Den galopperande oron för att inte ständigt tillfredsställa alla smaker, åsikter och förväntningar och göra precis alla människor nöjda märks tydligare än nånsin. Överallt.
Allra tydligast blev det i senaste valet.
Det finns inte längre nån som har en egen vision.
Högern stjäl skamlöst från vänstern, och tvärtom. Partiprogrammen ser till förvirring snart exakt likadana ut. Ingen vet vem som tycker si eller står för så. Partierna grötar ihop sig i en konturlös, grå gegga och lägger sig i en harmlös, totalt intetsägande mittenfåra i en naiv förhoppning om att lyckas tilltala alla människor.
Men alla branscher är lika väldresserade.
Alla gör precis som politikerna nu – artister, författare, regissörer, filmbolag, skådespelare och bokförlag har blivit lika skitnödigt ängsligt inställsamma. Alla vill höras och synas, men ingen vågar sticka ut och riskera att bli idiotförklarad eller råka kränka nån. Ingen vågar ha några egna idéer eller nån tydlig riktning och dom insmickrande exemplen kan läggas på hög.
*
Ta bokbranschen.
Den är döende.
Ingen köper böcker längre.
Ifjol minskade antalet sålda böcker i Sverige med 6,8 %. I USA är siffrorna ännu större. Men där påstår förlaget Next Big Book ha kommit på en mirakelkur. Man ska locka tillbaka läsarna genom att tråla på nätet. Man ska skapa nya bästsäljare genom att kartlägga vad folk tycker om författare och böcker på sociala medier och sen analysera alla åsikterna för att förutse exakt vad folk vill läsa. Det ska alltså skrivas nya böcker anpassade efter vad folk gillar på Facebook, Twitter och bloggar.
Ljudet som överröstar allt annat i världen just nu är Voltaire, Dostojevskij och Proust som roterar som slåttermaskiner i sina gravar.
Idén har fått ett positivt gensvar i USA. I Dagens Nyheter tycker Magnus Nytell på Bonnierförlagen inte bara att det är en bra idé. Han påstår dessutom att det är en ”direkt nödvändig utveckling” att dammsuga nätet för att skapa en algoritm för den perfekta romanen med hjälp av glada emojs och Fackebook-likes.
Med den här sortens idiotiska trålfiske skulle nästa stora boksuccé förmodligen bli en fullständigt bisarr hybrid av 50 nyanser av honom, Da Vinci-koden, Harry Potter och hemligheternas kammare och en valfri Stieg Larsson-deckare. Släng sen in ett par recept av Jamie Oliver också, så måste det ju bli en riktig jävla storsäljare.
Men det finns ett ännu värre tänkbart framtida scenario.
Magnus Nytell påstår nämligen att ”alla förlag letar efter folk på nätet med många följare”. Det betyder alltså att dom som har riktiga historier att berätta aldrig mer får en chans att bli publicerade. Istället kommer förlagen att prioritera böcker baserade på vilket läppglans en modebloggande fjortis i Grums med en miljon Twitterslavar föredrar.
*
Filmindustrin är inne på samma katastrofala spår.
Kolla bara dom senaste årens repertoar. Allt handlar om en cyniskt publikfriande yta utan innehåll. Om en återvinningshysteri utan slut.
Men det räcker förstås inte.
Nu ska man göra precis som Next Big Book och tråla på nätet efter ingredienserna till den perfekta filmen. Ett japanskt forskarlag påstår sig ha hittat en matematisk formel som kan förutse vilka filmer som blir publiksuccéer, baserat på aktiviteten på olika sociala medier.
– Vi hittade en direkt relation mellan antalet uppdateringar på sociala medier och det antal människor som planerade att köpa en biljett, sa Akira Ishii, professor vid institutionen för matematik och fysik på Tottoriuniversitetet, till The Hollywood Reporter.
SF Anytime presenterade nyligen också en undersökning som visar vad svenskarna avskyr mest på film. 38 % ogillade orealistiskt våld. 19 % av männen blev irriterade av moralkakor och 21 % av kvinnorna retade sig på utdragna sexscener.
Det största problemet är att 44 % stör sig mest på usla skådisar. Det gör att den svenska filmindustrin verkligen har fått nåt att bita i om dom ska börja göra film efter publikens kravlistor.
*
Den här insmickrande jävla tillgjordheten och rädslan över att inte kunna vara precis alla till lags sprider sig som en kulturell böldpest. Publikfrieriet håller på att ta död på film och litteratur – och på musiken.
Precis en vecka innan jag ska se Paul McCartney får jag ett mail från konsertarrangören.
Live Nation skriver:
”Under den nästan tre timmar långa konserten kommer Paul McCartney att framföra ca 40 låtar. Spellistan innehåller ca 67 % Beatlesmaterial, 21 % från hans solokarriär och 13 % av Wings. Bl.a. får vi höra giganter som We Can Work it Out, Day Tripper, Paperback Writer, Lady Madonna, Hey Jude och Get Back. Under konserten kommer du få höra McCartney spela på sin ikoniska Hofnerbas, elgitarrer och en ukulele som han fått av George Harrison. Och piano, förstås”.
Bortsett från att Macca nobbar Day Tripper och Get Back, så blir konserten exakt som mailet beskriver. Till 101 % alltså.
Inte ens fyrverkerierna under Live and Let Die överraskar nån.
Men what the fuck?
Jag fick alltså en detaljerad jävla varudeklaration en hel vecka innan konserten!
Det här inställsamma trålfisket gör mig både besviken och förbannad.
Frågan är hur långt nöjesindustrin är beredd att gå för att behaga folk.
När Chuck Berry spelade i Helsingfors 2013 tyckte en åskådare att konserten var kass. Besökaren krävde och fick pengarna tillbaka. ”Beslutet väntas få stora konsekvenser för det kvalitetskrav som åskådare kan ställa”, meddelade arrangören.
Se där ja.
Vad blir nästa steg?
Kräva pengarna tillbaka om man inte får höra sin favoritlåt?
Tja, varför inte.
Och hur länge dröjer det innan regissörer i förväg måste innehållsdeklarera sina filmer?
När tvingar publiken fram möjligheten att kräva pengarna tillbaka om man är missnöjd med en film eller en pjäs?
Fan vet, men det kan skrämmande nog bli rätt snart i en inte alltför avlägsen galax.
*
Till sist … Tidningarna har rapporterat att en delfin har förirrat sig in i Östersjön igen – eller rysk ubåt, som det svenska försvaret säger.