Test: B&W vs. Triangle
Text Ludwig Swanberg
Vad behöver vi? Ett ledigt testrum, och så passande elektronik och kablage. Marantz nya för- och slutstegskombination AV 7702 och MM 7055 känns både ny och lämplig som hjärna och kraftverk. En 4K-uppskalande Blu-rayspelare från Sony, och en gigantisk TV från Philips kommer också väl till pass. Nätkablar och bildkablar från Chord och ljudkablar från Audioquest knyter ihop kalaset. Spelet kan börja.
Triangle är först ut, och firar 20-årsjubiléet av sin Esprit-serie med nya versioner av alla högtalare. Fronthögtalarna består av ett par fullvuxna Esprit Talas Ez golvhögtalare. Det regelbundet fyrkantiga testparet är utfört i högglansig vitlack, men kan även fås i dito svart, eller i valnötsfanér. Fotavtrycket är rejält breddat med en stadig glasplatta med fyra spetsiga koner nedåt. Inte tre alltså, som på större Triangle-pjäser. En hyfsat stor basreflexport framåt, och två 6,5-tums glasfiberbasar med inverterad upphängning ovanför den. Så långt känns allt helt normalt.
Men ovanför basarna huserar ett helt nytt vitt mellanregisterelement i "naturfiber" med svart dammkåpa, och längst upp Triangles hornladdade titandiskant med fast fasplugg. Den känner vi igen från både Magellan och Signature-serien. Jag börjar misstänka hög verkningsgrad och okonventionella delningsfrekvenser. Kabinetten är inte jättetunga, men känns väl hopskruvade, med tyngdpunkten förankrad betryggande långt ner i lådan. Ingen överhängande vältrisk alltså, vilket känns skönt med tanke på det stiliga utförandet.
Baktill är det förberett för bi-wiring eller bi-amping om så skulle önskas. Många hemmabioförstärkare har ju intern omkopplingsmöjlighet till det senare alternativet, och ibland gör den extra tillförda kraften och kontrollen storverk, så möjligheten är välkommen.
Baksätesförare
Baktill, ja. Där ståtar ett par stativhögtalare i samma serie. Skär bort basdelen och låt det prydliga vita mellanbaselementet ta hand om allt under horndiskantens delningsfrekvens, och förse fronten med inte mindre än två grunda basportar, så har vi fått till grunden för ett par Triangle Esprit Comete Ez stativhögtalare. De är med sitt vita cellulosamembran och ovan nämnda horndiskant noggrant klangmatchade med fronthögtalarna. Möjligheten till bi-amping är dock bortrationaliserad. Ett par välgjorda terminaler bakåt är det vi får hålla tillgodo med. Jag gissar fortfarande på relativt hög verkningsgrad, förresten. Och en förstärkarvänlig impedans ovanpå det. Det är ju Triangle. De brukar vara lättflörtade.
Annie Loves Speakers...
Centerpartiets ledare heter i det här fallet Esprit Voce Ez. Vi känner igen den fyrkantiga högblanka lådformen och de dubbla framåtriktade portarna, som här dock sitter precis under diskanten, vilken logiskt nog är identisk med övriga högtalares. Två mindre mellanbaselement i vit naturfiber längst ut åt sidorna.
Bra centerhögtalare är inte det lättaste att få till. De måste dels operera liggandes, och dels försöka låta som fyra större stående högtalare. Dessutom får de en stor del av den totala ljudmixen i produktionerna.
Centermatchning
För att avgöra om en centerhögtalare tillför eller "frånför" något i förhållande till totalmixen, är det en enkel sak att jämföra samma filmsekvens både med och utan centerhögtalare. Ta gärna en scen där det händer mycket, med både bakgrundsmusik och babbel på högsta växeln. Kör först med center, och gå sedan in i processormenyn och ta bort den. Det går fort och lätt. Ganska snart hör du om ingenjören gjort jobbet ordentligt. Vi noterar ofta hur dialogen faktiskt låter naturligare utan centerhögtalare, men lika ofta är det helt tvärtom. Martin Logans centerhögtalare i deras stora biosystem som vi testade för några nummer sedan var ett exempel som talar för att man ska använda sin center. Den gjorde dialogen befriande kristallklar och avslappnad. Men hur är det här?
En vanlig brusning avslöjar en del. Dels att vårt rum låter hårdare till vänster än till höger, vilket avhjälps med diffusorer på första reflexen. Oregelbundna former, alltså. Den avslöjar också att centern vill komma upp en bit. Alltför lågt placerad blir den mumlig och bumlig, och därigenom otydlig. En halvmeter ovanför golvet låter den plötsligt som en tre gånger dyrare högtalare, där den står stadigt på sitt stativ (mitt i vägen för bildtexten...).
Vi lyssnar på musik
Eftersom Esprit-serien är erkänt populär bland musiklyssnare, testar vi med musik först, och då mest i två kanaler, med några undantag. Triangle-högtalarna är väl inkörda, så vi kan börja lyssna noggrant på direkten. Vi hittar en jämn klangbalans och en bra energi ungefär sjuttio centimeter från bakväggen i testrummet. Lite lagom invinkling, och inte för brett isär börjar de låta varma i kläderna. Ljudet är livfullt och öppet, och det känns som att några strimmor vårsol letar sig in i rummet när vi spelar.
Det är lätt att lyssna, och vi börjar fundera på vad det är som får det att rycka i mungiporna på oss när vi har musikstund med Antal Ez. Efter ett antal (host...) skivor med bland annat David Bowie, Gorillaz, Keith Jarrett och Madonna levererar hjärnan en teori: Det handlar om verkningsgrad, och kanske i ännu högre grad dynamiskt förlopp hos mellanregistret och diskanten. Ja, särskilt diskanten. Transienter skjuts iväg med en gnistrande energi och lätthet som gör att alla percussionljud och strängljud får en extra skjuts precis i början av sitt liv. Det blir lite fyrverkeri över föreställningen, men inte så att det blir påfrestande. Snarare underhållande. Det blir också ovanligt lätt att följa med i sångtexter, för artikulationen finns där.
Längre ner i registren är det snäppet försiktigare, dock. Erkänt bastanta mansröster låter fylliga i mellanregistret, men känns mer återhållna nedåt. En tendens till tjockhet i rösten infaller också om vi spelar extra starkt, men då får vi också provocera fram effekten.
Med multikanalsproducerad musik är det påfallande hur fram- och bakhögtalarna hjälper varandra att bygga upp en trovärdig spelplan runt dig som lyssnar. Det fungerar riktigt bra, och bygger sannolikt på att Esprit Comete Ez-högtalarna är så pass potenta nedåt som de är, trots sitt enda baselement och sin begränsade lådvolym. Samma delningsfrekvens som storasyster Antal Ez hjälper också till att hålla fasvinklarna i schack och undvika utsläckningar mellan bak- och framhögtalarna.
Och ser på film
Ibland släpps filmer som är så pass komplicerade att det kan krävas många tittningar innan poletten trillar ner. För mig är Inception ett sådant exempel. Den är dessutom välinspelad och innehåller både dialog och reptilsnabba rikoschetter parat med domedagsbas och "hela världen rämnar"-passager. Perfekt för bioljudstestande. Leonardo diCaprios strama och menande dialogföring genom filmen ställer också krav på en naturlig röstförmedling hos centerhögtalaren. Det var inte en helt lätt nöt att knäcka, skulle det visa sig. Till en början lät den betydligt rundare och mumligare än de övriga högtalarna, och gjorde oss inga tjänster alls. En överkoppling till 4.0 (centerdialogen inmixad i framhögtalarna) lät betydligt mer övertygande, särskilt för den som sitter i mitten i salongen. Med dialogen tillbaka i centern blir det mumligt igen.
Vad gör man då? Jo, man går in i setup-menyn och begränsar basen till centern. Redan vid 40Hz delning börjar den låta gladare. Men det är inte förrän vi placerar den på ett stadigt stativ och vinklar upp den en aning som den börjar platsa i kören, till glädje för dem som sitter på sidoplatserna i rummet.
Fler element betyder dessutom möjlighet till bättre dynamik, vilket märks extra mycket då det börjar vissla kulor kors och tvärs i biorummet. Centerns roll är viktig, och frågan är om Voce inte är i försiktigaste laget storleksmässigt för att kunna åka ikapp med de stora golvhögtalarna. Spielbergs Cowboys & Aliens är fullproppad med salta ordväxlingar. Visst hörs dialogen klarare med en rätt placerad center, men så värst mycket hår på bröstet har inte karaktärerna via Voce.
Efter några dagars lyssnande når Triangle-systemet upp till ett OK resultat, där framförallt toppen och röstregistret får höga poäng för sin renhet, luftighet, klarhet och pigga accentuering av transienter och konsonanter. Men man vill ändå inte kasta hatten i luften och ropa Yeee-haaa! vid filmtittande, och det är något av ett problem.
Men problem är till för att lösas, så vi prövar allt möjligt (starkare förstärkare, lyxkablar, omplacering) innan vi hittar den saknade pusselbiten.
Så drar vi oss till minnes hur Signature-serien som testades i Hemmabio Nr 12/2013 växte flera snäpp när vi testade att bi-ampa fronthögtalarna. Det måste undersökas även på Esprit:arna. Två vändor Audioquest Jade till varje högtalare, och egna förstärkare är allt som behövs. Och visst händer det grejer: En ny spänst i anslaget även i de nedre registren infinner sig, samtidigt som den tidigare ljusa grundklangen förändras till neutral och faktiskt varm grundklang.
Du bör absolut använda dubbelförstärkningsmöjligheten om du har den i ditt förstärkeri. Ett par kablar till är totalkostnaden, men ljudkvaliteten ökar ordentligt. Ändå infinner sig inte tillfredsställelsen över att "vara framme" helt och hållet. En gnagande känsla säger oss att det är något som saknas fortfarande...
Ka-booom!
Du har förmodligen gissat det. En välgjord subwoofer bärs in i biorummet, och vi kalibrerar om alltihop en gång till. Bowers & Wilkins ASW 10 CM får uppdraget, och så spelar vi om musikspåren och några väl valda bioscener igen. Och nu reser sig nackhåren till slut. Puh. Systemet får ett behövligt tillskott av kött och blod i förmedlingen, och dundrar på med långt större självsäkerhet än tidigare. Faktum är att den fina klara toppen låter ännu finare och klarare också.
Slutsatsen är oundviklig i det här fallet: Triangle Esprit Ez-serien är välgjord och spelglad, men du behöver en bra sub om du vill höra vad de kan på riktigt. Fem Punkt Noll fungerar alltså bara halvbra. Fem Punkt Ett däremot, blir en riktig femetta! Musik och film levereras med klar himmel och välkomna vulkanutbrott i botten. Roligt.
Triangle ligger i Soissons i Champagnedistriktet i norra Frankrike. Företagets VD heter Marc Le Bihan. Hans kompanjon Olivier Decelle öppnade i mitten av nittiotalet en HiFi-butik i Paris. År 2006 tog han steget fullt ut och köpte ut förre ägaren Renaud de Vergnettes och tog över företaget tillsammans med Marc Le Bihan. Tillsammans har de omorganiserat och moderniserat hela företaget. All tillverkning sker på plats i fabriken, och man har även byggt upp ett ekofritt rum och en mätinstitution i en närliggande byggnad. Allt för att ha korta produktionsvägar och full kontroll på varje enskild parameter i tillverkningen.
I Sverige representeras Triangle av Hembiobutiken, som både är importör och butikskedja. En extra fiffig lösning, som delas av bland andra Hifi Klubben...
Engelsk manskör
Högtalartester är alltid kul och intressant, och det blir bara bättre av att ha något att jämföra med. På så sätt efterliknar vi ju också situationen ute i butikerna, där det gäller att försöka förstå vilket av de föreslagna systemen som stämmer bäst överens med ens egna preferenser. Ingenjörerna bakom varje högtalare är inget annat än vanliga dödliga, som också går omkring och föredrar en viss parameter i återgivningen framför en annan. Och det hörs tydligt på slutresultatet, vilket gör jämförelser roliga och intressanta.
Bowers & Wilkins nya S2-versioner av den lyxiga mellanklass-serien CM (compact monitor) ståtar med en rad förbättringar. Diskanten är ny, med en dubbelmembranslösning som ger möjlighet att låta ett ännu tunnare mittparti hämta stadga från ett omgärdande yttermembran. Båda i aluminium. Lösningen ger en ännu mer linjär högfrekvensåtergivning, som dessutom når högre i frekvens än tidigare.
Mellanregisterelementet är fortfarande i företagets karaktäristiska gula kevlarväv, men har arbetats om helt, för att lägga resonansfrekvensen högre upp, vilket stör mindre, och för att kunna lösa avrullningen nedåt med betydligt färre komponenter i delningsfiltret. Dessa har i sin tur kunnat kostas på lite mer än tidigare, med bland annat Mundorf-kondensatorer, vilket ska ge ännu större renhet i de övre oktaverna. Både diskant- och mellanregisterelementen är dessutom mekaniskt avkopplade från chassit med varsin isolerande gummiring i infästningen.
Framåt
På CM9 S2, som är den näst största högtalaren i serien, delar två kevlarbasar längst ned på lågfrekvenserna. Bakåt hittar vi den karaktäristiska och patenterade "inverterade golfbolls-porten", som forskats fram för att eliminera alla former av blåsljud som kan uppstå vid högre volymer. Två par välgjorda terminaler förbinds med vinklade metallbleck. En ytterskruv trycker på en innerbricka, för att slippa de vridmärken och urhalkningar som kan uppstå med enkelskruvslösningar. Det gör att det går att dra fast spadar extra hårt. Trevligt.
En bredare bottenplatta försäkrar att högtalaren inte välter i första taget, men se absolut till att jämföra med och utan om du inte har "hela havet stormar" hemma. Bas-svaret blir nämligen ganska olika...
Kabinetten är tyngre och känns verkligt solida i konstruktionen. Finishen är hög, oavsett om du väljer matt vit, blank svart eller träfanéret i rosewood. Både spikes och mjuka fötter medföljer till golvhögtalarna.
Bakåt
Bakhögtalare får man lov att välja efter möbleringsmöjlighet. Bäst blir det med fyra välljudande klangspridare med samma tonalitet och fasförlopp som framhögtalarna. Fyra CM9:or vore därför superfräckt, men hur många av oss klarar av en sådan möblering i verkligheten? Vi får skala ned en aning. Och eftersom utmaningen i den här testen var att försöka få till ett Fem Punkt Noll-ljud av hög klass, sträcker vi oss ända ned till ETT par CM1 S2:or. Minstingen i serien alltså, med ett lilleputt-utseende som får varje besökare att utbrista ett sött "nämen halledudane-mej då".
De är helt enkelt urgulliga. Men lika bergstadigt byggda som fronthögtalarna, och faktiskt utrustade med både basport och dubbla terminaler bakåt, och de avkopplade nya elementen framåt. High Tech, helt klart. De placeras 2 meter bakom oss, på samma höjd som frontarnas diskanter.
Mitt emellan
Talmannen i Bowers & Wilkins högtalarparti heter CM Centre2 S2, och är den större av två tillgängliga centerhögtalare i serien. Den är hela nitton kg tung, och förefaller mycket solid i sin konstruktion. Bakåt har vi dubbla terminaler och basportar, en för varje kevlarbas på fronten. Mitt frampå sitter den nya diskanten i överkant på baffeln, och det nya mellanregistret i underkant.
Det är en stor bjässe vi har att göra med, så uppställningen kräver en del stånk och stön. Som så ofta här på redaktionen utbrister vi med hurra- eller burop när vi upptäcker detaljer och designlösningar på produkterna. Själv rynkade jag på näsan när jag noterade att man fällt in en Bowers & Wilkins-logotyp ovanpå CM C2-centerns topplatta, medan Magnus tyckte att det tillförde något och ju såg "coolt ut". Jag har alltid pillat bort mina bilars typbeteckningar från bakluckan, medan Magnus gärna betalar extra för en snitsig bakluckelogga (faktiskt sant! /Red), så man är väl olika helt enkelt.
Bowers & Wilkins startade som ett samarbete mellan vännerna John Bowers och Roy Wilkins på en liten högtalarfirma i Worthing, West Sussex i England år 1965. De satte ihop högtalarsystem till lokala beställare. 1966 kontaktades Peter Hayward, och den egna verksamheten B&W startades. En dag kom en gammal dam vid namn Miss Knight in. Hon ville beställa ett par högtalare, och blev så imponerad av resultatet att hon donerade tiotusen pund som utvecklingskapital till företaget. B&W:s första högtalare P1 såg dagens ljus redan år 1966, och valet att börja producera "folkhögtalare" i och med DM-serien (domestic monitor) anses ha varit avgörande för företagets fortlevnad. B&W Group Ltd är idag en av de absolut största tillverkarna, och innefattar även Classés elektroniktillverkning liksom större delen av Rotels världsdistribution. B&W tillverkar högtalare, men är även stora på hörlurar, kompakta allt-i-ett-system och aktiva system för studios och datorer. John Bowers dog 1987. Utvecklingen fortsätter dock i oförändrad takt.
Lugnet i stormen
Vi kopplar upp allt på samma sätt som Triangle-systemets första konfiguration, alltså singlewirat och utan subwoofer. Och så tutar vi och kör. Det tar ungefär en halv nanosekund att notera att B&W:s lösning skiljer sig från Triangles på en hel rad sätt. Underhållande att samma musikstycken kan återges så olika. Där Triangle låter vårfräscht, ljust och luftigt med en kristallklar uppstart av varje ton, siktar B&W snarare på att leverera ett rikt och mättat ljud, där klangerna är tätt vävda tillsammans och verkligen hänger ihop.
Substantivet jag söker är helhet. Vänligt, värdigt och väldigt låter CM9 S2:orna, som trots en klart lägre verkningsgrad ändå lyckas låta muskulösa och starka redan i grunduppkoppling med en förstärkare per kanal. Det är inte samma "knorr" som hos Triangle, men i gengäld är det skönt och avslappnande att låta sig svepas med i de rika jordade klangerna, och njuta av tyngden hos bastrummor och basinstrument, analoga eller digitala. Även "radiomusik" som Madonnas Ray Of Light låter mångbottnad och mäktig, och klangen håller faktiskt i sig på förvånande låga volymnivåer också.
Biodynamiskt
Vi kopplar in centern och bakhögtalarna och åker iväg på filmäventyr. Inception köttar på med långsamma domedagsackord, och den eftertraktansvärda ljudbubblan runt lyssnaren vävs med täta trådar. Det hänger ihop lika bra som hos Triangle, men klingar dovare och mer försiktigt, vilket gör att rumsakustik i olika miljöer visserligen framgår väl, men inte med lika stora skillnader som hos Triangle.
De små CM1:orna bibehåller dock förvånansvärt mycket pondus när stora farkoster åker diagonalt från framkant till bakkant på filmen. Det blir inte ubåt fram och barkbåt bak, så att säga. Även vid nivåer som gör det nödvändigt att gallskrika "– KAN DU SKICKA POPCORNEN!" till fåtöljgrannen håller de små rackarna ljudkvaliteten, och börjar inte dista eller skallra i första taget. Visst, vi kapade dem vid 40 Hz, men ändå.
Herr Talman
Det är återigen när vi börjar finlyssna på talade ord som det inte riktigt stämmer till hundra procent. Samma visa som med Triangle, alltså. Men inte riktigt samma iakttagelser: Där Triangle lät både lättviktig och bumlig med talad mansröst, låter B&W rund och mustig, som om skådespelarna på duken i själva verket var antingen skolade sångare eller logopeder. Allt låter "moget" och "fylligt". En snabb växling till Phantom-läge avslöjar att det inte har med inspelningarna att göra. Så, vad gör man?
Åtgärdspaket 1
Jo, man börjar med placeringen. Stor center med mycket energi mår bäst en bra bit från golvet (eller taket). Upp på stadigt stativ. Jo, bättre, men fortfarande sämre klang än utan. Upp med fronten så att den vinklas mer rakt på lyssningspositionen. Jodå, nu börjar det öppna upp lite bättre. Bort med byglarna baktill och i med ett par kablar till då? Mnjaää, biwiring ger mer en skillnad än ett lyft. Vi får koppla om och bi-ampa centern. Tur att vi gillar att koppla.
Och här förväntade vi oss att vara framme. Ljudet är öppnare och mer frikopplat från högtalaren, men det låter faktiskt fortfarande lite tjockare än de övriga högtalarna. Utan center låter naturligare. Skit också. Kan det vara så att vi fortfarande är för nära golvet? Ja, kanske. Vi lägger en Svanå diffusionspanel på golvet och jämför med och utan. Och jo, den hjälper till att städa upp röstklangen ytterligare. Vi pillar bort det lilla gallret från diskanten, och höjer därigenom verkningsgraden en smula. Jo, det fungerar, även om vi behåller gallren på på övriga högtalare.
Åtgärdspaket 2
Jag blänger lite avmätt på B&W-logotypen på toppen av kabinettet. Och så slår det mig – man kan ju testa att vända upp och ned på högtalaren! Det är lätt gjort, och snart är diskanten nederst, och det gula mellanregistret överst. Det ser lite lattjo ut till en början, men ljudkvaliteten som följer bär med sig beviset på att det är värt att hålla på och stöka till dess att man nått fram till målet. Nu äntligen spelar centern ihop med sina systrar, och tillför visserligen pondus och bröstkorg till Leonardo diCaprios röst, men bara precis lagom. Med den nya placeringen går det bra att koppla tillbaka till singlewire – det låter nästan lika bra.
Cowboys & Aliens drar in oss i mörka och misstänksamma salongsmiljöer, och tuggbussarna dunsar ner på golvet i häktescellen med mycket tobak kvar i mixen. Det går fort att förlora sig i filmen, mycket tack vare den tyngd och förankring i ljudet som följer med varje scen. Det låter lyxigt.
Baspaketet
När marsianerna anfaller och helvetet brakar loss känner vi oss tvungna att koppla in subwoofern igen och köra samma scener en gång till. Det går lätt. I med en LFE-sladd bara (CM-subben tar även högnivåsignaler. Separat reglage finns.), och ställ nivå och fas, och så kör vi igen. Och visst blir det ännu bättre, MEN...
...det är inte samma omvälvande sensation som det var med Triangle-systemet. Det låter ett snäpp större, och återger fallande marmorpelare med ännu mer mäktig pondus, men faktum kvarstår – B&W får faktiskt nästan godkänt även som Fem Punkt Noll-system. Det är goda nyheter för dig som bara inte får plats med sub, eller som vill bygga upp ditt system stegvis.
Juryn har enats...
Vad kan vi slutleda oss till efter alla åkturer och jämförelser? Jo, att vi har att göra med två välgjorda, noggrant klangmatchade system som båda tillåtits växa fram ur generationer av föregångare i samma envisa modellserie. Båda är tydliga förespråkare för sina ingenjörers ljudideal.
Triangle spelar med en förförisk lätthet, och sätter igång varje ton med en förtjusande kristallklar transient – ungefär som i verkligheten om du lyssnar efter noga. Det skär aldrig i öronen. Det finns rejält med energi i framförandet, och resultatet är medryckande och vårfräscht. För biomörkret är dock en subwoofer helt nödvändig som tillskott. Och allra helst bör du bi-ampa fronthögtalarna också. Gör du dig det besväret blir du belönad med ett högupplöst och livfullt ljud, med förmågan att bygga upp stora landskap i ditt biorum, och samtidigt tonsätta dessa med musik som får dig att vagga i takt med kroppen, där du sitter och nickar medhållande i biofåtöljen.
Bowers & Wilkins är rena balanskonstnärerna, och får redan i standarduppkopplat utförande fram en sammanhållen och rik klangbild som gör det skönt och avslappnande att luta sig tillbaka och åka med på film- eller musikresan. Upplösningen yttrar sig i en öppen men vänlig klang, som verkligen stryker dig medhårs och får dig att spinna som en katt i händelsernas centrum där i biorummet. Bi-ampa centern och tillsätt en bra subwoofer, så kommer du ännu längre in i Bowers & Wilkins förtrollande och förgyllda värld.
Vem tar vem?
Är du en sådan som gärna knäpper med fingrarna i takt med musiken och vickar i sidled på huvudet när du lyssnar på dina favoritlåtar? Spelar du kanske något instrument själv också? Eller går på konsert då och då, gärna på en klubb med en lite mindre scen med ett ösigt band som piggar upp tillvaron? Då är du förmodligen Triangle-typen. De är högtalarnas motsvarighet till dryckesvärldens champagne, med sin bubblande, sprudlande spelstil. De råkar dessutom tillverkas i Soissons i Champagne-distriktet i Frankrike, så det kanske hänger ihop, till och med.
Är du en livsnjutare med klädsamt låg vilopuls och en känslighet för de subtila nyanserna i tillvaron? Gillar du kanske att ta med dig kameran och gå på upptäcksfärd i några timmar, för att sedan i lugn och ro studera dina bilder och välja ut de tre bästa? Tycker du att det är viktigt att sitta bekvämt och få en stund för eftertanke, och kanske rentav lite andlighet någon gång per dag? Då är du antagligen rätt person för att njuta av Bowers & Wilkins sensuella och förföriska penseldrag över musikens och filmens målarduk. CM-systemets kvaliteter kommer krypande och sveper in dig i njutningsfyllda och precist avvägda klangresor. Om de också ska liknas vid en dryck, ligger en vällagrad Bordeaux nära till hands. Båda två utgör utmärkta exempel på hur mycket kvalitet och upplösning vi får för pengarna idag om vi siktar på ett system i denna intressanta klass kring fyrtiotusen kronor, där vi kan hitta fantastiskt fin prestanda om vi bara jobbar lite för det. En intressant utveckling, och två bra, helt olika tolkningar av uppgiften. Resultat: Fem Noll till England. Och Fem Ett till Frankrike. Ja du hajar...
Triangle Esprit Antal Ez
Typ: Trevägs golvhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm titandome, 1 st 165mm mellanregister, 2 st 165mm basar
Känslighet: 92 dB
Frekvensomfång: 40 Hz–22 kHz
Effekttålighet: 120 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 3,0 Ohm
Delningsfrekvenser: 3 500 Hz, 215 Hz
Mått: 240x1130x365 mm (BxHxD)
Vikt: 27,1 kg per styck
Pris: Från 22 000 kr per par
Triangle Esprit Comete Ez
Typ: Tvåvägs stativhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm titandome, 1 st 165mm mellanregisterbas
Känslighet: 90 dB
Frekvensomfång: 49 Hz–22 kHz
Effekttålighet: 80 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 4,4 Ohm
Delningsfrekvens: 3 500Hz
Mått: 300x1090x400 mm (BxHxD)
Vikt: 9,3 kg per styck
Pris: Från 10 000 kr per par
Triangle Voce Ez
Typ: Tvåvägs centerhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm titandome, 2 st 130 mm mellanregisterbasar
Känslighet: 91 dB
Frekvensomfång: 60 Hz–22 kHz
Effekttålighet 80 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 5,3 Ohm
Delningsfrekvens: 3 300 Hz
Mått: 510x168x290 mm (BxHxD)
Vikt: 9,5 kg
Pris: Från 5 000 kr styck
Tillgängliga utföranden: Högglans svart, högglans vit, valnöt
Info: www.hembiobutiken.se, www.triangle-fr.com
Bowers & Wilkins CM9 S2
Typ: Trevägs golvhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 150mm mellanregister, 2 st 165mm basar
Känslighet: 89 dB
Frekvensomfång: 46 Hz–28 kHz
Effekttålighet: 200 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 3,1 Ohm
Delningsfrekvenser: 4 000 Hz, 350 Hz
Mått: 320x1025x321 mm (BxHxD)
Vikt: 26,6 kg per styck
Pris: 25 000 kr per par
Bowers & Wilkins CM1 S2
Typ: Tvåvägs stativhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 130 mm mellanregisterbas
Känslighet: 84 dB
Frekvensomfång: 50 Hz–28 kHz
Effekttålighet: 100 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 4,0 Ohm
Delningsfrekvens: 4 000 Hz
Mått: 165x280x260 mm (BxHxD)
Vikt: 6,7 kg per styck
Pris: 8 500 kr per par
Bowers & Wilkins CM Centre 2 S2
Typ: Trevägs centerhögtalare
Bestyckning: 1 st 25 mm dubbel aluminiumdomediskant, 1 st 100 mm mellanregister, 2 st 165mm basar
Känslighet: 89 dB
Frekvensomfång: 50 Hz–28 kHz
Effekttålighet: 200 W
Impedans: 8 Ohm, minimum 3,0 Ohm
Delningsfrekvenser: 4 000 Hz, 350 Hz
Mått: 590x225x285 mm (BxHxD)
Vikt: 18,7 kg per styck
Pris: 9 000 kr styck
Tillgängliga utföranden: Högglans svart, matt vit, rosenut
Info: www.hifiklubben.se, www.bowers-wilkins.com