RECENSION: THE ACCOUNTANT 2

Oklart hur många som gått i spänd förväntan men hur som helst är banerföraren inom dad fantasy-genren nu tillbaka. Gavin O’ Connors strama actionrulle The Accountant kom 2016 och blev en småskalig succé.

Diskussioner om en uppföljare och en eventuell tv-serie verkar ha puttrat på i bakgrunden under åren medan de inblandade gjort annat.

I The Accountant 2 möter vi återigen Christian Wolff (Ben Affleck), en högpresterande autistisk revisor. Efter en uppväxt präglad av militärisk kadaverdisciplin och vapenträning är Wolff i vuxen ålder ett ekonomiskt geni med rejält våldskapital och enbart en måttlig stelhet i sociala sammanhang som vittnar om diagnosen.

Genom åren har han byggt upp en förmögenhet genom att tvätta pengar åt världens farligaste kriminella organisationer. Men eftersom han egentligen har ett hjärta av guld så läcker Wolff parallellt uppgifter om syndikatens aktiviteter till Ray King (J. K. Simmons), chef för Financial Crimes Enforcement Network.
Något som lett till åtskilliga fällande domar, ett rejält karriärlyft för King och en okonventionell fader/son-relation på distans.

Ett snårigt fall leder den nu delvis pensionerade King in på ett farligt spår. Han råkar väldigt illa ut. När Wolff får reda på vad som hänt skippar han för just den här gången sitt rigorösa säkerhetsprotokoll och ger sig i sällskap av brorsan Braxton (Jon Bernthal) in i smeten för att lösa fallet.

Den lyckade kemin mellan Affleck och Bernthal är den stora behållningen med The Accountant 2. I scenerna av kärvt men vänligt munhuggande mellan den tillbakadragne Wolff och den kaxige utåtriktade Braxton, ständigt med en klubba i munnen och redo att fyra av en snabb replik, blir det emellanåt riktigt kul och påminner om 80-talets actionfilmer med omaka kompispar.
De tjafsar och går varandra på nerverna som bara syskon gör. Man märker att såväl skådespelarna som deras regissör och manusförfattaren Bill Dubuque hunnit bli riktigt fästa vid de här figurerna under det dryga decenniet som gått sedan första rullen.

Hade man tillåtit sig att bara göra en film om Wolff och Braxton som pratar hund- vs kattmänniskor, går på krogen eller bara hänger på Airstreamern skulle The Accountant 2 troligen blivit ännu bättre. Men eftersom det här ska vara en actionrökare så måste ju brorsorna ha någon att skjuta på.
Den delen av filmen är tyvärr betydligt mindre inspirerande. En lövtunn och bristfälligt utmejslad historia med i sammanhanget klassiska ingredienser som människohandel och familjer som splittras i de samvetslösa kartellernas spår lämnar mycket övrigt att önska.

Apropå familjer så är ett nytt och skapligt bisarrt inslag att Wolff numera har en miniarmé av ungar inom autismspektrat som står i väntläge på hans Alma Mater Harbor Neuroscience. När han behöver hjälp med personsökning, fiffla med trafikljus eller annat så kontaktar han helt enkelt dessa superhackers över säkrade telefonlinjer och låter dem fixa vad det nu må vara.
Med tanke på hur Wolff generellt löser problem är det fascinerande att tänka på hur många utomrättsliga avrättningar de här barnen utan egen förskyllan varit delaktiga i.       

Invändningarna och en del tafflig action till trots har jag ändå väldigt kul under The Accountant 2. Så inte mig emot att en trea tydligen redan nu är på gång. Enligt uppgift från O’Connor siktar han på “Rain Man on steroids”. Låter lovande.

BETYG: 6/10