Test: CYRUS Mono X 300 Signature

25 mars 2019

Vad är egentligen viktigast när du uppgraderar din hemmabio? Fröjd för ögonen eller öronen, eller kanske möjligheten att känna varje ljud rent fysiskt i benstommen? Cyrus chefstekniker har förfinat sina finaste slutsteg, och prioriteringarna är inte precis vad vi förväntat oss…

Handbyggd engelsk HiFi är minst sagt traditionstyngd. ”The English Way” är ofta en helt egen väg, med en skygglappsförsedd åsnas envishet som grundinställning. När konkurrerande High End-producenter runt klotet producerar allt större och tyngre förstärkare, med allt mer påkostade extrempolerade chassin, väljer de engelska konstruktörerna att behålla tofflorna och rökrocken på, och trampa vidare på sin inslagna väg.

Förfining

Ofta pratar de om ”musikalitet” i konstruktionen. Lite motsägelsefullt kanske, eftersom den egenskapen ju rimligen innehas av konsumenten snarare än apparaten. Likafullt återfinns förkortningen PRAT – Pace, Rhythm And Timing – närmast av princip allra överst på de brittiska tillverkarnas prioriteringslistor inför tillblivandet av en ny konstruktion.

Cyrus Mono X 300 Signature är i och för sig inte en helt ny konstruktion, utan snarare en ytterligare förfining av de gamla X 300-monoblocken, som funnits på marknaden i några år. De nätta slutstegens yttre och inre vittnar om en stark lojalitet bakåt. Apparatlådan är avancerad och utförd i resonansdämpande magnesium – ett exklusivt material som inte gör något väsen av sig, och som går att få in i budgeten tack vare att man envisas med att använda samma grundkonstruktion genom hela produktserien. Vi känner igen greppet från de gamla ärkekonkurrenterna LINN i Glasgow, Skottland, och Naim i Salisbury, England. Dessa har dock börjat bygga allt större maskiner med åren. Cyrus är bevisligen envisast. Donkey power!

Returkraft – Nej Tack!

Signature-monoblocken är helt befriade från global återkoppling – en så kallad Zero Feedback Design. Kretslösningen är kostsam, men Cyrus ingenjörer väljer att använda lösningen i sina bästa slutsteg eftersom man anser att det är en ljudmässigt bättre lösning.

Valet att bygga en Klass D-konstruktion och para transistorerna till en egenkonstruerad ”konventionell” (ej switchande) nätdel är inte helt unikt för Cyrus. Vi känner igen draget från några namnkunniga konkurrenter, exempelvis Vitus Audio och Jeff Rowland. De huserar dock i en ännu högre prisklass än Cyrus.

Avancerade kretslösningar med hög effekt och låga förluster är en minst sagt komplex uppgift, och att få in allt i en skolåda (eller två) gör inte saken lättare.

Skohorn, någon?

De kompakta rektangulära boxarna ställer nästintill omöjligt höga krav på konstruktörerna när uppgiften är att bygga en extra stark och välljudande förstärkare. Kraft, kontroll och finess kräver genomtänkta kretsar, överdimensionerad nätdel, och en placering av komponenterna som antingen skärmar eller minimerar interferenser i form av magnetfält och vibrationer. Världens bästa analoga utgångssteg är i princip värdelöst om det hamnar mitt i magnetfältet från en transformator.

Varje enskild komponent på kretskortet kan dessutom börja producera oönskade signaler om de utsätts för vibrationer från en närliggande arbetsstation. Det ger upphov till distorsion, på precis samma sätt som viskleken oftast förvränger ett ursprungligt budskap redan efter några få vidare-viskningar. Cyrus ingenjörer har tänkt på allt detta, och utnyttjar internutrymmet på finurliga sätt. Jämfört med föregångarna X 200 (stereo) och X 300 (mono) är Signature-versionen förbättrad med ännu kortare signalvägar, lägre distorsion och ytterligare förbättrad komponentkvalitet genom hela bygget.

Effekten är specificerad till 319 W ”vid en högtalarlast mellan 4 och 8 Ohm”. Eftersom impedansen varierar med frekvensen i alla högtalare jag någonsin varit med om, kan man göra det enkelt för sig och konstatera att vi har minst 300 W per kanal där det stora flertalet högtalarkonstruktioner av idag befinner sig impedansmässigt. Strömresurserna är goda (vi mäter 62 A), så i princip kan du räkna med att ett par Cyrus Mono X 300 Signature torde kunna driva dina högtalare, även om du har ett par lite mer krävande paneler i ett större vardagsrum eller liknande.

Framsidan, baksidan…

Det är inte mycket som basunerar ut att du just spenderat en halv förmögenhet på nya monoblock när du väl placerat dina nya 300:or i racket. Den blyertsgrå frontpanelen har en enkel strömbrytare i ena hörnet, och under den sitter en rektangulär knapp för ingångsval. Välj mellan RCA (orange) och XLR (grön). Elementärt, käre Watson…

Vänd på steken och genast blir du mycket klokare. Ovanför en RS232-port för extern kontroll hittar vi två par högtalarutgångar av typen bananhona med retligt petskydd (kontakter medföljer dock), följt av en centralt placerad XLR-ingång rakt ovanför den ojordade IEC-nätbrunnen, vilken flankeras av två minimala men effektiva tystgående fläktar.

Längst till höger hittar vi en RCA-ingång och en utgång för seriekoppling av flera steg, och även Cyrus MC BUS RCA-kontakter för länkning och styrning tillsammans med andra Cyrusprodukter. Vill du länka flera steg får du alltså antingen prompt välja obalanserad drift, eller själv konstruera specialkablar. En eftergift för det begränsade utrymmet som de flesta nog är beredda att ta, tänker jag ändå.

…och insidan

– för det är ju den som räknas, eller hur! Öppnar vi på locket, märker vi att hela bygget monterats upp-och-ner. Längst fram hänger en lågbrusig ringkärnetransformator på 305 VA i det resonansdämpade magnesiumlocket, i ensamt majestät. Bara ett litet kretskort för av- och påslag och ingångsval får bo i samma utrymme. Bakom dessa, mittplacerat i lådan huserar fyra feta kondensatorer på nätdelskortet. Allra längst bak hittar vi ingångssteget på ena sidan, och utgångssteget alldeles innanför högtalarutgångarna.

De tystgående fläktarna, som slås på när du spelar högt och sedan tystnar igen när du sänker volymen, får hjälp av kylflänsar som fällts in vid sidan om drivstegen. Hela bygget inger respekt på samma sätt som åsynen av ett välodlat Bonzai-träd får en att inse att vissa saker måste få ta sin tid för att utvecklas till något stort, även om det fysiska formatet är litet. X300 Signature har renodlats och värkts fram genom åren. Det är så prydligt att jag börjar fundera på plexiglas-lock och liknande. Men så kommer jag på att ”locket” ju faktiskt är bottenplattan, så man får väl bara må bra av vetskapen, antar jag. British understated elegance, helt enkelt.

Magic Boxes

Till varje steg medföljer en anonym vit kartong. I den hittar vi nätkablar, ett par ”till nöds” signalkablar, nyss nämnda högtalarkontakter och en instruktions-CD. Jag placerar slutstegen på en ledig hylla och ansluter nätsladdarna. Signalkablarna får vara, eftersom jag vill köra balanserat, och eftersom de faktiskt varnar för att använda dem i manualen (!).

Jag har precis avslutat testen av Naim Uniti Atom, som klarade av att driva mina kräsna Spendor Classic 100 trevägshögtalare med förvånande spänst och slagkraft, så jag behöver bara koppla om högtalarkablarna på förstärkarsidan, addera ett lämpligt försteg (Yamaha Aventage 1080 och Jeff Rowland Synergy) och slå igång de små bestarna. Ett kort surr från fläktarna signalerar att alla inneboende hästkrafter är beredda på galopp. Jag sätter min Oppo BDP-105D på ”repeat all”, drar igång en extra dynamisk musik-SACD och lämnar lokalen i några dagar. Grovjobbet med inkörning var visserligen redan gjort, men nykopplat låter alltid som ett par nytvättade jeans utan sköljmedel, så jag låter ekipaget arbeta ihop sig innan jag återvänder med fin-öronen i högsta hugg.

Hej, minns du mig…?

Lyssningsminnet hör till de mest underskattade kvaliteterna hos Homo Cinematiens. Ofta tror vi att vi måste jämföra A mot B om och om igen flera gånger innan vi vågar ha en uppfattning. Det är helt onödigt. En enda jämförelselyssning räcker för att du ska dechiffrera minst 75% av de skillnader som finns mellan två olika komponenter. Ändå håller vi på, och måste få sjudubbla bekräftelser på att det vi hörde första gången verkligen stämde.

Kan vi sluta med det här enfaldiga beteendet, kära lyssningsbröder och systrar? Själv slutade jag i samma sekund som jag återvände till Cyrus-stegen och satte mig tillrätta för att lyssna lite. Ty skiva efter skiva påvisade med all önskvärd tydlighet vad Cyrus ingenjörer haft i kikaren när de återvände till sin befintliga Mono X 300-konstruktion och bestämde sig för att förfina den ytterligare.

Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen?

Mina förväntningar kom helt på skam. Jag vet ju redan hur brittiska PRAT-förstärkare låter – de är närmast bubbliga i sitt busiga initial-transient-fokus, och gör allt för att få oss lyssnare att vicka på fötterna och digga gunget och svänget i produktionen. Att de sedan kan låta lite sträva och tvådimensionella emellanåt får man bara acceptera. Ungefär så såg min inte helt neutrala världsbild ut när jag slog mig ned alltså.

Men istället för min förväntade återgivning, ljöd en helt annan sorts ljudmiljö ur mina ävenledes brittiska högtalare. Vi pratar om en närmast total transparens, som helt utan att skämmas bredde ut sig både bakåt, inåt och utåt sidorna, långt utanför högtalarkabinettens begränsningar. I denna stora nya ljudvärld huserade sångare och instrumentalister väl åtskilda, med både konturskärpa och realistiska proportioner. Av fläktarna hördes noll och intet, även när jag föll för frestelsen att öka volymen mer än en smula. Skiva efter skiva öppnade upp en bredare och djupare och mer avslappnat detaljerad ljudvärld än tidigare, och kopplade effektivt greppet om min uppmärksamhet.

Svänget finns där, helt tveklöst, men fokuset i återgivningen ligger någon annanstans. De översta oktaverna klingar ut precis lagom mycket, utan att börja med till ”imponerande” fyrverkerikonster. Mellanregistret är precis lagom rikt och mättat, men inte alls på samma sätt som hos en klassisk rörkonstruktion. Det känns mindre ”mysigt”, men minst lika informativt och bara ännu tydligare, vilket förmår kittla undertecknad till bibehållet intresse under lång tid. Det är en absolut kvalitet, som jag värdesätter högt. Basen håller samma renhetsgrad. Den hänfaller aldrig till att ”kötta loss” i massivt mayhem-muller, utan håller hela tiden en värdig profil, även om den slår hårt och effektivt. Precis som en brittisk specialagent ska agera, med andra ord.

Biodags

Så långt har vi huserat i musikens underbara värld, och det är ju vackert så. Men ett par monoblock är en hägring för många hemmabioentusiaster också, så vi måste ju även testa några filmer. Först ut är Batman – The Dark Knight Rises på 4K UHD. Jag har sett hela trilogin så pass många gånger att jag inte behöver följa handlingen längre. Istället kan jag fokusera på att ljud-nörda.

Michael Caine spelar Christian Bales snustorre betjänt, och Anne Hathaway agerar slug kattkvinna. I deras sällskap slungas vi från balsalen till sängkammaren, och vidare ut till två- och flerhjuliga Batomobiles av senaste snitt. Eldstrider varvas med tillbakablickar till ”den gamla onda tiden” i ryskt underjordiskt fångläger, och hela tiden sitter jag och fascineras av hur efterklangerna varieras i all oändlighet, för att ackompanjera den aktuella filmsekvensen.

De studsande ballongdäcken på Batmans tvärvändande Batomobike lyckas låta både blöta, tunga och högdensitets-solida. Cyrus-stegen håller skärpan, även när alla skurkar och konstaplar tömmer magasinen samtidigt mellan skyskrapornas väggar. Det sköna i kråksången är att jag kan fortsätta förundras över de definierade ljudmiljöerna, och ändå njuta av filmen.

Inception i ny 4K UHD-utgåva följer härnäst. Den är stundtals ännu mer lågmäld, och tycks snarare pulsera och vibrera i väntan på nästa utbrott än att fokusera på att imponera med dynamiska dunder-och-braksekvenser. Det finns en ”nerv” i ljudåtergivningen som bibehåller vårt intresse. Också här är skillnaden helt självklar mellan ljudmiljön bakom en japansk rispappersvägg och det öppna landskapet längs kusten, för att ta två extremer.

Även på en vanlig DVD framkommer de utmejslande monitoreringsegenskaperna, visar det sig. Harry Dean Stantons gestaltning av Lucky är en charmig lågbudgetfilm med enkelt manus och bara några få standardmiljöer. Cyrus-stegen avslöjar nästan lite för mycket här, för det blir ganska snart uppenbart att skådespelarna ombetts att vänta tills föregående replik fullföljts innan de levererar sin nyss inlärda replik. Man nästan hör hur de prasslar med fusklappen bakom ryggen. Det lågupplösta ljudspåret låter högupplöst, på det sättet att man känner att man befinner sig i en studiomiljö snarare än ute i verkligheten på sydstatarnas dammiga landsbygdscafé. Och det kanske inte riktigt var meningen. Cyrus avslöjar bluffen, kan man säga.

Proof of the pudding

Det är tämligen lätt att koppla tillbaka till de inbyggda stegen i vår välkonstruerade hemmabioreceiver och spela några väl valda scener igen. Visst är det både billigare och bekvämare att slippa skaffa slutsteg, och de kablar som behövs för inkopplandet av dessa, men om det är själva resultatet som är viktigt måste vi faktiskt jämföra med och utan. Observera att vi bara byter slutsteg för själva framkanalerna – Right och Left Front alltså. Allt annat får förbli inkopplat i receivern. En snabb nivåkalibrering hinner vi med mellan varje byte – ingångskänsligheten för de interna stegen och Cyrus-blocken skiljer sig med ca 1,5 dB. Det är enkelt fixat.

Skillnaden är så pass stor att det blir svårt att återge den trovärdigt i text, men jag försöker ändå. För varje gång vi krokar på monoblocken, så händer något oväntat. Återgivningen blir betydligt mer tredimensionell. Rumsmiljöerna blir väldefinierade, oavsett om de är små eller stora. Dessutom hörs dialogen tydligare, med både fylligare och klarare röstkvaliteter. Samma effekt präglar soundtracken till filmerna – låtar och symfonistycken blir avsevärt mer medryckande med Cyrus-stegen inkopplade. De hjälper till att både blåsa upp en trovärdig storlek på skådeplatsen och samtidigt hyra in en klart mer välrepeterad orkester på köpet. Hur sätter man siffror på dessa egenskaper, egentligen? Jag kommer bara fram till att det låter ”minst dubbelt så bra” med monoblocken som hjälpkraft. Jag är uppriktigt förvånad över att ett enkelt slutstegsbyte kan generera så stora vinster i både transparens, klangkvalitet och sväng.

Slutstegsslutsats

Om du någon gång behövt uppsöka optikern för att kontrollera synen, och kommit därifrån med insikten att du under en lång tid gått omkring med ett synfel som behöver korrigeras med ett par glasögon, så kommer du att kunna förstå min konstruerade liknelse i slutsatsen om slutstegen från Cyrus. Att koppla in dem i en bra befintlig anläggning är precis likvärdigt med den ökade detaljskärpa och verklighetsuppfattning som inträffar när du får dina färdigslipade glasögon på nästippen för första gången. Effekten är så tydlig att jag är böjd att uppfinna ett nytt ord: Cyrus-stegen kan vara dina nya glas-öron. Du vet inte att du behöver dem förrän du prövar dem på dina egna öron. Tar du väl bort dem, ter sig världen suddig igen. Och – hur kul är det, egentligen?

Testanläggningen

UHD 4K-spelare från Oppo och Panasonic levererar bild och ljudsignal till processorförsteget Yamaha Aventage 1080 och stereoförsteget Jeff Rowland Synergy. Högupplösta musikfiler (DSD, MQA) via Mac Mini och Audioquest DragonFly Red USB DAC. Jorma Design Statement signal- och högtalarkablar. Spendor Classic 100 fullregisterhögtalare fram på Tonträger valnötsstativ. Spendor S3/5 bakhögtalare, ProAc Reference Center. Sumiko .9 subwoofer.