Där millisekunder spelar en avgörande roll är jag helt enkelt för slö. Man är ju inte femton längre säger jag och mina spelvänner uppgivet, fast å andra sidan är vi inte sjuttio heller så det kanske är ett billigt sätt att skylla totalförnedringen på när jag kopplar upp mig för att skjuta på andra FPS-entusiaster.

Hur som helst har detta som sagt gjort att jag ända sedan Battlefield 4 kom för några år sedan nästan helt avfärdat COD för att vara ett spel för dem med mycket snabbare reflexer än jag själv. När sedan Rainbow Six Siege också släpptes kom jag på mig själv att nästan plåga mig igenom andra FPS. Rainbow med sitt mycket långsammare tempo och mer taktiska förhållningssätt till FPS-genren stal allt mitt fokus och slöade ner mig ytterligare. Så när det blev dags för både Battlefield 1 och strax därefter COD Infinite Warfare att göra entré, såg jag nästan helt och hållet bara fram emot det förstnämnda. Battlefield 1 visade sig vara smått fantastiskt rakt igenom, så då stod väl valet klart även denna gång, eller?

Call of Duty: Infinite Warfare börjar i samma rasande tempo som alla sina föregångare, fullt ös medvetslös från scen ett. Dock har man lyckats zooma in på något intressant i kampanjen som faktiskt suger mig fast från start till slut. Det här är inte samma gamla skåpmat som det varit de senaste fyra COD-spelen. Berättelsen är emellertid fortfarande förlagd till en nära framtid, jordens resurser har tagit slut och människan har letat sig till andra planeter för att exploatera vidare och överleva. En motståndsgrupp vill dock sätta käppar i raketmotorerna för oss och går till absurda längder för att förstöra, och snart sparkar detta igång ett fullskaligt krig.

Det härliga i Inifinite Warfare är att vi inte bara får springa omkring till fots, som vi är vana vid, utan även får flyga rymdskepp. Vändningarna i storyn är lika snabba som vi är vana vid, men man har också lyckats skapa ett underhållningsvärde jag inte sett i serien på flera år. Stjärnspäckat är det också med diverse kända ansikten, modellerade otroligt snyggt tillsammans med fantastiska ljussättningar och skarpa texturer, kort och gott en fröjd att vila ögonen på. Ljudmässigt kommer man i vanlig ordning inte i närheten av mästarna Dice som med Battlefield-serien satt en standard som är svåröverträffad. Det är emellertid inte alls dåligt ljud i nya COD, ljudet drar sitt strå till stacken för att skapa härlig adrenalinpumpande action.

Infinite Warfare är skickligt berättat, fagert att se på och tillfredställande att lyssna på. Online är tempot precis lika högt som vanligt, och här ligger fortfarande vilka preferenser du har i FPS-genren till total grund för om du kommer tycka om COD eller inte. Kanske är det för snabbt för dig också, kanske passar det dig utmärkt. Det krävs dock inte ett renodlat COD-fan för att se att det är välgjort till tusen. Grym bandesign och fin balans i alla spelsätt. Sist men inte minst, Call of Dutys signum, aldrig något problem att koppla upp sig mot en match och väldigt sällan plågat av lagg eller framerate som droppar. Stabilt helt enkelt.

CALL OF DUTY: INFINITE WARFARE

Genre: FPS
Utvecklare: Infinity Ward
PEGI: 15
Testat på: Xbox One

Spelglädje 8/10
Grafik 8/10
Ljud 7/10
Online 8/10

Totalt 8/10