Vissa spel framkallar kärlek vid första ögonkastet. När jag får styra Joule för första gången och ge hennes bästa vän, robothunden Mack, instruktioner blir jag genuint glad i hela kroppen.
Glad för att jag direkt känner att det äntligen har släpps ett spel som inte kommer göra mig nämnvärt besviken på något plan.
Jag har nämligen hållit mina förhoppningar på Recore på fullt rimliga nivåer, trots att varje fiber i min tv-spelsälskande kropp velat slå frivolter för varje trailer som visats. Jag menar, om mannen bakom Mega Man, Keiji Inafune, slår sig ihop med Metroid Prime-seriens pappa Mark Pacini och dessa båda görs sällskap av före detta Bungie-veteranen Joseph Staten som får skriva manus, kan det väl omöjligt bli ett dåligt spel?
Jodå, det hade det mycket väl kunnat bli, spelutveckling handlar om så mycket mer än tre framstående spelgenier. Lyckligtvis står dock Recore på stabila fötter med en perfekt avvägd balans mellan plattformshoppande, pussellösande och gevärsskjutande.
Just skjutandet har en briljant tvist där du har fyra olika färger på ammunitionen som du kan byta mellan med ett knapptryck. Rött är extra effektivt på röda fiender, blått på blåa och så vidare, vilket skapar lite extra taktiska moment i bossfighter och vanliga sammandrabbningar när du måste byta flera gånger i varje strid.
Mack, som jag nämnde, är en av flera Corebots som Joule stöter på allt eftersom och får hjälp av under sitt äventyr. Samspelet de emellan är viktigt och hjälper till att hitta både nödvändiga uppgraderingar och de kan hjälpa till att slåss när det behövs.
Det finns ett lättförståeligt craftingsystem och att uppgradera dina corebots är simpelt. Allt från kontroll till design och det magnifika ljudet, och med musik av hög kvalitet är rakt igenom. Jag älskar nästan varje liten aspekt av Recore, med undantag för de extremt långa laddningstiderna som emellanåt låter dig sitta och titta på skärmen utan att det händer något på över två minuter. En del framedrops finns tyvärr också, något som dock inte händer ofta.
Recore är busenkelt att ta till sig, löjligt underhållande att spela och bara rakt igenom mysigt att uppleva. Det bästa av allt när man vaknar ur sin kryosömn och ska börja förbereda mänsklighetens nya planet Far Eden på att bli koloniserad, är att man blir genuint nyfiken på världen redan från start.
Jag vill direkt veta mer om allt, om alla grottor och allt annat hemligt den har att erbjuda. Jag känner inte att jag tvingas utforska ointressanta platser någon gång och varje hopp från en bergvägg till en annan känns spännande. I centrum står prismakärnorna som används för att ta sig vidare, öppna viktiga portar och sätta igång viktiga system som måste fungera på planeten.
Allt detta skulle egentligen redan ha varit gjort när Joule vaknat ur sin sömn men något har uppenbarligen gott fel. Detta blir slutligen den fullträff Microsoft behövde till sin Xbox One för att sparka igång den här spelhösten på allvar. Jag kan inte bärga mig tills jag får se ännu mer av Far Eden så vi slutar här, jag måste nämligen hitta tio prismakärnor till så jag kommer in genom den där jäkla dörren som vägrar öppna sig och hindrar min vidare framfart!
Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Armature Studios, Concept
PEGI: 12
Testat på: Xbox One
Spelglädje 8/10
Grafik 8/10
Ljud 8/10
Online nej
Totalt 8/10