.

Det ystra kompisfilmsjargong man landar i med Arthur och Orm på äventyr är i princip så långt från det mörka och dystra tonläge Zack Snyder gav DC:s filmuniversum när han höll taktpinnen. Och det är verkligen förbluffande snyggt.

I det rikhaltiga extramaterialet får man se hur filmens många imponerande set pieces skapades. Visst förekom datoranimation (riktigt fin sådan bör tilläggas) men imponerande mycket stryker oss som gillar praktiska effekter och kulissbyggen medhårs.

Det här pressar hemmabion till max och är som gjort för att se med den största bild ni kan uppbringa på någon av de där monstruöst stora tv-apparaterna vår ärade chefredaktör skrivit om under senare tid. Eller varför inte en nyinköpt finprojektor!

Om detta blir den sista filmen innan James Gunn startar på ny kula med DCEU så går man i vilket fall i mål med flaggan någotsånär i topp. Det avslutande miljötalet Aquaman håller inför FN för åtminstone mina tankar till Steven Seagals appell mot slutet av On Deadly Ground.
Att komma ihåg tiden då Seagal stod för något vettigt och fortfarande gjorde kul filmer tackar man ju inte nej till. Så det så.