Nej, The Crying Game (1992) döptes inte om till Oh No! My Girlfriend Has A Penis på kinesiska.
Innehållet i Pulp Fiction-väskan avslöjat?
Googlar man ”urban legend” får man veta att det är synonymt med en modern vandringssägen.
En skröna som påstås vara en sann historia och som har återberättats som en verklig händelse, men där källan sällan blir mer konkret än att det är nåt som ”en vän till en vän” har upplevt eller hört talas om.
Ibland kan det finnas ett korn av sanning.
Men precis som med ”Viskleken” ändras detaljerna och storyn blir allt knasigare ju fler gånger den vidarebeordras.
I Sverige har vi fått en liknande mytologi med ”klintbergare” – döpt efter folklivsforskaren Bengt af Klintberg som skrivit tre böcker om moderna folksägner; Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005).
Vem har inte hört talas om pizzerian på Hornsgatan i Stockholm som använde råttkött som topping? Eller om invandrare från Balkan som rivit upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis i lägenheten.
Men den roligaste ”klintbergaren” är nog den om Neil Armstrong.
Han som enligt myten ska ha sagt ”Lycka till, mr Gorsky” under månlandningen 1969. Och i en intervju flera år senare ska ha förklarat orden med att astronauten som barn ska ha hört grannfrun säga till sin man; ”Avsugning? Vill du ha en avsugning? Det lär du inte få förrän grannens unge promenerar på månen!”
*
För ett tag sen ramlade jag över Hollywood Urban Legends (2001).
En bok där den amerikanske filmkritikern Richard Roeper grävt fram en hög underhållande knäppa vandringssägner från Hollywood. Och var annars än i ”Tinseltown” kan man hitta det galnaste skvallret och dom mest bisarra skrönorna?
Flera av historierna är såna som cirkulerat i olika versioner i decennier och som återberättats så många gånger att dom har förvandlats till ”sanning” redan långt innan termen ”urban legend” hade myntats.
Och kändisarna får skylla sig själva.
Åtminstone kan man tolka Roeper så.
”I samma ögonblick som du blir känd börjar folk sprida lögner om dig” skriver han. Och som kändis är det ett pris man måste vara beredd att betala.
”Är man inte det borde man kanske ha stannat kvar i sin hemstad och jobbat som truckförare eller receptionist istället.”
*
Är det nån som minns Mannen utan ansikte (1993)?
Regidebuterande Mel Gibson spelar en före detta lärare som fått ansiktet sönderbränt i en bilolycka och lever isolerad på en ö utanför Maine där lokalbefolkningen undviker honom, men där han utvecklar en udda vänskap med en stökig tonårsgrabb.
Storyn är enligt en populär myt inspirerad av en händelse från Gibsons eget liv.
Den påstår att skådespelaren som ung blev så svårt misshandlad och vanställd av ett gäng rånare att han med stöd av en katolsk präst fick genomgå fem års rehab och åtskilliga komplicerade plastikoperationer innan Gibson kunde visa sig bland folk igen.
Men om det nu verkligen hade hänt kan man förstås undra varför stjärnan själv aldrig pratat om traumat i alla intervjuer som han gett genom åren. Det hade ju varit en kioskvältare till framgångssaga som heter duga.
Svaret är enkelt – skrönan är helt enkelt inte sann.
Sant är visserligen att Gibson dök upp till sin audition för Mad Max (1979) med blåmärken och blessyrer som han fått efter ett barslagsmål – och som lär ha gett honom precis den härjade look som regissören George Miller ville ha.
Men Mannen utan ansikte är baserad på en roman med samma namn från 1972, skriven av Isabelle Holland. Trots envisa rykten har den ingenting med Mel Gibson att göra. Men ryktena lever ändå kvar, även om skådespelaren i USA Today (december, 2000) förklarade att storyn om överfallet och operationerna är helt påhittad.
– Det är bara rent skitsnack, sa Gibson.
En annan urban legend som tycks ha evigt liv hävdar att barägaren Sam i Casablanca (1942) egentligen skulle ha spelats av Ronald Reagan och att Humphrey Bogart fick rollen för att Reagan tackade nej.
Ryktet startades av nån anledning av en presstalesman för Warner Bros kort efter att producenten Hal Wallis köpt filmrättigheterna till pjäsen (Everybody comes to Rick´s) som filmen är baserad på. Tros att Wallis i ett flertal memos kunnat bevisa att Bogart och Ingrid Bergman från start varit hans förstahandsval kunde ingen stoppa skrönan som sen dess fortsatt att återberättas som sanning.
Och Richard Roeper demaskerar fler långlivade myter i Hollywood Urban Legends;
Nej, Fargo (1996) bygger inte på verkliga händelser i 80-talets Minnesota.
Nej, George Reeves som spelade Stålmannen i en teveserie på 50-talet begick inte självmord efter en knäpp där han trodde att han kunde flyga på riktigt och dog efter att ha hoppat ut från ett fönster i en skyskrapa. (Reeves hittades skjuten i sitt hem, av polisen rubricerat som självmord.)
Nej, The Crying Game (1992) döptes inte om till Oh No! My Girlfriend Has A Penis på kinesiska när filmen gick på bio i Hongkong.
Sann är inte heller replikväxlingen mellan filmdivan Zsa Zsa Gabor och Johnny Carson i en 60-talsintervju på The Tonight Show.
Den där Carson lär ha noterat att Gabor tagit med sig sin katt till studion med orden ”Jag ser att du tagit med din lilla lurviga vän ikväll” och Gabor, medan hon smeker kattens päls, ska ha svarat;
– Ja, vill du klappa ”my pussy”, Johnny?, varpå Carson enligt en seglivad myt sägs ha replikerat;
– Visst, flytta på katten.
*
Men hur var det nu med den där mystiska väskan i Pulp Fiction (1994)?
Fansen har i 30 år spekulerat om att det skimrande ljuset antingen härrör från en Oscarstatyett, en kärnvapenspets, Elvis guldkostym från True Romance eller kanske diamanterna från Reservoir Dogs-kuppen.
Koden till väskans i filmens väl synliga kombinationslås (666) är en viktig detalj i den mest spridda förklaringen. Den kommer från ”en kille vars kompis” sägs ha fått svaret privat av Quentin Tarantino och som avslöjat att portföljen ruvar på gangstern Marsellus Wallaces (Ving Rhames) själ som han sålt till djävulen.
Tarantino själv vidhåller att det inte är sant.
– Väskan innehåller vad folk vill att den ska innehålla, har han upprepat i åtskilliga intervjuer.
Men vem vet?
Sanningen kan vara motsägelsefull.
I drygt 60 år har det hamrats in i världens medvetande att Lee Harvey Oswald ensam sköt John F. Kennedy den där novembereftermiddagen i Dallas 1963.
Men nu tyder nysläppta, tidigare hemligstämplade dokument från utredningen på att Warren-kommissionen hade fel.
Precis som många privatspanare i årtionden har hävdat föregicks mordet av en omfattande konspiration där CIA var inblandad och att det faktiskt fanns två skyttar.
Det är uppgifter som påminner om att sånt som vi i decennier trott är sant kanske inte alls är sant.
Och tvärtom.
Då kan man ju också fråga sig hur mycket annat vi har lurats att tro på.
Är det kanske så att Elvis fortfarande lever och Paul McCartney faktiskt dog 1969 och blev ersatt av en dubbelgångare?
I så fall kan det ju kanske också, trots allt, vara sant att Groucho Marx – och inte Clark Gable – skulle ha spelat Rhett Butler i Borta med vinden (1939).
*
Till sist … Det finns ett gammalt turkiskt ordspråk som säger; ”När en clown flyttar in i ett slott blir han inte kung, men slottet blir en cirkus.”
Gissa vilken amerikansk president det passar in på.
Detta är en Krönika och åsikterna är skribentens egna.