Jag kan förstå varför Megalopolis är en film som folk antingen älskar eller hatar.
Jag kan också förstå varför inga Hollywoodbolag vågade satsa de 120 miljoner dollar som Francis Ford Coppola (manus och regi) behövde - och varför han fick kämpa i 40 år för att förverkliga sin drömfilm.
(Coppola finansierade hela projektet själv, bland annat genom att sälja delar av sin vingård och få familjen att gå in med egna pengar. På samma sätt finansierade han Apocalypse Now (1979) och Älsking, jag hatar dig (1981) där det sistnämnda fiaskot gjorde regissören bankrutt.)
Minns ni fjolårets sociala medier-debatt om att män tänker på romarriket varje dag?
En som definitivt gjort det är Francis Ford Coppola.
Handlingen i Metropolis tilldrar sig i New Rome - ett nergånget framtida metropolis (läs New York) där den dekadenta överklassen (precis som i det antika Rom) styr och ställer. De rika är snuskigt rika medan de fattiga blir bara ännu fattigare.
Rikast och mäktigast är den åldrande bankiren Hamilton Crassus III (Jon Voigt) vars pengar håller jättestaden under armarna.
Adam Driver spelar Caesar – arkitekt, visionär och ett konstnärligt Nobelprisvinnande geni som tagit fram en ny substans, Megalon, med vilket han kan både skapa hisnande framtidsvärldar och samtidigt kontrollera tid och rum.
Efter Den Stora Katastrofen har Caesar fått tillstånd av de federala myndigheterna att riva den sönderbombade stan och återuppbygga den som ett utopiskt idealsamhälle. Uppbackad av Crassus (som är hans farbror), men samtidigt motarbetad av sin avundsjuke, galne kusin Clodio (Shia LeBoueuf).
Men Ceasars ärkefiende är den konservative borgmästaren Cicero (Giancarlo Espososito) som värnar om överklassens lyxliv och privilegier. Han vill hellre bygga lyxiga kasinon och sätter konstant käppar i hjulet för Ceasars planer. I det tysta försöker rebellen Clodio och hans anarkistiska anhang också uppvigla folket och störta Caesar.
Caesar hamnar samtidigt i en knivig sits när han förälskar sig i borgmästarens dotter Julia (Natahlie Emmanuel) som tröttnat på sitt arv och vill söka sin egen väg i livet, något som på allvar sätter sin prägel på den infekterade maktkampen i Metropolis.
Som lök på laxen vänder sig Caesars förra älskarinna, den maktgiriga och manipulativa journalisten Wow Platinum (Aubrey Plaza), mot Ceasar genom att gå i säng med Cassus. Dels som hämnd för att Caesar dumpat henne, dels för att själv överta banken och makten över Megalopolis.
Det här är en skruvad kakafoni som spretar hejvilt och byter skepnad flera gånger.
Från antikt drama, film-noir och jazzigt 20-tal till Baz Luhrman-inspirerat musikal-tingeltangel och övertydlig Sci-Fi-dystopi.
Det är en film som jag under den första timmen inte blir riktigt klok på.
Det känns som Coppolas ambitioner blivit honom övermäktiga.
Då är det en fragmentarisk och rätt förvirrande upplevelse med överspelande skådisar som inte riktigt hittar rätt balans mellan allvar och ironi.
Det är länge ett förbryllande kalejdoskop av ljud och bilder, visserligen svindlande vackert och visuellt hypnotiskt. Men också en märkligt teatralisk och surrealistisk mix av överarbetat kostymspektakel och flummig musikvideo. Symboliken håller på att dra ner hela filmen i ett gytter av bisarra och stundtals rent galna scener som många gånger inte riktigt håller ihop.
Flera karaktärer presenteras (som till exempel borgmästarens ”fixare Nush, spelad av Dustin Hoffman), men försvinner nästan helt ur handlingen som om de glömts bort eller vars scener hamnat på golvet i klipprummet för att filmen annars hade blivit alldeles för lång.
Som sämst håller Megalopolis på att landa i ett slags stilistiskt och överpretentiöst navelskåderi som stundtals balanserar farligt nära gränsen till en kalkonrulle.
Men sedan händer något.
Coppola får styr på storyn och verkar ha hittat något slags röd tråd i det bombastiska fyrverkeriet av ostrukturerade tankar, idéer och fantasier.
Missförstå mig rätt, jag ser ingen ny Citizen Kane här.
Men det är Orson Wells-klassikern jag återkommer till flera gånger när det börjar dra ihop sig i detta märkliga, mäktiga och myllrande mystiska epos.
Men jag tänker lika mycket på den gamla teveserien Jag, Claudius, Fritz Langs Metropolis (förstås), Batman, Dallas, Babylon och Moulin Rouge. Regissören flirtar ju också tydligt med sin egen Gudfadern-trilogi.
Men mest tänker jag på Ayn Rands Urkällan och Och världen skälvde – två stilbildande idépolitiska romaner som Coppola ofrånkomligt också måste ha plockar mycket inspiration från.
Länge har jag svårt att bestämma mig för om Coppola bara är ironisk eller inte.
Men när folk hissas upp i fötterna av en rasande pöbel går det ju inte att blunda för parallellerna till Mussolinis öde. Kängorna till fascism, nazism och Donald Trump och hans MAGA-rörelse som delas ut är lika uppenbara.
Och det är inte svårt att se kopplingarna till dagens politiska kontroverser och splittrade amerikanska samhället.
Här är Coppola inte särskilt subtil.
Men han har inte fel heller.
Likheterna med antikens Rom är uppenbara.
Folkets missnöje pyr under ytan. I USA, men också i Ryssland.
Trump har redan utsatts för två mordförsök. Det är inte otänkbart att även Putin ligger risigt till och att ett väpnat uppror ligger på lut i ett land som slits sönder inifrån.
Lika tydligt är det att människan inte lärt av historien.
Att vi är på väg åt samma håll som i Metropolis.
Att vi gör om samma misstag, om och om igen och får betala dyrt för det.
Det romerska imperiet drabbades av korruption, girighet och högmod, något som också blev dess fall. Samma sak med Hitler och nazismen.
Ändå ekar nationalismens slagord lika högt idag, 2024. Samtidigt som högerextrema krafter tar plats i maktens korridorer och försöker kapa och förinta demokratin inifrån.
Man måste imponeras av att Coppola vågar bryta ny mark och följa sina drömmar, oavsett vad Hollywood tycker och tänker.
Publik och kritiker missförstod både Apocalypse Now och Gudfadern när de kom.
Idag hyllas de som mästerverk och räknas in bland tidernas bästa filmer.
Kanske betyder det också att tiden talar för Megalopolis.
Ett fascinerande och egensinnigt underhållande experiment är det hursomhelst för alla som bänkar sig med ett öppet sinne – om än en film lika splittrad som det samhälle vi lever i nu.
Gimmicken med att stanna tiden tolkar jag, trots domedagsklockornas ökade dån, som en hint om att vi fortfarande kan rädda vår egen civilisation.
Att det fortfarande finns hopp och tid kvar om vi bara anstränger oss och lyckas dra åt samma håll.
Om vi vågar satsa på solidaritet istället för polarisering.
Det är ett viktigt budskap att ta till sig, oavsett om det är vad Francis Ford Coppola vill säga med Megalopolis eller inte.
Det är ju bara att hoppas på att Kamala Harris vinner det amerikanska presidentvalet i november.
Annars är risken överhängande att vi får ett Megalopolis på riktigt. Det är sannerligen inte vad världen behöver nu.
Betyg: 6