”Hur är det egentligen att träffa alla dom där Hollywoodstjärnorna? ”
Det är en fråga som jag har fått många gånger under årens lopp.
Förr i tiden var det rätt kul, brukar jag svara.
Nuförtiden har jag ingen aning.
Jag träffar aldrig några Hollywoodstjärnor längre.
En orsak är att det finns väldigt få så kallade Hollywoodstjärnor som jag orkar bry mig om och skulle offra tid på att intervjua. Nya ”superstjärnor” som Dylan O´Brien (Maze Runner), Daniel Kaluuya (Get Out) och Lucas Hedges (Manchester By the Sea) och många andra nykläckta tomtebloss är så färglösa att jag aldrig minns namnen på dom – trots att PR-fabrikerna försöker övertyga oss om att dom är det mest fantastiska som hänt världen sen vi fick färgfilm.
Även mer etablerade namn som Chris Pratt (Jurassic World), Tom Hiddleston (Thor), Ryan Gosling (La La Land) och Chris Hemsworth (The Avengers) är precis lika överreklamerade och ointressanta.
För mig är dom bara överbetalda skyltdockor.
Yta utan innehåll.
*
En annan anledning till att mina intervjutillfällen har blivit färre är förstås också att dom svenska filmbolagen inte längre plockar hit utländska skådespelare och regissörer i samma utsträckning som, säg på 1980 och 90-talet.
Numera brukar Stjärnornas PR-turnéer främst förläggas till lyxhotell i Los Angeles, New York eller Peking. Åker dom till Europa blir det oftast till London eller Paris.
Men den där mediecirkusen är heller inget som jag är intresserad av.
Det är tillställningar som mer påminner om ett jättedagis fast med rigorösa säkerhetsrutiner som om det vore ett G8-möte. Här omges Stjärnan av en armé av kostymklädda Belgian Blue-bjässar med öronsnäcka, hypernervösa assistenter och sönderstressade hjälpredor som blixtsnabbt kommer på fötter så fort Stjärnan bara råkar byta sittställning i soffan och kan tänkas behöva hjälp med att skala en banan eller hälla upp ett glas Evian.
Intervjuerna avverkas på löpande band, minutiöst övervakade av en nitisk PR-kvinna som går bonkers så fort nån ens vågar antyda en fråga som Stjärnan inte bara kan rapa upp en tirad av PR-folkets godkända, inövade klyschor som svar på eller om man vill fråga nåt som inte har med den aktuella filmen att göra.
Sittningarna blir ofta lika absurda som meningslösa eftersom man brukar få max 10 minuter med Stjärnan – och då tvingas samsas med en bakfull norrman från Verdens Gang, en spetsnäst kulturkofta från Helsingin Sanomat som aldrig ställer några frågor, utan bara håller långa, invecklade och totalt obegripliga monologer och en spattig italienare som envisas med att bara ställa bisarra frågor om fullständigt irrelevanta saker och som PR-kvinnan givetvis skäller ut och så har vi bara 7 minuter kvar innan vi blir utsparkade från hotellsviten. Tack-å-hej-för-att-ni-kom-å-in-med-nästa-gäng.
Men så var det inte förr.
*
Då kom skådisar och regissörer utan dessa överbeskyddande entourage som i storleksordningen nu börjar likna Daenerys Targaryens armé i Game of Thrones.
Då fick folk säga vad dom ville.
Då var det inte så jävla mycket daltande eller så omständligt, övervakat och ängsligt.
Då kunde man få en timme ensam med James Cameron och efter intervjun gå en promenad på Strandvägen och fortsätta snacka lite. Man kunde springa i kapp med Jackie Chan i en hotellkorridor på Grand, låtsasfightas med Wesley Snipes, dela Köpenhamnsäventyr med Mads Mikkelsen, prata fotboll med Daniel Craig (som är född i Liverpool och ett stort fan), hänga med Asia Argento, Chevy Chase, Steven Seagal och Johnny Depp och diskutera Bruce Lee med en uppspelt Roman Polanski som ivrigt skulle visa upp sina bästa moves (på 60-talet tog han privatlektioner för Kung fu-ikonen) i ett konferensrum på Polska Institutet, trots att intervjutiden för längesen var över och en limo stod utanför och väntade.
Då kunde man tillbringa en helgalen natt med bröderna Cohen och Steve Buscemi i en hotellbar och skratta sig halvt fördärvad när en småpackad Buscemi gick Jerry Lee Lewis på ett stackars piano och sen bli utslängd av en vakt som inte kände igen stjärnan. Och samma natt njuta av Troma-generalen Lloyd Kaufman, iförd sin Sergeant Kabukiman-mask och med sitt bullrande skratt, rusa runt och skrämma skiten ur andra hotellgäster.
Då kunde man sitta ensam i timmar med en legend som Dennis Hopper i hans hotellsvit och prata om allt mellan himmel och jord och höra honom vråla; ”Fuck off, I´m busy!” när en förskrämd filmbolagshjälpreda med jämna mellanrum knackade på dörren och försynt påminde Hopper om att han inte höll sig till schemat.
Man kunde irra runt Gamla stans kylslagna gränder med Dario Argento och utbyta mardrömmar och sen äta middag i Gyldene Fredens källarvalv med Dario och en morbid John McNaughton (Henry – en massmördare) på andra sidan bordet, en helgalen Claudio Fragrasso (Zombi 3) på ena sidan och filmoraklet Nils-Petter Sundgren (som bara pratade om gamla svenska porrfilmer) på den andra.
Sånt skulle aldrig hända idag.
*
Det var mer upplagt för överraskningar och udda möten förr om åren.
Under Stockholm Filmfestival 1992 såg jag en obskyr lågbudgetrulle om ett rån mot en juvelerarbutik. Vi var knappt en handfull åskådare i salongen och det verkade vara en film som gick under radarn på festivalen.
Men jag tyckte den var cool och fick en lång intervju med regissören som aldrig ville sluta snacka. När jag höll på att packa ihop mina saker undrade regissörens värdinna försiktigt om jag skulle kunna tänka mig att prata lite mer med honom. Dom hade tyvärr inga andra intervjuer inbokade och massor av dötid att fylla.
Jag sa förstås ja och det slutade med att Quentin Tarantino och jag umgicks en hel del den veckan. Vi gick på bio och rände runt stan i skivaffärer och filmbutiker.
Sånt skulle heller aldrig hända nuförtiden.
*
Till sist … A Perfect Circle rapporteras ha kastat ut 60 åskådare från en konsert som trotsat bandets vädjan om att sluta vifta med sina mobiler. Jag har aldrig hört talas om gruppen och vet inte hur dom låter, men jag älskar dom.