Videomannen är en rykande färsk svensk, 80-talsdoftande psykologisk thriller som håller på att bli kult redan innan den ens har visats. Vi har träffat filmens regissör och manusförfattare, Kristian A. Söderström, och producenten Jim Lindmark.
Av: Thomas Nilsson Foto: Sara Gustavsson, Joakim Reimer och World of Film
– 1980 stod jag där, i en radio och teveaffär.
En italiensk invandrarjävel, luspank och nyss utslängd av en blondin som hittat mig på en semesterresa i Rom. Jag stod där och tiggde jobb när jag plötsligt såg dem … Blänkande, feta boxar med tecknade omslag … Videofilmer.
Ett år senare var jag Sveriges bästa videouthyrare.
Nu är det 2017.
En helt annan värld …
Det är så Videomannen börjar.
Ennio Midena, alias ”Videomannen” (Stefan Sauk), står på en höjd och blickar ut över en skymningsglittrande, vintrig stadssilhuett under sin hoodiehuva.
Och det är precis som han säger.
Det var längesen han drev stans mest välsorterade videobutik.
Det är helt andra tider nu.
Ennio älskar fortfarande film, men nu är han luspank igen och ligger efter med hyran. Han bor ensam i en källare i ett hyreshus, omgiven av tusentals VHS-kassetter. Men om tre veckor knackar kronofogden på. Då blir Ennio vräkt och har ingenstans att ta vägen.
Men Ennio har en plan.
Han tänker öppna en ny videobutik – för konnässörer. Det avslöjar Ennio när han hämtar ännu ett kravbrev hos sin exfru Maggan (Anna Wallander), men blir utskrattad.
– Nu får du för fan ge dig! Ingen hyr filmer längre, säger hon.
Men Ennio slår ifrån sig.
Han påpekar att vinylskivorna fått renässans igen och säljer som aldrig förr. Varför skulle inte VHS kunna få ett likadant uppsving? Han är säker på att det finns många som skulle betala bra för filmerna han har i sin enorma samling.
– Min källare är för fan en tidsmaskin.
Visa respekt för VHS!
Dagarna ser ungefär likadana ut för Ennio.
Han rotar i second hand-affärer efter nya VHS-fynd och blir irriterad när formatet inte behandlas med respekt.
– Du kan inte ta tio spänn för den här, muttrar Ennio när han hittar House of Psychotic Women i en hylla på Myrorna.
– Du … Ex-rental med fetbox. I bra skick, dessutom. Den här får man 200 spänn för på Tradera. Minst, påpekar han för en oförstående expedit.
Annars fördriver Ennio mesta tiden med att se på video. Antingen ensam i sin betongbunker framför en liten tjockteve och med en flaska sprit som sällskap eller hemma hos polare som Oskar med K (Victor von Schirach). Då kan de tjafsa om vem som egentligen är bäst av Dario Argento och Lucio Fulci.
Ennio hänger inte riktigt med den värld som rusar vidare utanför hans källare.
Han har halkat efter och känner sig allt mer ensam.
Ennio är sur på Lill-Janne (Henrik Johansson) som bara somnar när de ser på video ihop och på bästa kompisen ”Giallo-Bosse” (Morgan Alling) som är fullt upptagen med att flytta ihop med sin tjej.
– You´re pussy-whipped, fräser Ennio åt honom.
– Fan, vi har inte haft en enda videokväll sen du träffade den där jävla häxan, klagar han och tycker att Bosse sviker sina ideal som har blivit sambo och inte har en enda filmaffisch på väggarna i den nya lägenheten.
Dödshotad av mytomspunnen samlare
En dag ringer Ennio på en annons om begagnade videofilmer.
Han hamnar hemma hos Simone (Lena Nilsson) – en frånskild, alkoholiserad kontorist som älskar Egypten och 80-talet. Ennio köper hela lådan för en hundring och blir överlycklig när han hittar obskyra Video Invests utgåva av Zombie (Fulci´s Zombie – Flesheaters). Äntligen är hans värstingsamling komplett.
Men en kväll blir Ennio uppringd av en mystisk VHS-samlare. Hon kallar sig ”Faceless” och erbjuder honom 10 000 euro för filmen. (Namnet ”Faceless” är en hyllning till Jess Francos ökända 80-talsrulle med samma namn.) Ennio hade inte tänkt sälja dyrgripen, men för de pengarna kan han äntligen lösa sina skulder. Han tackar ja, trots att det stormar om ”Faceless” på internet. Vissa säger att hon bara är en urban legend och inte existerar. Andra påstår att de har träffat henne. Att hon är en psykotisk galning som förstört deras liv och varnar för att folk som pratar om henne har spårlöst försvunnit.
Ennio och ”Faceless” bestämmer träff, men plötsligt är Zombie försvunnen – trots att Ennio sover på en madrass på golvet framför kassaskåpet där han håller filmen inlåst. Jakten på den försvunna kassetten drar igång. Ennio bryter sig in hemma hos ”Ferox-Johan” som han misstänker kan ha stulit filmen, men letar förgäves. Efter att ha stött ihop med Simone vid en busshållplats en sen kväll och följt med henne hem, inleder han också ett bitterljuvt förhållande med den bedagade skönheten.
När Ennio inte dyker upp med filmen som avtalat får han ett sms från ”Faceless”.
Budskapet kan inte misstolkas.
”You´re DEAD”!
En stirrig Ennio, som upptäcker att han är förföljd av en maskerad man, inser att hotet är på allvar och att tiden börjar rinna ut …
Äventyret började utan några pengar
Videomannen är långfilmsdebut för Kristian A. Söderström som både skrivit manus och regisserat. Han har tidigare gjort reklamfilmer, men också flera kortfilmer. Darkness of Truth (med Alicia Vikander) fick 2007 pris som International Discovery Award vid Rhode Island International Film Festival.
Jim Lindmark, som är en av producenterna till Videomannen, har tidigare jobbat många år som location manager och ordnat inspelningsplatser till mängder av filmer. Bland de första var Noll tolerans och Dykaren. Den senaste var Borg (2017).
Vi träffar Kristian och Jim på klassiska Café Tintin, ett stenkast från Avenyn i Göteborg, en gråslaskig februarieftermiddag.
– Jag kände till Kristian via goda vänner och kollegor från ett ställe där jag själv jobbat och som berättade att han var en duktig filmare. Men första gången vi träffades var faktiskt av en ren slump, berättar Jim.
– Vi råkade hamna i samma mammagrupp med våra respektive när de hade bjudit in papporna till en träff för nyblivna föräldrar, förklarar Kristian.
Projektet med Videomannen började med ett manus som Kristian hade skrivit och haft liggande i en skrivbordslåda under flera år.
När han plockade fram sitt manus vaknade tankarna på att göra film av det till liv igen. Han fick kontakt med Stefan Sauk som genast tände på idén och tackade ja till att vara med. Detta trots att de enda pengar som fanns var ett blygsamt bidrag från Media Arena på Lindholmen, ett företag som satsar pengar i olika utvecklingsprojekt som en del i Göteborg Stads filmsatsning.
– I samma veva fick jag även okej med en rutinerad och mycket duktig fotograf, Andreas Wessberg, som också ville vara med, berättar Kristian.
– Vi insåg att vi skulle behöva en producent och kom att tänka på Jim. Ingen av oss kände honom särskilt bra då, men vi hade fått många goda vitsord om honom.
Jim blev också eld och lågor när Kristian ringde upp honom och bokade in ett möte.
– Jag blev fruktansvärt peppad över Kristians entusiasm när han berättade storyn för mig och berättade att han redan hade fått klart med Stefan Sauk, säger Jim.
– Grunden till hela projektet, som Jim och jag sedan drev tillsammans, var att vi hade Stefan och Andreas ombord, inflikar Kristian.
Stjärnorna ställde upp gratis
Videomannen har förutom Stefan Sauk en imponerande rollista med flera tunga namn, även i de mindre rollerna. Vi ser bland andra Amanda Ooms (Den döende detektiven), Martin Wallström (Mr Robot), Morgan Alling (Gåsmamman) och Sven Wollter (Raskens) – och alla har ställt upp gratis.
– Alla, både skådespelare och filmarbetare, gick in i projektet med ett kontrakt som ger dem lön först om Videomannen börjar gå med vinst.
Hur kommer det sig att ni lyckades locka så många kända skådespelare att ställa upp gratis?
– Jag tror de tyckte det var spännande med en film som inte håller sig inom ramarna för en enda genre, säger Kristian.
– Många verkar ganska trötta på den likriktning som finns inom svensk film. Här blandar vi drama med svart humor, lite skräck och psykologisk thriller. Vi sätter en lite annan ton genom att blanda och korsbefrukta olika genrer och skapa något nytt och annorlunda.
Men det är inte helt oproblematiskt att få gehör för sådana projekt.
Kristian berättar att han brottats med en del svårigheter när han tidigare försökt sälja in genreöverskridande filmidéer.
– Den svenska filmbranschen har väldigt svårt för historier som man inte kan sätta en bestämd etikett på, inte minst Filminstitutet. Man vill gärna ha något nytt men helst inget som inte passar in i en separat, tydlig genre.
Samma problem har också uppstått med Videomannen.
– Många distributörer har blivit lite förvirrade. Man har inte riktigt kunnat göra klart för sig hur man ska marknadsföra filmen. Är det ett drama, en komedi, thriller eller en skräckfilm? Svaret är, ja, det är det, skrattar Kristian.
– Nu har vi valt att beskriva filmen som en kultfilm med en själ av ett mänskligt drama. Det kanske kan låta förmätet att kalla den kultfilm innan den ens mött sin publik, men kultfilmer är ofta svåra att placera i genrefack. Därför känns det passande i det här fallet. Nu har vi också hittat en distributör som vi känner oss trygga med: Studio S Entertainment.
Videomannen är ju väldigt mycket en kärlekshistoria. Här finns flera scener med Ennio och Simone som berör och blir överraskande gripande och som får ta ganska mycket plats. Hur tänkte ni där?
– Redan när jag började skriva manuset ville jag försöka förena olika genrer, utan att det blir för spretigt, förklarar Kristian.
– Drömmen var att göra en film om mänskliga relationer som rör sig naturligt mellan drama, thriller, skräck och komedi. Om man skapar en enhetlig ton med hjälp av Mise-en-scène (en fransk term som beskriver hur man bygger upp en scen med hjälp av skådespeleri, kameraföring, scenografi m.m.) och ljud/musik, så kan genrebrott skapa rikedom och oförutsägbarhet, utan att riskera att det blir spretigt.
Kristian berättar att kärlekshistorien fick mer utrymme under klippningen av filmen.
– Under efterbearbetningsprocessen fick vi förslag på att plocka bort en del andra scener med ”Videomannen” och istället bygga ut relationen mellan Ennio och Simone, men också mellan Simone och hennes vuxna dotter.
Det är modigt att ni vågade välja bort det kanske mest kommersiellt givna och förväntade upplägget. Nu är det nästan lika mycket Norén som Argento …
– Ja, men det är en svår balansgång att tillfredsställa både en typisk genrepublik som vill ha våld och blod och dem som föredrar att se mer av ett relationsdrama. Det finns förstås en risk att man hamnar någonstans mitt emellan och missar båda målgrupperna. Samtidigt är det ändå precis den sortens film vi ville göra – en film som överraskar och som inte följer det vanliga mönstret.
Drömskådespelarna tackade ja
Jim berättar att man satte ihop en önskelista med de skådespelare som man ville ha med.
– Sedan blir man ju bara helt överväldigad när de plötsligt tackar ja. Sedan är det ju klart att det öppnade dörren för flera av de andra att vi redan hade Stefan Sauk ombord, säger han.
– Inte minst när det gäller Morgan (Alling) och Amanda (Ooms), tillägger Kristian.
– Och det är vi väldigt glada för. Vi satsade redan från början på att få erfarna skådespelare även i birollerna. Deras roller är visserligen små, men samtidigt viktiga pusselbitar för att ge karaktärerna tyngd och trovärdighet.
Jim har känt och jobbat med Martin Wallström i många år och på den vägen kunde han ta kontakt med stjärnan.
– Men han säger själv att den främsta anledningen till att han tackade ja till filmen var för att han verkligen gillade manuset, understryker Jim.
– Jag tror inte han skulle våga satsa tid och sitt namn på något om det fanns en risk för att det skulle ligga honom i fatet nu när han börjar bli stor i Hollywood.
Hur uppstod idén till Videomannen?
– Jag skrev det första utkastet 1997, berättar Kristian.
– Storyn bygger dels på en del självbiografiska händelser, dels på en videobutiksägare här i Göteborg som heter Ennio Midena och som under många år drev Landala Video. Han är en väldigt rolig och färgstark karaktär med många sköna historier och kommentarer. Allt började egentligen med att jag tänkte göra en dokumentär om Ennio och frågade om jag fick hänga med honom några dagar och filma.
Det fick Kristian – och en massa underhållande stoff på köpet.
– Jag insåg dessutom hur otroligt engagerat Ennio drev sin butik. Det var så mycket mer än bara ett jobb, det var hans liv. Jag älskar människor som verkligen brinner för något. Original, udda personer och annorlunda karaktärer – nördar, helt enkelt.
Videomannen är jag – och några till
Kristian gick på filmskola i Los Angeles i två år.
När han kom hem igen i början av 2000-talet hade han ett nytt utkast till Videomannen. Det första utkastet hade en helt annan utgångspunkt.
– Jag har alltid varit fascinerad av kvällstidningarnas sätt att namnge olika brottslingar, som till exempel ”Lasermannen”. Det inspirerade mig till att skriva en story om en man som kallades ”Videomannen”. Den började med en nyhetsrapportering om hur han hade slagit till igen. Sedan skulle vi backa tiden och förklara hur han hamnat i den sits han befann sig i.
Från början var det tänkt att Sven Wollter skulle spela Ennio.
– Jag mötte Sven på ett kafé och gick på vinst och förlust fram och frågade om han ville läsa mitt manus, berättar Kristian.
Wollter gillade idén och var intresserad, men det rann ut i sanden eftersom Kristian saknade finansiering till filmen. (Wollter dyker nu upp i en liten biroll som Simones granne).
– Sedan låg manuset hemma och samlade damm fram till 2015. Då skrev jag också om historien. Jag tyckte det var spännande att plocka fram Ennio som karaktär igen och försöka placera honom i en nutidsstory och i ett samhälle som helt övergett VHS.
Samtidigt avslöjar Kristian att filmens Ennio egentligen är en sammansättning av tre olika personer.
– Den verklige Ennio är en, jag själv en annan och den tredje en filmsamlare som jag känner.
Kristian samlar själv film, främst på Blu-ray. De VHS-titlar han har är främst filmer som han behållit av nostalgiska skäl.
Jim är, däremot, inte alls någon samlartyp.
– Nej, det där är inte alls min grej, skrattar han.
B-filmer som skön verklighetsflykt
På ytan handlar Videomannen om film och 80-talsnostalgi, men egentligen handlar den om ensamhet och utanförskap.
– Det vilar något tragikomiskt över en person som så fullständigt kan gå upp i något som en videobutik. Ju mer jag skrapade på ytan, desto mer växte en annan bild fram av Ennio som karaktär. En person som lever parallellt med samhället utanför sin egen lilla värld, men som trivs bäst i en låtsasvärld som han själv har skapat. Jag har själv varit likadan, jag älskar tanken på att kunna fly den vanliga nio-till-fem-tillvaron och skapa mig ett eget universum. Jag som älskar film kan förstå Ennio som använder filmen som sin tillflyktsort.
Verklighetens Ennio – som dyker upp i en cameoroll som fastighetsskötare i filmen – är idag 68 år gammal och älskar fortfarande film.
– Han berättade att han sedan 1984 sett minst två filmer om dagen. Det blir en väldig massa film, skrattar Jim.
Ensamheten och utanförskapet skildras också finstämt i Ennio och Simones vardag i Videomannen. När det drar ihop sig till helg hamnar de två som så ofta lite avsides, var och en på sitt håll. De båda är två ensamma själar av samma slags skrot och korn som lätt desperat klamrar sig fast vid minnena av sina glansdagar på 80-talet.
Ennio ser på 80-talsfilm i sin källare och tröstar sig med en flaska whiskey som han gömmer i ett videofodral i en av hyllorna. Simone sitter ensam hemma med tända ljus, svär över äckel på dejtingsidorna på internet och känner sig bortglömd. Gråtmild lägger hon ut en stämningsfull bild på två vinglas på Instagram, och skriver #romance#80´s#fredagsmys, men utan att få några likes och dricker sedan upp båda själv.
Videokällaren finns på riktigt
Videobutiken på Landala torg är sedan länge nedlagd.
Men Ennios videokällare i filmen finns faktiskt fortfarande på riktigt. När affären stängde köpte Ennio loss alla filmerna och stuvade sedan undan dem i en hyrd källarlokal i närheten. Här finns tusentals filmer på VHS, uppställda i hyllor i långa rader. Det var också här man spelade in scenerna i filmen.
– Bortsett från att vi möblerade om lite grann, ser det exakt likadant ut i lokalen som i filmen, avslöjar Jim.
Generösa skådisar och familjär arbetsmiljö
Inspelningarna av Videomannen drogs igång i Göteborg i november 2015, men sträckte sig även en bit in på 2016. Hela filmen tog sammanlagt 27 dagar att spela in. Man jobbade med ett litet, men engagerat team. Förutom skådespelarna var man aldrig mer än sex personer på inspelningsplatsen.
– På något märkligt sätt blev vårt lilla gäng snabbt ett väloljat maskineri. Allt gick väldigt smidigt. Vi behövde aldrig ta till övertid för att hinna få ihop de scener som vi hade planerat för varje inspelningsdag, berättar Jim.
– Skådespelarna var otroligt generösa med sin tid. Det växte snabbt fram en familjär stämning som skapade en väldigt fin, prestigelös och avslappnad miljö, inflikar Kristian.
– Och Stefan Sauk påminde oss om vilken oerhört skicklig skådis han är, tillägger Jim.
– Han var också den som hade flest inspelningsdagar eftersom han är med i nästan varje scen. Men han var otroligt proffsig och alltid påläst. Replikerna satt direkt varje inspelningsdag.
Scenerna hemma hos Simone är inspelade i en lägenhet som stod tom i två veckor. Den fick man låna av Göteborgs Stads bostadsbolag och sedan själva möblera. Andra scener filmades hemma hos filmfantaster som ställde upp för att de tyckte filmens tema var kul. Bland dem märks Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, en av landets mesta VHS-samlare, som bistod med en hel del hjälp och som även har en biroll i filmen.
– Vi vill verkligen, från av botten av våra hjärtan, tacka alla som jobbat med oss, lånat ut saker och på annat sätt ställt upp för att få filmen att bli verklighet, säger Jim.
– Det har varit fantastiskt att känna engagemang från så många människor. Filmen förtjänar att bli uppmärksammad och alla runt den att hyllas
En film med riktig biokänsla
Eftersom det saknades finansiering blev den färdiga filmen sedan liggande ett bra tag.
– Vi hade helt enkelt inte råd med ljud- och efterbearbetning, säger Jim.
Båda killarna beskriver det dilemmat som det allra jobbigaste med hela produktionen.
Men under hösten 2017 fick man kontakt med Film i Väst som gillade vad man såg.
– Tack vare dem fick vi också ekonomiskt efterhandsstöd som gjorde att vi äntligen kunde göra klart filmen.
– Det var också i slutet av förra året som vi spelade in en ny inledningsscen, den där Ennio står och ser ut över ett snöigt Göteborg, tillägger Kristian.
I samma veva började Kristian och Jim även diskutera om man kanske skulle plocka in en extern klippare som kunde korta ned Kristians egenklippta 1 tim och 50 min långa originalversion. Valet föll på Fredrik Morheden, en av landets mest rutinerade klippare som senast jobbade med En man som heter Ove (2015) och Ted – för kärlekens skull (2017).
– Med hans hjälp kortade vi Videomannen med cirk 20 minuter och fick en bättre dramaturgisk struktur.
Något som slår mig är att Videomannen har en väldigt ”filmisk” look, en riktig ”biofilms-känsla”.
– Kul att du säger det. Jag har själv länge varit allergisk mot övergången till digitalfilm, säger Kristian.
– Men de senare kamerorna på marknaden är annorlunda. Jag har tidigare jobbat med en Sony-modell som har den där mjukare, mer filmiska looken, så vi hyrde två olika modeller som vi har växlat med under inspelningarna. Vi experimenterade lite med underexponering för att få en lite grynigare, mer analog look. Men vi har även skapat den filmiska looken på digital väg i efterhand.
Kostsamma, men värdefulla kultfilmsklipp
När Ennio och hans kompisar ser på film, så är det också scener ur verkliga filmer som flimrar förbi.
– Lågbudgetfilmare undviker ofta att använda klipp från riktiga filmer eftersom det brukar vara väldigt dyrt att köpa loss rättigheterna. Men det tycker jag är så tråkigt, så jag ville att vi skulle vara annorlunda, berättar Kristian.
Eftersom handlingen i filmen kretsar kring gamla VHS-rullar, så började man jaga rättighetsinnehavare till italienska kultfilmer. Från Dario Argento och Lucio Fulci till Sergio Martino och Luigi Bazzoni, men fick inget napp.
– Till slut fick jag tag på ett bolag som lät oss köpa loss några klipp ur Nothing Underneath (1985) (om om en seriemördare som hugger ihjäl fotomodeller i Milano med sax).
Bo-Arne Vibenius klassiska värstingsrulle Thriller – en grym film (1975) dyker också upp på Ennios teveruta.
– Jag har alltid älskat Thriller och när vår klippare Fredrik berättade att han hade kontakt med Bo-Arnes son föddes också tanken på att kanske få med några klipp ur den filmen.
Efter en lång mailväxling gav Bo-Arne slutligen klartecken.
– Vi fick dessutom använda några klipp ur hans skräckporrfilm Breaking Point (1975). Alla de här klippen kostade en slant att köpa loss, men det var det värt. För trovärdighetens skull känns det mer övertygande att kunna visa äkta klipp från de kultfilmer som karaktärerna i Videomannen gillar.
Man spelade dessutom in en egen, hemmasnickrad Giallo-scen som även syns helt kort i filmen.
– Den var betydligt längre i den långa versionen av Videomannen, säger Jim.
– Kanske lägger vi in den som extramaterial på dvd-utgåvan, tillägger Kristian.
Stor buzz kring filmmusiken
Soundtracket till Videomannen har specialskrivits av Robert Parker och Waveshaper. Det är glassig, Giorgio Moroder-osande synthdisco som fått stor uppmärksamhet redan innan filmen ens har släppts och som skapat en rejäl buzz på bland annat Spotify.
– Vi var överens om att vi ville ha ett eget score, både instrumentalmusik och rena poplåtar med 80-tals-stuk, förklarar Kristian.
– Jag gillade både Robert Parker och Waveshaper, men hade ingen aning om att de var svenskar. När vi fick reda på det tog vi kontakt och fick med dem på tåget.
Även de två artisterna ställde upp gratis för Videomannen.
– Men vi gjorde en speciell deal med dem. Musikrättigheterna är deras och alla intäkter från soundtracket tillfaller dem, säger Jim.
Ryan Paris, som hade en stor hit med Dolce Vita (1983) och Tom Hooker, som hade stora framgångar som ”Italodisco”-låtskrivare i början av 80-talet, medverkar också på filmens soundtrack.
Johan Agebjörn är en annan ”Italodisco”-producent som även han är med på ett hörn.
– Han skrev en handfull låtar och den som jag gillade bäst heter Hot Boy, förklarar Kristian.
– När vi spånade om vem som skulle kunna sjunga den var valet självklart för mig – det måste vara antingen Kylie Minogue eller Samantha Fox.
Och man fick faktiskt napp hos Samantha Fox.
– Eftersom vi inte kunde erbjuda någon ersättning föreslog vi att vi skulle ge henne låten och samtidigt göra en musikvideo till den. (Låten Hot Boy kom inte med på soundtracket, men musikvideon skymtar förbi helt kort i en scen i Videomannen.)
Videon spelades in på plats i Göteborg under en intensiv dag.
– Det var en upplevelse att få träffa och jobba med en ikon som Samantha Fox – även om hon stundtals var ganska knepig och hade en del divalater, säger Kristian.
– Det värsta var att hon, trots alla år i branschen, varken kunde sjunga eller dansa – eller ens mima ordentligt, minns Jim.
– Men tack vare Kristians lyhörda klippning märks det inte i den färdiga videon.