The Last Guardian kommer att få den mest hårdkokta, känslokalla gamer att falla pladask.
Av Christian Moberg
Efter nästan tio års väntan har Fumito Ueda och hans kollegors hårda arbete äntligen burit frukt i det hypnotiskt vackra The Last Guardian. Efter Ueadas tidigare succéer Ico och Shadow of the Colossus, som släpptes 2001 respektive 2005, har han sedan 2007 arbetet på detta mysiga och säregna äventyr. Det som började som ett PS3-projekt har nu slutligen landat på PS4. Oroväckande tendenser i spelsammanhang, där plattformsflyttar och förseningar ofta avslöjar stora problem i produktionen och sällan lyckas leverera en bra slutprodukt. Och det må vara så att utvecklingen av The Last Guardian varit allt annat än friktionsfri, men jag vågar ändå säga att man till slut lyckats skapa ett riktigt bra spel.
En del negativa punkter går dock inte att blunda inför. Kameran och kontrollen bidrar tyvärr tillsammans till en stundtals väldigt påtaglig frustration. En kamera som helt enkelt inte vill samarbeta med dina kommandon och en kontroll som är allt annat än precis och samarbetsvillig. Den långa produktionstiden har tyvärr också bidragit till en på sina ställen ganska föråldrad grafik. Själva designen är det inget fel på alls, den trollbinder och är bländande vacker, utan svagheterna är rent tekniska. Grafik och teknik förvandlas dock till petitesser när vi pratar om ett så här trevligt och känslosamt äventyr. The Last Guardian kommer att få den mest hårdkokta, känslokalla gamer att falla pladask.
Jag liksom tvingar mig själv till att förlåta Ueda, det är ju ändå väldigt svårt att slita sig från Trico och pojken vi stiftar bekantskap med. För när vi vaknar, tätt intill den till en början fastkedjade, ängsliga och aggressiva varelsen Trico, i den där grottan med endast en spak, några tunnor med något lysande inuti och kala bergsväggar är det kärlek från första ögonkastet. Den unga pojkens kropp är täckt av tatueringar vi inte har någon aning om vad de betyder, men nyfikenheten väcks direkt! Vi vaggas smart in i kontrollen och spelvärldens uppbyggnad och hur man tar sig vidare. Vips så är Trico fri från kedjan och vi har fått en ny bästa vän. Nu börjar resan mot att ta oss bort, vidare från denna vackra men instängda tillvaro som verkar plåga Trico. Vart vi är på väg vet vi inte, och hur vi från början hamnat här blir tydligt först långt senare i spelet.
Pusslen och utmaningarna på vägen är många och stundtals ganska kluriga. Relationen mellan Trico och pojken är central och också det som för storyn framåt. De lämnar inte ofta varandras sida och ska lämna stället tillsammans till varje pris. Detta var kärnan i Uedas första spel Ico och alltså likaså nu i hans senaste skapelse. Berättandet är långsamt och fantastiskt vackert, precis på samma sätt som design, musik och allt annat i spelet. Undantaget kamerabristerna, kontrollen och tekniska begränsning i grafiken är detta lika avslappnande som underhållande digital terapi. Mindfulness och yoga, tillsammans fångade och paketerade i spelform.
THE LAST GUARDIAN
Genre: Pussel
Utvecklare: genDesign, SIE Japan Studio
PEGI: 3
Testat på: PS4
Spelglädje 8/10
Grafik 6/10
Ljud 8/10
Online nej
Totalt 8/10
Publicerad i HemmaBio 3/2017