Av Ludwig Swanberg
Man måste få drömma sig bort ibland. Hur skulle livet vara om man råkat snubbla på en portfölj med välstrukna tusenlappar under skogspromenaden, och snällt lämnat in den som hittegods hos polisen, för att några veckor senare få meddelandet att "ingen har hört av sig och anmält portföljen som saknad, så var god och hämta så snart som möjligt." Är det inte så världen fungerar?
Önskelistan
Där stod man alltså med kraftigt uppgraderad budget för hemmabioanläggningen – ja, vad kan man annars lägga pengar på? Kläder? Resa? Bil? Nej, du hör ju själv hur dumt det låter. Ett par riktigt välgjorda fronthögtalare, med lämplig center och bakhögtalare, och så ordentligt med kraft till varje kanal. Ett par subwoofers på det, när vi ändå håller på. En bra ljud- och bildkälla och en fet projektor, och så är det klart! Lätt som en plätt. Eller...?
Mount Evidence
Ett helt berg av välbyggda trälådor tornade upp sig utanför vårt hemmabiorum. Dynaudios tunga artilleri kommer väl förpackat. Det krävs minst två man för att få upp Evidence Platinum ur sina tre trälådor. Runt fyrahundra kilo väger ekipaget tillsammans. Foten är separat. Det kan vara en god idé att ha en hyfsad uppfattning om var de ska stå, för de låter sig inte flyttas runt i första taget.
Väl på plats förvånar de med att se riktigt möbleringsvänliga ut – mycket tack vare den smala välformade frontbaffeln och den skyhöga finishen. Vårt exemplar anlände i ett grafittonat rot-träslag (ögonlönn) som kallas Mocca. Extremt elegant och graciöst, trots storleken. Kabinetten sätts samman och lackeras i Danmark, och resultatet håller absolut världsklass. Lacken är djup och jämn, och tål en granskning med lupp om du är kräsen.
Konstruktion kolonn...
Högtalarna består av två portförsedda basdelar på vardera sidan av en mittsektion med två ventilerade mellanregister och två vertikalt placerade silkesdomediskanter. Ett dubbelt D'Appolito-arrangemang, skulle man kunna säga. Lösningen handlar dels om att öka effekttåligheten, men fokus ligger på att få en begränsad spridning av de högsta frekvenserna. Man kallar konceptet DCC – Dynaudio Directivity Control. Det ska enligt konstruktörerna göra det möjligt att placera högtalarna även i lite mindre rum.
Vårt rum passar väl in på den beskrivningen med runt 25 kvadrat. Dessutom har vi en hel del akustiska egenheter att tampas med i rummet, som kommer till liv särskilt när det finns gott om kraft och energi i hela frekvensregistret hos systemet. Vi fick alltså möjlighet att kontrollera om konceptet fungerar i verkligheten också.
Bestyckning
En solid fyra centimeter tjock aluminiumbaffel huserar alltså två 15 cm MSP- (magnesium-silikat-polymer)-mellanregister och två 28 mm Esotar silkesdomediskanter. Basdelarna har två 18 cm MSP-basar var, med en bakåtriktad port per par på baksidan. Morten förtydligar att sedan ungefär ett år tillbaka har Dynaudio slutat leverera sina element till konkurrerande tillverkare. De vill själva dra fördel av sina landvinningar på utvecklingsavdelningen, och det kan man ju förstå ur ett rent affärsmässigt perspektiv. Även om bland annat Wilson och Totem säkert skulle fortsatt samarbetet om de kunnat. Filtret är förhållandevis kompakt, och innehåller givetvis utvalda komponenter av högsta klass. Som alltid med Dynaudio rör det sig om en singlewire-konstruktion. Polskruvarna är WBT Nextgen – en beprövad och väl fungerande koppling.
Motorblock
Ytterligare ett berg staplades snart upp bredvid trälådorna. Hegels tyngsta artilleri hade anlänt. Elvahundrawatts monoblock till framkanalerna. Ett stereoslutsteg till bakkanalerna. Allt balanserat. Som ljudkälla valde vi den förvånansvärt kompetenta Oppo BDP-103D. Jonas Olssons eget Anthem processorförsteg valdes med hänsyn till dess förnämliga ljudkvalitet via Analog Pass Thru-ingången. En äkta balanserad konstruktion som gör det möjligt att dra långa XLR-kablar till varje slutsteg utan kvalitetsförlust.
Vi ställde med mycket möda och stort besvär upp hela artilleriet och slog igång systemet och lyssnade förväntansfullt. Nu skulle det bli åka av minsann.
¬– Hurra!
Men...
Mungiporna sänktes dock. Sakta men säkert. Slokörat kunde vi konstatera att detta mäktiga multidollar-system på sin höjd lät... mycket. Men bra? Nä, inte särskilt bra alls faktiskt. Vilken besvikelse! Halleluja-momentet uteblev alltså helt, och vi fick lov att tänka efter ordentligt. Hade vi gjort något fel? Är vårt rum helt omöjligt för högkaliber-utrustning som denna? Tre dagar senare skulle vi finna svaret. Eller svaren, snarare...
Arbete
Under dessa tre dagar gjorde vi en rad förändringar: Först plockade vi ut all övrig bråte från rummet. Andra högtalare och apparater packades ihop och skickades tillbaka. Allt löst plockades ihop. Så fick vi fritt golv och kunde lyssna oss till en optimal lyssningsposition. Fåtöljerna åkte först bakåt en meter, och sedan framåt en bit. Så fick vi möjlighet att fin-positionera högtalarna. Eftersom rummet är oregelbundet och har både hårda och mjuka väggytor, jämnade vi ut oddsen genom att addera diffusionspaneler och dämpning på lämpliga ställen. Allt för att ge alla högtalarna ett likartat utgångsläge.
De förskräckliga grenkontakterna i vit plast med strömbrytare (en envis motståndare till välljud) byttes ut mot välgjorda dosor utan brytare. Och så lyssnade vi igen. Och visst, nu lät det nästan bra. Det kunde låta helt acceptabelt om man spelade gles musik med få instrument, till och med. Men vi hade ju just gjort av med en hel portfölj med pengar, så vi ville vidare.
Alltså slet vi ut allt vårt vanliga bland-kablage och ersatte det med kablar av erkänt god kvalitet med dokumenterad, uppmätt och framlyssnad hög prestanda. Först tvättade vi alla kontakter, förresten. Precis alla kablar, inklusive strömkablar och bildkablar, var nu tillverkade med samma material, och enligt samma princip. Det brukar kunna löna sig. Systemet sattes sedan på repeat och fick spela ihop sig över helgen. En bit över sextio timmar arbetade anläggningen ihop sig. Och det var sedan det hände.
Fattaru...?
Jag citerar mig själv i det upprymda telefonsamtalet till min gode vän Nicke som ägde rum under måndageftermiddagen: "Alltså sexhundra procent bättre räcker inte! Det känns mer som SEXTUSEN procent bättre än förra veckan! Förstår du?"
Det gör man dock inte utan att själv få höra. Det var bara en sak att göra. Efter en noggrann kalibrering, med både tumstock och decibelmätare var vår tunga anläggning så sällsynt potent att jag var tvungen att slita mina kollegor från kontorsstolarna i tur och ordning. "– Har du en minut? Bra, kom med här en stund bara."
Några ytterligare citat följde. "– Så här bra har det aldrig låtit här tidigare." Och "– Wow! – i morgon är det jag som tar med alla mina favoritskivor och filmer. Det här får man bara inte missa."
Prestanda
Ytterligare tre dagars petande och optimerande har ägt rum när detta skrivs. Anläggningar spelar ihop sig, vare sig du vill eller inte, och ju högre upplösning och precision på högtalarna, desto lättare är det att notera den ljudmässiga förändring som äger rum i början av en anläggnings liv, även för den otränade.
Dynaudio- och Hegelkombinationen har nu tillfullo accepterat varandra, och bjuder på fullständig galaföreställning så fort vi trycker PLAY. Flera hela filmer har passerat dess väg – och en hel del musik. Vi har även noterat att fönsterrutorna i hela vårt kontorslandskap behöver förstärkas. De har skakat loss, och sjunger mer än gärna med i varje sekvens. Vi får staga upp dem.
Ljudet från kombinationen präglas av en helt oansträngd grundklang, som till synes obesvärat projicerar upp en röst eller ett instrument i perfekt höjd och storlek, även om tredje världskriget är i full gång i bakgrunden. Eftersom man alltid bara får mer av det goda när man ökar volymen, är det svårt att låta bli. Det låter aldrig gällt eller ansträngt eller krystat eller komprimerat. Det blir bara större, stadigare och härligare.
Själv kan jag få tinnitus-attack av en skrällig transistorradio eller ett par laptop-högtalare om det vill sig illa. Distorsionen gör att jag klipper med ögonen och vänder bort huvudet. Flygplans-utrop är helt olidligt, till exempel. Men med Dynaudio/Hegel kan jag bara bada i STORT och STARKT välljud. Öronen håller sig lugna och glada, i princip oavsett ljudstyrka. Det betyder bara en sak. Det spelar rent och klart. Precis som i verkligheten.
Subwoofers, behövs det?
Evidence Platinum orkar gräva djupt på egen hand. De hämtar mäktiga mörka klanger ur både musik och film. Aldrig någonsin låter det basfattigt. Spänst i anslaget och mullret från ett stort bastrummeskinn levererar snarare en ovanligt välavvägd bas. Att tillsätta två Dynaudio Sub 600 subwoofers kan därför verka fullständigt onödigt. Men mycket vill ha mer, och med två glada inkalibrerade tolvtumsbasar i anläggningen blir framförallt bioljudet ännu större och ännu mer slagkraftigt. Det blir Cosmonova-känsla! Och min gamla slagdänga känns aktuell igen: Kraftfull och precis avgrundsbas är roten till allt gott. Jag menar det också.
Några gupp på vägen
Det kändes av någon anledning "lagom" att låta centern drivas av ett lite mindre slutsteg än de stora fronthögtalarna. Jag vet inte varför. Det resulterade dock i ett alldeles tamt och ointressant ljud från mitthögtalaren. Jag går fram och kontrollerar om diskanterna överhuvudtaget är igång, till och med. Jodå, de är igång. Kan det vara så att den horisontella placeringen – jämfört med fronthögtalarnas vertikala – är anledningen? För att ta reda på det ställer jag Evidence-centern på högkant. Det går – en liten stund. Det blir en liten smula bättre, men inte fullt ut. Tillbaka på magen igen, och fundera på övriga skillnader.
Slutsteget, där har vi det. En enkel omkoppling, och så har vi elvahundra watt istället för tvåhundra. Resultatet låter inte vänta på sig. Nu hör man att det handlar om high end. Centern spelar plötsligt stort, öppet och dynamiskt – precis som fronthögtalarna! Klara och tydliga besked från Centerpartiet här: "– Vi vill ha samma budget som höger- och vänsterpartiet. Annars surar vi."
Kling Klang
Totalklangen drog ett tag åt det lite ljusare hållet, och timingen satt bara nästan bra. Anledningen till det var att vi satt för lågt i förhållande till högtalarnas vertikala vinkling. En lätt framåtlutning av högtalarna och en kudde under baken gjorde susen. Även centerhögtalarens vinkling har betydelse för klangen.
Biodags
Filmen Kon Tiki handlar om Tor Heyerdals flottfärd över världshaven. Den formligen väller ur sig ihållande lågbas i alla kanaler. Vi filtrerade bort allt under 40 Hz till både center och bakkanaler, vilket gav klarare dialoger och mer obehindrade piskstormar över jättevågorna i rummet som resultat.
Thomas Alfredssons filmatisering av John LeCarrés spionroman Tinker Taylor Soldier Spy är full av miljöbyten. Alltifrån rymliga parlamentsbyggnader och bibliotek till en trång husvagn vid floden. Evidence-systemet bygger upp en så homogen och förtätad ljudbubbla att vi formligen befinner oss inuti filmen. Om tanten längst bort i lässalen slickar på fingret när hon vänder blad så hör vi det. Tydligt.
Actionfilmen A Stranger in Paradise ser ut att vara en vanlig dussinrulle i videohyllan. Soundtracket är dock ovanligt pulserande och levande – det hårda dubstep-drivet inne på nattklubbarna varvas med MC-jakter och svettiga slagsmålsscener. Filmen formligen bärs upp av ljudmiljöerna – utan dem hade jag lätt missat poängen. Med all kraft i världen i återgivningen sitter jag upp i stolen och håller i mig i armstöden, och filmen tar slut precis på en gång, trots sina 98 minuters speltid. Jag är inte ett dugg lyssningstrött, volymen till trots. Tvärtom – jag vill genast se en film till.
Och så har veckan fortsatt. Känslan påminner om att ha en supersportbil till sitt förfogande nere i garaget i ett par veckor. Med fritt bensinkort. När man vill kan man ta sig en åktur. En skillnad är att i biorummet finns ingen rusningstrafik. Inget snöslask. Och inga söliga medtrafikanter. Bara en skön förarstol, en fjärrkontroll, och en hel hög med film som bara väntar på att få spelas upp i supersystemet. Varje film blir en alldeles egen åktur. Oftast med full fart i berg-och-dalbanan. Suget i magen. De uppspärrade ögonen. Pekfingret mot filmduken. "– Såg du!!!" Eller som här: "– Hörde du!!!"
Slutsatsen är enkel. Råkar du snubbla över en portfölj med pengar i skogen, är Dynaudio Evidence Platinum & vänner ett säkert sätt att gradera upp livslusten. Men det är inte bara att betala och se glad ut. Har du inte tålamod själv, så anlitar du en kunnig installatör, som inte ger sig förrän du skiner som en sol. För oss blev det en resa med några gupp, men den slutade lyckligt. Överlyckligt, till och med.
Nu får du ursäkta mig, men här får jag lov att avbryta skrivandet för den här gången. Jag har ett viktigt ärende jag måste sköta nu, förstår du. Eller, äh, jag ska säga som det är. Jag måste kolla på en film till. Bara en till. Jag lovar.
Dynaudio Evidence Platinum
Typ: Trevägs golvhögtalare med basreflex
Bestyckning: 4 st 18cm basar, 2 st 15cm mellanregister, 2 st 28mm domediskanter.
Känslighet: 89 dB vid 2,83V/1m
IEC effekttålighet: 550 W
Impedans: 4 ohm
Frekvensomfång: 28 Hz – 25 kHz (+/-3dB)
Portfrekvens 27 Hz
Vikt: 115 kg styck
Mått: Fot 210 x 390 mm. Kabinett 210 x 1940 x 510 mm
Pris: 650 000 kr per par
Dynaudio Evidence Center
Apparattyp: Trevägs centerhögtalare med basreflex
Bestyckning: 2 st 17,5 cm basar, 2 st 15cm mellanregister, 2 st 28mm domediskanter.
Känslighet: 90 dB vid 2,83V/1m
IEC effekttålighet: 350 W
Impedans: 4 ohm
Frekvensomfång: 27 Hz – 26 kHz (+/-3dB)
Portfrekvens 27 Hz
Vikt: 55 kg
Mått: 1222 x 210 x 464 mm
Pris: 213 000 kr
Dynaudio Confidence C1 Signature
Apparattyp: Tvåvägs stativhögtalare med basreflex
Bestyckning: 1 st 17,5 cm bas, 1 st 28 mm domediskant
Känslighet: 85 dB vid 2,83V/1m
IEC effekttålighet 170 W
Impedans: 4 Ohm
Frekvensomfång: 45 Hz – 22 kHz (+/-3dB)
Vikt: 10,9 kg
Mått: 200 x 445 x 430 mm
Pris: 75 000 kr per par
Dynaudio Sub 600
Apparattyp: Aktiv subwoofer med sluten låda
Effekt: 300 W
Bestyckning: 1 st 30 cm baselement
Mått: 350 x 370 x 420 mm
Vikt: 21 kg
Pris: 17 000 kr
Info: www.dynaudio.com
Hegel H30
Apparattyp: Monoslutsteg, transistorbestyckat
Effekt: >1100 W vid 8 Ohm
Distorsion: < 0,003% vid 100W
Dämpfaktor: > 500
Strömförbrukning: 120 W på tomgång, 30 W vid Eco-mode
Mått: 430 x 210 x 550 mm
Vikt: 45 kg
Pris: 100 000 kr per styck
Hegel H20
Apparattyp: Stereoslutsteg, transistorbestyckat
Effekt: 2 x 200W vid 8 Ohm
Distorsion: <0,006% vid 100 W
Dämpfaktor: >1000
Strömförbrukning: 60 W på tomgång
Mått: 430 x 120 x 370 mm
Vikt: 25 kg
Pris: 42 000 kr
Info: www.hegel.com
Publicerad i HemmaBio 3/2014