När framgångsrika manliga regissörer ger sig på att skildra sin uppväxt anträder de minerad mark. Hur många gånger har man inte sekundärskämts igenom långa drapor där nostalgiglasögonen stadigt skymmer sikten?
När Alfonso Cuarón återvänder till barndomskvarteren i Mexico City har han inledningsvis gjort det kloka valet att skildra miljön ur ett annat perspektiv än det egna. I centrum står hushållerskan Cleo (Yalitza Aparicio) vars nära band till människorna hon arbetar hos skapar en mycket märklig familjesituation. Hon är en del av gemenskapen men givetvis alltid på arbetsgivarnas villkor. Att den familjen är i upplösning gör givetvis allt ännu mer komplicerat.
I utsökt svartvitt foto (som Cuarón själv står för) och med långa tagningar följer vi familjen genom vardag och fest med den turbulenta mexikanska samhällsutvecklingen under tidigt 70-tal som fond. Det är snyggt och spelar givetvis helt och hållet i händerna på den tilltänkta målgruppen av filmkritiker och art house-publik.
Gott så men under tittandet kan jag inte hjälpa att tänka på att detta bara är ytterligare ett exempel på hur välmenande övre medelklass vill se sig själv och ser på andra. Cleo tillåts sällan kliva fram som en karaktär i egen rätt utan porträtteras ytterst vagt, som genom någon annans hågkomster av hennes person.
Visst finns här kvalitéer men jag lämnas ändå med känslan att detta är en film att döva samvetet med för folk som skäms lite grand över att anlita låginkomsttagare för hushållsnära tjänster, men gör det ändå.
Producerad: 2018
Format: VOD 2,35:1 HD, Dolby Atmos
Utgivare: Netflix
Längd: 135 min
Betyg 6