FURIOSA: A MAD MAX SAGA
Obehagligt med tanke på de höga dödstalen, men det domedagstyngda ämnet gör likväl det relativt passande med en pandemi som kom emellan och gjorde att det tog nio år för George Miller att följa upp den välförtjänta dundersuccén Mad Max. Fury Road.
Enligt vad Miller själv sagt i en färsk intervju så utspelar sig Furiosa: A Mad Max Saga “Fifty years from next Wednesday”. Med andra ord börjar det ödesmättade dramat i maj 2074.
Den invasiva arten Homo Sapiens har fortsatt sitt enträgna arbete med att göra planeten obeboelig genom miljöförstöring, krig och resursslöseri. Det har gett resultat. På den australiensiska kontinenten finns av allt att döma endast några enstaka fickor av civilisation och grönska kvar. Resten är ett förött ökenlandskap styrt av perverterade krigsherrar och deras fanatiska undersåtar.
Furiosa: A Mad Max Saga inleds på ett sätt som liknar föregångaren. Furiosa (som liten spelad med bravur av Alyla Browne) förs bort från The Green Place av plundrare. Hennes mor, Mary Jabassa (Charlee Fraser) följer efter, inställd på att rädda sitt barn och hålla vetskapen om The Green Place hemlig.
Räddningsaktionen går sorgligt nog inte helt enligt planen och Furiosa blir fånge hos Dementus (Chris Hemsworth med en skaplig löskran) och hans Biker Horde.
Efter denna intensiva inledning, som tidsmässigt utspelar sig under ungefär lika många dagar som den första filmen, blir tempot ett annat. Vi följer Furiosa under den skoningslösa uppväxten, sedermera gestaltas hon av Anya Taylor Jones, medan hon förbereder sin hämnd mot Dementus och kämpar för att ta sig hem igen.
Vi får på vägen lära oss mer om det öde landet och de sjuka individer som befolkar det. En del kända ansikten dyker upp igen, som Immortan Joe (nu spelad av Lachy Hulme), hans onda söner Scrotus (Josh Helman) och Rictus Erectus (Nathan Jones) samt en del andra.
Mest nöjd blev jag dock över att Chumbucket (Bryan Probets), senast sedd i det eminent Mad Max-spelet Avalanche Studios släppte 2015, gör ett mycket överraskande gästinhopp mot slutet.
Miller levererar här en mycket värdig uppföljare. Han är en visuell berättare av rang som låter bilderna tala för sig själva med målet att ge oss en “stumfilm med ljud”. Visst förekommer här extremt rolig och välskriven dialog, men den är sparsmakad.
Huvudpersonen Furiosa har i runda slängar trettio repliker under speltiden på två och en halv timme. Världsbygget fortsätter imponera med brutal konsekvens och som åskådare blir man onekligen duktigt känslomässigt rådbråkad av att följa Furiosas resa. Musiken av Junkie XL och mäktig ljuddesign hjälper också till.
Rådet är att se Furiosa: A Mad Max Saga i en salong med gediget ljudsystem. Under visningen på Rigolettoettan i Stockholm mullrade det så pass att biofåtöljen skakade rejält i vissa scener. Maffigt!
Enda plumpen i ett snudd på felfritt protokoll är att man nära mållinjen till slut faller för den farliga prequelfrestelsen att göra övertydliga kopplingar till den historia som tidsmässigt kommer efter. Onödigt, men ingen större skada skedd.
Nu är det bara att hoppas på en snabbare produktionsprocess för den högst troliga tredje delen, Mad Max: Wasteland.
Betyg: 8