Filmen blev totalförbjuden i flera länder.
Mjukporriga italienska kultkannibaler
Mjukporrullen Emmanuelle (1974) med Sylvia Kristel i titelrollen blev en internationell biosuccé. Den fick sex officiella uppföljare (den senaste 1993), åtta amerikanska tevefilmer (med Krista Allen) och en hel hög med 70-talskopior.
En av dem, Black Emannuelle (1975), blev en oväntad framgång.
Titelrollen spelas av det nya stjärnskottet, den då 25-åriga indonesiska modellen Laura Gemser. I 13 filmer råkade hon som den frigjorda, undersökande journalisten Emmanuelle ut för slavhandlare, knarksmugglare och hårdföra fängelsevakter – och kannibaler.
Rip off-specialisten, den ökände Joe D´Amato, hakade snabbt på den populära kannibalfilmstrenden med en mjukporrversion, Emanuelle and the Last Cannibals (1977).
När Emanuelle (som här stavar sitt namn med bara ett ”m”) wallraffar på ett mentalsjukhus i New York träffar hon en sköterska som blivit attackerad av en mystisk kvinna. En märklig tatuering skvallrar om att kvinnan kan tillhöra en nu utdöd sydamerikansk kannibalstam.
Tillsammans med professor Lester (spelad av Gemsers make Gabriele Tinti) reser Emanuelle till Amazonas för att spåra upp det mytomspunna djungelfolket.
Till skillnad från andra italienska kannibalfilmer förekommer här inga scener med verklig djurslakt. Saknas gör även de inklippta hårdporrscener som finns i flera av de övriga Emanuelle-filmerna. Men blodigt och snaskigt blir det ändå mot slutet.
D´Amatos film spelades in på lite drygt två veckor runt Lago di Fogliano, en sjö utanför Rom, trots att eftertexterna påstår att den är inspelad på plats i Amazonas.
Enligt make up-artisten Fabrizio Sforza (Oscarnominerad 1988 för Baron von Münchaussens äventyr) letade man upp alla filippinare man kunde hitta i Rom, både boende och turister, som fick betalt för spela kannibaler under en vecka.
Filmen blev totalförbjuden i flera länder och är fortfarande hårt klippt i England. Den svenska, ocensurerade Njutafilms-utgåvan är den bästa som getts ut.