Ensam
Under en promenad genom ett rimfrostgnistrande Stockholm veckan före jul stannade jag utanför en av stans boklådor.
Det är förstås en händelse som ser ut som en tanke att boken i skyltfönstret var August Strindbergs Ensam och att Antikvariat August är beläget i bottenvåningen på samma hus på Drottninggatans krön där författaren bodde under dom sista fyra åren av sitt liv. I ”Blå Tornet”, som Strindberg kallade trerummaren utan kök på femte våningen som han hyrde in sig hos på Falkners pensionat.
Lyan – som idag är museum – är rekonstruerad med författarens eget bibliotek, möbler och tillhörigheter. Skrivbordet står kvar som Strindberg lämnade det med pennor och anteckningsblock i pedantisk ordning. Sängen står också kvar på samma plats som när Strindberg drog sin sista suck i maj 1912.
Ensam har jag aldrig läst, så givetvis måste jag köpa boken som sen också driver mig ut på stan i ensliga vandringar i diktarkungen, trotsaren och vägröjaren Strindbergs fotspår.
*
August Strindberg bodde i perioder både i Lund, på Kymmendö i Stockholms skärgård
och under flera år utomlands i självvald exil, men återvände alltid till huvudstadens brus och larm.
Trots vänner, tre äktenskap och sex barn hade han ensamheten som sin ständiga följeslagare.
Under Inferno-krisens slutskede våndades Strindberg över svårigheterna att forma den ensamma tillvaron så att den inte blev solkig och förnedrande.
Självbiografiska Ensam skrev Strindberg 1903 som ett slags bokslut vid 50 år fyllda när äktenskapet med skådespelerskan Harriet Bosse var på väg att krascha.
Precis som sitt diktarjag i boken gjorde Strindberg sig beredd på att uthärda ensamheten igen. Det var lönlöst att umgås med sina gamla vänner, det fanns inte längre nåt nytt att prata med dom om. Han märkte ”att ingen längre talade om framtiden, utan bara om det förflutna av den enkla grund att man redan befann sig i den drömda framtiden och icke kunde dikta någon sådan mera.”
När Strindberg insett det omöjliga i att återknyta bekantskapen med det gamla gardet var ensamheten det enda som återstod.
Men den var också en utmaning.
”Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och det förflutna”, skriver han. ”Och det är ett långt arbete … en hel uppfostran i självövervinnelse.”
Lösningen för Strindberg var att iaktta folklivet, spana på sina grannar och hitta på historier om drömda gestalter och människorna han möter under sina långpromenader. Som han själv uttrycker det; ”Man lever under tiden på sina upplevelser och telepatiskt lever man andras liv.”
Strindberg var övertygad om att det var hans öde att vara ensam, något som medförde vissa risker för i ensamheten blir ”huvudet stundom överladdat och hotar explodera.”
Han skriver och läser, men måste se till att det inte går överstyr, då uppstår ”ett förtvivlans tomrum”. Ibland hatar Strindberg ensamheten som ett tvång; ”jag ville ha ett utbrott, jag ville höra musik.”
Men när Strindberg vaknar på morgnarna efter en nykter kväll och utsövd natt är det som han stiger upp från de döda. Då är han redo att uträtta stordåd; ”Ändra världsordningen, styra nationers öden, förklara krig och avsätta dynastier”.
Så kan jag också känna ibland.
Men precis som för Strindberg blir det inte mer än nya vandringar runt Stockholm för mig heller.
*
Strindberg vandrar på ”den leende vägen ute på Djurgården” och ”den folkrika Strandvägen”. I folkvimlet får han ibland en förnimmelse om att han ”är vän med dem allesammans.”
Några såna känslor får inte jag när jag följer Strindbergs strövtåg i Ensam.
Däremot väcks gamla minnen till liv även hos mig, från Drottninggatans myller och Gamla stan med Österlånggatan, ”lastens och smutsen och slagsmålens gata”, till Riddargatans romantik och mystik och Strindbergs gamla tillhåll på Kaptensgatan, Östermalmsgatan och sen upp till Karlaplan där huset med femrummaren en gång stod och vars röda tegelfasad fick Strindberg att döpa byggnaden till Röda huset.
Sen gör jag precis som den gamle diktarkungen i Ensam – vänder hem ”till min ensamhet, mitt arbete och mina strider.”
Kanske är det så enkelt som Bill Anderson (Stellan Skarsgård) säger i Mamma Mia (2008):
–”Jag är författare. Ensamvarg.”
*
Några veckor senare strosar jag runt i ett gråblaskigt Köpenhamn i fotspåren efter en annan författare, Søren Ulrik Thomsen.
Han som utmanade dom etablerade, självgoda och knarriga gamla danska poeterna och den gnälliga provinslyriken med sin uppkäftiga poesidebut, City Slang (1981) – urbana dikter, maskinskrivna på dom nattliga avenyernas regnvatten med färgband av glödande neonljus.
Thomsen kunde man möta på stans gator, krogar och kaféer under det bångstyriga 80-talet, iförd sin ikoniska blå skinnjacka som han påstod var ett uttryck för den nya lyriska livsuppfattningen. Blå var också en färg inspirerad av 70-tals låten Sound and Vision där David Bowie sjunger ”Blue, blue, electric blue.”
Men på 80-talet var jag inte särskilt mottaglig för poesi, varken dansk eller svensk. För mig var ”poetry in motion” att irra runt Köpenhamn, hänga på Floss, Streckers och Universitetskällaren, syltorna nere på Vesterbro och ränna mellan City-Bio, Saga och Cinema 1-8.
Det som fick mig att upptäcka neondiktaren Thomsen var hans hyllade essäsamling Store Kongensgade 23.
Boken kretsar kring en särskild adress dit jag också söker mig, Store Kongensgade 23.
Hit, till en lägenhet på femte våningen, flyttade Thomsen från landsorten som sextonåring med sina föräldrar. Spänd av förväntningar på allt som låg framför honom i en stad som han beskriver som en ”främmande skönhet”.
Thomsen bodde på adressen bara ett år, men det blev en omvälvande period i hans liv. För honom representerade huset en magisk kombination av tid och plats, lycka och sorg. En känsla av att framtiden börjar nu.
Han skriver om galna discotjejer, en förförisk servitris på Østerbrogade och syratripper på Bakken med Selleri, Mik-Mak och Kometen. Han konsumerar också en stor mängd skräckfilmer, Exorcisten (1973) ser han om och om igen.
Samtidigt var hans mamma djupt deprimerad och intagen på mentalsjukhus där hon hårt medicinerad fick utstå elchocker utan att nån frågade varför hon mådde dåligt.
En bit ner på samma gata passerar jag några av Thomsens favorithak, ”inrökta krogar som förtvivlat klamrar sig kvar vid 70-talet”. Ett av dom är Café Blå Time där tända ljus dansar på borden till tonerna av ett stillsamt pianoklink.
När ett ymnigt snöfall sveper in över Köpenhamn påminns jag om Thomsens reflektioner om livet. Om varför man skriver och om rädslan för ålderdomen om hösten när allt blåser upp och dör ut.
”Kanske finns det en tidpunkt eller en plats i livet som i slutändan visar sig vara viktigare än något annat. Ett centrum som passarens spets kan placeras i eftersom allt det som tidigare skett drömlikt pekar fram mot denna punkt och allt det som följer därefter siktar tillbaka mot den och vars betydelse man inte bejakar förrän långt senare.”
*
Till sist … En blåvals anus kan sträcka sig till cirka en meter – men det är ändå inte det största rövhålet på planeten. Det finns i det vita huset sen amerikanerna skitit i det blå skåpet igen.
// Detta är en krönika av Thomas Nilsson, åsikterna är författarens egna.