NOSFERATU

Robert Eggers filmografi som hittills innefattar The Witch, The Lighthouse och The Northman har visat att han inte är främmande för vare sig skräck, mysticism eller köttigt våld. Trots inledande tvivel över debutfilmen (nu övervunna) ser jag Eggers som en av de mer intressanta regissörerna ur sin generation.
Likväl var skepsis min första reaktion när rykten om att nästa projekt skulle bli en nyinspelning av klassiska stumfilmen Nosferatu började viskas fram på diverse sidor. Dubierna förstärktes när någon pastischartad poster dök upp i flödet. Kunde han inte komma på ett bättre sätt att använda sin dyrbara tid än att lägga ett par år på en film som redan omtolkats flera gånger?

Men tydligen har Eggers varit smått besatt sedan han vid blott nio års ålder såg den första filmatiseringen av Bram Stokers brevroman Dracula. I tonåren satte han upp Nosferatu som amatörteater. Ett livsavgörande beslut då det ledde honom vidare in på regissörsbanan.

Nosferatu – Eine Symphonie des Grauens, kom 1922 i regi av F. W. Murnau efter ett manus av Henrik Galeen. Trots åtskilliga ändringar ansågs filmen ligga så pass nära boken Dracula att Stokers änka stämde skaparna för upphovsrättsbrott - och vann. Alla kopior skulle destrueras.
Det visade sig dock svårare än väntat att spåra upp samtliga filmrullar och ge dem åt bålet. Jag misstänker att kluriga maskinisters habegär tog över och räddade ett av filmhistoriens portalverk innan katastrofen var ett faktum.    

Murnaus film är en stilbildande expressionistisk skräcksymfoni som mer än hundra år efter att filmen först projicerades på duk, fortfarande är något av det mäktigaste som gjorts. Har man en gång sett Max Schreck i rollen som Greve Orlok glömmer man honom aldrig. Så för min del var det närmast en lättnad att man i Eggers Nosferatu, till skillnad från tidigare nyinspelningar, lägger sig långt från den råttlika looken.

Det tar också lång tid innan greven i Bill Skarsgårds gestaltning syns i helfigur. Jarin Blaschkes kontrastrika bilder, stora delar av filmen är närmast monokrom, presenterar Orlok i suggestiva fragment. En svepande mantel här, en suddig kontur i motljuset från en eldstad där, en knotig hand med onaturligt långa naglar som häller upp vin. Inledningsvis är Orlok mer röst än kropp. En avgrundsdjup, raspig stämma hos en som nästan verkar ha glömt hur man pratar.
Men talar gör han ändå och dominerar omedelbart den förskrämde mäklaren Thomas Hutter (Nicholas Hoult). I jakt på avancemang har denne streber trots hjärtskärande protester lämnat sin unga och mentalt inte helt stabila hustru Ellen (Lily-Rose Depp) hemma i tyska Wisborg för en lång resa österut mot Europas mörka hjärta. De flesta som läser detta är säkerligen införstådda med att det inte slutar väl för någon.

När vi till slut får se Orlok är det som en uppgörelse med den romantiserade bild av vampyrer som med få undantag dominerat under så lång tid. Inte någon sval förförare, Orlok är istället ett maskstunget vandrande lik i en sliten husaruniform med matchande slokmustasch. En strigoi präglad av mörk glupahunger hämtad från Rumäniens folktro snarare än en missförstådd estet. Vampyren som samvetslös naturkraft och sjukdomsspridare.

Den råa köttigheten präglar helheten. Orloks vedervärdige mänsklige tjänare Knock, frenetiskt spelad av Simon McBurney, ses kräla naken i sitt eget och säkerligen även andras blod när han åkallar sin odöde herre i en ritual som minner om Murnaufilmens ockulta rötter. De betonas även i figuren Albin Eberhart Von Franz som citerar Paracelsus snarare än åkallar Kristus i kampen mot mörkrets makter.
Von Franz namn anspelar i sin tur på flera som var delaktiga i originalfilmen. Denne fullblodsexcentriker med en hel flock katter strövande runt den bokbelamrade lyan är suveränt spelad av Willem Dafoe, som för övrigt själv gestaltade en version av Orlok i Shadow of the Vampire från runt millennieskiftet.
  

Kanske är det fel av mig att gnälla om överspel i en film som genomgående är gestaltad med nerverna utanpå huden? Men likväl är det inte alla i ensemblen som fixar den högstämda spelstilen och det drar dessvärre mig ur historien vid några enstaka tillfällen.    

Sist men inte minst bör nämnas Robin Carolans musik. De dissonanta tonerna förstärker både sagokänslan och skräcken på ett sätt som placerar oss någonstans i gränslandet mellan Art Zoyds industrijazz och Popol Vuhs drömsyner - mina två tidigare favorittolkare av Murnaus verk.
Efter det här ser jag verkligen fram emot vad Eggers ska koka ihop härnäst. Och hoppas på en ny vår för äckliga vampyrer på film.
Bela Lugosi är i sanning död.       

BETYG: 7 / 10