När Alex Garland skrev sitt epokgörande manus till 28 Days Later var han kraftigt influerad av Resident Evil. Precis som spelet så ledde Garland och Danny Boyles film med sina raserivirusinfekterade blodtörstiga springande horder till en nytändning för zombier i alla upptänkliga medier och former.
Effekterna av det har vi levt med de senaste tjugo åren då något som tidigare var en nischad subgenre blivit mainstream och gett upphov till massor av franchises.
Det har varit högt och lågt. Från den ojämna uppföljaren 28 Weeks Later (gjord utan Garland och Boyles inblandning) till osnyggt pimpade nyversioner av George A. Romeros urtext Night of the Living Dead, serien och tv-serierna The Walking Dead, spel som Dead Rising och The Last of Us med diverse avknoppningar.
Under de här åren har 28 Days Later till upphovsmakarnas stora förvåning fortsatt visas på bio inför ofta fullsatta och entusiastiska salonger. Så efter åratal av mer eller mindre lyckade försök att fixa en egen fortsättning så är det nu, tjugotre år efter den första filmen, alltså dags att göra ett återbesök.
Lyckas de återigen med att tillföra något nytt nu när zombietroperna känns lika slitna som slasherdito i början av nittiotalet?
Det vågar jag ändå påstå att Garland och Boyle gör. Berättelsens huvudspår följer tolvåringen Spike (Alfie Williams) som har en stor dag. Tillsammans med sin far Jamie (Aaron Taylor-Johnson) ska han för första gången någonsin lämna sin hemby på den isolerade ön Lindisfarne utanför den engelska kusten.
Förbindelsen till fastlandet består av en landtunga som endast går att använda vid lågvatten. Poängen med den farliga trippen är att Spike ska döda sina första infekterade med pil och båge. En manbarhetsrit i det lilla samhället som i efterdyningarna av virusutbrottet tjugoåtta år tidigare återgått till ett enklare tillstånd.
Tänk ett förindustriellt England med fokus på jordbruk utan elektricitet och annan modern teknik.
Givetvis går saker inte riktigt som planerat under fadern och sonens stora äventyrsdag.
Känslan jag får under denna ofta svettiga och adrenalinstinna men också oväntat eftertänksamma och sorgliga skräckfilm är att Garland låtit sig inspireras av de han inspirerat.
Istället för enbart tjackigt spattiga och dreglande löpare som inget hellre vill än att slita folk i stycken får vi nu en palett av virusinfekterade varelser. Från skenbart harmlösa blekfeta krypare som sörplar mask direkt ur jorden till stora Alphas som gillar att vrida huvudet av folk och fä för att använda som dekoration och vapen.
Detta är på gott och ont. Visuellt intressanta är onekligen de nya monstren. Men som jag minns det var något av det bästa med 28 Days… att den kändes efter omständigheterna lågmäld och grundad i någon sorts realism.
Här släpper man det nästan helt i sekvenser som urartar i slapstickvåld. Vilda tonskiften är givetvis inget nytt i zombiegenren. Alla gorehounds minns väl partystämningen när motorcykelgänget med en machetesvingande Tom Savini i spetsen stör överlevarnas vardagslunk i köpcentret och, bland mycket annat, trycker en gräddpaj i nyllet på en zombie i Dawn of the Dead?
Sida vid sida med de här groteskerierna får vi även se ett annat udda och samtidigt mer vördnadsfullt sätt att närma sig all denna död och förintelse.
De starkaste scenerna i 28 Years Later äger rum vid den före detta läkaren Kelsons (Ralph Fiennes) gigantiska benpark som han byggt under de långa år som gått sedan England blev ett isolerat virushelvete. Ett gigantiskt Memento mori som för tankarna till den tjeckiska benkyrkan i Sedlec utanför Prag. Groteskt och magiskt.
Vilda tonskiften, slaskigt våld och närmast psykedeliska sekvenser - Garland och Boyle spänner verkligen bågen hårt med 28 Years Later. Kan inte säga att varje pil träffar mitt i prick, men detta är definitivt en av de mest udda filmer du kan se på bio denna sommar.
Kanske går det att ge en mer rättvis bedömning av det här vilt spretande verket först när vi sett helheten? För givetvis nöjer man sig inte med att göra en film. Sign O’ the Times. Del två i en planerad trilogi, 28 Years Later: The Bone Temple, i regi av Nia Da Costa (The Marvels) filmades parallellt med denna och kommer ha premiär i januari 2026.
Betyg: 7/10