Har M. Night Shyamalan själv aldrig varit på en konsert?
Som filmskapare fortsätter han att blanda och ge.
Frågar ni mig har M. Night Shyamalan aldrig riktigt kommit i närheten av samma oförutsägbara briljans som i genombrottet med Sjätte sinnet (1999), även om jag även gillade Unbreakable (2000) och underskattade Signs (2002).
Men därefter har Shyamalan knappast rosat marknaden – ja, förutom Split (2016) som också var riktigt vass. Resten av hans filmer (och framför allt de senare) har varit spretiga, mediokra och ibland nästan känts ofärdiga.
Nya rullen börjar bra.
Den tar avstamp i centrala Philadelphia (fast filmen är inspelad i Toronto).
Brandmannen Cooper (Josh Hartnett) tar med sin 12-åriga dotter Riley (Ariel Donoghue) på en konsert med (den fiktiva) popstjärnan Lady Raven. Hon gestaltas med trovärdig pondus och elektrisk närvaro av regissörens 28-åriga dotter, Saleka Night Shyamalan. (Fattas väl bara, hon är ju popstjärna i verkliga livet och har själv skrivit låtarna till filmen.)
Inledningen är riktigt snygg.
Den påminner mig om när jag tog med mig min dotter på hennes första konsert, Rhianna i Globen, en gång. Musiken hörde jag inte så mycket av, den dränktes av kidsens hysteriska skrikande.
Konsertscenerna här imponerar, både visuellt och musikaliskt, och med tusentals uppspelta sing-along- statister som (utan att de visste vad filmen handlar om) skapar trovärdig hysteri inne på ett fullsatt Tanaka Arena (som också är fiktiv, scenerna är inspelade på olika stadium i Toronto).
Redan i inledningen får vi veta att Cooper lever ett hemligt dubbelliv – både som kärleksfull make med fru och familj och som ”Slaktaren”, en fruktad seriestyckmördare som gäckat polisen i nio år.
Men nu har myndigheterna fått tips om att han ska befinna sig på konserten. Tungt beväpnade SWAT-styrkor har omringat arenan medan polisen finkammar läktarna.
Upplägget med att fokusera på en jagad och allt mer desperat gärningsman som försöker hitta ett sätt att fly utan att avslöja sig för sin ovetande dotter är vågat och intressant.
Tyvärr är det också väldigt klumpigt konstruerat.
Det finns gott om ologiska detaljer, brister och andra märkligheter – förutom att hela scenariot med en gigantisk insatsstyrka på en popkonsert för tonåringar och polisarbetet inne på arenan är skrattretande osannolikt.
Många av missarna får man försöka blunda för. Men det är svårt, för flera är besvärande irriterande.
Till exempel: Varför är foajén och korridorerna överfulla av fanatiska fans som köar och trängs och köper godis, souvenirer och flamsar runt tillsammans mitt under en pågående, utsåld konsert som de tydligen har väntat på så länge?
När Riley kommer på sin pappa med att smyga runt i korridorerna och leta efter flyktvägar och han undrar varför hon inte ser på konserten, svarar hon att ”man bygger om scenen”.
Har M. Night Shyamalan själv aldrig varit på en konsert?
Men man vill ju förstås gärna veta hur (och om) Cooper ska kunna snirkla sig ut i frihet och hur (manusförfattaren) Shyamalan ska lyckas övertyga oss om han fortfarande är lika smart som när han skrev Sjätte sinnet. (Det finns också ett par små antydningar till de detaljerade twister som regissören blivit berömd för och de fungerar hyfsat väl.)
Efter ungefär halva filmen tar storyn en ny vändning.
Då blir det mer generiskt och förutsägbart.
Men Josh Hartnett är bra och om man bortser från det oinspirerade slutet kvarstår Trap som en välgjord, men snäll, småspännande och trivsam bagatell.
TRAP
THRILLER
Producerad: 2024
Format: VOD 16:9
Utgivare: Max
Längd: 105 minuter
Betyg: 5/10